Gårdagen började ganska tidigt, runt åttasnåret vaknade jag. Tog en mugg te, kollade lite busstider och så gjorde jag yoga… det brukar inte gå jättebra före lunch för jag brukar vara för stel, men igår funkade det bra. Och så in i duschen, i med lite frukost, klädde mig i enlighet med det rätt svala vädret, dvs jeans, ett vitt spetslinne och den lila Gudrun Sjödén-koftan på det. Jackan fick följa med… och så skickade jag lite uppgifter till Gunilla om doktorn, ifall jag nu inte skulle komma hem som väntat, och gav dottern samma uppgifter.

Blev tvungen att ta en buss som skulle innebära en timmes väntan på stan, innan bussen till doktorns by skulle avgå… lite trist tyckte jag, hade gärna stannat hemma den timmen, men är det sommartidtabell och söndag så får man leva med att bussarna går väl glest…

Jag var ensam passagerare på bussen. Chauffören var rätt ung, och gav ett lite osäkert intryck. Vi hann till vägen mellan mitt bostadsområde och nästa… där det är låga räcken på båda sidorna vägen, och trångt för bussarna att passera… chauffören bromsade in så att bussen nästan stod stilla, och så körde han emellan… och det skrapade i bussen så att det lät som om hela den rasade… Chauffören hade kört in i det ena av räckena. Och hela partiet vid dörren, var ihoptryckt… golvet hade liksom vikit sig, där… Vi tog oss förbi räckena, han hoppade ut för att inspektera skadorna, och så ringde han sin trafikledare… och när han gjort det, sa han, ganska skakis, till mig att ”de kommer med en ersättningsbuss”… och så sa han att det var tredje gången på bara några veckor, som en buss kört in i de där räckena. Lättad sa han att ”chefen lät inte ens arg”… Stackarn. Jag pratade lite med honom, frågade om han var ny som chaufför, och jo, han jobbade sin tredje vecka… och tyckte ju att det här var alldeles vansinnigt pinsamt. ”Det är som en intern tävling, om vem som undviker att göra sådana här tabbar längst… och nu hamnar jag ju på jumbo-platsen…” ”Jaha, men då har du ju gjort din tabbe då, så behöver du inte gör fler, så bra!”, sa jag…

Jag var glad att jag inte tagit bussen som gick en timme senare, och att den råkat ut för det här… för då hade det inte blivit något besök hos doktorn för mig, då hade jag missat den bussen. Efter en kvart kanske, kom trafikledaren i bil, och strax därefter ersättningsbussen. De diskuterade hur de skulle lösa det med bussarna, och så sa trafikledaren att jag kunde åka med honom till stan. Så det blev bil, i stället för buss… och trafikledaren verkade faktiskt inte sur på chauffören som kvaddat bussen, även om han sa att ”det blir dyrt att laga det där, balkar som är av”. Och så sa han att chaufförerna faktiskt inte brukade tråka varandra för sådana där tabbar – eftersom alla visste att rätt som det var så skulle det vara de själva som gjorde en liknande miss, och då skulle ju de få äta upp det de sagt…

På stan letade jag rätt på en toa, och så skickade jag sms till dottern och till doktor N. Han ringde tydligen strax därefter och jag missade det, för när jag kollade mobilen nästa gång såg jag att han lämnat ett röstmeddelande… jag lyssnade inte av det, utan ringde honom i stället. Sa hur det var, och han lät urstressad men blev lättad när han fick klart för sig att det inte var den långväga bussen jag menade, dvs att jag inte skulle stå vid hans dörr om 10 minuter… Han hade varit i trädgården sa han, och behövde duscha innan jag kom.

Eftersom jag inte hunnit äta lunch, gick jag till kiosken för att köpa en banan eller så. I fruktlådan fanns bara ett enda äpple… och när jag frågade om det var all frukt de hade, och mannen bakom disken sa att det var det men undrade vad det var för frukt som låg i korgen, sa han: ”Ta det. Jag bjuder på det.” Och det var ju lite trevligt, tyckte jag!

Satt en stund i solen och läste i min bok, tills bussen kom. Det var massor av folk som skulle med bussen, bl a två olika grupper med scouter och deras ledare. Chauffören fick för dig att han skulle göra någon smart lösning med att de skulle betala för återresan på en gång, och få ett kort som de kunde använda när de åkte tillbaka, och… herregud… det var en trevlig man, busschauffören, men han hörde nog till begåvningsreserven… Han hade stora problem med att räkna ut att 10 barn som ska resa åt ena hållet, och lika många barn som skulle resa åt motsatt håll, skulle innebära 20 resor… Jösses vilken tid det tog honom att räkna ut och knappa på sin apparat… vi blev tio minuter sena iväg, och det var inte för att scout-barnen segade upp avresan genom att ta tid på sig att komma på bussen…

När vi var på väg, lyssnade jag av meddelandet som doktor N hade skickat. Och fnissade… denna rara, förvirrade man, alldeles virrigt lät hans meddelande…

Jag hade bett chauffören säga till var jag skulle stiga av. När vi kom fram till rätt by kom han ihåg att det var någonstans som han skulle säga till mig, men inte riktigt var… så först sa han åt mig, när vi stannade vid en hållplats, att ”här blir det nog lämpligt för dig att gå av”. Och jag frågade om det var hållplatsen närmats den gata jag skulle till, och då sa han att näää… det var nog bättre om jag gick av på nästa i stället… Det såg mer rätt ut, och från den hållplatsen hittade jag lätt hem till doktorn. Höll på att gå förbi hans hus, för jag hade glömt att han bodde i en herrgård, typ… Huset var gigantiskt, och han strosade runt och tittade på sina trädgårdsblommor när jag gick in på gårdsplanen. Hej sa vi till varann, och jag som vid det här laget har vant mig vid att krama om mina dejter, fick skaka hand… vilket kändes minst lika bra, egentligen bättre, tror jag…

Han var… inte jättelång, kändes jämnlång med mig fast han skulle vara några cm längre, enligt sin presentation. Han var slank, inte snygg direkt men inte oattraktiv heller. En anings kutande rygg, och ett raskt sätt att röra sig. Det kändes naturligt att träffas… han verkade inte så nervös som han lät i telefon, kvällen innan…

Vi gick in direkt, och han visade runt mig i sitt hus. Det tog runt en halvtimme… inklusive hela källarvåningen och trädgården… jag konstaterade att förutom att det var ett jättehäftigt hus, med väggfasta mörka bokhyllor i biblioteket, och barockmöbler och ikoner och annat som passade perfekt in i huset, så skulle jag raskt gå vilse där om jag inte haft honom med mig… Så, inledningsvis kunde vi prata om huset och sakerna. Jag fotade lite, och han blev förtjust över att jag gillade att fota, dessutom hans saker som han var så stolt och glad över… Han verkade inte alls skrytig, nu när vi sågs. Förmodligen var det mest osäkerhet som gjorde att han lyfte fram sin… materiella standard så mycket, i mejlen. Och när vi inspekterat huset sa han att han inte hade någon mat hemma precis, så om vi kunde gå och handla…? Och visst, det gjorde vi.

I affären frågade han mig vad jag gillade och inte, och för allt jag sa så höll han förtjust med… Vi handlade bröd och pålägg, och så middagsmat. Och så gick vi hem igen och han satte på kaffe och tog fram smörgås-attiraljer. Vi åt mackorna, och sedan tog vi med kaffemuggarna ut på den stora bron, och satte oss bredvid varandra i solen… och på något vis så kom vi väldigt snabbt väldigt djupt, i vårt samtal. Barndomserfarenheter, han berättade om sin alkoholiserade och brutala men socialt etablerade far, som han faktiskt inte kunde tycka om efter hur han behandlat N och storebrodern… lillebror, som var 10 år yngre, hade en helt annan bild av deras far, för när lillebror kom till världen så hade pappa skärpt till sig på drickar-fronten. Jag frågade N hur han själv hade det med alkoholvanorna… och han sa att under perioder hade han nog druckit mer än han borde, ”för att slappna av”… Vad jag än frågade om, så svarade han på ett sätt som lät ärligt. Och flera gånger sa han att han berättade saker på ett sätt som han nog inte hade berättat för någon tidigare, i sitt liv… han verkar ha haft dåligt med stöd hos familj och bekanta, i vissa avseenden.

Jag berättade om min familj också, en del. Fast för mig är det ju inte… ovant. Eller obekvämt. N sa att de kvinnor som han haft kortare förhållanden med sedan han skilde sig från senaste frun, hade han inte öppnat sig alls för… han hade inte känt sig redo, och så tyckte han att jag verkligen bjöd in till, och var väldigt lätt att… berätta saker för.

Vi pratade och pratade och pratade… det tog aldrig slut på samtalsämnen… En del om våra respektive jobb, sånt man tycker om och inte. Jag sa till honom att jag hade tänkt på att jag nog inte ska ha en man av det försiktigare slaget, där jag befinner mig nu i livet… för att den sortens människor nästan alltid försöker hämma sina mer dynamiska närstående, förr eller senare… och han förstod vad jag menade, kände att hans senaste fru hade varit sådan… just det där dynamiska i honom som hon föll för från början, var det som hon försökte ta död på, till slut…

Exfrun som han har barnen med, hade blivit psykiskt sjuk och inlagd på mentalsjukhus, när det sista barnet kommit. Först hade hon blivit likgiltig och svår att få kontakt med, och så småningom hade hon börjat prata om att hennes far och en annan manlig släkting hade förgripit sig sexuellt på henne, som barn… och N sa att han inte visste vad han skulle tro… eftersom han hade sett upp till hennes far så mycket, behövt en fadersgestalt som var något att hänga i julgranen… men han hade ändå gjort vad han kunde för att stötta frun, som blev utesluten ur sin familj för att hon sa de där sakerna. Man kunde kanske ana sig till att det låg något bakom hennes påståenden, när man såg hennes familjs våldsamma försök att få henne att inte verka trovärdig…

Frun hade verkligen blivit ordentligt sjuk till slut. Massor med självmordsförsök, och till slut kunde hon inte skilja på verkligheten och sina inre bilder… och N hade levt helt ensam med de fyra små barnen, under flera år, medan han försökte få karriären att gå ihop…

Idag var frun frisk, dock. Eller, sjukpensionär, men med upplevd verklighetsförankring och inga mer självmordsförsök… t o m en ny man i sitt liv, till slut. Och på en fest härom året, hade N träffat en barndomsvän till exfrun… som hade sagt att h*n mindes när exfruns pappa hade skickat henne att köpa porrtidning, när exfrun bara var elva år… så något ligger det nog bakom hennes beskrivning. Kanske inte exakt så som hon sa när hon var sjuk, men något… har uppenbarligen inte stått rätt till, i den familjen… när exfrun var barn.

Och han berättade rätt mycket om barnen också. Olika saker… kring skolan, relationen med mamman, och med hans nya fru… som varit gift när han inledde sin passionshistoria med henne… och som varit extremt svartsjuk och kontrollerande, med massor av galna utbrott mot honom… våldsam också. Han sa att till slut hade han slagit tillbaka, när hon gav sig på honom… för att freda sig.

Vi pratade massor om varför han lät den nya fruns verklighetsbild få styra, fast han kände att den inte var sann… hur han inte ville misslyckas med ännu ett äktenskap, och dessutom hade svårt att… riktigt ta till sig hur… hemsk hon faktiskt var, mot honom.

Och han hade ingen att prata med, avlasta sig hos, varken när den första frun blev sjuk, eller kring hur han skulle tänka när den nya frun var så våldsam… avigsidan med att höra till en privilegierad samhällsklass, kanske. Man tiger om det som inte ser… så bra ut, utåt. Men jag tror verkligen att jag fick veta… allt, som han nog inte berättat tidigare…

Vid sju satte vi igång med maten. Han gjorde allt, men bad mig steka fisken, för det var han inget bra på, sa han… och det gjorde jag ju gärna. Han gick iväg ovh gjorde något, och när han kom tillbaka utbrast han: ”du är så härligt intensiv!! Du liksom… lyser upp hela mitt hem, det är så härligt!” Och det gjorde mig ju glad, särskilt mot bakgrund av att de allra flesta faktiskt inte tycker det minsta om folk som tar plats, och i synnerhet inte om det är kvinnor som gör det…

Och inte en enda gång var han närgången. Inget i hans attityd kändes… påträngande. Det mesta av våra samtal var… väldigt sakliga, i attityd… även om vi såklart pratade om saker som är känslomässiga och personliga också.

Och när det drog ihop sig till att vara dags för den allra sista bussen att gå… hade vi hunnit dricka kaffe och calvados, men inte på långa vägar pratat klart… När han skulle hämta calvadosen var han inne i det andra rummet lite orimligt länge, och han tog sig två rejäla glas vid bordet med mig… jag fick en vag känsla av att han kanske skåpsöp lite… det får jag prata med honom om, för jag tror faktiskt att han är ärlig om jag frågar.

Vi gick till bussen i alla fall. Och han sa att han tyckte att det hade varit så trevligt att ha mig där… att han nästan varit på väg att backa ur innan, inte för att han inte ville träffa mig men för att… ”jag var faktiskt lite rädd för dig!”. Jag skrattade och sa att det var han inte först om att vara i så fall, men jag hann aldrig får helt klart för mig på vilket sätt han var rädd. Och han sa att han absolut ville träffa mig, men att han varit rädd för att han kanske… inte skulle vara till sin fördel, som hade jobbat så mycket under hela den gångna veckan… han tyckte själv att han varit betydligt mer dämpad än han brukar vara, med mig.

Och så sa han fler saker som jag inte kunde fånga upp eftersom det var dags för bussen att åka… så jag kramade om honom, han kramade väldigt försiktigt tillbaks, vi sa ”vi hörs”, och så klev jag på bussen och åkte hemåt… alldeles slut i skallen. Så mycket intryck, så mycket prat om så djupa och viktiga saker…

På vägen hem svarade jag på Ma´s sms, som kom medan N och jag satt och pratade… kanske var jag lite kort eller otydlig i mitt svar, men jag tyckte nog att Ma´s sms var rätt otydligt också… Han skrev att han tyckt att det varit väldigt mysigt i fredags, ”det får vi göra om”, men exakt vad det var som han ville göra om… förstod jag inte. Jag måste prata med honom, det går inte att fatta vad han tänkte, via sms.

Och så ringde jag dottern, som hade börjat undra vart jag tagit vägen… meningen var att jag skulle ta en buss två timmar tidigare… Jag hade tur när jag klev av i stan, lokalbussen som jag skulle med kom efter bara ett par minuter. Så jag var hemma vid halv elva… och dottern, som haft pojkvännen och en pojk-barndomsvän på besök hela dagen, var ensam hemma när jag kom. Jag märkte på henne att fast hon säger att det går så bra så att jag är ute och far, så… rör det till det lite för henne, hon tappar sin tråd lite och behöver att jag visar att jag ser henne fast jag är upptagen med… trevliga herrar. Och jag hann bara hem så ringde C… som ju också haft en ”dejt” under söndagen, så jag började med att fråga henne ”hur har du haft det??” Hon berättade om prästens besök… och det verkade som om… fast han påstod att han inte hade några amorösa avsikter, han var ju gift och så, så… är det nog det han har, ändå… Det hade varit trevligt och givande, tyckte C, men vad det skulle bli av det… hade hon ingen aning om.

Det första sms:et jag skickade när jag klev på bussen hos doktor N, var till honom… jag tackade för en mysig och givande dag, och skrev att om han orkade, kunde han få skriva ett mejl och berätta varför han varit rädd för mig. När jag kom hem… hade han skickat ett mejl, fast utan att ha sett mitt sms…

”Vill att du ska veta;
När det rycker i ditt högra ögonlock tycker jag att du är fin
när du stryker dina yttre ögonvrår med fingrarna tycker jag att du är andlös
Tack för ett fint möte, kände mig ovanligt tunn idag, ett Majakovskiskt moln i byxor, men så är det nu med yrkesrollen, stundtals sugs musten ur märgen, som du vet är stamceller odödliga så expansionen kommer
Godnatt fina Leva
N”

**********************

I natt sov jag rätt uselt. Jag vet inte varför… drömde en massa konstigheter… och var vaken till och från från ca 4 till 7, så när jag väl somnade, försov jag mig. Raska morgonbestyr, hann se att N skickat ett sms på morgonen sedan han sett mitt sms, och så iväg till jobbet…

En massa prat har det varit idag. Lagom många kollegor på jobbet, och så ett större antal telefonsamtal. Mejlen hann jag inte ta tag i, riktigt… men på lunchen satte sig en manlig kollega som jag aldrig mer än hejat på tidigare. En rätt ung kille från ett annat europeiskt land… och jag frågade, min vana trogen, ut honom om allt som jag är nyfiken på… Det var en trevlig lunch, jag var förvånad att han ville sitta med mig som han inte känner och han tyckte nog att det kändes en gnutta obekvämt ändå, men… tja, nu känner vi varann lite mer, och det är ju trevligt!

Och under dagen har N skickat små meddelanden till mig…

”Tänkte på dig – i pausen mellan två patienter – och blev glad
Kram
N
Ps Skulle gärna vilja visa dig mitt sommarställe, sensommarsol i vågiga handblåsta fönster, sågspånsbacken när havet ligger alldeles spegelblankt en augustikväll”

”Hej
Somnade inte förrän vid 02, tankar rusade som en flock vargskrämda renar. Stugan står ju kvar och hösten där är fin, vattnet varmt och turisterna har åkt..
Middag till veckan låter trevligt, kan måndag eller tisdag
Jag är glad för att du finns
Kram N”

”God eftermiddag
Fullt upp idag, lunch i morgon?
Tänker att för första gången sedan jag skilde mig känns det som att vi två har en spirande relation värd att bygga vidare på. Kommer på mig med att tänka på ditt leende och dina ögon mest hela dagen. Och du Leva, du har så fina händer tycker jag
Som om vi planterat ett litet frö vid stranden till en kolsvart skogstjärn, något som gror, undrar just vad som därav ska komma
Kram
N”

… och jag… har försökt säga att… tack för fina ord, jag kan inte riktigt besvara det du beskriver av dina känslor fast det gör mig glad att du vill berätta för mig hur du känner, men jag behöver mer tid…

Vi har planerat för lunch ihop i morgon. På ett ställe där varken han eller jag jobbar…

Jag blir glad av att tänka på honom. Han känns… härlig, häftig, och det har jag skrivit till honom… det gav mig en massa energi att träffa honom. Vi kan prata på ett sätt som… känns så enkelt, vi förstår varann, både känslor och jobb-världar… och jag vet inte hur jag kommer att känna för honom, bara att jag inte kan veta det så här tidigt. Det finns såklart ett par… varningstecken, saker att lyfta och prata mer om… hans relativt lättvindiga inställning till otrohet, som det verkar, och hans eventuella skåpsupande. Men annars… han är en vänlig, lätt excentrisk man, med mycket energi och som tar gott om plats, vilket jag gillar… ganska impulsiv, mycket mer än jag, men kanske… lagom, faktiskt, för mig. En lite tafatt man, som älskar sitt jobb, sina trädgårdsblommor och sitt hem. Och först och främst, sina barn… Han ger mig väldigt mycket mer energi än U gjorde… som jag skrev till igår morse och talade om att vi nog ska lägga en eventuell relation på is tills vidare, för fler än två män att förhålla mig till känslomässigt, samtidigt, det klarar jag faktiskt inte av. Han blev nog lite… småpurken, U… men i hans mejl innan kände jag att… jo, han verkar vara en sådan man som vill att jag ska vara mer… vanlig. Och det varken kan eller vill jag vara… det känns skönt att ha kunnat vara tydlig med att jag inte ”provar” med EN man, i alla fall…

På en av dejtsajterna dök det upp en man, trevlig, intressant och verbal, som förmodligen är arbetskollega med Ma… och jag känner att… nej, det blir nog lite FÖR rörigt. Jag får sätta honom på vänt också… och så har jag den rare K som bor 30 mil bort, som skriver så fint och vill träffa mig… och den där jättefina killen som inte kändes tillräckligt intresserad och som jag därför försökte få att inse att vi nog ska släppa varann helt och gå åt olika håll, han skriver ändå… tror fortfarande inte han är intresserad av mig, men kanske behöver han någon att prata med.

Men egentligen, just nu, så är det Ma och N som… jag har lite känslor för. Och de är så fullständigt olika män, och jag känner mig så mycket mer… hemma, med doktor N, vi har så många fler beröringspunkter än jag har med Ma… Jag bestämmer inget. Båda herrarna vet att jag dejtar andra, jag behöver inte prata mer med någon av dem om det, om de inte frågar eller jag går… längre med någon av dem. Och båda är så himla fina män… jag får försöka att hålla båda ifrån mig, och hoppas att det kan göra att jag inte sårar någon, om jag väljer den andra…

Dottern har just kommit hem. Ska laga spaghetti carbonara. Och i natt hoppas jag att det ska bli en del sömn… jobbar ju imorgon igen.