Hej bloggen… känns det som om jag vill säga…

Det verkar som om jag inte har tid med att:
* ha två halvtidsjobb, och ett tredje på en kant, varav alla är rättså nya, rent innehållsmässigt
* idka familjeaktiviteter
* ha en tonårsdotter som snart är vuxen, men ändå behöver mamma lika mycket som förut
* sova
* ha ett förhållande
* och blogga, samtidigt…

Jag tappar så lätt bort mina behov, när andra uttrycker sina. Jag märker inte ens när det sker… och i ett förhållande verkar jag fortfarande inte klara att värna om mig själv. Ur det perspektivet verkar det som om jag aldrig blir “redo”… fast jag inte är jättekär i Ma, och inte tänker på honom hela tiden, och inte vare sig vill vara, eller är, tillsammans med honom hela tiden, så tar jag skada och är för mjuk, när han är hård eller krävande. Det är inte ett medvetet val, tvärtom så försöker jag verkligen tänka på att markera mina gränser när han tar plats på fel sätt… men jag orkar inte alltid.

I torsdags kväll när Ma var här, var han mer sluten än vanligt. Jag kände verkligen att jag inte har några riktigt fungerande sätt att nå fram till honom… de flesta människor har någon kanal, antingen verbalt, kroppsspråkligt eller med närhet kan man nå de flesta. Men Ma… har ett slags inställning att han vill lära sig, han vill öppna sig, vill förstå och bli mer som en riktig människa. Han vill… han säger att han vill älska mig, vill se mig och nå fram till mig, men han har det inte naturligt i sig… och jag vet faktiskt inte om han har det i sig alls. Han är verkligen en enigma för mig, det händer sällan att jag träffar människor som jag verkligen inte hittar “basen” i, inte hittar vad som driver dem… och en sak jag ser är att han har ett oerhört “jag-fokus”. Han har utplånat sig själv, sina behov och stora delar av sin personlighet under massor av år, och givetvis tycker jag att han ska börja leva sitt liv, men… det känns som om hans världsbild egentligen inte omfattar någon mer än honom själv. Han har distans till allt och alla i sitt liv, utom sig själv.

Jag förstår att för en människa som nog aldrig har blivit sedd tidigare i sitt liv, så är det oerhört berusande att jag ser honom. Jag är bara rädd att han inte kan kliva ur sin självbespegling… hans sätt att prata om sig själv tar ungefär lika mycket utrymme som det gjorde med M. Jag är rädd att jag kanske har hittat ännu en överdimensionerat narcissistisk människa… att skillnaden mellan M och Ma egentligen mest bara är att Ma vill ha mig.

I torsdags natt, när han hela kvällen lite irriterat avvisat mina frågor och funderingar kring… hur jag kan nå fram till honom, så orkade jag till slut inte med hans avvisanden längre. Vi älskade, han är härlig, varm och levande att älska med, men efteråt… kände jag att jag blev ledsen av att han inte ville nå fram till mig, och inte lät mig nå fram till honom. Så jag stängde igen… drog mig in i mig. Det tog honom en god stund att märka att jag inte var där, så att säga… och när han gjorde det, blev han angelägen, orolig, höll om och ville nå fram, men var fortfarande inte tillgänglig själv… och jag var för trött för att han skulle ha lyckats nå fram till mig, just då. Flera timmars kämpande för att få kontakt med honom innebar att jag verkligen behövde stänga av.

Vi satt på golvet i hallen, han försökte krama mig och jag puttade inte bort honom men bjöd inte in heller, och till slut sa han: “jag skulle vilja få krama dig, så att jag kan ta med mig kramen när jag går hem”… inget fokus på om jag skulle vara ledsen när han hade gått, hur jag mådde, utan bara på sina behov… och jag orkade inte ens säga något, då. Att leva nära en bara-jag-människa, känns som misshandel i själen. I längden. I torsdags kväll kände jag mig misshandlad i själen.

Han gick, jag la mig, sov uselt och kanske fem timmar sammanlagt, vaknade alldeles splittrad, fick använda all kraft till att försöka hantera min vardag… äta frukost, ta med mat, cykla till jobbet, och sedan koncentrera mig på det jag skulle göra på jobbet under dagen. Jag fick mycket gjort, precis som hela denna vecka, men det fanns som vanligt inte en sekunds ställtid… någon fikarast, men i övrigt fullt ös och fullt fokus hela tiden. Dottern ringde på förmiddagen och sa att hon var för sjuk igen för att orka åka till skolan. Hon skulle bli hämtad för en helg hos sin far, vid tresnåret på eftermiddagen.

Och på morgonen skickade Ma ett sms där han skrev att det gjorde ont att han gjorde mig illa… att han inte ville tappa bort mig. Och jag svarade att jag också hade ont, att jag tycker om honom mycket och att det hade varit skönt om vi hade kunnat få hela fredagen tillsammans, i ledighet…

Jag hade lite ont i själen hela dagen. Ma och jag hade pratat, kvällen innan, om att vi kanske skulle gå på bio på fredag kväll, och sedan åka till hans stuga på lördag. Jag handlade thai-soppa och vitlöksbröd på vägen hem, och Ma ringde när jag just kommit hem. Dottern hade farit, jag var alldeles splittrad i hela hjärnan, försökte fundera ut vad jag ville och behövde… kom fram till att en del av mig ville inte träffa Ma, inte behöva hantera att bli bortputtad mer… och en annan del ville såklart träffa honom. Jag behövde egentid också, det har varit så fruktansvärt intensiva veckor med oerhört mycket socialt umgänge… och jag har inte haft tid att blogga, känner att jag behövde det.

Vi bestämde att Ma skulle komma över och jag skulle bjuda honom på middag, sedan fick vi se. Jag lyssnade på Bach medan jag donade lite i datorn, och så kom Ma. Nyklippt och fin, det var det första jag noterade… och så var han nyduschad, och hade blommor med till mig… väldigt vackra röda rosor. Kärlekens blomma… tio stycken. Jag kramade honom, tackade för blommorna och satte dem i vatten. Medan jag satte igång med maten, skar sallad, dukade lite fint, pratade jag med Ma, som satt vid köksbordet, om prästen jag hörde i morgonens Tankar för dagen i P1. Han pratade om begreppet att älska sin nästa såsom sig själv, och att det numera blir allt vanligare att människor älskar sig själva och inte andra… det finns samhällsförändringsförklaringar, men det jag tänkte mest på var såklart Ma´s självcentrering. Hans respons på det jag berättade om radioprogrammet, var såklart att ta fasta på “älska dig själv“… och till slut sa jag, när han inte kunde se min poäng, att det vi diskuterade och som hände igår, var att du älskar dig själv så att du inte ens ser mig…

Han blev tyst… och jag släppte det där.. men fortsatte på andra, relaterade trådar, för att försöka beskriva att jag saknar den förmåga som de flesta människor har, att alltid prioritera sig själva och sina behov och gränser. Jag har för lätt för att sätta mig in i hur något känns för en annan, och medan jag försöker förstå det och känner med den andra, glömmer jag att sätta gränser kring hur den andra behandlar mig.

Ma tyckte att jag ändå är rätt bra på att reagera direkt, säga ifrån på ett väldigt tydligt och effektivt sätt, och jag sa att jag försöker bli bättre på det… men jag har inte alltid orken, jag är känsligare än de flesta och öppnare, vilket andra ofta utnyttjar. Jag sa att jag inte vet om jag orkar ha ett förhållande där jag måste vara på min vakt mot att bli respektlöst överkörd, hela tiden… och han förstod.

Vi pratade om… livet, oss, familjen, mönster… medan solen sken på köksbordet och vi tömde vitvinsflaskan till den väldigt goda soppan. När jag till slut inte orkade sitta på den hårda köksstolen, la jag mig på golvet och lyssnade medan Ma beskrev sina föräldrar. Och återigen fick jag den där associationen, av Ma som det lilla barnet som satt stilla i gungan medan ingen puttade på och han bara försökte vara så icke-störande som möjligt… han beskriver sina föräldrar som så oerhört färgstarka, engagerade människor, särskilt pappan verkar ha haft sitt fokus utanför familjen, inte på barnen. Men Ma ser inte sin roll när han beskriver, han låter bara beundrande, har lärt sig att det verkligen är mamma och pappa som är de viktiga människorna i familjen… Hans far var den excentriske doktorn som “alla” kände och hälsade på, när han gick runt i den lilla staden i sina färgstarka Marimekko-kläder… och Ma ser inte ens om det var så att han själv hade några behov av att bli sedd av sin far eller ej, som liten. Han ser bara denna starkt lysande far… och jag insåg att jag fick ännu en association till huvudpersonen Caroline i boken “Andra kvinnor” av Lisa Alther, eller rättare sagt insåg jag att de associationer som jag fick av det som Ma berättade, gällde även för Caroline i boken. Caroline går i terapi genom hela boken, för att hon ramlar ner i en depression i bokens början.

Och kanske är det min dynamiska sida som Ma faller för? Kanske är det också så att han använder mig som den som han ska lära sig att ta plats i relation till, som han inte klarat i relation till sina föräldrar?

Efter någon timme vid köksbordet, när solen försvunnit, drog jag med mig Ma mot sängen. Jag skulle byta från jeans till mjukbyxor, och när jag drog av mig jeansen drog Ma av sig tröjan… han tänkte tydligen klä av sig. Och jag skrattade och kramade honom… han är allt rättså excentrisk, han också. Det är väl det som jag gillar med honom också, att han faktiskt utstrålar såpass mycket egen personlighet, medan han är alldeles omedveten om hur mycket han faktiskt uttrycker. Han har som en inre glöd, som han släpper ut emellanåt, men i lagom doser… han utstrålar en intensitet, ett slags alldeles ostyrd energi, som känns som… hans personlighet, på något vis. Fascinerande.

Vi kröp ner under täcket, och han konstaterade att det var härligt med hud… att vi inte haft så mycket hud. Och det är sant, vi har haft kläder på oss mest hela tiden, medan vi kramats… Och vi pratade och älskade, och pratade… flera timmar. Till slut var jag så trött att jag faktiskt somnade medan han höll om mig och pratade… och han sa att han skulle gå hem och sova, så att vi fick sova bra båda två, och sedan skulle jag få pyssla själv på lördag morgon, och han skulle åka till stugan. Sedan skulle jag ta bussen dit, eller om det inte funkade med någon buss så skulle han hämta mig, och då hade han städat och klippt gräs och gjort lite fint i stugan… jag tycker att det är en väldigt fin tanke, att han vill göra fint för mig. “Jag vill vara fin för dig”, sa han härom kvällen… det är fint, särskilt som han faktiskt inte har varit särskilt bra på att göra vare sig sig själv eller sin omgivning fin, innan.

Innan han gick i natt, sa han att han fått tillbaka livsenergin. Och det märks… och jag uppskattar att han inte släpper, inte ger upp sin bild av att jag är det allra bästa han mött, oavsett var mina känslor befinner sig. Det ger mig en trygghet att han inte manipulerar genom att fladdra med sin kärlek… “jag vill älska dig”, sa han också, härom kvällen.

Hans doft har förändrats under tiden som vi har kommit närmare varann. Det är inte mitt doftsinne som har förändrats, för skillnaden i doft är väldigt stor – han går från att ha doftat… nästan lite urin, när han svettas, till att dofta… mustigt, helt annorlunda. Jag inser att M´s svett doftade mer åt urinhållet, och undrar om det är osäkerhet och rädsla som doftar så…? Jag tycker om när en man luktar just man, men jag är ganska känslig för hur han doftar. Så jag är glad att Ma´s doft förändras åt ett håll som tilltalar mig…

I natt sa han att en av fördelarna med honom, kanske är att han har ett ordnat liv. Och det har han rätt i, så är det. Vi har en del… sociala likheter, kanske är uppfostrade med likartade klass-värderingar. Vi pratade om svartsjuka i natt, han sa att han inte är svartsjukt lagd, och jag sa att det är inte jag heller, men han var absolut svartsjuk innan vi bestämde oss för att försöka tillsammans… och det höll han med om, och tyckte att det var ganska sunt, med tanke på att jag faktiskt hade flera potentiella partners på gång då. Jag höll med om att jag inte uppfattar honom som kontrollerande, och jag sa att jag aldrig har behövt fundera över trohet eller otrohet, i mina tidigare förhållanden. Otrohet har inte funnits med som ett potentiellt intresse, i mina relationer… och Ma sa att han trodde att med mig vore det omöjligt att vara otrogen, för att jag skulle märka direkt om min partner varit otrogen. Och det stämmer nog, gissar jag… för jag vet ju inte, det har faktiskt inte hänt. Och absolut är det så att en av de självklara fördelarna med Ma, är just att han inte är fladdrig när det gäller att söka bekräftelse från andra kvinnor. Mitt i sin självcentrering lyckas han ändå förmedla att han tycker att han vunnit högsta vinsten, som hittat mig… “vilken tur jag har, som träffade dig!”, sa han flera gånger igår, spontant.

Jag frågade honom om han var medveten om att vi har alldeles oskyddat sex. Nej, det var han inte, han hade tagit för givet att jag hade skydd… och jag sa att sånt ska man aldrig ta för givet, det är vars och ens ansvar att se till att det inte blir barn ifall man verkligen inte vill ha det. Han blev förvirrad, undrade hur jag tänker, och hur han tänker själv… vi kom inte fram till något, mer än att det är ganska liten sannolikhet att vi är fertila nog för att bli gravida så här sent i livet, och att det inte vore någon katastrof om vi blev med barn. Fast ingen av oss vill nog egentligen ha fler barn, så gamla som vi är. Men barn är liv… och skulle vi skapa liv, så är det väl fint. Vi är vuxna nog att kunna hantera det, i så fall.

Jag sov inte så länge som jag hade behövt i natt, men känner mig i alla fall inte helt utpumpad just nu. Har städat hemmet, ätit frukost som smakade ovanligt gott, och känt efter i kroppen att det stämmer så som jag har tänkt, de senaste åren, att ett nära förhållande ger kroppen en ro som man inte kan skapa utan trygg närhet med en annan människa.

Solen skiner. Det är inte särskilt varmt ute, men vackert. Jag lyssnar på P1 och ska strax kolla hur bussarna går… och när jag vet det, ringa Ma och säga när jag kommer. Sedan får vi se om vi sover i stugan i natt, eller åker hem i kväll. Just idag mår jag bra och känner att livet är gott.