När jag skrivit klart dagens inlägg, tog jag en snabb dusch, kollade busstidtabellen och kom fram till att jag skulle kunna ta en buss vid två, för att åka dit där Ma sa igår att han kunde hämta mig om jag ville. Så slängde jag i mig lite mysli, ringde Ma och sa att ”jag kommer”… och han lät glad för att jag ville komma. Ringde dottern och berättade att jag tänkte fara iväg över eftermiddagen, hon skulle gärna äta hos pojkvännen så det var inga problem…

Och så slängde jag mig på cykeln och hojade iväg till busshållplatsen. Satt en stund i solen, på marken vid hållplatsen, medan jag väntade på bussen… och så kom den, och jag klev på. Ca en timme tog resan dit där Ma skulle plocka upp mig.

Jag såg inte till honom när jag klev av, men han satt visst i bilen, för han kom knatande bakom kuren strax efter att jag klivit av… och vi kramade varandra och sa hej. Och så klev vi in i bilen, och längs hela vägen till stugan berättade han vad han visste om ställena som vi passerade… riktig turist-guidning! Det var skönt att han pratade på, för jag kände att jag inte hade så mycket att säga… Och så kom vi fram till stugan. Inte jättetjusig var den precis, och han har ingen naturlig fallenhet för vare sig städning eller… inredning… Jag lät bli att kommentera särskilt mycket om stugan, för jag har fattat att vi nog har ganska olika smak. Kommenterade dock de gula gavlarna och fönster-fodren, att de inte passade super-bra ihop med den nästan-falu-röda stugan… och han blev glad att jag sa det, för han hade tyckt precis som jag – att det var jättefult, något som han verkligen ville göra något åt!

Vi tog en kopp kaffe på altanen. Jag berättade ganska mycket om vår resa, mest berättade jag om familjen… om hur roligt det var att träffa farbror och faster, i pappas barndomshem. Ma lyssnade intresserat, frågade lite här och där. Sedan tog vi en promenad ner till vattnet, satte oss på en klippa och Ma satte sig ganska nära mig… men inte för nära. Bara så att det kändes att han kände sig bekväm i min närhet… Och så pratade vi om… en massa saker. Bland annat om IQ, jag frågade om han hade testat sig, och han sa att han trodde att han blivit testad inför lumpen och att han inte var någon super-stjärna, mer medelmåttig. Vi pratade om vad IQ kan tänkas ha för betydelse för… ens liv, relationer och livsval. Spekulerade lite i största allmänhet. Och så berättade jag om ”Märk världen”-boken, och Ma fattade väl i alla fall så pass mycket att han drog slutsatsen att det där med intuition är något som passar ihop med mitt jobb, både det jag har och det jag kanske tänker skaffa mig…

Varken han eller jag kom ihåg alla detaljer som vi berättat för varandra tidigare, men han visade tydligt intresse för det jag sa och jag tyckte att det kändes som om… han har tänkt lite på de saker som jag har frågat eller pratat om, de förra gångerna som vi har träffats. Att han kanske har… öppnat sig för lite… bredare perspektiv, på något vis… Säkert någon timme satt vi vid vattnet. Härligt, vackert… naturen är så fantastisk vid kusten, de inlandsis-slipade hällarna, och de karaktäristiska kust-växterna… jag rabblade upp namnen på dem jag såg, och han sa ”jaha” om det…

Sedan började jag känna mig ordentligt hungrig… så vi gick in, och han lagade mat. Lax i ugnen, och stekt potatis och lite sallad till. Inget märkvärdigt, men klart ätbart. Och trevligt. När maten börjat landa lite, började jag piggna till lite igen… och vi tog en kopp kaffe, innan vi gick ut igen och tog en tur runt udden.

Och jag frågade honom… igen, försökte fiska fram vad som… driver honom. Vad han kan tänkas brinna för… en himla massa frågor som… inte alls var särskilt lätta att svara på, insåg jag när jag tänkte efter vad jag skulle ha svarat själv om jag fått dem… Men han försökte verkligen svara, så gott han kunde. Han är väldigt svår att få grepp om… han pratar ganska mycket, och rätt ordentligt virrigt, om han tänker som han pratar måste det vara som ett sönderklippt garnnystan i hans skalle… Men jag tror att… eftersom han var betydligt mindre forcerad och mindre osammanhängande idag, jämfört med de tidigare gångerna vi träffats, så kan det nog vara så att ganska mycket av hans virr-surr handlar om osäkerhet.

Det kändes verkligen som om han ville försöka göra sig mer tydlig för mig. Och vi pratade en massa om andra, triviala saker också, och det kändes inte alls lika trögt som sist vi sågs… han mådde nog bättre nu, och så tror jag att han är en sådan som behöver ganska mycket tid på sig innan han vågar öppna sig. Och det är ju helt okej, ifall det är så det är.

Och han känns… vänlig, trevlig… lite mysig, faktiskt.

Vi gick ut och satte oss vid ett bord som någon ställt upp en bit ut på stenarna. Jag satt på stenen och han på bänken, och det kändes verkligen som om han försökte göra sig tillgänglig för mig, ville svara på mina frågor och hade tagit till sig lite av mina tidigare… uppmaningar eller vad jag ska kalla det, om att fundera på vad i livet som känns bara kul och härligt, inte som ”måste”- eller ”borde”-saker…

Så gick vi vidare längs stigen, som var ganska smal, och han gick bredvid mig hela tiden på den smala stigen… tydligen ville han vara lite nära. Men vi tog inte i varann alls, han gjorde inga som helst ansatser till att vara närgången, vare sig fysiskt eller med attityden… det var skönt, och gav mig utrymme för att känna efter, och upptäcka att jag nog kan tänka mig att vilja röra vid honom. Och att jag inte ville göra det idag… att det inte alls är någon brådska med det, ifall det nu ska ske.

Nästan tillbaka vid hans stuga, ville han bada. Så vi satte oss en stund på en klippa och pratade, och så reste han sig och gick fem steg bort för att byta om till badbyxor… ”nu får du nog titta bort, så att du slipper se”, sa han… Och så gick han ut i vattnet, halkade till på en sten, sa ”visst livräddar du mig om jag trillar omkull?”, och så kom han sig i vattnet… simmade ut, dök lite, och sa att det var bra att han hade någon som tittade på, för annars skulle han kanske ha fegat, och inte badat… Men han sa att det var varmt i vattnet. Och jag hade badat fötterna, och känt att det kändes helt okej. Och jag tittade hela tiden medan han badade… Det kändes sådär vardagligt mysigt, bara. Så klev han upp, och satte sig bredvid mig en stund och droppade av sig. Torkade sig, och bytte om igen. Och så gick vi tillbaka mot stugan… jag fotade strandglim och fackelblomster, hittade en strandvial som blommade…

På vägen tillbaka ringde brorsan, ville höra hur han skulle göra med kuvertet med bilder som jag glömt hos dem. Jag bad honom skicka dem, och så frågade jag hur de hade det… bra, fast varmt, sa han, det hade varit 32 grader i skuggan idag… fast sedan hade det kommit en rejäl åskskur med ordentligt med vatten, och det tyckte han var rätt skönt. Han sa att de hade varit och badat varenda dag, på stället som dottern och jag badade när vi hade varit på cykeltur till det närbelägna samhället, när vi var där.

Och så la vi på, och Ma och jag var tillbaka vid stugan. Klockan var över åtta, han börjar jobba i morgon igen, och han sa att det var dags att rulla hemåt. Under muntert visslande packade han ihop sina saker medan jag satt i en bekväm fåtölj och bara… trivdes. Och så for vi, en annan och lite mindre väg, hemöver. Vackert var det längs vägen, vi såg ett rådjur som hoppade in i skogen när vi passerade, och vi pratade om… allt möjligt. Han frågade en massa om bloggandet, och jag svarade så gott jag kunde. Han verkade uppriktigt intresserad… och frågade också en del om jobbet. Två gånger sa han, spontant, att han var så glad för att jag hade pratat om växterna vid stugan, pekat ut dem, ”nu kommer jag att se dem på ett annat sätt”… Han berättade att hans pappa hade varit lite haj på det där med växter, så att han kunde namnen (även de latinska) på de flesta växterna som fanns kring stugan som familjen har i Skåne. Och när vi kom till stan åkte vi hem till honom först och han hämtade cykel-stället till bilen, och så körde han dit där jag parkerade cykeln på dagen, för att jag skulle få hämta hem den. Det var snällt av honom, tyckte jag! Så körde han mig hem, lyfte av cykeln, och så gav jag honom en varm kram, och tackade för en väldigt mysig dag… han tyckte också att den varit mysig, sa han… och så såg han lite… osäker ut, när vi släppte varann… Vi har nämnt några gånger att jag kanske ska följa med honom ut till stugan någon gång under veckan som kommer. Och nu slår det mig att… det skulle innebära att jag får övernatta där… hm. Nåja, vi får se hur det blir.

En otroligt fin och mysig dag har jag haft, i vilket fall. Det är jag väldigt glad för. Dottern kom hem strax efter mig, hade också haft en fin dag, men verkade lite… stökigare än vanligt. Något har tydligen stört henne, men vad, vet hon nog inte ens själv… och jag frågade inte, lät det bara vara.

Och på tal om mysig dag, så vill jag notera att resans sista dag, i Stockholm, var en precis lika mysig dag… När dottern och jag kom dit, och till slut hade lyckats låsa in våra väskor, träffade vi Mia mitt i centralhallen. Första gången som vi sågs också, och vi har inte heller bytt bilder, så det var inte alldeles givet att vi skulle känna igen varann… Men det gjorde vi. Och vi tre promenerade till Djurgården och gick på Skansen, efter att vi fikat lite på ett trevligt fik. Vi såg både byggnader, en Linné-staty, större djur (en ren med en riktigt mäktig krona – fast det kändes lite konstigt att titta på renar, i Stockholm… dem ser man vanligtvis, här hemmavid, korkat gloende på bilen som står framför dem och tutar, på vägarna, annars… ), och så tog vi Akvariet också. Sengångare, apor, jättecharmiga lemurer som satt och solade magen mitt på gångvägen, och så ormar, ödlor, fiskar, sköldpaddor… dottern har lite orm-fobi, och den ville hon försöka bli av med genom att besöka Akvariet. Det gick väldigt bra för henne bland ormarna, det var bara den allra sista vid utgången som låg i en öppen låda och som man kunde klappa (det gjorde jag), som hon tyckte kändes lite läskig.

Från Skansen gick vi alla tre till Rosendals trädgård, där vi köpte oss lite lunch och satte oss på gräset under ett träd och åt. Precis hur trevligt som helst… på alla vis, lite lagom mycket prat om ditt och datt, solen som sken och en massa glada människor överallt… Vi gjorde promenad-sällskap tillbaka till Nybroviken (hur många steg blev det till slut, Mia? ), där Mia tog bussen hem, medan dottern och jag gjorde en raid genom Nationalmuseum. Lite för lite tid hade vi för att fullt ut hinna uppskatta alla utställningar, särskilt oljemålningarna hade vi velat se mer av, men utställningen av olika slags klockor från olika tidsepoker var klart intressant. Och så kikade vi på Carl Larssons väggmålningar i trappan, medan vi ilade ut, och vidare genom den vid det laget otäckt heta Nybroviken till Hötorget och Kungshallen, där vi delade på en portion wok till middag… som vi inte ens åt upp hela av…

Hade vi hunnit tänka till lite mer kring just stockholmsbesöket, så skulle jag ha kommit på att fråga brorsan om de gratis hotellnätter som han har tjänat in, och så gärna delar med sig av… och då hade vi nog också hunnit upptäcka att Pride började just den dagen som vi kom dit, så att vi hade kunnat gå på invigningen. Det hade varit klart trevligt… men nu var det som det var, och vi tog bussen till Bromma och flög hem. Det var helt okej det också, även om det kändes lite sorgligt att inse att jag inte längtade hem det allra minsta… Men hem kom vi, och tvättmaskinen fick börja jobba direkt. Tea tree-oljan hade läckt i necessären, så den fick bli tvättad, och jag fick upptäcka att tea tree-olja är starka saker… färgen på flaskorna i necessären försvann av oljan, och det som var av gummi löstes upp… hm, och den där oljan duttar man på sig, på småsåren…  Men det var det enda missödet under resan, tror jag, om man bortser från min förkylning, och historien med E, då… När vi klev på flygbussen såg vi att J kom gående från flyget, med en kvinna som tydligen var där för att hämta honom. Om det var en ny kvinna, eller om det var någon av hans ex som bara skulle hämta honom, vet jag inte… har inte ringt honom, för han skulle ju höra av sig och bjuda ut mig till sin stuga… men där sitter det visst fast, verkar det som.

Nå, det om det. Nu har jag nog beskrivit det mesta viktiga av vår resa, tror jag… och i morgon ska dotterns far ha födelsedags-grillande på stranden, dottern ska dit, och jag har inte bestämt än om jag vill följa med eller ej… får se i morgon. Jag hoppas på att få träffa han från dejt-sajten som bor tio mil bort, senare under veckan… tror att han kanske kan vara en som kan passa mig, vill i alla fall träffas för att se vad han kan vara för en sort.

Och nu är det väldigt mycket sängdags. Det känns som om jag skulle kunna sova väldigt gott, efter denna fina dag i solen…