… inte så särskilt framgångsrikt. Med mig själv…

Tankarna far. Jag vet att mina tankar kan få mig att känna mig på det ena eller andra sättet, och jag vet att jag kan bestämma vad jag ska tänka… i ganska stor utsträckning.

Jag vill må bra. Och att må bra, handlar mest om att trivas med nuläget… inte förvänta sig, drömma om eller längta till något annat… och jag försöker hela tiden tala om för mig att ingen annan än jag själv ‘dömer’ mig för att jag knappt tar mig utanför dörren, om dagarna… ingen mer än jag ‘underkänner’ hur jag lever precis just nu. (Och skulle någon annan döma och tycka att jag verkar jättetrist och feg och allmänt negativ… så är det ändå inget som jag vet – så det innebär att det fortfarande är bara jag som ‘underkänner’.)

Förresten slår jag bara ifrån mig om folk kommer med tips eller uppmuntrande tillrop… just nu. Eller… kanske inte bara. Men jag har ett behov av att hitta vad jag vill och behöver… och så lyckas jag inte med det, och blir bara mer frustrerad över mig själv…

Egentligen tycker jag att jag är dum med mig själv, som alldeles sågar det faktum att jag faktiskt var febrig och hostig hela förra veckan, och hade en rygg som var som ett dragspel… det drog snett i sicksack, från nacken och ner i rumpan. Nacken blev inte bättre av yogan, som det brukar bli… har jag ont i ryggen så brukar yogan kunna mjuka upp den så att den läker snabbare. Men jädrans i min lilla låda så stel jag är i nacken idag… jag vaknade varje gång jag försökte vända mig, i natt… Och så har jag konstant ont i galltrakten. Från molvärk till ganska skarp smärta.

Jag tänker inte på det. Nästan inte alls. Bara emellanåt, när nacken hugger eller jag måste ändra ställning för att magen gör ont. Eller när jag får snyta mig, eller hostar upp onämnbarheter… och det är ju faktiskt inte för det mesta. Så jag ignorerar att jag inte mår tipptopp, rent fysiskt… och låter inte det heller få vara en bidragande orsak till att jag känner mig… gnisslig, med mig själv. Men jag mår faktiskt inte riktigt bra, och har faktiskt inte gjort det sedan operationen… jag märker att kroppen inte fungerar fullt ut, jag är tröttare än vanligt och har faktiskt inte känt mig vare sig helt frisk eller riktigt… närvarande, sedan operationen…

Jag lagar mat, handlar, gör små utflykter och försöker ta tag i små projekt… men jag underkänner hela tiden det jag gör. Tycker att jag borde göra mer, och annat… det är lite den där känslan från att ha levt i 180 och inte kunnat fundera särskilt mycket på hur jag mår eller vad jag behöver, till att plötsligt försöka sitta alldeles stilla och bara vara… kontrasten är för stor, det skapar stress att byta tempo så extremt… och det stör mig jättemycket att det verkar ta alldeles för många av mina små semesterveckor, innan jag landat tillräckligt mycket för att kunna ta avstamp och börja röra mig åt något håll som nu-känslan säger att jag vill…

I bakhuvudet finns en nästan omärkbar liten röst, som påstår att det bara är jag som är så här tråkig. Att ‘alla andra’ har sådan full fart med härliga projekt, under sina semestrar… och jag har inga belägg alls för att det skulle vara så, de flesta jag känner semestrar hemma och ungefär som jag. Jag tycker att jag borde vara mycket mer social… umgås mer med folk på alla sätt, och räknar då inte riktigt att jag har pratat – i telefon och via datorn – med både vänner, familj och nya presumtiva partners, hur många timmar som helst sedan jag fick semester… när jag är självkritisk så säger jag till mig själv att eftersom jag inte träffar alla dem, i samma rum och fysisk närhet, så är jag inte ’social’.

Jag har hunnit läsa några böcker. Jag har städat och tvättat alla mina stora mattor, och putsat fönstren, rensat förrådet, läser tidningen, hör Sommarpratare och annat intressant på radio… pratar i telefon och via chat med vänner och familj, diskar och tvättar och slipar knivar och provar att laga nya maträtter… betalar räkningar, har faktiskt sått och vårdat (och kan nu börja skörda) en massa plantor på min balkong… träffar dottern någon gång per vecka, fikar på stan, går på bibblan, har t o m handlat nya fina sommarkläder, sådär i farten… men inget räknas, för den inre kritikern – nej, det är alldeles för lite. För lite roligt och för lite duktigt, för lite socialt och för lite coolt… vad nu ‘coolt’ skulle vara, inte ens det vet jag…

Egentligen lever jag nog ganska normalt, just nu. Är lagom aktiv… och ‘felet’ är väl kanske att jag har levt i alldeles galet mycket för högt tempo, under hela det gångna året. Jag började med tonvis av nya arbetsuppgifter på en helt ny arbetsplats, på halvtid, förra hösten… och jobbade närapå ihjäl mig… och sedan bytte jag jobb och fick nya arbetsuppgifter igen, och en hel del av dem har jag både fått uppfinna och lära mig, själv, från februari och framåt… samtidigt som jag har haft mer än ett getöga på dottern och hennes skolgång, jobb och övriga relationer. Operation för första gången i mitt liv, med efterföljande svaghet och smärtor, samtidigt som jag fick hantera en oväntat aggressiv man alldeles för nära inpå mig…

Men jag tittar mig omkring i mitt nystädade hem, och tycker att… inget duger. Allt det som jag egentligen vet att jag tycker om, trivs med och är ganska stolt över, känns bara… tråkigt, ointressant, fantasilöst… nästan dåligt.

Och så tänker jag, precis hela tiden, att ‘man har inte roligare än man gör sig’. Det är mitt eget fel att jag otrivs – det är bara jag som kan ta tag i att göra kul saker… och det är när jag kommer dit, och börjar försöka defininera vad det är som jag tycker att jag borde göra för att jag ska duga i mina egna ögon, som jag inser att… nä. Jag vill inte bjuda hem en massa folk på middag, jag vill inte ens bli bortbjuden. Jag vill ta en stilla fika på stan, på sin höjd… men inte umgås så himla länge med vänner som finns här… och jag är faktiskt inte sugen på att ge mig ut och resa, campa, gå på konserter, eller ens bio… det jag vill, är att landa i mig själv.

Landa i att trivas med mig själv, precis sådan som jag är just nu.

Jag tror att eftersom jag inte håller samma extremhöga tempo i min effektivitet just nu, som jag gjort det senaste året, så innebär det att jag inte gör något alls.

Jag vet att jag har saker att bearbeta, som det gångna året bjudit på… som innebär att jag faktiskt behöver både titta och känna efter. Men jag hittar ingen ingång… det går inte att bearbeta på kommando…

När jag gjort yoga och vilar efteråt, och suger i mig energi från universum… så fungerar det, en stund. Det går att fylla på… men ganska snabbt börjar jag ifrågasätta det också… eftersom jag också brottas med funderingar på i hur hög utsträckning man verkligen kan vara sin enda energikälla… om det inte är så att man faktiskt också måste få positiv energi från andra, för att påfyllningen ska fungera, riktigt.

Och så funderar jag på om vi människor verkligen är, och fungerar, mycket mer olika än jag har trott… om det är en anledning till att jag inte kan få det att fungera, i mötet med nya män. Eller om det kanske är så att ju äldre man blir, desto mindre flexibel blir man… desto mindre vare sig vill eller kan man tumma på sina behov och egna principer. Så att det vill till att man möter en människa som fungerar nästan exakt som man själv, på de övergripande områdena – tempo, värderingar, känsla/tanke, intelligens, självkänsla, sjävbild, närhetsönskan, kontaktförmåga, empatisk förmåga… ja, det är ganska många områden som faktiskt hör till ‘de övergripande’, som man kanske måste vara lika inom, för att lyckas trassla sig igenom de första nyfikna, men också kraftmätande, faserna i en ny relation…

Jag fick besök på dejtsajten av en man som verkade intressant för mig, på ganska många områden… men han skrev att han inte ville ha ett förhållande som övergår i vänskap. Det är ju möjligt att vi menar olika saker med ‘vänskap’, men själv kan jag inte tänka mig att vara tillsammans med en man enbart på passionsbasis… jag ser nog inte ett förhållande som… ett nöjesfält, där man provar olika åkattraktioner och det roliga med dem är att man aldrig är hundra säker på om de är säkra, om man kommer att överleva… jag ser nog ett förhållande mer som… en stor och trevlig del av basen för livet, för tillvaron. En gemenskap, och verkligen grundat i vänskap… en människa som man litar på.

Jag har fått syn på flera män på sajterna, som beskriver att de redan ‘har allt’ – och ett förhållande ska vara något som man smyger sig in i, lite sådär utan att det märks så mycket, och förhållandet ska liksom utgöra… mintkakan, till kaffet efter maten. Man träffas när det finns en lucka i resten av ens välfyllda tillvaro… förhållandet ska stå för lyxen. Men jag undrar vem som ska ta hand om dem, när de blir gamla eller sjuka… för inte lär väl den där mintkakan finnas till hands för att göra det… kanske har de här männen så gott om pengar att de tänker sig att de ska anställa folk som tar hand om alla de trista och inte alltid så fräscha delarna av människolevandet. Så att förhållandet alltid kan få fortsätta att… se väldigt fräscht ut, på ytan, stå för ett nöje och något vackert att titta på… så är det nog.

Och dem passar jag nog inte ihop med. Jag vill ha… en vanlig, riktig människa, att leva med, på riktigt. Inte bara en att åka på tjusiga semestrar till Egypten eller New York, med… riktigt så mycket vill jag nog inte att man ska fortsätta sina egna separata liv, som om den andra inte fanns, under de övriga 95% av livet… men ju mer jag ser av män som beskriver sig så, desto mer tror jag att det var precis vad herr dansk ville ha. En… dröm, som man ägnar sig åt när det råkar uppstå en lucka i ens välfyllda almanacka… fast hur de som har sådana förhållanden lyckas skapa sig luckor i sina almanackor samtidigt, det begriper jag inte. Kanske ses de bara en vecka vartannat år? Och är nöjda med det?

Jag har nog inte… bytt ut min bild av vad ett förhållande ska innebära, sedan jag var i den där åldern då man bildar familj, och definitivt tycker att det är självklart att båda vill bli sambo… men jag undrar om inte ganska många i min ålder har gjort just det. De vill verkligen inte ha sammanlevandet… utan bara någon som man gör trevligheter med. Som en bra opera, ett teaterbesök, eller en tur i luftballong över Paris… och i övrigt vet man inget om varandras liv…

Den dejtsajten där herr dansk hittade mig, och jag hittade både doktor N och Sl, är… ganska olik övriga gratissajter. På den här sajten beskriver människor verkligen sig själva… vad de vill, känner… även männen gör det, i allmänhet. Det är en sajt för människor som… verkligen vet vad de vill, vad de söker. Men trots att man beskriver vem man är… så är nog det här med förhållanden något som de flesta tycker att ‘man vet vad man förväntar sig’ – man tror nog att alla har samma bild av vad man vill få ut, av ett förhållande… så när man läser andras beskrivningar av sig själva, så förstår man nog ofta inte det som står där… om den andra har en väldigt olik bild av hur man vill ha det, jämfört med en själv. Det är nog lite som med att cykla – man har lärt sig hur det känns… och sedan applicerar man den känslan på alla nya potentiella relationer, för att man faktiskt inte kan föreställa sig att andra känner på något helt annat sätt inför att ha ett förhållande…

Nåväl. Det finns mycket mer som jag behöver… sätta ord på. Tills jag lyckas landa i mig själv, så ägnar jag mig åt vänsterhjärnhalvespel som sudoku och liknande… och läser böcker, i den mån jag klarar att fokusera. Nu regnar det igen, det har annars varit uppehåll idag… men himla blåsigt, och kallt. Jag ska äta lite middag. Det får bli dagens insats…