Ma och jag hördes inte alls igår, efter hans samtal på morgonen… när klockan var tio stängde jag av mobilen för att jag ville sova. Somnade vid halv elva, och sov någorlunda natt… bättre än resten av veckan i alla fall. Jag vet inte om Ma försökte ringa mig igår kväll.

Idag har jag haft mycket att göra på nya jobbet, varierande saker, och dessutom fått ta tag i sånt som jag fått veta tidigare att jag förväntas göra. Det känns bra att dra igång saker själv, våga ta ansvar för att driva saker… det tar ju lite tid innan man vågar sticka ut hakan och ta egna initiativ eller ha egna åsikter, i en ny arbetsgrupp. So far, so good, på den fronten… Mot slutet av dagen satt jag med webbsidor som skulle få ny information och som behövde struktureras om… jösses vilken tid det tar, det var ett tag sedan jag jobbade i det knöliga DreamWeaver och jag har inte behövt pula med formateringar i någon större utsträckning, på länge. Dessutom finns det en mall för våra webbsidor som ska följas… och jag minns inte alls vad som var viktigt att “lyda”, i den. Nu gör det inte så mycket om jag bryter en del mot mallarna, det blir snart en ny webb där man helt slipper fundera över hur man får in nya celler som lägger sig på rätt ställe och har rätt “marginaler”… eller varför texten inte visas i det format som man har angett. Det blir förmodligen smidigare… fast jag pratade med en tidigare kollega idag, som ansvarar för den kommande webben, och fick veta att programmet som vi ska jobba i när vi skapar den nya webben, inte alls är så enkelt och självklart som vi alla har hoppats… jag ska på utbildning för producenter nästa vecka, en heldag, och kollegan sa att h*n hade pratat med ett annat större företag som använder samma program, och fått veta att producenterna behöver minst två heldagar för att lära sig grunderna… det kan nog bli spännande det här!

Så länge jag är på jobbet, mår jag bra och är glad. Och när jag tänker på Ma och att vi ska spendera hela helgen ihop… så får jag ont i magen. Det känns som om… han gör ont. Ett halvår vore lämplig tid att vänta, innan vi ses nästa gång… så känns det, i magen… gruvsamt, läskigt, jag har inte riktigt den mur-tjocka huden som behövs för att orka hantera fler sårande saker från honom, som han dessutom förnekar om jag lyfter frågan… jag orkar inte lyfta några frågor mer, hur illa han än beter sig. Jag känner mig alldeles skyddslös… inte har väl jag någon rätt att tycka att det känns skrämmande att behöva kramas med honom? Min kropp och själ är en kvinnas, och kvinnor äger inte sina kroppar och själar… de är till för männen att använda så vårdslöst eller hårt som de vill. Så känns det, idag. Jag orkar inte vara stark mer, jag vill inte behöva vara stark, jag vill få umgås med människor som inte vill invadera mig eller slänger sig mot mina gränser för att se hur långt de går att flytta… jag vill ha lugn och ro, få vara i fred.

Men strax innan jag gick hem, kollade jag den andra jobbmejlen. Och dit hade Ma skickat ett mejl… det var bara tur att jag såg det, och varför i allsin dar skulle han, som vill leva med mig och tycker så mycket om mig, hålla koll på att jag jobbar på det nya stället i slutet av veckorna… varför skulle han bry sig, liksom. Han varken ser, hör, förstår eller lyssnar på mig… och så ska det ju vara, det är ju det normala med en man som älskar en.

Han skrev i alla fall att han förväntansfullt hoppades att vi skulle ses i kväll… och jag undrar såklart hur hans känslor fungerar. Hur han kan ha gått från det helt döda läge vi var i igår och förrgår, till att vara förväntansfull inför att träffa mig…? Kan han verkligen känna det positivt att träffa mig? Eller låtsas han… och i så fall varför?

Jag har funderat lite på det som Henrik hänvisade till, om att man pratar olika kärleksspråk. Jag tror fortfarande att den som inte kan säga, så att det hörs att det är på riktigt, att den älskar eller tycker om en annan, den känner det inte heller. De känslor som man har när man inte kan/vill tala om att man bryr sig om någon, är nog av annat slag än det jag skulle kalla “att älska”. Jag tror snarare att man använder t ex gåvor eller tjänster, i stället för att älska… mer som ett sätt att försöka ge sken av att man bryr sig om, för att slippa kritik eller för att bli accepterad. Men bortsett från det, så tror jag väldigt mycket på att man signalerar vad som är ens drivkrafter, utan att märka det själv. Mitt problem med Ma häromkvällen handlade ju inte om att han inte ville vara med mig i helgen, utan om att han glömde bort att jag fanns när han pratade med sin ex… han glömmer inte bort sina barn, eller sin ex heller för den delen. Jag jämför hur en människa visar kärlek gentemot olika personer, och använder den människans signaler som “mall” när jag drar slutsatser om h*n älskar den ena eller den andra… Jag känner att Ma har ett behov av att “värdelöshetsgöra” någon, för att kompensera för all den ilska som han känner för att hans ex inte ville ha honom. Han gör mot mig som han upplevt att de han älskat gjort mot honom… men jag har inte skrivit under ett kontrakt som innebär att jag ber att få bli behandlad som skit. Det har Ma gjort. Han förnedrar sig själv, i mötet med andra… och bortsett från att jag tycker att det är vämjeligt att se honom göra det, så vill jag absolut inte bli indragen i ett motsvarande “kontrakt” med honom, där det är min uppgift att bli lika värdelöshetsförklarad som han ser till att han blir. Det känns som om hans strävan efter att ta ut på mig det som han upplever sig ha utsatts för själv, är så stark att jag inte klarar att hålla det ifrån mig… han gör illa mig, och det är på sätt och vis hans avsikt, men jag orkar inte hålla det ifrån mig. Orkar inte tala om att jag inte går med på det mer, för att bara få märka att det struntar han högaktningsfullt i.

Och jag vet inte hur jag ska kunna säga till honom att jag behöver slippa honom, helt och hållet, under en lång period… jag vet ju, av erfarenhet, hur män blir när de inte får som de vill. Elaka, otrevliga, smärtsamma att behöva ha inpå sig. Så då är det enklare att låta honom få som han vill… han får väl göra vad han vill med mig. Han märker ändå inte vad jag känner… så jag kan spela neutral medan han gör vad han nu vill göra med mig.

Men tanken på att tvingas krama honom, för att han behöver få tro att allt är bra mellan oss, den tar emot i hela kroppen… jag känner hur jag låser mig… det känns otroligt jobbigt att behöva umgås med honom när jag absolut inte litar på att han vill mig väl. Jag vet också att han inte alls kan förstå varför jag känner mig hotad av honom… säger jag det, så kommer han bara att bli ännu argare på mig.

Jag orkar helt enkelt inte hantera människor som kräver saker av mig, just nu… inte om de samtidigt hela tiden testar hur taskiga de kan vara, innan jag sparkar ifrån. Jag har ingen kraft över till att vara arg, bestämd, säga ifrån… det borde väl vara så att man ser fram emot att få spendera helgen med sin käraste, inte att man får ont i magen när man tänker på det? Men jag gråter nästan vid tanken på att jag måste vara med honom, och inte får ha en lugn fredagkväll med dottern i stället… jag känner mig så jäkla utsatt så det är inte klokt.

Men, jag får väl ringa honom nu. Det är middagsdags, och vi skrev bara att vi skulle “höras senare”… jag behöver äta, och då är det väl lika bra att ta reda på om han har tänkt äta med mig, eller om jag får äta själv.

Jag blir inte särskilt stark särskilt länge, när jag är tvungen att i min vardag hantera människor som kränker mig och mina gränser, som ett slags default-läge… jag klarar ”kärleksförhållanden” dåligt. För jag ÄR en ganska stark människa, och för att vara kvinna är jag alldeles för stark; varenda man som kommer mig det allra minsta inpå livet, drabbas av ett oemotståndligt behov av att försöka knäcka mig… och hur stark jag än är, så orkar jag inte leva så. Inte om jag ska få resten av mitt totalt flytande liv att gå ihop, också…

Vi får se hur det går.