Kollegan som jag reste till och från utedagen i torsdags tillsammans med, beskrev sin bild av barns (ffa tonåringars) strävan i relation till sin omvärld (han har fyra barn kring 20-årsåldern och en, snart två, småkottar), som att “det är klart att de testar om de kan få någon annan att göra jobbet åt dem”. Det är hans bild av barns gränstestande… min bild ser mer ut som så, att barn försöker ta reda på var gränserna för dem själva och andra går, och vad man behöver lära sig i form av beteende för att man ska klara sig bra när man blir vuxen.

Min bild handlar om strävan efter att mogna in i vuxenhet, att lära sig klara sig själv, medan hans bild handlar mer om en inneboende, naturgiven strävan i varje människa efter att försöka expandera på andras bekostnad. I stora drag uppfostrar vi våra barn efter samma principer, men vi har ganska ordentligt olika syn på drivkrafterna bakom barns naturliga testande av gränser.

Förmodligen är skillnaderna i hur vi betraktar människans inneboende strävan, ganska könstypiska… pojkar lär sig tidigt att meningen med socialt samspel är att tävla, testa sina krafter, vinna - och att föra sina gener vidare. För de flesta pojkar är det självklart att målet med mänskligt umgänge är att “se om man kan få någon annan att göra jobbet åt en”, att på ett eller annat sätt skaffa sig fördelar på andras bekostnad… och frågan är om det mjukare och mer oskuldsfulla synsättet som de flesta kvinnor har på barn, kommer ur en naturens strävan efter att kvinnan ska skydda sin avkomma, som hon trots allt har investerat en hel massa energi i att sätta till världen…? Väldigt många kvinnor (och män, för all del) ser ju sin egen avkomma som oskyldiga till precis allt som de hittar på, medan andras ungar gärna kan betraktas som medfött onda… Det finns säkert biologiska förklaringar till att kvinnor ser sina barn som mer goda, än män gör. En kvinna investerar väldigt mycket mer i de relativt få barn som hon kan få under en livstid, medan en man, som i princip kan få ett obegränsat antal barn under sin livstid, kan tänkas vara mer intresserad av att se till att de barn han sätter till världen, är starka, livsdugliga och klarar hårda strapatser och strider.

Sedan finns det såklart genetiskt betingade variationer mellan individer. En kvinna kan ha mycket “stridsvilja” i sin grundpersonlighet, och en man kan ha en grundinställning att “alla är snälla och man ska inte bråka”. Vilken “huvudsträvan” som är mest framgångsrik för överlevnaden hos individen och dess gener, beror såklart i sin tur på i vilket samhälle eller sammanhang som individen lever. En mer “stridig” grundpersonlighet klarar sig förmodligen bättre om den lever i ett krig, medan en mer balanserad och fredlig personlighetstyp kommer mycket längre i ett samhälle som lever under fredliga förhållanden. Alla ADHD-killar som sitter i fängelse för att de blivit kriminiella i vårt samhälle idag, skulle kanske ha varit de mest framgångsrika som överlevt längst om vi hade levt i en krigssituation.

Nå. Jag konstaterar att det inte är ett dugg okontroversiellt för mig att tvingas möta ett synsätt på människor som handlar om att den som slåss smartast och bäst, är den som klarar sig bäst, får det bästa livet… det skaver i mig och jag känner mig utsatt, när jag hör min kollegas synsätt på människor. För honom är det uppenbarligen inte deprimerande eller stressande att se på sig själv och sina medmänniskor som om vi vore expanderande, “onda” i ett slags biblisk bemärkelse, varelser… och på ett sätt skulle jag önska att det inte skrämde mig så mycket att behöva möta den inställningen.

Jag har aldrig varit någon tävlingsmänniska. Det har aldrig triggat mig att “vinna” över andra, vare sig i spel, idrott eller karriären. Ser man utifrån på det sättet att fungera, så blir det ganska tydligt att jag nog skulle ha dött rätt tidigt, om jag levt i ett krig… vilket skulle kunna tolkas som “dålig överlevnadsförmåga”, om man så vill. Å andra sidan ligger jag bättre till i överlevnadstävlingen, än människor med multi-handikapp… men jag funderar på hur det kommer sig att jag aldrig har känt mig hotad av att det finns de som är bättre än jag på olika saker. Kanske är det för att jag faktiskt är rätt halvbra på rätt mycket, det är ganska sällan som jag finner mig helt med tummen mitt i handen, på något område… så jag kanske kan kosta på mig att tro att jag klarar mig tillräckligt bra jämfört med de flesta, på de flesta områden? Kan det vara så? Jag vet inte om det är sociologiskt eller genetiskt betingat… min familj är ganska fredliga typer, trots allt, på det hela taget. I alla fall var den det under min uppväxt, sedan dess har den ju spårat iväg på alla möjliga märkliga och otrevliga vägar…

Jag berättade för min kollega om situationen med min pappa. Eller med min familj, egentligen. Vi kom in på det ämnet genom att jag lyfte frågan om hur mycket man egentligen ska göra sig beroende av en partner… hur mycket av de vardagliga sakerna i livet som man ska lämna ifrån sig, dela med sig av, med sin partner, för att å ena sidan kunna ha ett bra förhållande som båda mår bra av, och å andra sidan undvika att tappa fotfästet den dagen som ens partner visar sig ha förmågan att gå från att bry sig om varenda detalj i det gemensamma livet ena dagen, till att försvinna utan att ta ansvar för en enda sak som var gemensam, nästa dag.

Jag beskrev att jag upplevde att min pappa tappade hela sitt liv, sin vardag och hela sin bild av sin framtid, från en dag till nästa, när mamma sa att hon ville skiljas… och då fanns mamma ändå kvar och skötte sina åtaganden under ett antal månader efter att hon “släppt bomben”. När han själv ville bli av med kvinnan som han valt att flytta ihop med, i hans hem, för att han blivit förälskad i en annan kvinna som plötsligt behagade vilja ha honom, så släppte han verkligen bomben i sambons knä och stack sedan iväg och höll sig undan, lät henne hantera alla frågor och hela katastrofen på helt egen hand… han saboterade verkligen hennes liv och vardag, med omedelbar verkan, kom inte ens hem dagen efter…

Och den situationen som hon hamnade i där, är samma slags situation som min bror utsatte sin förra fru för… och de är verkligen inte ensamma om att hantera sin livskamrat på det sättet. Min ex gjorde liknande… när han väl flyttat, struntade han helt i hur jag klarade att lösa alla problem som uppstod pga att de saker som han hade tagit på sig att göra, plötsligt blev mina uppgifter också, utöver de saker som jag själv hade att göra. Väldigt många människor skapar total katastrof i sina livskamraters tillvaro, när de väl bestämmer sig för att lämna… och min fråga var om det finns något sätt att undvika att försätta sig i en sådan risksituation, men ändå ha ett förhållande.

Min kollega tyckte att man nog inte ska släppa ifrån sig för mycket till sin partner. Inte göra sig för sårbar… utan se till att behålla ansvaret och kontrollen över de saker som utgör ens vardag. Han är gift för andra gången och de väntar sitt gemensamma barn nr 2 vilken dag som helst… och han har alltid varit väldigt öppen mot vem som än vill lyssna, om hur han medvetet agerar strategiskt för att undvika att behöva skiljas en gång till… och trots att ett av hans viktigaste livsprojekt alltså handlar om att få det att hålla med nuvarande frun, så tycker han att man ska behålla de viktiga bitarna för sig själv. Är det här en könstypisk skillnad?

Jag uppskattar verkligen att min kollega är så öppen med hur han tänker. Jag undrar ibland om han inser hur mycket av sina sämre sidor han blottar genom att vara så öppen mot vem som helst… men jag värdesätter att få höra hur han tänker, som man.

Någonstans så känner ju jag, och nog ganska många med mig, att en stor vits med att vara ena halvan av ett förhållande, just är att kunna få dela på arbetsbördorna… att inte tvingas hålla kollen på alla detaljerna, utan att kunna få lämna ifrån sig ansvaret och skötseln av vissa delar som båda parter behöver sköta för att livet ska gå ihop.

Organisationen på arbetsplatser handlar ganska mycket om att dela upp arbetet emellan sig. Hela resultatet av det gemensamma arbetet är beroende av att varje liten arbetsmyra faktiskt sköter sin del… och på de flesta arbetsplatser räcker det att människor vet att de är anställda, för att de faktiskt inte ska svika sina arbetsuppgifter alltför grovt. Det ingår en del åtaganden i ett anställningsavtal, men jag tror att det sällan är själva avtalet som gör att människor sköter sina jobb… det handlar nog oftare om att människor upplever att de blir sedda och bekräftade, att de behövs, när de ingår i en arbetsgrupp (som oftast består av fler än två personer). Men visst finns de arbetstagare som bara struntar i att komma till jobbet en dag, för att aldrig gå dit igen… på motsvarande sätt som det finns de som gör likadant med sitt förhållande. Jag tror dock, utan några egentliga belägg för saken, att det är betydligt vanligare att människor bara försvinner ur sina förhållanden, än från sina arbetsplatser… men orsaken till att en del människor, de som inte har den där starka inre pliktkänslan eller moralen, bara drar från en dag till nästa, kan nog vara densamma. Man stannar så länge som man känner sig sedd och uppskattad för det man gör och den man är… det är nog grunden.

Kanske kan man ändå skriva ett avtal om vad parterna får och inte får göra, ifall de vill bryta förhållandet? Det skulle kunna vara en avtalstext som ingick i äktenskapet, men tyvärr är det nog så att de flesta som under vigselakten säger de vackra orden om att älska varandra även när livet är kärvt, ofta är så uppslukade av passionerade känslor att de inte riktigt tar ställning till vad de menar med orden… om de verkligen förstår vad det kan tänkas innebära, att älska den andra även när livet är kärvt.

Min kollega sa att han absolut helst hade velat bara lämna sin första fru, gå därifrån och aldrig behöva se henne mer i sitt liv… att han absolut hade gjort så, ifall de inte hade haft fyra barn ihop. Och för just hans del var tydligen barnen en tillräckligt viktig faktor för att han skulle ta sitt ansvar… det finns ju gott om män som inte alls resonerar så, när skilsmässan är ett faktum.

När jag pratade med Ma om saken härom dagen, berättade han (som män så ofta gör, för att slippa se de mönster som de trots allt ingår i, som grupp) om en kompis vars fru hade bara dumpat både man och barn när förhållandet sprack. Jag tror i och för sig att det blir allt vanligare att pappor inte släpper ansvaret för familjen, men historiskt sett är det ändå fortfarande väldigt mycket mer ovanligt att kvinnor dumpar sina barn än att män gör det. Men Ma, som inte precis är så smart när det gäller vad han signalerar till mig av sina värderingar, uttryckte sin enorma förvåning över att en kvinna kunde strunta i sina barn… “att män gör det är ju vanligare, så det är lättare att acceptera”… hm, intressant slutsats, och jag vet ju att de allra flesta människor resonerar exakt så – män kommer undan med oerhört mycket vidrigare beteenden än kvinnor gör, men det är inte jättevanligt att män säger rent ut att de accepterar att “män är svin” medan de inte accepterar att kvinnor är det…

Ma säger att han är “pinsamt plikttrogen”. Att det inte finns med på hans karta att man kan strunta i sina åtaganden… och det kan säkert stämma, men man kan inte använda människors utsagor om sig själva som beslutsunderlag när det gäller hur man själv ska förhålla sig till dem. De allra, allra flesta människor har en betydligt tjusigare bild av sig själva, än de i verkligheten lever upp till, och det är ju verkligheten som drabbar omgivningen… inte den andras självbild.

Ännu en vecka av helt galet intensivt arbete har passerat. Jag har inte ens hunnit kolla den privata mejlen, om dagarna… det är ju enormt illa… Det var väldigt skönt att få en heldag utomhus i torsdags, trots att det regnade 100 mm den dagen då vi var där. Det är väldigt bra för själen att få vistas i naturen emellanåt, även om det är jobb då också… det är en helt annan slags jobb, hjärnan mår bra av att tvingas ha ett annat perspektiv. Men i fredags eftermiddag, då jag till slut äntligen hade fått gjort allt som gick att få gjort den dagen av allt som egentligen ska vara klart dagen innan… så ringde dottern och sa att pojkvännens föräldrar ville bjuda henne på kinarestaurang. Hon hade sagt att hon ville ha en lugn hemmakväll eftersom veckan varit så intensiv, och jag sa samma sak till henne – jag vill ha en vanlig fredagsmiddag, bara du och jag.

Men eftersom jag hunnit skriva en handlingslista på morgonen som omfattade saker som jag måste ta mig en bit för att kunna handla, ringde jag faktiskt till Ma och undrade om han hade tänkt storhandla… det hade han inte, men han ville gärna skjutsa mig till ett av köpcentrumen ändå. Så jag stängde datorn på jobbet, slängde mig på cykeln hem i det kyliga men vackra höstvädret, och hann landa hemma med dottern innan Ma kom och hämtade mig. Och det var mysigt att handla med honom… efteråt sa han att “det gick ju bra, jag blev ju inte alldeles stirrig av att vara och handla med dig – jag fick ju med mig mest sånt som jag verkligen behöver, från affären!” Sötingen…

Hem kom jag, och dottern pratade jobbigheter med pojkvännen i telefon när jag kom, så jag packade upp och satte igång med fläskpannkakan som vi skulle äta till middag. Hon hade kokat mer lingonsylt innan jag kom, så den delen var klar. När hon pratat klart med pojkvännen kom hon ut och berättade att hon plötsligt hade blivit sådär osäker på pojkvännen nu igen… precis som förra hösten, då det var nytt för honom att börja gymnasiet och han var alldeles berusad av det sociala utbudet med nya kompisar, medan dottern harvade på med sina gamla klasskompisar som hon inte är lika till sig över. I fredags kväll skulle pojkvännen åka till en stuga med några kompisar, och dottern blev plötsligt svartsjuk på om han kanske skulle träffa någon ny tjej där… men de redde nog ut det värsta, verkade det som.

Vi åt fläskpannkaka, jag drack lite vin till, och så såg vi dokumentären om Pink Floyd. Väldigt intressant, och Ma ringde mitt i, så när jag sa att jag såg om Pink Floyd på TV ville han också se, och så skulle vi höras efter det.

När han ringde höll han på och tjafsade med sina trötta söner. Två gånger fick han avbryta samtalet med mig, för att ta tag i sönerna… han ville släppa igenom de saker som han sa åt dem att inte göra, men jag blev lite irriterad och sa att “släpp inte det här nu, fullfölj!”. När han fått ordning på situationen, talade jag om för honom att jag ser vad han gör… och att han inte kommer att få killarna att respektera honom, om han vacklar fram och tillbaka i sina gränser, bara för att han råkar vara trött ibland. Han ville inte prata om saken, påstod att han hade koll på läget och jag pekade på alla de saker som just hänt som han inte hade koll på… och till slut påstod han att han hörde och förstod vad jag sa, medan han hänvisade till att han var trött. Jag köpte inte det, för hans fortsatta resonemang visade att han inte alls förstod vad jag sa, och dessutom finns inte “trött” med på skalan, om man ska lära sina ungar (eller andra i ens omgivning) att ens gränser är konsekventa. Ju mer han försökte vifta bort det jag sa, ju mer han ville ha det lugnt och mysigt med mig, desto mer bekymrad, bestämd och irriterad blev jag… jag sa att det har stor betydelse för mig om han tänker fortsätta att låtsas att han har koll på läget, samtidigt som han låter sina gränser trampas över, och väljer att bli arg på den som kliver över hans gränser i stället för att helt enkelt skärpa sig… en till martyr vill jag inte ha i mitt liv, och jag kommer inte att visa förståelse för om han tänker kräva att bli tyckt synd om för de saker som han själv ställer till. Jag tänker inte betala för att han inte tar ansvar för sitt eget beteende… punkt.

Men han var distanserad och försökte ta över tolkningsföreträdet. Gick inte till mötes, hörde inte egentligen vad jag sa, och trodde kanske att han hittat en svag punkt hos mig – att om han bara är tillräckligt distanserad mot mig så blir jag osäker, ledsen och backar… men där högg han i sten. Ska han bete sig taskigt, så tar jag avstånd tillbaka. I värsta fall förlorar han mig på kuppen. Han får vara hur trött som helst, men han kan inte använda det som en ursäkt varenda gång som han inte ids följa upp sin egen utveckling, som han dessutom säger att han vill göra…

Det slutade med att han ville träffa mig, han trodde att han skulle få svårt att sova på natten om han inte fick hålla om mig när vi pratade om de här sakerna… och fast klockan var halv tolv och dottern hade slocknat framför TV och dator i soffan, så fick han komma. Vi låg tysta en god stund på min säng, och när vi pratade så visade jag tydligt att jag stod kvar där jag var, i telefon. Så låg vi bara där och höll om varann… han somnade till till slut, lilla hjärtat… och vi älskade. Väldigt mysigt, fint och skönt. Sedan var klockan bortåt halv två, och han for hem till grabbarna som låg och sov hemma.

Lördag morgon var solig och vacker. Jag vaknade tidigt. Dottern skulle jobba elva till fyra, och när hon farit iväg till jobbet satte jag igång med städningen. Skurade båda toaletterna ordentligt för en gångs skull, slängde ut mattor och dammsög och torkade golven… det var otroligt skönt att ha det rent omkring sig!

Ma ringde när jag var mitt i. Litegrann irriterad, sådär… jag frågade om det, ifall han var sur över gårdagens samtal. Jo, han sa att han hade känt sig irriterad tidigare, mest på sig själv, men att det gått över nu. Han tjafsade med sönerna, jag tipsade honom om att när den äldre häver ur sig svordomar och förolämpningar nästa gång, så kunde han göra likadant tillbaka. Ta i ordentligt, svära och säga riktigt elaka saker till sonen, tills sonen reagerade… och då kunde han säga “hur känns det att få höra sådana saker om sig själv?”. Inte förmana, inte förklara att man inte får och inte ska… utan bara göra likadant, och sedan fråga hur det känns. Och därefter förklara varför Ma inte tycker att det är okej att man pratar till varandra på det sättet.

Den yngre sonen var trött efter fotbollsmatchen och satt på tvären. Ma tjafsade med honom om kläder som skulle av… och jag sa, igen, “välj dina strider, tänk efter i förväg vilka strider som verkligen är viktiga och låt bli att ta varenda fight om skitsaker… jag förstår att J (den yngre) tycker att det plötsligt bara är en massa regler hos pappa, om du hackar på dem för varenda skitsak. Släpp igenom allt som inte är viktigt, så att de får chansen att lära sig vad det är som du tycker är viktigt…” Och Ma påstod att det gjorde han minsann redan… jag sa bara det jag ville ha sagt, och släppte det sedan. Jag vet att han funderar på det jag säger, trots att han påstår att han redan kan och vet… Och när den yngre kom släntrande, lagom sur och tjafsig, bad jag Ma pussa J från mig. “Men tänk om han inte vill det då?”, sa Ma… och jag sa bara “gör det”. Så han pussade J, sa till mig att han såg förvånad ut, och så sa han till J att pussen var från mig, och då såg J ännu mer förvånad ut… Jag skrattade, och Ma sa till J att jag skrattade, och då började J också skratta… vilket ju var målet med det hela, för min del. Att få Ma att upptäcka att man kan byta fokus och bryta dödlägen, med ömhetsbevis och skoj…

Vi bestämde att jag skulle städa och äta, de skulle äta, och sedan skulle Ma hämta mig och vi skulle åka till en av sportaffärerna för att jag skulle köpa regnkläder och en ny yoga-matta. När Ma hämtade mig hade han sagt att killarna inte skulle följa med, så jag slängde sopor och tog det allmänt lugnt, Ma hjälpte mig men sa inte ett ord om att killarna satt i bilen och väntade… när jag förvånat upptäckte dem där, såg jag på Ma att han tyckte det var kul att han hade överraskat mig… lurat mig, liksom. En liten mini-hämnd, från hans sida…

Vi for dit. Ma berättade, i ett av barnen obevakat ögonblick, att han hade testat mitt tips om att vara otrevlig tillbaka mot den äldste, och att det hade fungerat perfekt… Det började regna igen. Jag provade regnkläder. Ma engagerade sig och sa vad han tyckte, och det blev en lysgrön jacka med svarta byxor till. Och en ny, rosa-lila yogamatta… gräslig färg, men lite muntrare än den mörkblå som jag haft i över tre år nu. Och när jag fått det jag behövde, tittade vi på fotbollsmålvaktshandskar till den yngre sonen. De som den lille ville ha var rätt dyra, men hade skenor i fingrarna för att skydda mot brott… och jag sa till Ma att om han behöver handskar, så är ju den sorten en bra investering. Så dem fick han, till slut… och så hann jag prata lite med den äldre om boxning och japanska kampsporter, han sa att han hade gått på ju-jutsu tidigare “men vi fick bara leka, inte lära oss något”, och jag sa att den klubben som dottern var med i som yngre, lät dem börja med fysiska övningar direkt, så han kanske skulle prova den i stället för boxningen, som han uttryckte att “min storebror tvingar mig att börja med boxning” om… det hade jag inte hört förut, undrar om Ma har hört det, att sonen tydligen är så envis med att börja boxas för att storebror “tvingar” honom, och kanske inte riktigt för att han vill själv… får prata med Ma om det. Ma gillar inte alls att sonen ska börja boxas, tycker inte att pojkar precis behöver lära sig att slåss, och fortsätter han med boxningen så kommer han ju att få hjärnskador förr eller senare.

Vi for vidare till ett fik. Ma bjöd oss, allihop. Bortsett från att båda grabbarna snabbt halkade in i “vill ha”-svängen, så var det trevligt… och när vi for hemåt föreslog jag att de kunde äta korv stroganoff med oss, eftersom Ma sa att han inte hade tänkt ut någon middag.

Klockan var strax efter fyra och det regnade rejält. Jag tänkte på dottern, som slutade fyra, och skulle tvingas cykla hem genom regnet… så jag undrade om Ma kunde tänka sig att vi hämtade henne på stan. Det kunde han absolut, så jag ringde dottern som lät lite grinig, hon hade gamla bästisen intill som numera (igen) är en riktigt pain in the ass för dottern, med flera… men dottern ville gärna bli hämtad. Sa att hennes cykel hade vält tillsammans med en annan cykel, och de hade kilat in sig i varann såpass att tjejerna faktiskt inte hade fått isär dem, trots en kvarts slitande.

Vi körde hem pojkarna, och Ma sa att de inte fick spela dator utan i stället skulle börja med läxorna, så då åkte ju både mungipor och axlar ner på dem, igen… Så for vi till stan och plockade upp dottern. Cykeln fick vi loss, på tre personer… till slut. Medan vi åkte hemåt pratade Ma med dottern om killarnas manga-böcker som låg i baksätet, bad dottern förklara vad det var som var så fantastiskt med en del av dem… Vi hade en trevlig tur hem, och jag satte igång med yoga på min nya matta direkt när jag kom hem. Blev klar en stund innan sju, och vi hade sagt att det kunde bli gemensam middag sju… så jag ringde Ma och sa att nu var det på gång, och om han kunde komma över med sin bit falukorv som behövdes för att täcka upp det vi hade, så vore det bra. Dottern var glad och hjälpte mig i köket, Ma kom och vi pratade och kramades lite i köket, och så var maten klar och han for och hämtade killarna.

När de kom in i hallen, tittade sig den äldre omkring och sa “så här fint har inte du det, Ma!” När Ma undrade vad sonen menade, så sa han “så här… välkomnande, liksom!” Den lilla raringen, han visste liksom inte hur han skulle säga “vad fint ni har det”, utan att referera till pappa, och pappa visste inte om han borde markera mot sonen för att han var oförskämd mot pappa, eller låta kommentaren passera för att han samtidigt var trevlig mot mig… Han valde att inte direkt säga något. Och jag sa att “du kanske kan få lite inspiration”, sådär lagom neutraliserande… och sedan fick killarna se hur vi bodde. Den yngste slängde sig över min dator direkt… men vi sa att “nu äter vi”, och så satte vi oss i köket.

Pojkarna fick ta så mycket de ville, av vad de ville ha. Ma hävdar ofta att de är lite kinkiga med maten, men jag tror att han bara har låtit maten få bli ännu en kamp-arena, så som dagens föräldrar ofta gör… som ofta leder till att barnen får ätstörningar. Båda killarna åt av allt, särskilt av de grönsaker och frukter som de ville ha och fick plocka själva av. Det var en trevlig middag, kändes mer avspänd än den förra, kanske mest för att Ma inte var så himla taggad som han var sist… inte kommenterade allt som killarna gjorde hela tiden. Vi lyckades t o m föra ett samtal, där dottern engagerade sig på sitt vanliga sociala vis…

Men så fort den lille ätit klart, ville han gå till datorn. Jag sa att han fick. Den äldre satt kvar och deltog i vårt samtal, emellanåt när samtalet hamnade lite väl långt ifrån hans referensramar halkade han in i att tjata om dricka igen, men då drog vi in honom i vårt samtal igen. Till slut kom vi fram till att vi ville spela kort och lyssna på Lagerståhl. Så det gjorde vi. Och jag har inte spelat kort på länge, har inte koll på spelen som kidsen spelar numera, så jag fick lära mig… men det gick bra. Jag fick upptäcka att Ma är en jäkel på att spela kort… det var lite kul, tyckte jag, och när vi spelat klart och barnen bänkat sig i soffan framför “Mars attacks” på trean, frågade Ma mig om jag gillar att vinna. Jag ryckte på axlarna, sådär… och han frågade om jag hade svårt för att förlora, och jag ryckte på axlarna igen. Nej, det är inte särskilt viktigt att vare sig vinna eller förlora… så är det. “Det var lite oväntat, det kunde man annars tro”, sa han, och jag hade inte möjlighet att kommentera det då… jag förstår att han “tävlar”, eftersom han tolkar mina bestämda åsikter i olika frågor som om det är viktigt för mig att ha rätt. Får prata med honom om det, vid tillfälle.

Och så satt vi i en hög i soffan och såg filmen. Bara den yngste satt kvar vid datorn, vi andra såg filmen. Det var väldigt mysigt att sitta tätt intill Ma, se film och ha barnen omkring oss… sådär otroligt ovant “vanligt”, på något vis.

Dottern blev plötsligt tvärförkyld när vi kom hem från stan. Verkligen plötsligt, från en minut till nästa började hon snörvla, nysa och var tät i andningsvägarna… jag trodde först att hon grät, där inne på sitt rum, så plötsligt kom det. Men det innebar att eftersom hon skulle jobba även idag, så behövde hon gå och lägga sig… hon såg inte klart filmen. Så hon sa god natt så trevligt, och la sig. Efter en stund ropade hon på mig. Undrade om pojkvännen kunde få sova hos oss… och jag tyckte väl att det var lite sent att bestämma det vid elvasnåret på kvällen, men å andra sidan så var det helg, och lite tjorvigt mellan dem… så jag sa ja.

Och när filmen var slut, kramades Ma och jag lite extra innan han samlade ihop sina trötta söner och for hem.

Dottern pratade med pojkvännen i telefon. Och när hon pratat klart, kom hon ut och sa att han skulle komma, men att hon trodde att han kanske tänkte göra slut med henne, han hade låtit så hård och oförstående mot henne som hon tyckte att han aldrig gjort förut… men jag trodde att det nog kanske inte var så illa. Dels så har hon upplevt honom så tidigare, dels så blir han rätt anti när han “måste” göra som någon annan vill… Dottern verkade rättså samlad ändå, om man betänker hennes farhåga. Jag gick och la mig, och sa att om det blev kris och hon behövde prata under natten, så fick hon väcka mig. Kramade henne ordentligt, och somnade vid tolvsnåret…

Pojkvännen var här när jag vaknade vid åtta. Tydligen hade de inte gjort tvärslut, i alla fall… och jag satte mig med lite frukost, en rejäl yoghurtdrink med en massa färska blåbär i, och skrev, sedan jag myst lite i det spelande solljuset i sängen, med min Leva-tidning.

När dottern kom upp, frågade jag hur det gått. Hon såg gråt-mosig ut, sa att de inte har gjort slut men ska ta det försiktigt och se hur det går… “det är en känslig bäbis, vårt förhållande, just nu”, sa hon medan jag kramade henne… De åt frukost, pratade med varann och lät inte helt negativa till varann, och så for hon iväg för att jobba.

Solen skiner. Det är rätt kallt ute. Jag har inte duschat än och har ingen riktig plan för min dag… vill nog ut till sjön en sväng, tror jag. Kanske kan jag få med mig Ma… ifall det är det jag vill. Det får visa sig.