I måndags kväll ringde Ma. Han som inte vill tränga sig på… Så jag var tydlig med att jag var glad att han ringde. Och så tycker han ju att det är så arbetsamt att prata med mig, han får ju huvudvärk av allt tänkande som jag ”tvingar” honom till… men ändå vill han prata. Länge och väl.

Han sa att han känt att det varit mysigt i fredags… och undrade lite vilka funderingar jag hade efter det, som jag nämnt i ett sms… och jag började i änden som handlar om lillasysters mamma. Förklarade att… jag tänker att den som tycker om henne, eller snarare dras till henne, nog inte ser människor så väldigt bra… sådär som jag gör. Och att jag känner mig väldigt fundersam över om jag passar ihop med någon som verkligen gillar henne… för det säger så mycket om den personens… prioriteringar och värderingar. Det är helt okej att en människa imponeras av den otroliga driftighet, och förmåga att linda karlar runt sitt lillfinger, som lillasysters mamma har. Men jag inser att någon som låter sig duperas totalt av henne, kommer aldrig att se mig… och en sådan relation vill jag inte ha.

Ma sa att han inte hade haft… en relation, med henne. Inte hade hunnit få känslor för henne… förhoppningar kanske, men inte känslor. Och han sa att när jag beskrev min bild av lillasysters mamma, och en del saker som hon har gjort genom åren, så hade han känt att… det föll en massa pusselbitar på plats, kring sånt som jag har berättat för honom, om dottern, hennes far, och lillasysters mamma. Han kände att min beskrivning av lillasysters mamma stämde med hans… känsla, av vem hon är.

Men vi pratade en god stund om det. Han ville verkligen att jag skulle förstå att lillasysters mamma inte var någon som jag skulle fundera över, i relation till honom… och det är ju också ett sätt, av honom, att visa att han verkligen vill ha mig kvar… på något sätt.

Jag sa också att hans… sätt att hitta, och beskriva, potentiella hinder och problem med en relation med mig (eller med någon, egentligen), i fredags, fick mig att… dra öronen åt mig, lite. Jag försökte förklara att jag inte tänker ut katastrofer, så som han gör… att jag vill kunna uppskatta det som känns bra medan det gör det, och att jag inte tänker så i detalj långt fram i tiden, med farhågor, som han gör… jag tänker att en människa som mest bara ser… negativa framtidsbilder, kanske inte är en som jag passar med…

Och han gjorde faktiskt sitt bästa för att… vända den känslan. Säga att han såg positiva bilder, att han nog mest hade känt sig lite sänkt av att jag dejtar andra också, att jag hade träffat U i onsdags… och visst, det kan jag förstå. Att han behöver hålla tillbaka de positiva känslorna, ifall jag nu väljer någon annan än honom…

Men jag tänker ändå, fast sa inte det, att ett bättre sätt att försöka ”vinna” mig, är att bjuda till med positiva saker, till mig. Sådär som doktor N faktiskt gör…

Det kändes som om vi pratade väldigt nära, Ma och jag. Om att vi faktiskt har tänkt, och känt, att det finns… mer känslor, mellan oss… och samtidigt var det ett så himla utmattande samtal, jag kände mig… lite beklämd, när vi la på efter några timmar…

På tisdagen, dvs igår, hade jag en lunch-dejt med doktor N. Vi skulle ses utanför våra jobb-områden, och när jag cyklade ditåt, såg jag en man framför mig, i jeans och mörk manchesterkavaj… och med en blomma under armen… det var han. Och blomman var till mig… Stället där vi skulle äta visade sig vara stängt, så vi fick gå tillbaka och äta på restaurangen som ligger där administrationen håller till… och där jag såklart känner en del människor… men det var ovanligt lite folk där, och bara tre-fyra som jag kände, och hejade på. Det kändes inte fel eller konstigt alls att vara där med doktor N… dels för att där såklart ofta är gäster som är med och äter, och dels för att… han passar in. Han beter sig… enligt koden, på något vis.

Han bjöd mig på lunchen, och vi gick ut och satte oss. Visste ju att tiden var begränsad, så samtalet blev inte så djupt… men vi pratade om att vi faktiskt bara har ”känt” varandra en vecka, att det innebär att vi… behöver ta det lite lugnt… men också en del om de sidor som vi ser hos varandra som vi gillar. Han sa att han tycker att jag är söt! Jag är inte bekräftelseberoende, vare sig när det gäller min personlighet eller mitt utseende, men det är klart att det känns fint att han tycker att jag är söt… Vi pratade en del om passion, berättade fler historier ur våra liv då vi mött människor som det klickat sådär ovanligt med. Och jag gav honom min Dalai Lama-bok som jag tänkt att han skulle få låna och läsa… sa att det som den gav mig framför allt, var resonemangen om den buddhistiska synen på vad lycka är. Och han fattade direkt vad jag tänkte på, och sa att ”det är nog verkligen en bok som jag behöver läsa, får jag låna den?”, och jag sa att det var det jag tänkt att han skulle få göra.

Och helt plötsligt var klockan fem minuter innan jag skulle ta emot ett besök på mitt rum, och han skulle på jobb-konferens… vi fick raskt packa ihop våra saker… och innan han gick, drog jag tag i honom och gav honom en kram. Jätteförsiktigt kramade han tillbaka… och jag tycker nog att det är ganska skönt att han, som är så känslomässigt passionerad, inte är lika fysiskt passionerad emot mig… än, i alla fall. Han tränger sig inte på, på något vis… det är precis vad jag behöver.

Och så forsade jag tillbaka till jobbet, träffade det där besöket, fortsatte att ringa och mejla… hann besvara alla mejl som kommit under sommaren, flera med kluriga frågor och nästan hälften på engelska. Från doktor N kom ett meddelande via sajten, där han skrev att ”dina nyckelben och din halsgrop är också mkt vackra, som en målning av Botticelli…” Och jag kan ju inte annat än le, när jag får sådana meddelanden…

Under förmiddagen fick jag ett sms från O, han som jag dejtade lite i höstas. Vi har inte setts sedan i julas någon gång… då jag var rätt ordentligt ifrågasättande, mot hans påstådda känslor för tjejen han jobbade med. Vi har liksom glömt bort varandra efter det tror jag, i alla fall har jag det… och innan semestern skrev han ett mejl, där han berättade att han var ute på vidlyftiga äventyr – han skulle just flytta inom stan, och så hade han sökt ett nytt jobb… Jag förstår att han hade ett behov av att ”bevisa” för mig att han inte är fullt så livrädd för allt som inte är i detalj förutsägbart som jag har antytt, tyckte det var lite kul att han ville låta mig veta… och igår undrade han om jag ville ses för en fika. Vi bestämde halv fyra, på samma fik som vi sågs första gången.

Jag blev lite sen (det där himla arbetet som ska stå i vägen för allt kul och viktigt här i livet! ), ringde honom och sa att jag var på väg, och när jag kom dit satt han utanför och väntade. Coola solbrillor som klädde honom, och snaggat hår… men i övrigt samma lite töntiga stil… Nu stör den mig inte alls, eftersom jag inte behöver besvara några förälskelse-känslor från honom längre. Jag gillar honom, bara.

Och vi tog oss varsin bakelse och varsin tekopp, och pratade och pratade och pratade… i två timmar. Han berättade om tjejen han träffat ett tag i våras, som uppenbarligen gjort lite underverk för hans självförtroende som man. Hon hade visserligen tröttnat, efter sin passionerade uppvaktning av honom, men… han hade ändå fått känna att någon ville ha honom. Det gjorde mig väldigt glad. Och jag berättade om mina… turer och äventyr. Och så pratade vi lite jobb. Det var trevligt att ses, rakt upp och ner. Och medan vi pratade, ringde telefonen… det var Ma… som ville prata, igen… jag bad honom ringa en timme senare, då jag trodde att jag skulle vara hemma. Och vid halv sex samlade vi ihop oss, gick ut, jag gav honom en kram och cyklade hem till dottern, som hade satt på potatisen.

Mamma ringde. Ett samtal som ledde till en känsla i mig, som nog bäst kan beskrivas som… förbluffad.

Hon undrade hur det var med mig, och hur det gått med U som jag träffade förra veckan. Jag tog en snabb-version av vad som hänt sedan dess, och bitvis lät hon som om hon inte hörde vad jag sa… och när jag påpekade att hon lät väldigt oengagerad, sa hon att hon hade tankarna på annat. När hon till slut började berätta hur hon hade det, så… sa hon att hon kände sig så less på att ha sambon hemma. Att det var så fruktansvärt jobbigt för henne, att vara tvungen att byta blöja på honom några gånger per dag, klä på och av honom, och hålla rätt på hans mediciner. Det värsta var att hon inte kunde ”göra något” när han är hemma (två veckor är han hemma, och två veckor på avlastningsboende)… hon sa själv att hon kan anlita hemtjänsten, ”men då måste jag ju hålla på och ringa och prata med en massa människor, och boka några dagar i förväg”… hon hävdade att det där körsjungandet som hon var sugen på att börja med (en, fast, kväll i veckan), det skulle hon inte kunna göra, för då kunde hon ju inte vara med alls de veckorna som sambon var hemma… Hon överdrev så extremt hur omöjligt det var att lösa avlastningen från sambon, och beskrev honom som om allt han sa och gjorde, var av illvilja mot henne… och där någonstans kände jag att jag måste säga något. Så jag sa att ”men du vet ju att han är sjuk, att han inte fattar allt… varför säger du det som om han skulle vara besvärlig med flit?” Hon sa att hon inte menar det så, men hon säger det ju så hela tiden… att han inte ”vill” förstå.

Det går inte riktigt att beskriva hur… iskall och självisk hon lät, när hon beskrev varför hon plötsligt hade kommit på att hon nog ville få ut honom ur hemmet helt och hållet. Jag sa till henne att för ett antal år sedan, innan han verkligen var dålig, så sa du ju att du inte kunde separera från honom för att då skulle alla dina bekanta vända sig emot dig, tycka att du svek honom när han var sjuk… vad är annorlunda nu, för så mycket sjukare är han ju inte än för ett år sedan? Tja… hon erkände att det nog var fler som hade sagt till henne, nu, att de inte tyckte att det var hennes ”jobb” att hjälpa sambon med de saker han behöver hjälp med… precis som hon beskrev det själv. ”Ska jag verkligen behöva ha det så här resten av livet, ta hand om hans mediciner och byta blöjor??”, sa hon… som är åtta år yngre än den sjuka sambon, och pigg, frisk på alla sätt och i fysisk topptrim efter idogt gympande, med både tid och pengar till sitt förfogande, och som reste tio dagar till Japan i våras… som reser hela tiden, så fort hon bara har tid… hon tänker så extremt mycket bara på sig själv, att det skär i mina öron… Jag sa till henne att det hördes väldigt tydligt hur hon väljer att göra det till ett olösligt problem, att boka in hemtjänsten, trots att hon är väl medveten om att det inte alls är något besvär för henne att göra det. Att jag visst förstod att det kunde vara tungt emellanåt, men… att så som hon beskrev sin situation, så skulle hon nog få räkna med att folk omkring henne skulle ta anstöt av hennes uppenbara totala själviskhet.

Jag frågade vad som gjorde att det plötsligt blev så aktuellt för henne att sätta sambon på ett hem, på heltid. Om hon hade träffat någon ny man som hon ville umgås mer med…? För sist som hon ville göra en drastisk förändring, när hon ville skilja sig från pappa, så började hon ju också i den änden att hon försökte få medkänsla för att det var så synd om henne, i den relationen… och efterhand kom det ju fram att det enda skälet till att hon ville skilja sig, var att hon blivit kär i den nuvarande sambon. Hon skulle aldrig ha skiljt sig från pappa om hon inte blivit kär, det är hon alldeles för feg för… Hon påstod att hon inte träffat någon ny man… men riktigt övertygande lät hon inte, så det är nog bara en tidsfråga innan hon har sparkat ut sambon ur hans hem, och vill presentera sin nya förälskelse.

Men frågan är om inte det främsta skälet till att hon gjorde ett så stort drama av hur jobbigt det var med sambon, var att hon egentligen ringde för att säga att… det var så besvärligt att boka bussbiljetter för att komma hit över helgen, för att fira att hennes enda barnbarn fyller myndig… Hon trodde nog att hon skulle kunna väcka min medkänsla med henne för att hon är så slut av att sambon är sjuk och arbetsam att ta hand om, så att jag skulle ha stor förståelse för att denna fullt friska nyblivna pensionär, som lätt som en plätt flyger till Japan eller tar en dagstur till huvudstaden för att shoppa, inte orkade sitta i telefon och boka en bussbiljett för att komma hit och fira sitt enda barnbarns 18-årsdag… dessutom visste jag ju sedan innan att hon lite preliminärt hade tänkt ta en liten resa till Göteborg, med några bekanta, den här veckan.

Ganska stramt talade jag om att jag tyckte att det var obeskrivligt tråkigt, att ingen från min sida av familjen ville fira det enda barnet i familjen, när hon fyller 18. Riktigt ordentligt dåligt, och inte på något sätt begripligt. Mamma lät som en giftig men missförstådd martyr… hon inte ens beklagade, eller uttryckte minsta lilla förståelse för min besvikelse, eller dotterns…

Men så var det med det. Hon bad att få dotterns kontonummer så att hon kunde sätta in pengar i present, och det fick hon. Sedan kände inte jag att jag hade mer att säga henne… så vi sa hej då, och la på.

Jag fattar inte vad det är hon håller på med just nu. Tydligen har hennes narcissism blommat ut ordentligt, den senaste tiden… kanske handlar det om att människor blir mer ”sig själva”, ju äldre de blir? Hela hennes sätt att resonera om saken var så ihåligt, och så extremt själviskt… tidigare har hon tydligen klarat att låtsas ”känna rätt”, klarat att ”göra rätt” för att inte bli helt utesluten ur den sociala gemenskapen, och nu verkar hon ha släppt det… Men att hon försöker manipulera sig till medkänsla från mig, har aldrig varit så tydligt som nu.

Jag sa till dottern, när jag lagt på, att mormor inte skulle komma… och sedan berättade jag faktiskt hur chockad jag kände mig över den otroligt hemska personlighetsförändring som min mamma tydligen genomgår… Det blev extra tydligt igår, jag har känt att det varit på väg tidigare också och hon var ju lika självisk i vintras när hon var här, hur oerhört vidrigt min mamma tycker att det är, att behöva göra något för någon annans skull. Det skakar henne ända in i själen, hon får panik vid blotta tanken på att göra något osjälviskt… det är läskigt att se och höra hur riktigt allergiskt hon reagerar, på allt som hon förväntas göra med en annan än sig själv i hela rummet. Det känns verkligen som om det är något ordentligt fel på min mamma… Jag minns när min morfar, hennes far alltså, låg för döden på sjukhuset. Mamma var där och skulle ”hjälpa till”, och hon var verkligen panikslagen över att behöva göra något som han behövde, som hon inte valde själv… när hon skulle borsta hans löständer, med handskar på, så fick hon ett mindre hysteriskt utbrott över att det var så fruktansvärt äckligt… Då tog jag det som ett utslag av att hon var ur balans för att vi alla visste att det bara var fråga om dagar innan morfar skulle dö, som ett slags överslagsreaktion av sorg… men så som hon resonerar nu, om sambon, är på precis samma sätt. Hon blir helt enkelt hysterisk, när hon ska göra något för att någon annan behöver det… märkligt, de flesta människor, och i synnerhet kvinnor, brukar ju tycka att det känns bra att få känna sig behövda. Min mamma är raka motsatsen… och hennes reaktion är så extrem att jag inte kan betrakta henne som riktigt frisk.

Idag ringde hon igen och försökte låta helt under isen. Beskrev att hon hade känt sig så deprimerad ett tag, att hon hade funderat på att gå till doktorn och be att få medicin mot depression… jag orkade inte ens svara, jag bara väntade tills hon pratat klart. När hon gjort det, beskrev hon att hon hade kollat på bussresor i alla fall, för att kanske åka hit… och beklagade sig över att det var ju så jobbigt att sitta och åka buss så många timmar, och när jag frågade om hon hade kollat tåg eller flyg (eftersom båda de alternativen naturligtvis är bekvämare), så blev hon lite irriterad… för det var ju klart att om hon nu skulle prata om att ta sig hit, fast hon är så fruktansvärt slut, så ville hon ju faktiskt få välja det sätt som innebar att hon kunde få vara så mycket martyr som möjligt… Jag går henne inte till mötes, med empati. För det är det som hon försöker manipulera mig till… och herregud så mycket som jag har suttit och förstått henne genom åren, när hon pratat om hur tråkig pappa var, och efter det, hur fruktansvärt hemsk sambon är som inte bara sätter henne i hela rummet…

Den där depressionen som hon försökte krysta fram idag… bakom den dolde sig ju en otrolig massa kraft, den som hon visade igår när hon berättade att hon t o m tagit tag i att försöka hitta ett alternativt heltidsboende för sambon. När vi sågs sist, hos brorsan, så var hon mer uppvaktande, uppmärksam och fysiskt kärleksfull mot sambon, än jag sett henne på flera år… men det påstod hon, igår i telefon, att hon hade spelat, ”för jag vet ju att han blir glad och nöjd om jag är sådär”… och det har hon vetat i säkert 15 år, men det har inte fått henne att bete sig kärleksfullt mot honom för det.

Det är oerhört tydligt att jag skiljer mig väldigt mycket från resten av min familj, när det gäller både att känna med andra och att kunna sätta andras behov före mina. Jag har svaga minnen från när jag var i treårsåldern, vi var på något nöjesfält, jag var trött och ville få sitta i mammas knä… men hon bara viftade bort mig irriterat, det var tydligt att mitt behov av mammas närhet fick henne att känna sig panikslaget kvävd… och det var inte precis som om jag särskilt ofta sökte just mammas närhet. Den gången minns jag att pappa tog mig och satte mig i sitt knä… Och alla de gånger då jag eller brorsan var såpass sjuka att vi både behövde vara hemma, och behövde en förälder som fanns där… hon blev så vansinnigt irriterad på oss för att vi hindrade henne från att gå till det jobb där hon fick sin bekräftelse… riktigt frisk har hon aldrig varit, på det empatiska planet. Men hon har förmått spela… nu verkar hon inte kunna, eller vilja, det längre. Och dum som hon är så verkar hon tro att hon ska kunna ha kakan och äta upp den… dvs få min medkänsla, samtidigt som hennes val görs på min eller andras bekostnad. Okej om hon var ärlig med att hon bara vill prioritera vad hon själv har lust med, och kunde acceptera att det innebär att omvärlden då och då kommer att tycka att hon är rejält otrevlig… men hon kräver att bli omtyckt, för att hon kör över sin omgivning. Det är korkat…

Medan jag pratade med mamma ringde Ma igen, och jag fick säga ”ring om en kvart”, igen… och så ringde han, och vi pratade i två timmar. Han… försöker verkligen… eller det är nog lite fel uttryck, han lyssnar verkligen på det jag säger, förstår det mesta, tar in det och låter sitt värkande huvud få bära ännu fler alldeles nya tankar… Han vet inte varför det blev fel med ex-sambon. Han vet att de borde ”pratat mer med varandra”, men han har ingen aning om vad de skulle ha pratat om, eller hur… han ser inte sin egen del i att deras kommunikation havererade, hör inte hur negativt och pessimistiskt han uttrycker sig om… det mesta, faktiskt… men när jag ställer frågor till honom om hur han tror att utfallet i deras kommunikation och relation hade kunnat bli om han hade haft en mer öppen attityd till hennes åsikter och reaktioner, eller vad han tror att det beror på att han inte tänker på att han skulle kunna ge sin sambo blommor eller säga något som visar att han värdesätter henne, så hör jag hur polletterna bara plingar ner i honom… Han är som sagt inte dum i huvudet, han har bara aldrig fått någon… samtalspartner som har ställt viktiga frågor till honom, eller beskrivit hur människor kan fungera tillsammans. Kanske har han aldrig ens haft någon som är intresserad av att veta… vad han tänker, känner, vem han är… överhuvudtaget. Han har aldrig haft någon anledning att definiera sig själv, inför sig själv… och jag hör att fast han får så ont i huvudet av att prata med mig, så bara suger han i sig det jag säger. Och säger till mig att det var fint att prata med mig.

Och… jag är glad att kunna vara till hjälp. Glad att han faktiskt både lyssnar, tänker och gör förändringar i sitt förhållningssätt, under de relativt korta perioderna emellan att vi pratar. Men… jag vet inte om jag verkligen vill leva med ännu en man som jag får lov att… lära upp. Jag har det gärna så i mitt jobb, och tar gärna den rollen, i alla fall mellan varven, med vänner. Men den man som jag ska leva med… skulle jag önska vore… mer klar över sig själv, redan från början.

Och det är ju doktor N… han har lärt sig en massa på de erfarenheter han fått, av sina relationer och i sitt jobb. Dessutom känner jag ju att jag blir glad av att vara med N… får energi, det känns lätt och han känner sig inte hotad av att jag tar plats. Jag tror att jag behöver en man som inte… till slut försöker dämpa mig. Och jag vet inte säkert att Ma är en man som kommer att dämpa mig, men… nog finns förutsättningarna hos honom.

Idag har jag pratat en god stund med en kollega som kikade förbi under sin sista semestervecka. En av mina närmaste… en man som har två intressen i livet, i princip: hans barn, och idrott. Att prata med honom kan ofta kännas som att prata med en vägg… jag säger en sak om något som är berörande, och han svarar med… sitt samtalsämne. Idag kände jag hur jag faktiskt drogs ner av att prata med honom… hans ämnen blev för… ointressanta, och för centrerade runt honom och hans förmåga… det är tråkigt, för det är en på många sätt väldigt fin och bra man.

Dottern var hos frissan vid tio, och jag hade tiden efter. Både dottern och jag tyckte att det var givande att prata med frissan, hon som har klippt mig de senaste åren och som är den mest begåvade frisören som jag någonsin blivit klippt av. Det blir aldrig dåligt när hon klipper mig… hon har verkligen känsla för vad som funkar för olika människor. Och jag fick tillfälle att beskriva min dejting-situation, i kort-sammanfattning… vilket var väldigt bra, eftersom det gav mig ännu en möjlighet att… tydliggöra lite, vad som är hur… och än är jag inte alldeles klar över… valet. Även om jag ser att ett samtal med doktor N gör mig glad och ger mig energi, medan samtalen med Ma är… djupare, på sätt och vis närmare eftersom han är total nybörjare när det gäller att prata om vem han är, hur han fungerar och vad han känner, men de lämnar mig också mer med en känsla av… att vara lite betryckt. Han har så oerhört mycket att arbeta med, med sig själv… och han är otroligt villig att göra det, har verkligen ett sug efter… feedback, att bli sedd överhuvudtaget, och att utvecklas… men frågan är om jag orkar… vara hans sparringpartner, och samtidigt hans partner. Obalansen mellan oss, när det gäller personlig medvetenhet och utveckling, är så stor… jämfört med hur det är med N.

N är varm, generös, romantisk… och klarsynt, verklighetsmedveten. Hn skulle vilja vräka på med alla sina känslor, men han vet att det inte skulle vara bra för mig… och nog att det inte skulle vara bra för honom själv heller. Han är försiktig, rar, och yvig och dynamisk… härlig. Jag har inte hunnit känna attraktion för honom än…

Och Ma… har en inre värme… som han döljer bakom alla sina farhågor och sin ovana att inte värdesätta sig själv (och därmed inte heller andra)… men när han låter den där värmen få pysa igenom hans dystra försvar, så… påverkas jag av den. Där finns attraktion… ett frö till det.

Så får det vara, för stunden. Och nu har jag pratat ett par timmar med N i telefon. Vi följer varandra i tankarna, blixtsnabbt… det går så lätt att prata med honom.

Dags att sova. Dottern kommer hem inom en halvtimme… i morgon ska jag vara ledig, från jobbet. Städa, planera, handla och laga mat, inför helgen… det blir nog bra. Idag har stressen krupit på mig, särskilt när jag kom till nyaste jobbet och insåg dels att jag skrivit på tavlan att jag skulle vara där idag, och dels hittade lappen från nya chefen om att vi skulle träffas – i morse… huga så jobbigt, jag gick direkt till chefen som var kvar, och sa som det var med min planering… men det kändes otroligt pinsamt att jag missat mötet med chefen på det jobb där jag hoppas på att få en ny heltids-tillsvidare-tjänst… ordentligt jobbigt, trots att jag inser att det enda rimliga av chefen att göra, hade varit att skicka mig ett mejl i stället för att sätta en lapp på dörren. Nåja, det som har hänt har hänt, och livet kan inte annat än gå vidare…