… när jag ser terapiserien In treatment, är att alla Pauls klienter, inte bara den arga lilla tonåringen, häver ur sig föraktfulla kommentarer till honom mest hela tiden… förmodligen ska man tolka det som att de försöker skapa distans till terapin och sina egna känslor, som de inte är vana att prata om eller ens ta i med tång, men… Paul beter sig genomgående som om han inte hör eller inte bryr sig. Han sätter aldrig någon gräns för vad de säger till honom, tvärtom så spelar han ofta med, och förlöjligar sig själv också. Och sedan, när han och frun går i terapi på fredagar, är det Paul som är vass, besserwisser, spydig och hånfull – delvis mot frun, men framför allt mot deras terapeut, som är en kvinnlig fd studiekamrat till honom.

Känslan jag får av den här serien, är att klienterna växer och lär sig saker om sig själva och hur de ska hantera sina liv – men det är mest en slump att de gör det… för Paul, trots att han sannolikt hör lika tydligt som jag, när jag ser serien, vilka frågor som klienterna tar upp som det är värt att ”borra djupare i”, ger intryck av att inte ha någon ”linje” alls i vad han låter dem prata mer om… likaså hans kollega, som han och frun går i terapi hos. Den här sortens terapi är förmodligen av den mer flummiga sorten, den som hör hemma i samma skola som primalterapi – där ”terapeuten” egentligen inte har en susning om vad det är som händer med klienten, utan bara följer med… jag skulle inte känna mig trygg med en sådan terapeut. Jag förväntar mig att det ‘proffs’ som jag pratar med, ska ha fokus på att höra det jag säger (och inte säger), och leda mig mot att lösa mina frågor. Kanhända är det en skillnad mellan känslomänniskor och mer logiskt orienterade människor – vi som är mer logiska känner oss trygga med tanke- och beteendeinriktade terapeuter, medan känslomänniskor behöver det där gränslösa för att känna sig fria att ta ut sina egna svängar, och snarare skulle känna sig kränkta av att bli styrda av någon som har mer fokus på tanke/beteende…?

Jag vet åtminstone att jag skrämmer skiten ur en del människor som är mer känslostyrda (de kallar det ofta för att de ”följer sin intuition”, fast oftast handlar det om att de inte känner sig själva och därför intalar sig att det är någon ”mening” med varenda liten känsla de får), när jag pratar öppet och osentimentalt om både händelser och känslor som många kan tycka är väldigt känsliga. Jag har hjälpt ganska många människor, genom livet - dem som egentligen har ett stort behov av att få prata om hemska, förbjudna och pinsamma känslor, om skam och skuld och vad det nu kan vara – allt det där som ”vanliga människor” inte tolererar att man berättar om… jag hjälper genom att visa att jag inte tycker att det är något särskilt konstigt med de saker som människor berättar att de varit med om. Jag är motsatsen till ytlig, och jag respekterar människors känslor, men tar dem ofta inte på så blodigt allvar som de själva gör för att de inte har vågat nämna dem för någon tidigare. Att jag inte tar folks känsliga tår så dödligt seriöst som de själva gör, beror på att jag har trampat runt på mina egna tår och lärt mig, av erfarenhet, att känslor behöver få finnas när de gör det – men att de finns, betyder inte nödvändigtvis att de har ”rätt”. Känslor är bara känslor – det är inte förrän vi agerar utifrån känslorna, som det kan bli riktigt tokigt… eller rätt, ibland.

Jag tror att det blir lättare att må bra om man tillåter sig att prata även om de där ”socialt oacceptabla” känslorna. Man blir inte så full av mörka, farliga rum, som kan explodera när som helst om någon råkar komma dem nära… om man vågar prata om att ”så här känner jag det nu – det är lågt/pinsamt/politiskt inkorrekt/själviskt osv, men det är så jag känner det just nu”. Vågar man berätta, för sig själv och/eller andra, att man har de känslorna, så blir det lättare att resonera med sig själv sedan, och ändra sina känslor så att de blir mer konstruktiva för alla berörda parter… men trycker man bara ner dem och låtsas att de inte finns, så kommer de förr eller senare upp i någon destruktiv form, mot sig själv eller andra. Det är det som ”Tomtemor” håller på med, t ex – en människa som har så svårt att acceptera sina egna mindre politiskt korrekta känslor, att h*n fullkomligt ser rött när jag tar mig rätten att berätta att jag har sådana känslor… man blir skadlig för sin omgivning när man inte tillåter sig att vara och känna som man är och gör.

Jag lånade några böcker när jag var på stan idag. Den jag började med att läsa är en bok om att befinna sig i 30-årsåldern, bilda par och få barn, och relationen till de egna föräldrarna… jag får känslan när jag läser boken att det kan vara en dagbok som Katerina Janouch har skrivit och som hon ville ge ut i bokform, men eftersom dagböcker (och sådana bloggar som min) inte håller någon ”röd tråd” utan bara babblar på sådär som livet är, hittade hon på en röd tråd som handlar om driften som kvinna att vilja få en dotter. Hon berättar på om kvinnans rättså röriga och förvirrade känslor, och om saker som händer runt dem, och så kommer hon liksom på emellanåt att visst ja, ”temat” skulle ju vara drivkraften att få en dotter… och så skriver hon lite mer om det en stund, tills hon glömmer det igen, eftersom det faktiskt inte är vad historien egentligen handlar om. Den handlar inte om något, den är bara en beskrivning av några människors liv… ett litet nedslag, utan någon ”poäng”. Den hade nog vunnit på om hon inte hade försökt ge sken av att det finns någon röd tråd eller poäng, i den…

Och så var jag till apoteket och lämnade en del gamla mediciner, och köpte ny hudkräm. Tog en sväng in i en av favoritklädbutikerna och köpte mig en kort, vid kjol i röda toner, ett svart linne med spets över bysten och ett par svarta trekvartslånga tights med spets nedtill. Det ser kanske lite ”tonårigt” ut, jag vet inte… men jag tyckte att det blev fint i alla fall.

På bussen till stan, satte sig en man i åldern 60+ mitt emot mig. Efter en liten stund kikade han på mig, och sa sådär apropå inget alls: ”du har väl med dig börsen nu, så att du inte kommer på när du ska handla på stan att du glömt den hemma?”… En aningen överraskande inledning, och jag skrattade till och sa att jodå, den hade jag med mig… och sedan berättade han en massa saker för mig, hela vägen till stan. Han var inte berusad, men möjligen medicinerad… han sa att ”nu kan vintern få komma tycker jag”, och när jag protesterade berättade han att han hade fått åka till akuten med skyhögt blodtryck… han kom nog därifrån när vi möttes, och jag vet inte om blodtrycksmedicin har sinnesförändrande egenskaper. Samtalet gav absolut ingenting rent innehållsligt, men det var väldigt trevligt att han började prata, sådär…

Lika trevligt som det lilla meddelandet från en ny och helt okänd man på en av dejtsajterna, som skrev och frågade vad jag hade för planer för helgen. Jag skrev att jag inte precis hade några planer, att jag var lite sjuk och så, och frågade varför han undrade… och han svarade att han hade tänkt bjuda mig på middag och dans på en av de finare ställena längs norrlandskusten… Jag svarade att med tanke på att vi inte känner varann alls så tror jag att jag får avböja, men tack så mycket för både tanken och det lilla mejlet! Det enda som han har skrivit i sin presentation, är något kryptiskt om att han blev illa misshandlad för 10 år sedan, och så något om ”16″… tror att det kan vara så att han har ett barn som är 16 år. Jag tror att jag aktar mig för någon som har så svårt att uttrycka sig OCH som blivit brutalt misshandlad – det är såklart jättehemskt att han blivit det, men folk som har fått skador på hjärnan kan ofta ha problem med att hantera sina aggressioner… Men det var trevligt att han tog kontakt i alla fall!

Igår ringde en försäkringssäljare, med en dialekt som lät exakt som P… så efter en stund fick jag ju lov att fråga varifrån han kom. Och jodå, företaget som skötte ringandet höll till på orten där P bor… och så frågade jag hur det var att jobba där, hur gammal han var (ett år äldre än min dotter) och vad han hade för framtidsplaner… Jag kan inte låta bli, det har blivit en yrkesskada, att ”vägleda”… Jag är så himla nyfiken på folk… och den här killen… ja, attans att han var så himla ung, för det uppstod faktiskt lite vibbar genom telefon… han var så himla rar och trevlig, säljande utan att vara påflugen, och det kändes faktiskt som om även han hellre pratade om… livet, än om försäkringar… Jag fick lotsa tillbaka samtalet dit, fast jag inte var så himla intresserad av det själv. De är fina, de här kidsen som tar vilket jobb som helst för att de inser att det är vad livet går ut på… som dottern, jag är så himla stolt över henne för att hon visar framfötterna och försöker åstadkomma något av sitt liv.

Ja, hade han varit i alla fall 15 år äldre… eller jag lika mycket yngre… så hade jag nog bett om en dejt. Men… näe, det känns som incest, att ens tänka tanken med grabbar som är i dotterns ålder… de känns som mina barn allihop, liksom. Jag vet att om jag varit 20 och han varit drygt 40, så hade det inte varit några problem… men det hjälper inte, det känns helt fel ändå. Hur som helst så blev jag glad en lång stund efteråt, av att prata med denna rara kille med den ljuvliga dialekten… Glad är bra, som sagt. Glädje har ett egenvärde i sig.

Det blir tidig kväll i kväll också, jag vaknar ändå strax innan sex varenda morgon… tror att det är första bussen som väcker mig… men i morse somnade jag om, och sov faktiskt sammanlagt nästan nio timmar. Kan jag fortsätta så, så blir jag nog både frisk och pigg igen så småningom!