Jag fick tvinga mig upp vid sju i morse, fast jag lätt hade kunnat sova en bra stund till… men efter sju fick jag ju varken äta eller dricka, så det var liksom bara att göra. Trött som en sten är jag, skallen är som sirap… och jag vet ju att ont i ryggen gör mig snurrigare än vanligt.

Under dagen har jag kommit överens med U, som han får heta, han som bor tio mil bort, om att vi ska träffas i morgon klockan ett. Börja med lunch på ett av de väldigt trevliga utomhusställena i stan, och om det är varmt och fint så blir det en promenad längs vattnet, en glass kanske… och prat. Framåt kvällen åker vi, ifall det inte känns helt fel emellan oss, till en by en bit utanför stan, där det spelas en massa intressant live-musik. Lite visa, lite folk, lite balkan-inspirerat… en del jazz. Det kan nog bli precis hur härligt som helst, tror jag! Och så har vi bytt mobilnummer, så nu kan han kolla vem jag är, och jag vet vad han heter och var han bor. Det känns… roligt. Det blir nog fint. Lite nervöst också, såklart, första mötet med en människa som jag inte känner sådär väldigt väl, precis. Men han ser trevlig ut på bild, och han har hängt med på ett väldigt sympatiskt sätt i det som jag har skrivit till honom om… han känns rätt smart, lite kul, trygg och kanske lite mysig också.

Han som bor 30 mil bort har skrivit, han verkar lugnare nu, inte så vansinnigt ”på” som i början… och idag dök det upp en doktor via den mer… akademiska sajten. Tio år äldre än mig, fyra i-princip-vuxna-söner, frustrerad efter den andra skilsmässan för ett par år sedan, bor i en tjusig kåk i en närbelägen by och har en annan tjusig sommarstuga på en ö i närheten… han känns… rätt skrytig, sånt imponerar inte på mig, och ordentligt förvirrad… högt och lågt är han, från detaljer om vad han jobbar med, till svepande romantiska beskrivningar av vad han kan erbjuda, med det liv han har… Jag frågade om han vet vad han söker, om det är något tillfälligt NU, eller något med sikte på ”resten av livet”… och han svarade att han söker den som han kan leva resten av livet med, en själsfrände, absolut inget one night stand. Och det låter äkta, men han känns ändå samtidigt så desperat… jag försöker fatta vad desperationen handlar om. Det visar sig kanske. Men han är säkert en väldigt seriös man, det verkar så. Doktorer är ju inte helt sällan intelligenta människor med rätt dålig social kompetens… Jag har föreslagit att vi ska träffas för en fika i helgen, och det verkar bli en fika på lördag. Avslutningen ”kram från en ännu kännande levande NN”, ger mig dock tyvärr en del bloggmannen-vibbar… det känns som en sådan där… organisk man, liksom, som jag mest känner att jag får värja mig emot… men men, det får visa sig. Han är som sagt ursvår att få grepp om, det kan jag nog inte få förrän vi setts.

Det är inte klokt så mycket dejtande det blev nu då, helt plötsligt! Det är väl sommaren såklart, och värmen… den sätter fart på… hormonerna. Även blyga och förskrämda herrar tar mod till sig och vågar ta kontakt… kanske. Eller så har det bara slumpat sig så att allt råkar hända just de här veckorna.

Jag låg en stund på gräset på förmiddagen. Då var det inte så jättevarmt, det blev ingen lång stund. Sedan gick jag in och packade ihop det jag behövde, och cyklade iväg till sjukhuset. Med fem minuters marginal hade jag betalat för undersökningen som skulle göras, och blev faktiskt inropad till undersökningsrummet i tid. Sköterskan gav mig en t-shirt att ha i stället för mina egna överkropps-kläder, ”det blir rätt kladdigt, med gelen som måste till för ultraljudet”… och så fick jag lägga mig på en brits. Ganska omgående öppnades dörren, och in kom en ung, kanonsnygg kille, som presenterade sig som läkarpraktikant… ”doktorn kommer alldeles strax tillbaka från lunchen, och jag tänkte att jag kunde påbörja undersökningen, om det är okej för dig?”, sa han, och verkade lite blyg för mig… Jovisst, det gick så bra så. Han frågade om jag hade ont på magen, för om jag hade det så… ”ja, om man har en del fett på magen så måste jag trycka sonden emot, men du är ju så smal, så det ska nog inte behövas”, sa han… så fint med en komplimang, sådär under undersökningen!

Och så drog han så väldigt försiktigt med sonden över magen. Beskrev vad han gjorde, bad mig andas in och hålla andan en stund, och så tog han ett par bilder. Vred skärmen och visade mig en bild: ”det här är levern, det här är gallblåsan, och vad tror du att det här är?”, sa han och pekade på något ganska stort, vitt… njae, jag gissade inte, så han berättade. ”En sten. Ganska stor ser det ut som, vänta ska jag mäta… jo, bortåt 1,9…” Vad då, millimeter eller, sa jag. Nej, centimeter… fast han skulle mäta igen, och… jo, ungefär 1½ cm stor var stenen, i diameter…! ”Men… det låter ju stort??”, sa jag… och jo, det var det ju, sa han… men sedan la han in brasklappar för att inte påstå något som skulle visa sig vara fel, ”doktorn får säga när hon kommer”. Och så kom doktorn, minst lika kanontrevlig var hon, en människa som nästan studsade av fascination över att få jobba med ultraljudet, och undervisa samtidigt… hon berättade om hur ultraljudet funkat när hon började där, att det liksom var lite lyxigt att få jobba med ultraljudet då, de hade bara en enda stor apparat som dånade som bara den… och jag frågade om det bara var foster de tittade på då, och det sa hon att det var. Sedan scannade hon igenom hela min mage, alla organen, och sa att det såg ut att kunna finnas en del myom kring livmodern men det var lite svårt att se på grund av all gas som fanns i tarmarna därikring. När hon kikat igenom hela magen, och visat praktikanten vad det var hon såg, sa hon att allt såg så friskt och fint ut, och att där låg en rejäl sten och skvalpade i min gallblåsa. Hon sa att den var för stor för att det skulle vara någon risk att den skulle börja vandra ut genom gallgångarna, men däremot kunde det hända att den kunde fastna i gallblås-väggen, och täppa till för gallan… men hon var mest inne på att om jag inte fick väldigt ont, så skulle de låta det vara. Det blir vårdcentral-läkaren som får ta ställning till det. Men jag slipper gärna operation, om möjligt.

Skönt att få veta vad det är som gör ont, när det gör det, i alla fall. Jag har ont någon gång per vecka, men aldrig så ont att jag inte kan röra mig, typ… bara värk, då.

Jaha, så var det klart. De sa hej då och gick ut, och jag klädde på mig och lämnade huset. Tog den medhavda bananen, och tömde vattenflaskan, innan jag cyklade till affären och handlade köttfärs. Träffade en kollega som jag småpratade lite med, de har en liten kotte som de är hemma med i omgångar, och nu höll de dessutom på att flytta, till samma område som jag bor i. Kul att se henne, var det.

Kom hem, åt lite mer lunch, och gick ut på gräset igen… medan jag funderade på det bästa upplägget för morgondagens träff med U. Hörde ett väldigt intressant och bra program om Ryssland på P1, försökte läsa lite, men slumrade bort, i värmen… till slut gav jag upp och gick in, la mig på sängen och bara försvann in i sömnen, i en dryg halvtimme… så himla skönt, välbehövligt.

Vid fem gick jag upp igen, och satte igång med maten. Dottern kom strax därefter. Jag hackade inlagda rödbetor, saltgurka, lök, och blandade med kapris, i köttfärsröran, och stekte biff á la Lindström. Kokade färskpotatis till, och dottern choppade ihop en sallad. Det blev gott, fast märkligt nog, med tanke på ingredienserna, så blev biffarna lite för lite salta… men dottern sa att hon tyckte att det var skönt att äta lite ”riktig mat” igen. Det har ju jag gjort när hon har varit borta, men för hennes del så var ju förra veckan lite nyckfull på matfronten, precis som för mig, och under helgen har den mat som hon bjudits på kanske inte varit sådär väldigt… näringsrik.

Jag skrev lite med den där desperata doktorn, medan jag lagade maten… och till sist bad jag honom om ett foto, så att jag vet vem jag ska träffa på lördag, ifall vi nu ska ses. Det har jag inte fått, än, kanske för att han inte har något i sin dator… han verkar inte särskilt datorvan…

Rätt som det var, medan jag satt vid datorn och dottern i soffan i vardagsrummet, började hon skrika helt hysteriskt… jag hörde inte ens vad hon sa, mer än att det var hög nivå på hysterin… Jag gick dit och kollade, och fick då klart för mig att det var en svala som hade flugit in genom ytterdörren som stod öppen, och fastnat i fönstret på andra sidan huset som den försökte flyga igenom… den lilla vännen, den var alldeles hysterisk, värre än dottern såklart… Så jag gick sakta fram till balkongdörren och öppnade den, medan jag försökte att inte skrämma den lilla fågeln ännu mer. Och så försökte jag liksom putta den till dörren med en tidning, men den lilla vännen ville inte ta sig förbi mittenkarmen som är mellan fönstret och dörren… huga, den blev nog lite tilltufsad medan jag försökte putta på den… till slut kom jag på att jag skulle pilla in tidningen emellan fågeln och fönstret, så att den kanske skulle få syn på att ljuset var en bit åt sidan. När det blev mörkt framför den, vred den några gånger på huvudet, och sedan fattade den… och dunsade ut, och in i balkongräcket, innan den äntligen flög iväg… jag hoppas att den återhämtar sig efter detta lilla drama… Vacker var den i alla fall, svalor är otroligt tjusiga.

Nåväl, idag får det bli en tidigare kväll, jag är rättså trött… behöver min skönhetssömn, inför morgondagens dejt! Kan det hjälpa, tro, med sömn, för en dam över 40…? Nåja, det får bli som det blir, och jag ser ju ut som jag gör. Det får duga som det är, och gör det inte det så kan jag inte göra så mycket åt det, för här sprutas inte in några gifter i kinderna för att ge sken av yngre ålder. Och den karl som vill att jag ska göra det, vill jag inte ha.

Nå, detta var vad denna dag hade att komma med! Ska slå en signal till mamma också, hon hade ringt igår och lämnat ett av sina väldigt spända och krystade meddelanden på telefonsvararen… Hon försöker i alla fall, fast hon inte alls klarar av det där med telefonsvarare. Det är ändå lite gulligt…