Härom dagen, när jag åt lunch med kollegorna där jag inte brukar äta annars, hade en kollega paj till lunch. Den innehöll räkor, crabfish och dill, kunde jag se, och den såg så himla god ut… det slutade med att jag fick receptet av kollegan. Nu har jag snott ihop den, med ungefär rätt ingredienser… i viss mån tager man ju vad man råkar hava, i kylskåpet… Det blev havskräftstjärtar i stället för crabfish. Och så chansar jag lite på tiden och temperaturen… pajer har jag ju gjort förut, för några år sedan åt vi det ganska ofta, så lite känsla har jag väl för vad som funkar. Hoppas jag!

Samma kollega berättade att hennes man, som aldrig varit särskilt bra på att visa uppskattning över henne och som varit bland det mest koleriska man kan föreställa sig, hade kommit hem glädjestrålande häromdagen: ”jag har en present till dig!!” Och hon hann väl, som tur var, inte föreställa sig så särskilt mycket… för det visade sig att presenten var två ill-orangea t-shirts med ”Telia” tryckt på bröstet, som han hittat på någon andrahandsmarknad… ”de är alldeles nya, oanvända!”, sa den lycklige maken…

Min kollega har låtit enbart hätsk och bitter när hon har pratat om sin make tidigare, men det här kunde hon skrattande hålla med mig om att det var lite gulligt, i all sin fullständiga okänslighet… Lite senare pratade vi om maken, och hon berättade att hon äntligen har börjat säga ifrån ordentligt till maken. Hon har varit en som martyr-tiger och lider, tidigare… och jag blev så glad för hennes skull, det är så tydligt att hennes bitterhet mattas en aning av att hon har tagit sig för med att säga ifrån till maken när han är alldeles för dum. ”Men… en del saker läker nog aldrig…” sa hon, lite sorgset.

Min dag började i en känsla som… inte var bekväm, svårt att definiera riktigt vad den handlade om, men jag sov dåligt i natt, drömde jobbiga drömmar och var vaken någon timme. Dottern kom hem som hon skulle, kunde jag märka när jag vaknade vid ett-snåret. Och hon började skolan klockan ett idag, så hon sov när jag for hemifrån.

Men jag kände mig… dyster, liksom olycklig, i morse. Uppgiven, på något vis… det påverkar mig på flera plan att vara uppsagd från jobbet, och inte riktigt kunna göra så mycket åt den saken just nu, mer än att jobba på. En kollega kom och frågade om jag kunde tänka mig att rycka in och nöd-rädda dem i en arbetsuppgift om ett par veckor, och jag sa att… jag gör gärna den där arbetsuppgiften i och för sig, men att ha fyra olika jobb samtidigt… nä, det känns som om det räcker med de tre jag har, och jag har känt att det känns lite knasigt att jobba så fruktansvärt hårt som jag gjort ett tag nu, när jag faktiskt är uppsagd. Jag känner att jag blir utnyttjad, för att jag inte får det jag vill ha, av att jobba… dvs en tillsvidaretjänst. Nå, ska jag göra det där fjärde jobbet, så vill jag ha ut det som övertid, eller egentligen hellre som kompledigt så att jag kan ta den tiden till en del av utbildningen som jag ska gå.

En kollega mejlade till alla att det fanns mat kvar i kylen från ett större evenemang som varit de senaste dagarna, så jag åt älgfärsbiffar med lingon och sås, paj med kantareller och västerbottensost, och potatisgratäng, till lunch. Fruktansvärt gott! Hann både läsa lite i min bok, och prata med trevliga kollegor, under lunchen.

Det har varit väldigt lugnt på gamla jobbet den här veckan. När det gäller nya jobbet, har jag noterat att det material som jag jobbade med att ta fram i förra veckan, och som hon som jag ska avlasta lovade att göra klart i måndags eftersom jag inte var där då, har diskuterats via mejl under veckan. Jag har inte gjort någonting alls åt saken, eftersom jag varit på min andra halvtid… och när jag kom till nya jobbet idag efter lunch, visade det sig att ingenting alls hade gjorts åt saken medan jag var borta. Irriterande… eftersom där stod fler kollegor nästan på kö vid mitt rum, och ville ha hjälp med nya saker… det blev stressigt direkt, och jag hade inte en chans att gå på mötet som skulle vara med mitt tredje jobb. Men det är fortfarande ett så himla trevligt gäng att jobba med, jag hade en väldigt givande diskussion om det som boken handlar om med en kollega som var lika sugen på de frågeställningarna som jag, och det gör mig faktiskt mer glad att ha mycket att göra (när jag hinner få saker klara) än att känna mig sysslolös… det är roligt med så varierande arbetsuppgifter, och även som det är lite stressande att inte ha en aning om hur jag förväntas lösa saker, så är det också roligt att tvingas tänka själv. Jag är alltid lite gladare när jag far hem från det nya jobbet… så morgonens dysterhet hade faktiskt försvunnit när jag åkte hem.

Idag har Ma och jag inte ens sms:at. Det känns väldigt skönt… vi sågs inte igår kväll, och jag har känt mig kvävd av att behöva prata med honom om hans familjebekymmer. Jag inser att något av det mest energikrävande jag vet, är när människor beklagar sig massor över sina bekymmer, men absolut inte vill förändra någonting så att livet kanske kan bli lite lättare… vägrar ta emot tips, utan svarar bara att allt är omöjligt. Jag vill inte behöva lyssna på elände som den ”drabbade” aggressivt försvarar sin rätt att stanna kvar i… då undviker jag hellre att prata med den människan, om den saken i alla fall. Min känsla av Ma just nu, är att inget som jag har att bidra med eller är, duger någonting till alls, för honom… sånt blir man ju bara sänkt av. Trött, liksom.

Nåja. Vi får se hur det går. Det är skönt med lite egen tid i alla fall, att inte känna sig tvungen att umgås… apropå artikeln jag länkade till i förra inlägget, om vad man förväntar sig av varann i ett förhållande.

Dottern ringde just, hon sitter på bussen på väg hem, har köpt en kameraväska (släpper efter på sin konsumtionshysteriska ådra – hon lämnade cykeln på stan för att det regnade så mycket, och när jag sa till henne att jag tycker att hon ska prioritera regnkläder före ett nytt objektiv till kameran, så ville hon inte höra på det örat…). Vi får se om det går att prata med henne som om hon befann sig i den vanliga världen, när hon kommer hem… eller om hon bara är uppe i ett maniskt spinn, som hon gärna blir när vardagen inte är så rutinartad som hon behöver. Jag tror att vi kommer att få en god middag idag, i alla fall!