Pappa,

Under hela min barndom var du tryggheten. Du var den jag alltid kunde lita på att jag var välkommen hos… du stötte aldrig bort mig, du visade att du alltid välkomnade mitt sällskap. Du var trygg, stabil, alltid lugn, vänlig, konsekvent, förutsägbar, konstruktiv och alltid lösningsinriktad… kanske inte så spännande, men ändå med en liten glimt i ögat. Det gick att skoja med dig… och du var en varm människa. Jag kände mig trygg med att finnas fysiskt nära dig, även genom tonåren och ut i vuxenheten…

Det fanns tillfällen då du vek undan, valde att inte stå upp för mig när det verkligen behövdes (som när morfar tafsade på mig, inför hela familjen), och det hände att du inte förstod mina känslor… mest för att mina känslor ställde krav på dig, förmodligen. Men inte ens då blev du hård eller elak… du bara vek undan.

Du fick mig att känna mig sedd, accepterad och rentav omtyckt, för det mesta. Visst fanns det tillfällen då du tyckte att jag var besvärlig, men i det stora hela upplevde jag att du tyckte om mig som jag var. Du lärde mig att lita på män. Du lärde mig att män är tålmodiga, kärleksfulla, lojala med sin familj… trygga och pålitliga. Du lärde mig att män är intelligenta, kan lösa det mesta, både praktiskt och tankemässigt, och att män känner en djup respekt för andra människor, oavsett ålder, kön eller ras… Den tilliten till män räddade mig nog många gånger från obehagliga situationer med män som hade en potential till starka aggressioner… jag räknade helt enkelt med deras godhet, och det gjorde nog att många av dem valde att bara visa den.

Så fick jag mitt barn, och precis samtidigt skilde sig mamma från dig… och du blev tyst, svart, förtvivlad… chockad, såklart. Ert liv var så stabilt, förnuftigt och ”lagom”… ingen av oss trodde väl att mamma skulle kunna göra så… träffa en annan bakom din och hela familjens rygg. Och du hann knappt få fatta vad det var som hänt, förrän hon flyttat ut, efter nästan 30 år tillsammans med dig… det var hårt.

Och jag var småbarnsmamma med ett knakande förhållande, i en vardag som höll på att uppfinnas varje dag… men jag fanns där för dig, så mycket som du ville. Du sa själv att jag var den enda som du kunde prata med om hur det kändes… och då tror jag att du ändå hade känslor som du inte ens sa till mig. Jag tog inte parti mellan dig och mamma, men jag valde att finnas främst för dig eftersom du var den som blev övergiven och ensam… och eftersom du alltid funnits där för mig, på många sätt…

Skilsmässan förändrade dig. Du blev arg, bitter… men tog inte ut något alls av det på den som var upphovet till känslorna, du vågade inte ge dig på mamma med dina känslor… hon var ju lycklig och förälskad, hade en ny man, en ny allians som du nog kände att du bara skulle göra dig till åtlöje inför om du lät mamma få se din förtvivlan. Så din ilska och bitterhet, tog du successivt ut allt mer på mig…

När din nya fru, som jag hade gillat från början, blev svartsjuk på vår relation och krävde att du skulle ta ställning för henne för annars ville hon skiljas, tog du fram ett artilleri mot mig som jag aldrig hade anat fanns i dig… du var så elak mot mig. Du sa saker om hur hemsk jag hade varit, sedan födseln och framåt… en del saker hittade du på, för att rättfärdiga dina aggressioner mot mig… och jag förstod inte då, och gör inte nu heller, varifrån all din ilska mot mig kom.

Det vände upp och ner på min världsbild. Plötsligt skulle jag tvingas acceptera att den kärlek som jag litat på och tagit för given, aldrig hade funnits… att jag låtit mig luras in i en falsk trygghet, under hela mitt liv… du försökte få mig att förstå – och acceptera – att orsaken till att du aldrig hade tyckt om mig, var att jag var ”kolikbarn” under mina första månader i livet… du sa till mannen som älskade mig att han inte kände mig tillräckligt väl än för att kunna säga att jag hade några goda sidor: ”vänta tills du lärt känna henne, så ska du få se att jag har rätt i att hon är en hemsk kvinna, människa och mamma”… du ville att ingen skulle älska mig. Alla skulle inse att jag var en hemsk människa som inte förtjänade att finnas…

Och det kom som en blixt från klar himmel. Du bytte åsikter och känslor om mig, i stort sett från en dag till nästa… jag fick inte ens några förvarningar… från att ha dugt som människa, blev jag värdelös, ja rentav någon som helst inte borde finnas eftersom jag förstörde andras liv…

Jag drunknade i dina ord. Jag försökte, vädjade, resonerade… försökte hitta tillbaks till den förnuftiga pappan som jag haft i ca 30 år… men han fanns inte kvar. Till slut, för att alls överleva själv, blev jag tvungen att bryta kontakten med dig…

Det tar tid innan man lär sig se och förstå mekanismerna i det samhälle man lever i. Det har tagit mig många år att förstå att du som är min pappa har uppfostrat mig till en stark, trygg och framåt kvinna – som du sedan själv inte stod ut med… det gick bra så länge som du hade mer kontroll över tillvaron, än jag. När mamma lämnade dig tappade du både ansiktet och fotfästet, och när du sedan gifte dig med en psykiskt instabil och manipulativ kvinna som skapade en gemensam vardag som var långt ifrån så ‘förnuftig’ som den du haft med mamma, så fick jag stå för allt det som du hade förlorat, tvingats välja bort, och därmed inte alls ville ha mer…

Och här står jag. Med en stark längtan efter en man som är sådan som min pappa var, under mina första 30 år i livet… och med den samtidigt påtvingade insikten om att sådana män inte finns.

Å ena sidan önskar jag en relation med en man som är allt det där goda som min pappa var, när jag växte upp… å andra sidan har samma pappa lärt mig att inte ens han fanns, på riktigt… Jag borde jobba på min tillit till män, men hur bygger man tillit på en tillförlitlighet som inte finns?