När Ma ringde igår kväll, kände jag mig mest irriterad… har inget tålamod med hans fladdrande hit och dit, motsägelser hela tiden, och “VA??”, innan han har lyssnat klart på det man säger… precis som dottern är han, i det avseendet. Fast hon slutar när man säger till henne… Ma slutar en stund, men sedan är han tillbaka i det igen. I mejlet igår skrev han att barnen hade varit lugna under kvällen, men att han själv triggade igång på dem hela tiden och fick skärpa sig för att sluta med det… är det normalt att vara så triggad, undrar jag…?

När vi pratade igår, om den kommande helgen som vi planerat att ha för oss själva eftersom han sagt att hans barns mor hade erbjudit sig att ta barnen, fick jag plötsligt veta att barnen skulle komma och äta hos honom på lördag eftermiddag/kväll, och sedan hade han tydligen föreslagit att han skulle ta dem tidigare på söndagen trots att mamman sagt att hon var hemma och de kunde vara hos henne… jag började med att försöka fråga lite försiktigt hur han tänkte nu – han har ju sagt till mig att vi skulle vara barnfria hela helgen? Och han började med att försöka lägga över på mig att han inte har informerat mig om att planerna har ändrats sedan han sa till mig att vi skulle vara barnlediga, för någon vecka sedan… det gjorde inte saken bättre, att hans respons, när jag uppenbarligen (eftersom jag sa det) inte fått informationen att barnen skulle finnas hos honom under alla helgens dagar, var att försöka skjuta över ansvaret på mig. Och när jag för tredje gången sa, då med irriterad röst, att det han har sagt till mig var att barnen ska vara hos sin mor hela helgen, bytte han till att försöka förklara att han nog gick i gamla mönster när han förhandlade med mamman, och att han dessutom hade tänkt att han skulle “kompensera” henne för att hon tog dem under delar av den helg som skulle ha varit hans… jag frågade varför han erbjudit sig att ta dem tidigare på söndag, om hans mål med att vara barnfri i helgen var att kunna vara med mig, för att det var det som han önskade sig. Ju mer han sa, desto tydligare blev det att medan han hade förhandlat med barnens mor om var barnen skulle vara, så hade han inte haft en tanke på att han ville spendera helgen med mig, utan barn… det hade tydligen inte hög prioritet i hans värld. Vilket bör betyda att han inte känner särskilt starkt för mig… för gör man det, så “glömmer” man inte bort den som man helst av allt vill spendera all tid med, om man kunde.

Och han svarade med att säga hur han skulle göra nästa gång. Och med att han visst ville vara med mig. Och andra undanflykter från ämnet, som inte svarade på det jag frågade – dvs hur han egentligen känner det för att spendera tid med bara mig… och jag blev bara mer och mer trött och irriterad. Inte nog med att jag får lov att konstatera att när han pratar med sina barns mor så glömmer han bort att jag finns – jag fick dessutom kopiöst mycket skit, och hot om att avsluta förhållandet, i början av veckan, för att jag påstod att han har band till barnens mor som är både starkare än vad som är rimligt, när det har gått sex år sedan de skildes och hon har levt med en annan man under hela den tiden, och dessutom inte alls särskilt sunda… Jag får inte säga att han har orimligt starka band till sitt ex. Och inte heller reagera när jag får veta att han glömmer att jag finns, när han planerar barntiden med henne… till slut blev jag nästan arg. Medan jag insåg att när han tyckte att jag var jobbig och besvärlig för att jag sa vad jag såg och att det inte är okej för mig, så borde jag egentligen bli skitförbannad och riva upp himmel och jord…

Jag tycker att jag inte känner särskilt starkt för honom, jag är absolut inte förälskad som jag var när jag träffade exet och har inte känt några liknande känslor för någon sedan dess. Men inte ens jag skulle ha kunnat glömma bort, om jag förhandlade om tid med min dotters far, att anledningen till att jag ville tids-förhandla var att det fanns en man som jag gärna ville spendera tid med… jag kan faktiskt inte tänka mig in i hur Ma kan tänkas fungera, på den punkten…

Jag talade om för honom att om han tyckte att det var såpass oviktigt att få varannan helg ledig tillsammans med mig, så tänker jag inte ta en diskussion med dotterns far om att byta helger… det är för det första hemskt att “förhandla” med honom, han tar vanligtvis så gott som död på mig, och för det andra så inverkar en planändring inte bara på honom, mig och dottern, utan dessutom på dotterns lillasyster och hennes mamma… så, jag är inte beredd att stöka till det för alla i “min” familj, för att kunna vara med en man som inte vill vara med mig. Ma visade inte direkt någon förståelse för att det är en ansträngning för mig att ändra på mina planer för hans/vår skull… och tydligen vill han inte vara barnfri för att kunna vara med mig. Han verkar inte vilja vara barnfri alls, förresten… och jag sa att det är helt okej om han säger att det är så det känns, och då ska vi inte vara tillsammans. “Det vore ju väldigt tråkigt”, svarade han på det, och sedan började han berätta hur han skulle lösa helgen så att vi fick åtminstone en dag utan avbrott pga andras behov…

I morse, när jag just kommit till jobbet, ringde han för att berätta att han hade löst helgen så att den var barnfri. Jaha, sa jag. Och han konstaterade själv att det inte direkt kompenserade för att han inte har “umgänge med mig” med på sin prioriteringslista… nä, sa jag. Jag sa att jag har sovit dåligt, drömt jobbiga drömmar, och han sa att han hade sovit gott. Sedan hade vi inget mer att säga… och jag var på väg genom husen till vår reklambyrå, för att lämna ifrån mig jobb som måste vara klart… ja, i måndags, när jag var på mitt andra jobb och hon jag avlastar hade lovat fixa det. Ma och jag sa “vi hörs i kväll”, och la på.

Sedan har jag inte tänkt på honom på hela dagen, dels för att jag haft trevligt på nya jobbet och dels för att jag haft alldeles för mycket att göra. Det har varit en perfekt vacker höstdag idag, inte så kallt, men soligt. Jag hade ett långt givande samtal med en av kollegorna om det som jag har tänkt utbilda mig inom, fick tips och tankar från en initierad… kanske kommer jag att behöva utöka eller ändra mitt utbildningsval lite… fast kursen är nog redan betald, misstänker jag.

När jag packade ihop mig, sist av alla idag, och gick till cykeln, ringde jag dottern och frågade vad vi skulle äta. Pannkakor, sa hon, och jag sa att då handlar jag mjölk mm, så får du steka pannkakorna. Det gick hon med på, hon har inte lagat mat eller skött disken på hela veckan… och inte i helgen heller, för då jobbade hon ju, och jag städade själv, det får jag göra i helgen också för då ska hon till sin far. Oavsett vad som händer med Ma…

Jag vet inte… jag tycker att livet är trevligt, så länge som jag inte tänker på hur det är med Ma, eller på hur lite det är som känns meningsfullt i mitt liv. Det ena har väl inte med det andra att göra, och jag tror att mardrömmarna jag haft den här veckan snarare handlar om att leva i vacuumet av att vara uppsagd… de handlar om att jag flyttar, ser över ekonomin, säljer saker, reser… i natt reste jag till månen, och medan jag var på resan tillbaka ramlade jag ur “planet” några tusen meter upp i luften, föll fritt hela vägen ner till jorden men var inte rädd under tiden, och sedan landade jag helt oskadd. Det är nog en rätt positiv dröm egentligen, hoppfull… antar jag. När jag landat, i drömmen, var jag jättetrött och hela jag gick i slow motion – det dök upp en man som ville gå på dejt med mig och vi hade bestämt en tid, jag var sugen på att träffa honom men lyckades inte ta mig ur mitt sirapsliknande tillstånd… så jag missade honom. Drömmarna är fulla av saker, detaljer, överbemängda med färger…

Det verkar som om Ma´s relation till sina barns mor, är ganska precis sådan som min pappas är till min mamma. Mamma var otrogen mot pappa, sedan ville hon skiljas, och han var olycklig i några år… men tro inte att det innebär att han är arg eller bitter på henne, o nej, han respekterar henne lika mycket som han alltid gjort… han tog ut sin ilska mot henne, på mig i stället. Jag har tydligen någon sådan inverkan på män… jag är så oviktig att de kan kosta på sig att behandla mig som skit. Jag vet inte varför… men med Ma så inser jag ju att jag blir tvungen att spela ett hårt spel, för att han inte ska fortsätta att köra över mig. Det känns så väldigt långt ifrån lockande, att behöva spela spel med en man som jag kanske ska leva resten av livet med… det känns… helt galet. Men så är det väl, mellan könen, man kommer väl inte ifrån spelet… antar jag. Vilket är ett av skälen till att det inte har känts ett dugg lockande att försöka få till det med en man… att de är beredda att döda hela förhållandet, bara för att få makten över hela situationen.

Jag vet faktiskt inte om jag vill spendera någon tid alls med honom i helgen. Just nu känner jag mig bara pressad, vid tanken på honom… och så ska det väl inte vara, antar jag. Eller… så är det väl för det mesta, i förhållanden… jag har nog haft det så tidigare också, skillnaden är väl bara att jag inte har märkt det själv tidigare. Nu gör jag det… och med tanke på hur lite attraktiva jag tycker att män är numera, så… ska jag kanske inte ha ett förhållande med en man. Jag saknar människor som jag verkligen kan lita på, för i princip alla jag har tyckt mig kunnat lita på tidigare i livet, har ju visat sig fullständigt opålitliga, under de senaste tio åren, och extra många de allra senaste åren. Jag skulle vilja ha en stabil, trygg människa som är den han tror att han är… jag är jättetrött på människor som har enorma glapp mellan sin självuppfattning och den som de visar omvärlden att de är. Ma är väl en aning extrem i det fallet, det är inte så vanligt att glappet är så stort som det är i honom… men doktor N stupade ju på min mållinje just av det skälet. Han ville inte ta ansvar för hurdan han faktiskt var, utan lät mig betala för att han ändå var den han var… och han var såpass “ny” att det var lätt att skippa honom. Ma har jag släppt mycket närmre mig… men inte ända in, ändå, långt därifrån.

Men det är uppenbart att Ma inte värdesätter mig. Så jag borde faktiskt skippa honom… Vi lär få använda helgen till att prata allvarligt om de här sakerna, och sedan förmodligen komma fram till att det får vara, mellan oss. Och sedan är jag lika själv som innan, igen… men det är ju ändå enklare än att bli av med alldeles för mycket energi med en människa som får mig att må mer dåligt än bra.

I morgon är det fredag. Jag har en hel del jobb att göra, men det skulle kunna tänkas bli en gnutta lugnare… kanske, jag vet inte säkert. Dottern ska till sin far i helgen, och jag… vet inte hur jag ska hantera Ma, alls… den som vill komma med tips eller synpunkter, utifrån egna erfarenheter, får gärna göra det. Om det är konstruktiva åsikter, förstås… dyngan klarar jag mig bättre utan.

Nå. Denna dagen, ett liv… som alla dagar. En rätt bra dag ändå, på de flesta sätt.