Jag hann träffa dottern för frukost igår… det var väl ungefär vad jag såg av henne, då… sedan vi kom hem har jag knappt sett röken av henne, och när hon väl är hemma är hon rastlös, lite uppkäftig eller har attityd, och vill inte prata eller lyssna på något… som innan hon flyttade till sin far i våras, alltså. Nyss kom hon hem fem minuter för att byta skor, hon har fått löfte av pojkvännen att om hon hjälper honom jobba idag, så ska hon få halva hans dagslön. Undrar just hur de tänkt om det, det blir ju åtta timmars jobb med hälften betalt, för båda… men de är väl nöjda med att få vara tillsammans, antar jag.

Jag drömde en mardröm om henne och pojkvännen i morse. Vi bodde i ett skitigt, skabbigt hem, och jag sa ifrån om något som de ville göra på min bekostnad, och båda, men ffa pojkvännen, blev extremt otrevliga mot mig. Ingen kul dröm… och jag känner mig rätt stressad av att det faktiskt bara är en vecka kvar tills vi har bjudit in släkten för 18-årsfirande av dottern, och vi har inte förberett någonting alls än. Ingen lokal, inga planer på vad vi ska göra, ingen mat eller så, inte ens riktigt tydliga inbjudningar till alla i familjen på min sida… jag får skicka ett mejl till pappa idag och bjuda honom, det är nog för kort varsel för att han ska kunna eller vilja komma. Å ena sidan vill jag inte träffa honom, men å andra sidan vill jag att han förbanne mig ska fira och uppmärksamma sitt enda barnbarns 18-årsdag… och kanske att han får komma hit och upptäcka hur fel han hade i att jag är en dålig mamma.

Jaja, i kväll får dottern och jag sätta igång med planeringen. Jag får ringa idag och kolla om festlokalen i området är ledig, under dagen. Fast vad jag ska ge henne i 18-årspresent, vet jag inte heller… jag har ingen koll, helt enkelt.

Semestern är strax slut, och jag känner inte att jag har kunnat gå ner i varv under denna semester så som jag brukar och hade behövt. Det beror såklart delvis på vetskapen att jag är uppsagd, och delvis på att det gångna året varit otroligt slitsamt. Det ligger en gnagande oro i magen mest hela tiden… jag mår inte dåligt, men inte riktigt bra heller. Hittar lugnet någon kort stund då och då, men inte det mer långvariga…

De mer eller mindre turbulenta mötena med män som behandlat mig som skit i slutänden, har väl inte ökat på känslan av lugn. Å andra sidan hade jag inte kunnat varva ner ändå, och kan man ändå inte ta det lugnt kan man lika gärna fortsätta att aktivera sig, på de sätt som verkar behövas…

Men jag har haft trevligt också. Mött väldigt trevliga människor, och fått se en del vacker natur, mot slutet av semestern.

Gårdagen var fin. Jag mötte U utanför restaurangerna vid vattnet, klockan ett. Jag kände igen honom direkt, i ansiktet som är ganska särpräglat, med lite höga kindknotor, fyllig mun och väldigt vackra, isblå ”husky-ögon”, som ändå ser väldigt vänliga ut… Han var spädare i kroppen än jag väntat mig. Och inte ett dugg solbränd… små vita pinnar till ben och armar som stack ut ur kläderna… Jag förstår inte riktigt hur man kan undvika att bli ett dugg solbränd när det har varit såpass varmt som det ändå varit de senaste veckorna… men så var det.

Jag kramade om honom, frågade om resan gått bra och så… det kändes ganska avslappnat, redan från början. Vi bestämde oss för restaurang, beställde mat, och jag var först så jag fick svara på om vi skulle betala tillsammans eller var för sig… och jag sa ”var för sig”, vet inte om det blev fel… varför måste de fråga det på fik och restauranger, kan de inte bara förutsätta att alla betalar själva, och vill man betala ihop så får man säga det?

Nåja. Vi satte oss vid ett bord mitt i smeten, i solen. Pratade lite om våra respektive resor förra veckan, och vad som kom upp i anknytning till det. Han kändes… vänlig, öppensinnad, trevlig. Han pratade inte så mycket för egen maskin, jag fick fråga eller ta upp ett ämne… men det kanske är något som lossnar om man ses fler gånger. Han kändes i alla fall intresserad av att prata om de saker som jag tog upp, spann vidare med egna tankar… det uppskattar jag.

När vi ätit klart och druckit kaffet som han hämtade, gick vi en promenad längs vattnet. Så tillbaka för att betala mer parkeringsavgift, och så köpte vi oss varsin glass-kaffedrink och satte oss på en brygga och pratade en god stund. Om intelligens, om våra jobb ur olika perspektiv… och jag frågade en del om varför det inte hade fungerat för honom i de relationer som han försökt sig på. Svårt att svara på såklart, om det inte finns väldigt konkreta orsaker som otrohet eller annat väldigt tydligt… men han försökte i alla fall. Menade att… det nog varit mest så att när relationen kommit till ett läge där det är dags att bestämma sig för att fortsätta trots de avigsidor som man också fått syn på i relationen, så hade han eller tjejen (eller båda) backat ur, inte valt att satsa… ”det känns som om… det nog kan bli jobbigare om man bestämmer sig för att satsa, och så kanske det inte funkar ändå…”, sa han. Och så är det, såklart. För min del har det nog inte varit en… aktuell valsituation, jag har nog alltid tyckt att har man påbörjat relationen, så satsar man tills det absolut inte går längre… det där att vela och välja längs vägen har aldrig varit aktuellt för mig, tidigare. Jag har inte ens sett det… men nu gör jag nog det på ett annat sätt, ser att man kan välja… mest hela tiden, på något vis… fast egentligen tycker nog varken han eller jag att man kan hålla på och hatta på det sättet. Det blir för dålig kontinuitet i livet om man ska hålla på och välja utifrån dagsläget, hela tiden. Men jag tror att det är så, för många män… de lyssnar på ”magkänslan” hela tiden, så då kan förhållandet bli väldigt ryckigt.

Han har nog varit för rädd för att verkligen gå in i en relation, helt enkelt. Han är enda-barn och har fått precis hur mycket stöd som helst från sina föräldrar, i allt, hela livet… jag tror att det kan spela in, på något sätt. Han är inte en sådan människa som behöver ett förhållande för att veta att han finns… han är trygg med sig själv, och det är ju något bra.

När vi till slut satte oss i bilen och började åka mot musik-arrangemanget vid havet som jag hittade åt oss, frågade jag hur långa hans förhållanden varit. Tja… max ett halvår… tyckte han att man kunde räkna dem som… och han har aldrig bott ihop med någon kvinna. Så var det ju för exet också, fast han var tio år yngre än U är nu, när vi träffades… risken är nog stor att man vänjer sig alldeles för mycket vid att gå de stigar man väljer själv, om man väntar för länge med att ens försöka fasa ihop sig med en annan människa… att det blir för svårt att få det att fungera med en annan människa, om man har hunnit leva för länge helt på egen hand, som vuxen. Men han verkar absolut inte konstig på något sätt, ingen ”kuf”, tror att han känner sig mindre ”udda” än exet gjorde när vi träffades… och U har nog haft en väldigt mycket sundare uppväxt också.

Vi var rätt tidiga på plats där musiken skulle vara. När vi gick igenom musik-området och mot stranden, satt en av mina ex-kollegor, som jag arbetat väldigt nära med under fem år, vid ett av borden. Som jag nog anat så skulle han vara med och spela under kvällen, han och hans familj bor i närheten av stället där arrangemanget var, och hela familjen utom frun spelar något eller några instrument. Han reste sig upp när vi kom och gav mig en kram, och sedan satte vi oss en stund med honom och pratade om hur läget är. Och så gick U och jag ut och satte oss på stranden en stund och pratade. Gick en sväng för att kolla om det skulle finnas något att äta där senare på kvällen, för vi insåg att vi skulle hungra ihjäl om vi skulle vara där till 9-10-snåret utan att äta något mer… och det verkade som om det skulle finnas hamburgare att köpa, lite senare.

Vi hade inte så himla mycket att prata om… men de gånger någon av oss hade något att säga, så nappade den andra på det. Under kvällens gång kom där flera hundra människor och lyssnade, det var väldigt skönt avslappnad stämning, och jag träffade kanske ett tjugotal människor som jag kände… mest från jobbet, och några hejade jag bara på, men flera kom fram och pratade en stund. Och det kändes… lite krystat att presentera U för varenda en som jag känner mer eller mindre ytligt… när vi träffades för första gången, liksom. Jag var nog lite oartig mot honom, som satt och pratade en hel del med en del bekanta utan att aktivt inkludera honom… men jag känner mig som sagt inte bekväm med att visa upp mig som ”ena halvan av ett par”, särskilt inte med en man som jag knappt känner… jag bad om ursäkt till honom när vi for därifrån, och han verkade faktiskt inte ha tagit illa vid sig för det. Han verkar överhuvudtaget både positiv i sin grundinställning, och trygg med sig själv… lite väl återhållsam eller försiktig, bara…

Det visade sig att jag kände minst någon som spelade i nästan alla banden. Av… 6-7 band, var det bara två av banden som jag inte kände någon i. Lustigt… det hade jag faktiskt inte alls väntat mig… Och det var olika genrer på musiken för hela slanten, visa, pop, lite trubadur-rock, klassiskt och jazz. Otroligt trevlig kombination av musik… jazz-bandet, som spelade fusion, fick kanske en aning för mycket tid, tyckte jag, men annars var det verkligen urtrevligt på alla sätt… utom kylan… Vinden låg på från havet och mojnade inte som den brukar framåt kvällen, och när solen sjönk blev den fuktiga luften rätt ordentligt kylig. Jag hade min korta bomullsklänning, den vita blusen till det, och det var en himla tur att jag tagit med mig fleece-tröjan… jag frös ändå så att jag hackade tänder, innan vi for därifrån. Men det var vackert med solen och havet, U köpte oss varsin (ovanligt god) hamburgare så vi svalt inte ihjäl, det var väldigt trevligt att prata med alla bekanta och de små samtal jag hade med U var också väldigt trevliga…

När vi for hemåt frågade jag om han ville ha en kopp te innan han for hemöver. Det ville han. Så han fick se hur jag bor, vi pratade en del om bostäder, och fast det var mest jag som ”drog” samtalen så hakade han på med egna berättelser och anekdoter också. Han verkar vara en ganska försiktig general… lite för försiktig för min smak, men å andra sidan så verkar han kunna tänka fritt och nytt, även om han kanske inte gör så himla mycket nytt.. Han känns som en vänlig, positiv och trevlig person, tycker jag. Fast han skickar inte ut några som helst vibbar som går att skapa någon attraktion på… inget intresse på den nivån, liksom. Jag tror dock att han är som Ma, behöver bygga vänskap innan attraktionen eventuellt kan få plats… och sådan är ju jag också, men frågan är om det är den sortens man som jag behöver… jag har så många killkompisar, så gott som alla jag träffade och pratade med igår är killar, och frågan är om det inte blir just ”bara kompis” om det inte finns några attraktionsvibbar, från början… tja, jag vet inte. Innan U for hemåt vid halv elva-snåret igår, sa han att han tyckte att vi skulle hålla kontakten, och så tog han ett steg fram för en kram. Jag vill nog träffa honom mer innan jag säkert kan avgöra om det kan uppstå vibbar eller ej… för han känns så väldigt rätt för mig som person, på så många områden. Fler områden än Ma, faktiskt… ja, jag vet inte, som sagt.

Doktorn som var så ”på” häromdagen, skickade mig alla sina personuppgifter, inklusive personnummer, för att jag skrev att jag inte fick något riktigt grepp om honom och undrade om han ”fanns på riktigt”, typ… Jag skrev att han nog inte ska skicka sitt personnummer sådär till kvinnor som han inte känner, han kan faktiskt bli lurad även av en kvinna, och på det svarade han att bortåt 30 år som läkare har gett honom rätt bra personkännedom, och att jag ”är en ärlig och seriös människa känner jag i varje fiber av min kropp”… ojojoj, verkligen en sådan passionerad, ”organisk” snubbe, som bloggmannen… Jag har inte svarat honom än, och det är väl inte lönt att försöka få honom att fatta att… via internet kan man bli så extremt duperad av den som har gett sig tusan på att luras, så det hjälper inte med bra personkännedom. Men men, han lovade i princip att han inte skulle skicka sitt personnummer till fler i alla fall… så jag har väl gjort vad jag kan för att varna honom. Om jag orkar ska jag nog träffa honom på ett fika på lördag ändå, jag kommer inte att bli klok på vad han är för en sort utan att ha träffat honom. Han har en hel del trevligt att erbjuda, genom hur han lever, men… han känns rätt arrogant, sådär som bloggmannen, en man med dålig självkänsla som försöker dölja den genom att vara lite skrytig. För min del är det viktigare att det äkta personliga intresset är ömsesidigt, än att han har några tjusiga hus, ett högstatus-jobb och säkert rätt bra lön. Och han verkar inte lyssna så mycket på mig, än så länge… men det kan ju visa sig vara annorlunda om man ses.

Det jag funderar mest på, är om jag passar bäst med en försiktig och rätt o-passionerad man som U eller Ma, eller om jag kanske faktiskt behöver en sådan där… känslomässig ångvält, som kontrast till mitt sakliga förhållningssätt… det funderade jag ju på medan jag hade relationen med bloggmannen också, fast han försvann ju så plötsligt och otrevligt så jag kunde inte riktigt dra så mycket slutsatser av det. Jag är i alla fall ganska säker på att det måste uppstå någon slags… attraktion, någon ömsesidig önskan om närhet, för att det ska fungera.

Jahapp, det om det. Verkligheten börjar smyga sig på som sagt, med en del jobbiga tankar, och saker att göra… men det känns som om det inte riktigt spelar någon roll om jag jobbar eller är ledig, jag kan inte gå ner i varv i vilket fall. Osäkerheten kring jobbet, och vetskapen att det nya jobbet är vad som gäller för hösten, känns som en bromskloss, någonstans i mig… fast jag å andra sidan känner mig både rätt säker på att det ordnar sig, och det känns som en rolig utmaning att ta tag i. Det är blandade känslor… mycket som jag hade behövt bearbeta också, men inte har lyckats med. Vila har jag också behövt, och i någon mån har jag nog gjort det… Idag ska jag ta tag i att sortera ut lite kläder som ska skänkas till välgörenhetsorganisationerna. Sola ska jag nog inte idag, det blev ordentligt med sol på den stackars kroppen igår… kände mig nästan lite bränd här och där när jag la mig. Skulle behöva göra yoga idag, ryggen är fortfarande stel och vill inte böja sig riktigt hur som helst… får se hur det går med yogan.

Och sova lite mer… vaknade dödstidigt i morse, det är inte heller bra för den mentala hälsan… kanske kan jag sova en stund på dagen idag… så att dimman i skallen lättar lite.