Ja herregud, det här dejtandet… är verkligen en räcka av smärtsamma erfarenheter.

I morse skrev jag till doktor N att det kändes som om han kopplade bort mig, någon gång i onsdags kväll eller under torsdagen… och frågade om han visste vad det handlade om. Jag skrev flera saker som jag tänkte att han kanske i värsta fall kan bli ledsen eller arg för… och så ringde han, medan jag stod och strök kläder att ha under dagen. Han berättade om det som han benämnt att sonen blivit ”putt” över att pappa kom in och störde, genom att vilja skriva på datorn… sonen hade blivit tokarg, och vrålat ”vad fan GÖR du, UT härifrån, jävla psykopat!!”… och jag skrattade oerhört gott, för jag kunde verkligen se den lille försynte doktor N som smög så försiktigt, och så kontrasten mot att sonen kallade honom ”psykopat”…

Jag berättade att jag skrivit honom ett mejl, som jag inte visste hur han skulle reagera på… och han sa, med neutral röst, att ”nu blev jag ju nyfiken, måste gå och kolla vad du skrivit, på en gång”… En liten stund senare såg jag att han hade läst mitt meddelande. Och sedan hörde jag inte ett ljud… och blev mer och mer orolig att han kanske reagerat så starkt, blivit ledsen eller arg, att han inte ville prata mer med mig… innan gästerna kom, försökte jag ringa honom, bara för att kunna få pejla läget en aning i alla fall… men han svarade inte. Och i bakhuvudet under hela kalaset har tanken gnagt, om att han kanske var ledsen… jag har kollat mobilen då och då för att se om han kanske skickat ett sms i alla fall… men inte.

Kalaset var helt okej. Runt tio vuxna och barn, dotterns pappas nuvarande sambo, lillasysters mamma och jag, och så farmor. Några kompisar till dottern, lillasyster och kusinen. Vi åt paj och lasagne, med sallad, bröd och vin till. Jag var rätt trött eftersom jag inte sov så mycket i natt… och de vuxna verkade ge sig på farmor i kör, för att farmor uttryckte att det var synd om någon; alla de vuxna sa åt farmor att då borde väl den berörda bara säga till hur den vill ha det då. Medan den diskussionen pågick, som jag alltså hörde rätt lite av, gick jag in och ut med saker, och pratade med barnen i det andra rummet… jag kan väl tycka att det dels är lite absurt att pappans nya sambo, som själv är så dålig på att vara ärlig när hon tar illa vid sig över saker som andra gör (och hon tar åt sig för det mesta), att hon har gjort slut ett antal gånger när hon väl har lagrat upp tillräckligt med upplevda oförrätter, i stället för att just ta saker när de kommer, och dels är det ganska otrevligt och oförskämt att diskutera saker på det sättet under ett kalas… lite kan jag nog känna att det är respektlöst att ge sig på den som är äldre också, får jag erkänna… i någon mån har jag nog tagit till mig någon slags värdering från min familj, som handlar om att man får låta de äldre ha blivit de +/- original som de har blivit… jag tycker synd om farmor i sammanhanget, och önskar att jag kommit på något sätt att gå in och försvara henne…

Nå, kalaset höll på till femsnåret och då var nog alla rättså slut. Meningen från början var att kusinen skulle sova här med dottern, men det slutade med att allihop åkte med hem till pappan, och grannen… och lika skönt var väl det, för mig.

Jag städade undan överallt, och så startade jag datorn igen, efter åskvädret som fick lamporna att blinka. Doktor N loggade in i stort sett samtidigt såg jag, och jag kände mig lite orolig för vad han skulle skriva… Efter en stund kom ett mejl där han skrev att mitt mejl hade rört upp en massa tankar och att han inte kunde sätta ord på alla på en gång, men han svarade på några av mina funderingar i alla fall. Och så skrev han att… i ”förra veckan” (när nu det är – den gångna, eller den innan?), så hade en kvinna som han haft en intensiv mejl-relation med under två månader och som han blivit väldigt berörd av, plötsligt återtagit kontakten med honom, efter att hennes make fått en hjärntumör och gått bort inom loppet av en vecka (en historia som jag skulle ställa mig rätt skeptisk till om jag var N, men han är ju så oerfaren när det gäller nätkontakter, och dessutom har hennes historia ingen betydelse i just det här sammanhanget). Han skrev att han blivit förvirrad och berörd av att hon tog kontakt igen, och ”vet inte var jag står”… och jag kände bara hur historien upprepar sig, det här var Jo i light-version, och jag berättade vad som hände med Jo redan första gången vi sågs… först händer något som förändrar hans känslotillgänglighet för mig, och så berättar han inte det direkt utan först när jag frågar, och sedan säger han att han inte vet var han står…

Jag svarade direkt ur hjärtat…

Hej…

Vet inte om jag borde svara genast, kanske skulle det du skriver behöva ligga till sig… samtidigt verkar det så gott som omöjligt att kommunicera under denna helg, så det känns som om jag får ta chansen och skriva direkt ur hjärtat, ändå…

Jag har gått och oroat mig under hela dagen för att jag kanske skrev något som sårat dig eller gjort dig arg… och det kanske jag har, fast det inte verkar så, och… det känns så knäppt att JAG känner mig som en usling, som är den som är ärlig…

Visst berättade jag för dig om Jo? Som jag inte vill träffa eller ha kontakt med mer, i detta liv, för att han gick bakom ryggen på mig och meddelade först sedan han beslutat sig, att han redan hade inlett ett nytt förhållande? Det är inte första gången under de senaste åren, som precis det som jag har anförtrott en man, är det som han sedan gör emot mig… Jag får sluta att dela med mig av något alls av negativa saker som hänt i mitt liv, det verkar ju som om ALLA män tar det som en ”tips-lista”: ”vill du svika Leva och göra henne riktigt illa, gör så här”…

Jag skrev till dig om tillit, i torsdags. Exakt då som du bestämde dig för att svika mig, som jag förstår det… jag vet inte vilken vecka du menar med ”förra veckan”. Jag har frågat dig om din inställning till otrohet och inte fått något svar eller respons – jag antar att detta är svar nog… Naturligtvis känner jag mig som en idiot som är den enda i den här ekvationen som har varit ärlig. Samtidigt kan jag ju känna att jag kan stå för mig själv… så jag skäms inte över mitt val.

Jag förstår inte hur du kan skriva om att du håller dig tillbaka, för att JAG träffar en annan också, en som du får veta precis hur jag förhåller mig till – i samma mejl som du berättar att DU har en annan som betyder mycket för dig, som du kanske vill fortsätta med – en som jag inte ens har fått veta om??? Ett enveckas-inte-ens-förhållande tål inte den sortens påfrestningar… jag kan inte leva med någon som har ett så fritt förhållningssätt till känslomässig eller fysisk otrohet.

Jag vet inte vad jag ska säga… mer än att jag är skitledsen över att ha blivit sviken och lurad, igen…
Leva”

Det tog en liten stund, så ringde han… och började med att säga att han hade blivit så upprörd av mitt mejl. Jag svarade att jag blev ganska upprörd över det han skrev… och han sa att han förstod det, men att han inte kunde förstå hur jag kunde reagera så starkt, vad då ”svika”, det var väl ändå att överdriva… tyckte han, upprört.

Samtalet gick i korta ord ut på att han å ena sidan förstod att det var dumt att han inte sa något till mig direkt om att den andra kvinnan tagit kontakt, och därefter började han radda upp ”förklaringar” till varför han inte sagt något direkt, i telefon t ex, under torsdagen: han hade inte haft tid; han ville träffa mig och DÅ hade han såklart tänkt berätta det; han tyckte inte att det fanns något fungerande forum… och dessutom betydde hon ju inget, han hade ju inte ens träffat henne.

Och då sa jag att om hon inte betydde något – varför skrev han då att han inte visste var han står??? Ja, varför skrev han det, det var ju dumt, det var nog bara något som råkade komma; han kände sig så förvirrad; och så kanske han skrev det för att han är lite svartsjuk på Ma… och jag sa att ”det tycker jag inte är ett dugg svårt att förstå – om det var det som du hade skrivit… med den här formuleringen som du har i det här mejlet, så åstadkommer du inget annat än att totalt undergräva mitt förtroende för dig…” Och någonstans mitt i detta sa han att han inte tyckte att han svikit mig. Å ena sidan höll han med mig när jag beskrev precis vad han hade gjort och skrivit, å andra sidan hade han inte svikit mig…

Sedan diskuterade vi inställningen till otrohet. Han sa att han var ”totalt avvisande” i sin inställning till otrohet, att han aldrig varit otrogen… och jag kände hur jag bara baxnade… ”men det sa du ju till mig i söndags att du varit, medan du var gift med din första fru!?” Nej, det hade han aldrig sagt… men när jag beskrev var vi satt och vad han sa så… ”jaha, joho, ja du menar det, jo det stämmer att jag var otrogen, men det var ju när vårt förhållande var dött!” Hmmm… jag försökte få honom att förstå att ju mer han slirar på sanningen, på ett så här tidigt stadium i vår relation, desto värre gör han det…

Han sa att han tyckte så mycket om mig, och inte ville förlora mig. Och så sa han att han var så rädd för att bli sårad igen, och detta att jag träffade ”andra karlar” gjorde honom osäker och svartsjuk, fast han inte ville erkänna det för sig själv… jag bad att få rätta honom där, och frågade om jag verkligen inte har berättat för honom, flera gånger t o m, att det finns en man som jag har fortsatt kontakt med, och det är Ma? Mjae, han hade inte fattat det så tydligt… sa han först… och efterhand så kröp det fram att han nog ändå visste att det var bara Ma som jag träffade… Jag sa att om han inte kan se detta från mitt håll, inte vill förstå den ganska tydliga parallellen med Jo som jag har berättat för honom om, om han inte är lika rädd om andras (mina, i sammanhanget) känslor som om sina egna, så… fungerar ju inte det här. Jag sa att… ”ditt sätt att vrida på sanningen och att ”förklara” dina handlingar med att det finns och fanns andra omständigheter som ligger bakom dina val, innebär att du inte fullt ut äger ansvaret för dina egna handlingar. ”Förklaringar” är bara förklädda bortförklaringar… och det jag förstår av det du säger nu, är att om det händer igen att du får en impuls åt något håll och vill göra något som du efteråt inser var att svika mig, så kommer du bara att se till att bygga dig en hög med ”förklaringar”, innan du berättar för mig vad det är som du har gjort… du kommer inte att rakt upp och ner bara stå för att du har svikit mig. En så här färsk relation tål inte den sortens påfrestningar, jag har inte flera års erfarenhet av att du är pålitlig och trovärdig att luta mig emot, om jag ska anta att detta är en unik engångshändelse…”

Jag var upprörd. Jag hade ingen mjuk röst, utom när jag sa att ifall det är så att han eller Ma uttrycker att det gör dem illa att jag träffar en annan också, så måste jag ta hänsyn till det och fatta ett snabbt beslut, vare sig det är grundat i mig eller inte… och när han då sa att det gjorde honom illa att jag träffar Ma och kramar honom, så hade jag en mjuk röst när jag sa att jag kan förstå det… för jag vill inte heller att vare sig han eller Ma ska bli sårade igen, lika lite som jag själv. Jag bryr mig om oss alla tre, och tycker att jag måste ta hänsyn till om någon uttrycker att den inte står ut med situationen… och det är så som han också måste förhålla sig till mig, om vi ska ha en relation… han kan inte vräka ur sig att han är osäker på vad han känner för en för mig alldeles ny och obekant kvinna som han inte berättat något om (liksom Jo har han sagt att ”ingen tidigare dejt har betytt något”), bara för att han vill få en reaktion från mig, för att han är svartsjuk… kan han inte säga rakt ut att han är svartsjuk och så tar vi det därifrån, så funkar det inte. Spel är inget som intresserar mig…

Jag sa att jag inte kan ha en relation med en man som slirar med sanningen, när det passar hans syften, och på ett sätt som rättfärdigar hans val, och ogiltigförklarar mina känslor och min reaktion… och till slut slängde han ur sig att ”och jag kan inte ha en relation med en kvinna som håller på med en annan man samtidigt, hej då”, och så la han på…

Visst, jag fattar att han inte kan hantera vare sig sig själv eller situationen. Jag förstår att min glasklara logik målar in honom i ett hörn, där han tydligen har fått hållas, i sina tidigare relationer… fast han sa att hans otrohet i slutet av det första äktenskapet, där frun hade sagt åt honom rent ut att hon inte var attraherad av honom och inte ville ha sex med honom så att det var okej om han träffade andra kvinnor, till slut hade slagit tillbaka på honom själv, genom att hans föräldrar hade vänt honom ryggen och fördömt honom, för att han varit otrogen… och jag frågade honom hur hans föräldrar fick reda på att han var otrogen, då. Ja, genom den dåvarande frun… och jag sa att det kunde du väl ha räknat ut, du är ju inte dum i huvudet… nog kunde du ha fattat, om du bara velat, att frun inte ville att du skulle vara otrogen, även om hon sa det och även om äktenskapet var ”dött”…? Precis samma sätt att resonera hade Jo, när han blev seriöst intresserad av en ny kvinna… frun, som han inte hade skilt sig från än fast de bodde i varsin längenhet och pratade om att fira ”den lyckliga skilsmässan”, men som han faktiskt umgicks mer och mer med och sov ihop med mellan varven, blev förstås jättesårad när han sa att han ville bli ihop med en annan. Men han låtsas att han inte ska behöva ta hänsyn till att han i praktiken hade ett kärleksförhållande med sin fru… för någon månad tidigare hade hon ju sagt att hon ville skilja sig… detta handlar inte om det som män, med förtrytelse i rösten, brukar kalla ”jag kan inte läsa tankar”. Det handlar om att kunna, och vilja, föreställa sig att ”min fru fungerar nog ganska likt mig, känslomässigt… så fast hon säger att hon inte vill ha mig, så är det såklart inte fritt fram att börja om med någon ny förrän vi verkligen har skilt oss…” Nog tusan fattar de. Men de vill inte fatta… för det passar inte deras behov och önskemål…

Men jodå, jag både förstår och tror på att de saker som N har berättat för mig om sig och sitt liv, har han inte i sin helhet berättat för någon annan människa i sitt liv. Och jag förstår att det innebär att han inte fullt ut har börjat titta på hur han hanterar sina värderingar, och hur hans värderingar faktiskt är rätt ordentligt olika när det gäller vad han gör, och vad hans partner gör… Jag berättade för honom att jag har varit otrogen, med en man, under ett av mina förhållanden. Och jag försökte få honom att förstå att min beskrivning av varför jag var otrogen, var att jag var attraherad av den andra mannen… jag vill inte ens nämna hur mitt förhållande var eller inte var, i sammanhanget, för så fort som jag säger ”vi hade det dåligt och det tog slut ett par månader senare”, så lägger jag en del av ansvaret för min otrohet, på min dåvarande partner… och det tycker jag är fel. Ansvaret både var och är helt och hållet mitt. Jag vill fullt ut äga all skuld och allt ansvar, i relation till min dåvarande partner… han har ingen del alls i min otrohet – för om jag tyckte att han och jag hade det dåligt, så skulle jag ha hanterat situationen genom att prata med honom om det, och bryta med honom, innan jag hade sex med någon annan. Det finns inget jag kan eller får säga, som kan rättfärdiga att jag svek honom… det är något som bara jag äger, alldeles själv. Och jag hör att N försöker rättfärdiga sitt val genom att skylla på hur hans äktenskap var… jag sa till honom att visst vet du att man brukar förlöjliga och se ner på den som är otrogen med motiveringen ”min fru förstår mig inte”? Det finns en anledning till att man ser ner på ett sådant uttalande… och det är att den som säger det, visar att den är feg, svag och ryggradslös. Oavsett kön, alltså.

Men N fattade inte. Han trodde att jag försökte säga att min otrohet var ”bättre” än hans… och det fanns ju inte ens med på kartan, det är självklart att det inte finns någon ”bra”, eller ens på något sätt okej, otrohet…

Jag kan leva med att N är rädd, osäker, sårbar och dålig på att hantera relationer. Men hans avslutande, larviga kommentar, ”jag kan inte leva med en kvinna som håller på med en annan man”, den visade att han insåg att han inte skulle kunna komma undan med att fortsätta slira på sanningen när det passar honom… inte med mig. Jag tror absolut att det bara var ett barnsligt sätt att fly ur det hörn som han målat in sig i, och som jag inte tänkte släppa ut honom ur utan rejäl självrannsakan… men nej, jag kan verkligen inte ha en relation med en man som både ogiltigförklarar mina känslor, och som jag aldrig kan känna mig hundra säker på att trohet är en självklarhet, med… hur ska jag kunna veta när det plötsligt passar honom att hävda att ”vår relation är död”, för att rättfärdiga att han varit eller vill vara otrogen? Det är tydligt att detta är en man som kan tänkas använda trohet som ett maktmedel… och det är inte intressant för mig. Jo försökte också dra in mig i ett passionsdrama, som skulle boosta hans nyfunna ego som man, och… nej, jag är inte intresserad, det är så långt under min värdighet och min mognadsnivå att jag aldrig kan känna full respekt igen, för en man som gör så… jag blir inte sårad, jag förlorar bara respekten för dem alldeles.

Jag sa till doktor N att bästa sättet att förutsäga framtiden, är att titta på det förflutna… som Dr Phil brukar säga… de flesta saker som Dr Phil just brukar säga, är så inibomben sanna. Ska du inleda en relation med en ny partner, så finns det väldigt mycket att hämta i hur du får dens förflutna beskrivet för dig… och visst kan jag känna med N, som faktiskt har fått kämpa en hel del och känt sig rejält oälskad i sina relationer, men han har också visat mig att lite för mycket av hans moral och grundvärderingar, bygger på en självbild där han är det oskyldiga offret för val som han själv har gjort. Han har svikit sina barn, för den psykopat till kvinna som han levde med i sitt andra äktenskap… och hur svårt det än är att leva med en psykopat, så är det ändå väldigt illa när man även i efterhand försöker rättfärdiga sitt svek med att skylla på att man varit så ”styrd” av sin partner… så svag får ingen vuxen människa vara. Det är vad min pappa gjort och gör, och han är så oerhört långt ifrån ensam om att intala sig att hans bristande ställningstaganden och moral, beror på partnern, så det är rent otroligt sorgligt… som man kan man komma undan med så väldigt mycket ociviliserat beteende, som en kvinna faktiskt inte kan, i allmänhet. Det är få kvinnor som inte skulle fördömas av både sina barn och resten av omgivningen, om de svek sina barn för en mans skull… allt är ju i slutänden ändå mammas fel, ända sedan Freuds tid.

Nåja. Det är på sina sätt väldigt tråkigt att N visade sig vara en man som jag faktiskt inte kan leva med… och jag känner både med och för honom, men… gränsen för vad en ny relation tål, oavsett vilken slags relation det handlar om, den gränsen är rätt snäv.

Och ännu en lite lagom dramatisk dag, har gått… jag ska nog ringa Ma och åtminstone låta honom veta att… nu finns det i alla fall inga fler än han med i bilden…