Under söndagens eftermiddag, började jag få ont i halsen… jag som nästan aldrig är sjuk, så himla typiskt om jag skulle bli det nu när vi för en gångs skull var på riktig vagabond-resa, med två övernattningar på varje ställe… Hoppades att det halsonda skulle gå över av sig självt. Men det gjorde det inte. Det övergick i stället ganska omgående i fullt av slem i lungorna och ett skrällhostande… men ingen feber, i alla fall. Bara lite nedsatt ork…

På vägen till staden där jag skulle träffa skåne-E, kändes det som om… det skulle vara lika skönt om han skickade ett sms i sista sekunden, och skrev att Storsjöodjuret hade tagit honom, eller vad mer överdrivet han nu kunde komma upp med… Vi hade inte haft någon kontakt sedan jag meddelade, på lördagen innan vi åkte, när vi skulle finnas i den staden där vi skulle mötas.

Jag och skåne-E chattade rätt många timmar via msn, två veckor tidigare. Hade pratat i telefon några gånger, och i telefon (mobil) kändes det som om vi missade varann mest hela tiden… fick inte kontakt riktigt. Han hade berättat att han hade träffat en tjej som bodde närmre hans hem, ett par gånger hade de setts, men han beskrev henne som “knepig”, för han tyckte att hon hade varit väldigt öppen mot honomi mejl och via sms, men när de sågs kändes hon… väldigt reserverad… så han beskrev det som om han gärna skulle se att det blev mer med henne, eftersom hon bodde så nära, men att känslorna inte precis fanns där… Jag hade verkligen försökt ta reda på, och i så fall avsluta med honom, ifall det kanske ändå var så att han inte var ett dugg seriöst intresserad av mig. Men på det svarade han med att skicka en romantisk låt om kärleken… och sedan bemöda sig mer för att visa mig intresse… så särskilt tydlig var han inte med att han verkligen inte var intresserad av mig. Men jag hade som sagt ledsnat lite på hans uppradande av potentiellt användbara ursäkter för att inte träffa mig, och det faktum att han behövde resa ca 1½ timme för att ta sig dit som jag föreslog att vi skulle ses, medan jag faktiskt valde fortsatt resväg från mig bloggvän, med en medveten vilja att kunna träffa honom… och reste sammanlagt bortåt ett halvt dygn, för att komma dit. Jag tyckte att han… inte verkade så intresserad av att ens träffa mig. Varannan gång vi hördes vid ungefär, för sedan ville han jättegärna ses, mellan de varven…

Nå. Dottern och jag kom till staden. Klev av, köpte biljetterna  för vår fortsatta resa, och gick genom regnet in till staden. Jag följde dottern till ett fik där hon kunde sitta och dit jag och skåne-E då INTE skulle gå, för att de inte skulle träffas. På vägen dit såg jag att han kom till vår mötesplats… han var i tid, vilket jag uppskattade, själv blev jag ju några minuter sen då… han såg inte mig/oss, och jag bemödade mig för att han inte skulle göra det, för att han och dottern inte skulle behöva träffas.

Släppte av dottern, och så gick jag mot vår mötesplats. Kramade om honom när jag kom fram, en vanlig vänskaplig kort kram, och berättade om våra turer för att hinna i tid… Han såg glad ut över att ses. Hade klätt upp sig lite, det hade inte jag hunnit, som just klivit av tåget… jag hade mina vanliga tighta jeans och en randig t-shirt, inga sunkiga kläder men inte “fin-kläder” heller.

Han såg bättre ut än på kort. Det vecko-gamla skägget klädde honom väldigt väl, han var lagom brun, hade ljusa manchester-byxor, en randig ljus skjorta, kavaj och snygg-skor… det kändes som om jag hade velat vara omklädd jag också, men det var ju lite sent då.

Vi gick till fiket som jag sett ut åt oss, jag social-pratade på som jag brukar med folk som är lite tysta och osäkra, och ganska snabbt lossnade han. Han bjöd på fikat, utan vare sig snack eller osäkra ställningstaganden… och vi satte oss ute. Han med armarna ut över bordet mot mig, väldigt “inbjudande”, men inte påträngande. Öppet, bara. Vi pratade om det där med “första intrycket”, som trots allt ofta har så stor inverkan på hur man uppfattar andra även på lite sikt… att det kändes lite jobbigt att veta att det är så, eftersom man inte vet hur den andra uppfattar en…

Han var trevlig. Verkade uppriktigt intresserad av att både se och prata med mig, visade inget av det där… lite arroganta, som han uppvisat i telefon… Vi pratade om vår hittillsvarande resa och om hans vistelse i sommarstugan med familjen. När regn-skvättarna till slut blev lite för ymniga, gav vi upp och gick in och satte oss… och han var “gentleman”, letade rätt på bord och hämtade mer kaffe och sånt, utan att vara överdriven på något vis. Vänlig, intresserad och trevlig. Jag var nog mer… inställd på att detta skulle bli ett trevligt fika men inget mer, än han verkade…

Jag berättade för honom om min far och hans… alla otrevligheter, mot mig och mot kvinnan som han levde med tills hans nuvarande fru behagade vilja ha honom. Vi pratade om att barnen är det viktigaste, han sa att han inte kunde förstå min pappas agerande och att för honom var det så att den som försökte gå emellan honom och hans barn, kunde dra åt… ja, var inte välkommen mer, helt enkelt. Och det kändes ju som en väldigt sund inställning… Han berättade om hans dotters enormt starka och fysiskt aggressiva reaktion på när hennes pojkvän sa, ena dagen, hur mycket han älskade henne, och dagen efter gjorde slut (för att han träffat en annan, visade det sig senare, när han la ut lite små-porriga bilder av sig själv och en ny tjej på nätet, bara några dagar senare)… Dottern är ett år yngre än min dotter, så det var kanske inte hennes livs största kärlek, men de hade ändå varit ihop i över ett år… det är stort i den åldern, och att bli sviken sådär, sätter såklart den inre grunden i svang. Och E berättade att hans exfru hade hällt upp ett glas vin åt sig och “firat” att killen försvunnit ur dotterns liv… Hon gillade visst inte honom ett enda dugg, E´s exfru… Fast jag tyckte nog att det lät lite… överdramatiskt, av en mamma, att göra så, särskilt medan dottern fortfarande är förkrossad över att hon blivit dumpad.

Vi gick ut för en liten promenad. Han föreslog att jag skulle lämna min resväska i hans  bil, så att vi kunde vara mer rörliga. Så jag la den där, och vi gick till det lokala museet som vi pratat om att vi ville se, innan vi kom dit… jag sa, på vägen då vi upptäckte att det kostade inträde, att jag inte hade pengarna med mig… och han sa att han självklart skulle bjuda mig, “jag tjänar ju mycket mer än du också”… Vi har diskuterat våra respektive löner via msn, och han, som har ett tekniskt ledningsjobb på ett företag, har nästan dubbla min lön… och jag tycker att min lön är rätt bra, faktiskt… och det är den också, i jämförelse med andra med samma typ av tjänst inom mitt jobb. Men förutsättningarna är olika, beroende på arbetsgivare…

Nå, han betalade och vi gick in. Gick genom utställningarna, kommenterade, sa vad vi gillade och inte… och gick ganska nära varann genom hela utställningen. Kom åt varandras händer då och då, och ingen drog sig undan med någon… avvisande attityd. Vi liksom testade… om det kändes okej att vara nära varann eller inte. Och det kändes alldeles okej för mig, och för honom också, uppenbarligen…

Sedan vi tittat klart, gick vi ut. Tog en sväng in i kyrkan intill, småpratandes om historiska och kulturella saker… och så ut på kyrkogården, letade rätt på den lokala kändisens grav. Sedan… visste vi väl inte vart vi skulle gå… men det kändes inte som om vårt möte var över… så vi gick mot vattnet. På vägen köpte han oss varsin dricka, eftersom det faktiskt var rätt varmt. Han satte sig ganska mitt på en bänk, så det blev liksom omöjligt för mig att inte sitta rätt nära honom när jag satte mig… Vi pratade om var han bodde, hur länge sedan det var som han och exfrun skilt sig, hur han hade känt det när han fick veta att hon hade haft en annan vid sidan av, under flera år… och han frågade hur jag tänkte, med dejtandet. Om jag hade någon mer som jag trodde på… och jag sa att det fanns en som bor bara ca 10 mil från där jag bor, som jag skrivit en del med och tänkte träffa nästa vecka. E kommenterade, utan någon ton av besvikelse eller svartsjuka, att det nog var lättare att få det att funka med någon som bodde närmare…

När himlen svartnade för mycket bortöver, gick vi mot stan igen, trots att solen sken och det var varmt och skönt. Vi gick in på biblioteket, letade rätt på toaletter åt oss och sedan ville vi sitta någonstans eftersom det börjat regna ute och vi ville prata mer… Han letade efter en soffa, ville att vi skulle sitta nära varann. Till slut hittade vi en, och även nu satte han sig mer mitt på, så att jag kom nära när jag satte mig… Efterhand som vi pratade, och jag sa att för min del så spelade det större roll att jag hittar “rätt” man, en som jag vill leva med kanske resten av livet, än var han bor. E sa att han ville kunna flytta ihop med den han skulle leva med ganska snabbt, ville ha den gemensamma vardagen, och tänkte sig “resten av livet”, när han tänkte “nytt förhållande”… ingen fling, liksom. Jag sa att jag nog är mer öppen för… processen, att det tar sin tid att lära känna någon, och att man inte kan bestämma på en gång om man ska leva ihop resten av livet eller ej. Men att det är målet, även för mig.

Jag frågade om exfrun hade sagt något till honom om varför hon kände att det inte fungerade mellan dem, något som han kunde ta fasta på och kanske jobba med att förändra hos sig själv… och han sa att det hade hon, men att det var saker som det kändes för… personligt, att berätta om redan nu. Okej, sa jag. Och så bytte jag samtalsämne, frågade om ärret i hans panna… Men jag fick veta att han trodde att han och exfrun hade haft för mycket fokus på… materiell standard, och för lite på deras relation. Däremot sa han inte att det var något han ville jobba på att förändra… Han sa också att jobbet var viktigt för honom, att han ville jobba kvar inom det företag där han är nu, och att han inte ville “byta ner sig” utan i så fall avancera, och det skulle han bara kunna göra om han bodde kvar där han bor nu, eller flyttade till huvudstaden… och där han bor nu finns ju barnen, så han ville nog vara tydlig med att han inte kan tänka sig att flytta inom några år. Han frågade dock inte mig om jag kan tänka mig att flytta… det verkar som om han har bestämt sig för att jag inte är flyttbar, trots att jag har sagt att… det där kan man lösa, om det känns tillräckligt viktigt, nu när dottern är såpass stor… men det verkar som om han ser mig som den som bor där jag bor, och därför kan vi inte bli ett par.

Fast sedan rörde han vid mig, sådär i förbifarten, nuddade vid mitt ben, och… till slut la han armen bakom min rygg… och just då kände jag att det var dags att gå vidare, tiden började lida mot tåg-avgång så jag ville vara mer redo… och vi gick ut. Det kändes inte fel att han tog i mig, jag ville bara vara redo för avfärd.

Och vi gick till parkeringen där hans bil stod. Jag lyfte ur mina väskor, och så stod vi där, rätt nära varann… och skulle ju liksom avsluta… och så sträckte han ut armen och drog mig intill sig. Kramade, ordentligt. Och jag kramade tillbaks… och så stod vi där, i solen på parkeringen medan det passerade folk hela tiden, och kramade varandra. En god stund… säkert en kvart, höll vi om varann… han sa att det kändes fint, att det var vääldigt länge sedan som han… befann sig i den situationen, alltså fick kramas ordentligt… och jag strök honom över huvudet… Inga händer på intima ställen alls, bara… om-hålls. Och eftersom jag hade såpass ont i halsen och kände mig rätt sunkig i munnen, gjorde jag vad jag kunde för att inte andas honom i ansiktet. Men när vi bytte sida på våra huvuden, så… passade han på att pussa mig. Och jag… drog mig inte undan. Men var väl inte pådrivande heller precis, tyckte ju som sagt lite synd om honom som kanske skulle bli smittad av min förkylning, som jag berättat att jag hade… men han verkade inte bry sig om vare sig eventuell dålig andedräkt hos mig, eller förkylningsrisk… för han kysste mig. Allt mer intensivt… och det kändes skönt, mysigt, fint. Jag blev glad. Och han sa efter en stund att “det här är nog bra för endorfinerna”… Han tyckte att det var lite synd att vi stod på en parkering, men jag sa att jag tyckte att det var mysigt, och att var sak har sin tid. Och så kramade han mig hårt, lyfte mig… och han behövde inte säga att han gärna hade sett att vi befunnit oss någonstans där det gick att… göra mer… Men för mig kändes det helt rätt och bra att vi var där vi var. Att stå i värmen, med solen i ansiktet, på en parkering, och få kyssas mjukt och skönt med honom… det kändes i det närmaste perfekt. Jag sa det också, att det kändes väldigt mysigt och rätt…

Och efter ca 20 minuters kramande och kyssande, var det väldigt hög tid för mig att leta rätt på dottern för att vi skulle hinna med tåget… och E uttryckte frustration över att behöva skiljas åt, “det blir jobbigt att inte kunna ses igen snart”, och undrade om han skulle klara att köra tillbaka, med alla dessa känslor i kroppen… men jag sa inget om någon framtid alls, kände att det behövde få landa, och så får vi se hur vi löser en eventuell nästa träff (som kändes väldigt självklar att den skulle bli, ändå). Fast han sa att han hade en dejt med tjejen på hemmaplan, på måndag… och det var bra att få veta det, fast lite besviken kände jag mig ändå, och jag märkte att han såg det och nog blev lite glad för att få den reaktionen från mig… för att han nog ville att jag skulle tycka om honom.

En sista intensiv kyss gav han mig, och när jag gick mot stan igen, stod han kvar vid bilen och tittade efter mig… innan jag försvann ur hans synfält, vände jag mig om, han vinkade och jag vinkade tillbaks…

Och så letade jag rätt på dottern, rättså yr i skallen… Kände mig glad, varm, förvirrad… vi kom oss till tåget, jag berättade för henne att det varit en väldigt trevlig eftermiddag och att vi hade kramats och kyssts innan vi skildes åt, och hon blev glad för min skull… och så åkte vi vidare, mot staden där brorsan skulle hämta oss. På tåget skickade jag ett sms till E och skrev att det hade känts som en väldigt mysig eftermiddag, att det varit mysigt att stå på parkeringen och kyssas och kramas med honom… bara det, ungefär. Han svarade så småningom, när han kommit tillbaka till stugan, att resan gått bra och att “håller med, kramandet och kyssandet var fantastiskt!”

På morgonen efter skickade jag ett god-morgon-sms. Han skrev att han “gärna hade gått lite längre” med mig, dagen innan… men att han kände sig väldigt förvirrad i vad han kände och ville… undrade om jag var mer klar över vad jag kände. Jag svarade att för min del så har jag ju inte ens träffat killen som bor 10 mil från mig, så jag har inga känslor för den killen… och jag bad E att låta mig få veta hur det gick, hur hans tankar gick, kring mig och tjejen som han träffat innan på hemmaplan (men inte rört vid, enligt vad han sagt till mig). Jag bad honom berätta vilka fördelar han såg hos mig kontra henne, om han bortsåg från den geografiska aspekten… och efter en massa timmar skrev han att han tyckte att det var svårt att jämföra, “det är väl ingen bedömningssport?”, att det var en jobbig situation som han satt sig i, med två tjejer som han verkligen gillade… men han skrev att bortsett från den geografiska frågan, så var det väl mer så att han hade känt henne under längre tid, så han tyckte att han hade mer av en… “relation” med henne, “kände henne på en annan nivå”. Men fortfarande skrev han att han var förvirrad, att jag verkligen hade vänt upp och ner på honom och hans känslor, verkligen hade påverkat honom massor… att jag kändes mer öppen än den andra tjejen, och att “den erotiska laddningen” mellan honom och mig var mer uppenbar…

Jag svarade: “Det borde verkligen inte vara en bedömningssport… men eftersom vårt möte och vår kontakt tydligen inte har fått dig att släppa skåne-tjejen, så vill jag veta varför… Helt ärligt har jag lite svårt att förstå hur du kan prioritera henne, och det känns lite respektlöst mot mig, efter hur vårt möte var… Men som sagt, jag kan lyfta fram det som känns positivt från mitt perspektiv, men jag är värd mer än att ha lust att krusa. Du får nog försöka övertyga mig om att du är värd min kärlek och energi… ” Och så frågade jag när han skulle resa hemåt, hur resten av hans semester ser ut och om han planerat in mer tid med skåne-tjejen. Och så en avslutningskläm om “nuläget”, att det skulle bli familje-umgänge resten av kvällen, och “kram”. Han svarade: “Skåne-tjejen hade ett större mentalt grepp om mig innan vårt möte. Din närvaro rörde minst sagt om i grytan… jag gillar inte att behöva riskera att såra någon, men nu står jag uppenbarligen inför den situationen Jag är ju ingen player, även om det kan verka så för dig nu. Kommer inte att kunna ge så mycket tid åt henne unde min semester dock… Detta är ovant och jobbigt… är dessutom jättehungrig, ska äta lite, återkommer!”

Fortfarande inte helt glasklart att han hade bestämt sig… Jag skrev: “Förklara vad du menar med att hon hade större mentalt grepp om dig… ja, återkom. Jag förstår att du inte är en player och inte vill såra, och hoppas att du inser att även om jag är självständig och vet att vi inte kan lova varann något i det här stadiet, så är jag också både känslig och sårbar… Kram.”

Det här var på onsdag kväll… och det var alldeles tyst från honom, ända tills vid sexsnåret på torsdag kväll… då kom det här.

“Vad jag menade var att jag haft både längre och oftare kontakt med henne, så vi känner varandra bättre; en annan nivå liksom. Du ryckte undan fötterna på mig i måndags, speciellt de sista minuterna , men i din frånvaro var hon snabbt tillbaka på banan igen. Jag vet inte om detta framstår som vare sig vettigt eller sympatiskt, men det är så iaf… Hur som helst ska jag träffa henne på måndag, som jag sade i måndags. Kram/E”

Jaha. Fortfarande inget glasklart besked om vad han ville… men det här lät i alla fall… mindre öppet, gentemot mig. Han försökte inte längre säga att “jag gillar dig också“, det kändes inte som om han… brydde sig om, precis, ifall jag fanns kvar eller ej… Och det här var första gången som han på något vis alls antydde att han faktiskt hade känslor för den där andra tjejen. Jag hade fiskat, frågat, bett honom tala om ifall det fanns några fler skäl än geografi och hur länge han känt oss, till att han lät henne fortsätta vara så viktig för honom, trots att vårt möte var så väldigt… uppenbart “ett steg på väg” i en relation, ett steg som han dessutom inte har tagit alls med henne… men jag fick inga sådana svar. Ingenstans längs vägen har han sagt att han har några mer seriösa känslor, vare sig för henne eller mig, än nyfikenhet, intresse, och i mitt fall attraktion… och jag verkligen förskt få veta om det var så.

Dessutom antydde han, i det här sms:et, att min enda “roll”, under hans utvecklande av relationen med henne som han hade känslor för, var att… bistå med fysisk närhet. Han tog alla initiativ till fysisk närhet med mig… och jag backade inte undan, eftersom det kändes rätt, för mig. Men i det här sms:et fick han det att låta som om jag hade kommit och förfört honom, mer eller mindre mot hans vilja, medan han gjorde vad han kunde för att vara “trogen” mot henne som han tydligen hade känslorna för… jag kände mig… nedskitad. Hor-stämplad. Utnyttjad, och faktiskt lurad. Och ovanpå det försökte han, sådär som män gärna gör, säga att det var mitt fel att han inte hade kunnat stå emot mig, fast han verkligen ville vara trogen mot henne… näe, det här kändes inte alls okej. Eller ens överensstämmande med verkligheten… något hade uppenbarligen hänt, som gjorde att han plötsligt hade ett behov av att omskriva allt det som hänt och som han själv sagt, innan…

Jag kände att… nu hade jag för många frågor för att det skulle gå att ta via sms. Så jag skrev bara: “kan du ringa mig?”. Han svarade att de skulle äta, att han kunde ringa om en timme, och jag svarade att då äter vi, ring halv nio. Och då kom det här: “Oups… Varför får jag känslan av att jag ska få stryk :-0″… eehh…??? Vad är det för attityd nu då… hade han inte läst mitt meddelande dagen innan, där jag skrev att jag faktiskt är känslig och sårbar…? “Stryk”??? Ett sätt att försöka skapa… aggressioner emellan oss, så att det skulle bli lättare för honom att bryta med mig utan att behöva ha alltför dåligt samvete… men nä du lilla gubbe, så lätt ska du inte få det, tänkte jag, och svarade: “Vet inte… kanske beroende på hur du formulerade ditt sms? Det låter som om du känner dig skyldig? Jag har några frågor som är för krångliga att ta via sms, och så har jag fullt av folk omkring mig och kan inte prata när som helst…”

Sedan blev det ju lite svårt att vara… vanlig, ihop med mamma, hennes sambo och dottern… jag satt mest tyst under middagen, men försökte i alla fall småprata så gott det gick. Men bra kändes det inte, i hela mig…

Vi blev färdiga strax efter åtta ändå, så jag skickade ett sms till E och undrade om vi kunde prata direkt. Sedan gick jag ut och gick, i väntan på kontakt… och hörde ingenting… klockan passerade halv nio, och jag började tro att han kanske tänkte fega ur helt och hållet, och inte prata med mig alls… men fem över halv ringde han. Jag hade hunnit bli irriterad över att han struntade i att jag sagt att jag inte kunde prata riktigt hur som helst, hade andra människor att ta hänsyn till också… men när han ringde sa jag inget om det, ville ju faktiskt få klarhet i vad som hände och gällde, i första hand, inte få honom att slänga på luren… typ.

När vi inlednings-småpratat lite, sa jag att… det där meddelandet som han skickat mig under kvällen, lät som om han menade att han hade bestämt sig. Han svarade inte först, och jag sa att jag kanske hade tolkat honom fel, i så fall kunde han bara säga det, men det lät som om han har bestämt sig för den andra… och till slut så sa han, med en utandningssuck, att… jo, så var det.Och så började han prata om att han ju hade sagt det till mig redan tidigt, att det var henne han satsade på i första hand eftersom han träffat henne ett tag, men framför allt för att hon bodde nära… och jag svarade att det är en väldig skillnad på att välja någon för att det är mest praktiskt, eller att göra det för att det är där man har sina känslor. Jo, han sa att han förstod och höll med, och så sa han att under veckan som gått sedan han och jag träffades, så hade han haft väldigt mycket telefonkontakt med henne, och de hade kommit närmare varann… och han kände sig rätt säker på att deras möte på måndag skulle leda till att… de blir ett par. Han tyckte att hon hade verkat mycket mer tydlig med att det var det hon ville, nu, i telefon… redan på tisdagen hade hon ringt, och deras relation hade fördjupats ordentligt… han hade ju haft känslor för henne innan också, så det var liksom bara en naturlig fortsättning…

Och jag sa att i så fall kändes det alldeles otroligt konstigt att han valt att krama och kyssa mig som han gjorde i måndags, och att han skrev på tisdagen att han “gärna hade gått längre” med mig… det rimmade väldigt illa med att det var henne han var kär i, tyckte jag. Jag frågade om han hade berättat för henne att han hade träffat mig… och det hade han såklart inte, det fattade jag ju ändå, men ville få det bekräftat av honom. På min fråga varför han inte berättat för henne att han hade kysst och velat ha sex med en annan kvinna i måndags, svarade han först att det inte hade kommit upp… men så insåg han väl själv hur ihåligt det lät, och så sa han att han trodde att hon var mer svartsjukt lagd än jag… hm, fint. Han sa alltså inte att han ville skona henne från att bli sårad i onödan, utan att han inte ville förstöra för sig själv genom att låta henne få veta att han nästan blivit ihop med en annan kvinna (vilket kunde ha lett till att hon hade brutit med honom)… förrän han i så fall redan hade blivit det, om han nu valt mig i stället… precis samma slags agerande som Jo gjorde. Säg inget till den andra, förrän man redan har bytt… fy fan. I just den stunden var jag glad att jag slapp denne E, och jag tyckte synd om tjejen som tror att han har varit “trogen” mot henne ända sedan de fick kontakt första gången…

Men jag kände att… nä, nu tänker jag berätta för honom hur det här känns. Jag berättade att jag har gått på några nitar av det här slaget under den allra senaste tiden, och att varje sådan smäll har lett till att jag har försökt dels bli varse på… vilka signaler hos en man som tyder på att jag bör akta mig, och sedan har jag försökt bryta mönster genom att inte välja samma slags man igen… och dels har jag medvetet låtit bli att berätta för E om de otrevliga erfarenheterna som jag fått, helt enkelt för att jag lärt mig efterhand att det som jag berättar för människor att någon har gjort (illa) mot mig, det tar de som ett “tips”, och så gör de likadant mot mig, i stället för att verkligen försöka att inte skada mig på samma slags sätt, igen… Jag har inte låtit E få veta vad jag utsatts för, för att jag inte har velat att han ska göra likadant.

Jag berättade att jag tyckte att hans agerande mot mig i måndags, inte alls tydde på att han hade bestämt sig för den andra tjejen, och det var ju också vad han hade skrivit både före och efter det, ända tills sms:et ett par timmar tidigare, dvs på torsdag kväll… då han plötsligt försökte få det att låta som om det aldrig varit på tapeten att han och jag skulle kunna tänkas bli ett par.

Jag sa att det kändes som om han hade utnyttjat mig för att få det som han saknat länge, dvs fysisk närhet och en antydan om sex, det som han inte fått av henne och som dessutom var anledningen till att han valde henne och inte mig… att hon inte hade “släppt till”, och eftersom jag hade gjort det genom att låta honom kyssa mig, så var jag “damaged goods” i hans ögon… medan hon fortfarande var Madonnan, hon som man kan leva med. Jag sa att… jag har haft rätt många män i mitt liv, men aldrig har jag blivit betraktad eller behandlad som om jag vore en hora… förrän nu, med nät-dejtandet. Och att det kändes för jävligt… för att jag verkligen har försökt göra annorlunda efterhand, försökt fatta vad det är som jag ska och inte ska göra, och att det inte verkar hjälpa det allra minsta… jag hamnar visst ändå i ett hor-fack som jag verkligen inte känner igen mig i… så jag tror att det inte finns något annat sätt att slippa bli behandlad som skit, än att helt sluta träffa män som potentiella partners. Möjligheten att träffa en man och bli väl behandlad, verkar inte finnas…

Han… tyckte att min beskrivning var lite extrem, kände inte att han såg mig på det sättet, men han förstod att jag kunde känna det så. Han hade vissa svårigheter med att å ena sidan vilja säga att han inte utnyttjat mig, vilket innebar att han faktiskt verkligen var osäker på vem han kände mest för när vi hade träffats, och att å andra sidan försöka intala sig själv att han hade tyckt mest om den andra tjejen hela tiden… det gick ju liksom inte ihop, så han la fram båda bilderna under olika delar av samtalet.

Jag sa att han hade sagt att det han sökte var en mental livspartner… men att ett förhållande inte kunde baseras på vänskap, det måste stå på passionen, attraktionen och gnistan måste finnas där, och han tyckte ju att jag nog verkade mer spännande än den andra tjejen medan vi chattade via msn, och sedan kunde han inte precis försöka förneka att attraktionen fanns emellan oss… jag ville tydliggöra att från mitt perspektiv var det verkligen inte synligt, vad det var som fick honom att välja tjejen som verkade lite mindre spännande och som inte hade bjudit honom på någon passion. Han sa att deras kontakt hade fördjupats under den gångna veckan, att han kände det som om… hon passade honom bättre, när det gäller… grundläggande värderingar, vad man vill med livet och så… och jag sa att “hur vet du det? Har du frågat mig vilka mina grundvärderingar är? Har du använt den här veckan, efter att det var MIG som det gnistrade till med, åt att försöka ta reda på om MINA värderingar och mål med livet, stämmer med dina?” Och han fick ju tillstå att… nej, han har inte varit intresserad. Inte försökt få reda på vem jag är. Hellre velat komma henne närmare, än mig… trots att det är MIG som han har kysst, och inte henne.

Jag frågade honom om det där med tilliten. Eftersom han själv har råkat ut för att frun träffade en annan bakom hans rygg, under okänt antal år… så kunde man väl tänka sig att det kunde vara lite viktigt för honom att nästa förhållande baseras på förtroende och tillit. Och… ska han nu inleda ett förhållande med en tjej som han redan har svikit, redan har gått bakom ryggen på…? Jag sa till honom att jag tyckte, för hans egen skull, att han skulle berätta för henne att han kysst mig, och velat ha sex med mig. Och jag hörde hur han kippade efter andan… innan han sa att… jo, det lät ju som en vettig… idé… Det kommer han knappast att göra. Men jag sa att JAG vet hur det känns att få reda på, i efterhand, att det har försiggått saker bakom ens rygg… i mitt fall så ledde det till att jag blev bortvald, men jag tror att det skulle kännas lika hemskt, och svårt, att försöka fortsätta i ett förhållande där jag fått veta att min partner varit otrogen, först när han har bestämt sig för vem han vill ha… att tilliten skadas väldigt mycket av det. Kanske kommer han att berätta för henne, förmodligen inte att han ville ha sex med mig och kanske inte ens att han kysste mig, men att han träffade mig i alla fall… kan jag tänka mig. Hon kommer nog inte att få veta att under några timmar eller kanske ett dygn, medan hon trodde att hon och han utvecklade ett förhållande ihop, så hade han inte en enda tanke på henne alls… så starka är hans känslor för henne, liksom… ja, fy fanken.

Vi pratade i… runt två timmar. Jag gick runt i koloniområdet där mammas stuga, som vi bodde i, ligger… fram och tillbaka. Satt en stund i en lekpark… Största delen av samtalet försvarade han sig inte. Utan verkade köpa att han… har lurat och utnyttjat mig… men när han väl sa något så var det av typen “jag vill ju inte såra någon“, och till slut frågade jag om han fattade att han har sårat mig, att jag är en riktig människa likadan som han själv, att jag inte är en diffus “någon“…? Och… ja, sådär som folk gör när de baserar sin självbild på hur de tror att de borde vara snarare än hur de faktiskt är, så svarade han att “det är väl klart att jag fattar att…” När en människa säger “det är väl klart att jag känner…”, så kan man vara ganska säker på att det inte stämmer med hur det faktiskt är… Han ville hitta förklaringar och ursäkter för sitt handlande. Men det fanns ju inga bra sådana, så hans svar blev rätt haltande, eftersom hans mål med vårt samtal inte var att lära sig något om sig själv, utan att bara slippa ifrån obehaget av att behöva prata om hur han har betett sig, så fort som möjligt… Men jag får väl ge honom det erkännandet att han i alla fall tyckte sig vara skyldig att lida sig igenom det samtalet med mig. Han drog inte bara… sådär som bloggmannen gjorde. Jag sa till honom att “jag säger inte att du är en skitstövel, men däremot att du har betett dig som en skitstövel mot mig, i det här”. Och han är uppenbarligen inte ett lika stort svin som bloggmannen… vars agerande jag faktiskt hittills inte har stött på någon som säger att de kan förstå hur han kunde vara så totalt utan samvete, mot mig…

Det som gör mig så jävla ledsen med historien med E, är inte att han valde den andra i slutänden, även om det såklart tär på självförtroendet att bli dumpad av man efter man… men nej, det som gör mig så ledsen, är att han inte var ärlig mot mig. Jag bad honom, flera gånger, att berätta efterhand hur han tänkte och kände… och så kommer han, när han väl har bestämt sig, och säger att han vetat ända sedan i tisdags att han ville ha den andra… och under den tiden, ända fram till torsdag kväll, så skriver han meddelanden till mig där han absolut har alla dörrar öppna… Det som också gör mig ledsen är att han skitar ner mig. Han ville inte ha mig till något annat än att få sina behov tillfredsställda, det handlade bara om närhet och (indirekt) sex, och det faktum att jag besvarade hans inviter gör att jag sjunker i värde i hans ögon. Jag hamnar i hor-facket, bara för att jag inte håller igen om mina egna känslor… det känns som om… det blir omöjligt att vara kvinna, när allt man gör bedöms på en skitig skala där ens egen personlighet inte får rymmas överhuvudtaget… Jag är en människa och inte en kropp som bara finns till för att tillfredsställa mäns drifter. Men jag tappar känslan av att vara en människa, när tre män på raken behandlar mig som om jag vore en hora… en värdelös människa…

Jag var mitt inne i att berätta för E om hur Jo betedde sig när han dumpade mig, för att jag hoppades att den historien skulle göra det lättare för E att se… parallellerna… och då behövde E gå på toa. Han bad att få ringa upp efter det, och jag sa visst. Då hade jag kommit tillbaka till stugan, mamma och hennes gubbe hade åkt hem, och dottern låg i sängen och pratade med pojkvännen i telefon… och jag hade varken packat eller gjort mig redo för natten, klockan var över elva och vi skulle upp kvart i sex dagen efter, för att sedan orka med en ordentligt intensiv dag i den stekheta huvudstaden… Medan jag väntade på att han skulle ringa tillbaka, gjorde jag mig klar för natten och hann springa runt och försöka samla ihop lite av packningen. När han inte ringt tillbaka på en halvtimme, försökte jag på tag på honom. Han svarade inte, så jag antog att han pratade i telefon… skickade till slut ett sms där jag skrev att jag måste sova, skulle upp 05.45, kanske kunde vi höras på fredag kväll när vi kommit hem, eller under lördagen…? Och så gick jag och la mig. Förutom att det var varmt som bara den, hade jag fler skäl att ha otroligt svårt för att somna… och hans svars-sms kom en stund senare. Jo, skåne-tjejen hade ringt, och de hade pratat till tolv… tack för den prioriteringen, kände jag, men svarade inte på sms:et alls. Han tyckte att jag skulle skicka ett sms när jag ville prata mer, skrev han.

Det blev väldigt lite sömn den natten. Jag vaknade en timme efter att jag somnat, med mensvärk… fick gå upp och ta en tablett, och sedan tog det väl en timme att somna om igen… när mobilen ringde kvart i sex var jag helt darrig och snurrig. Men gick upp, gick iväg och duschade, fick ihop alla prylar och vi kom oss iväg, dottern och jag… hade en helt otroligt fin dag i Stockholm, tänkte inte ett dugg på E, och när vi kom hem efter nio på kvällen kändes det allt annat än aktuellt att prata med honom. Vaknade igår morse och var super-ledsen… rakt igenom själen ledsen, inte bara över skåne-E såklart, utan över att brorsan inte verkade ett dugg intresserad av att veta något om mitt och dotterns liv, över att jag inte längtade hem det minsta när vi var på resa, och så kom väl de andra männens svek ikapp mig också, på något vis… människor gjorde bara ont, livet gjorde bara ont… jag grät en hel del under förmiddagen. Dottern var jättegullig, men visste väl inte vad hon skulle säga… hon kramades en del i alla fall, alldeles frivilligt… Hon och jag åkte iväg och handlade en massa mat kring lunch. Hon for till pojkvännen efter det, och jag for hem. Åt en blandad sallad med frukter och bröd, och en grillad fläskkarré-bit till det. Det räckte för den dagen… och så lag jag mig på gräset en stund. Det… kändes ändå rätt bra. De jobbiga känslorna stillnade, lite… och när jag kom in ringde jag Ma, som skickade ett sms i veckan och undrade om jag var hemma och ville hälsa på honom i stugan. Vi sa att jag kanske tar bussen ditåt, idag…

Och med E, så… skickade jag till slut ett sms där jag skrev att det inte känns som om jag har något mer meningsfullt att säga honom. Att visserligen blev jag avbruten mitt i en berättelse som kunde ha fått honom att kanske förstå mig mer, men… att det han inte fattat efter vårt samtal, kommer han förmodligen aldrig att fatta ändå. Så att… om han behövde prata så fick han ringa men annars så… fick han ha det bra…

I morse svarade han på sms:et. “Jag ber om ursäkt för att jag sårat dig. Det var omdömeslöst. Visst har jag förklaringar men egentligen ingen bra ursäkt. Förlåt. E”

Och… ja… det var väl bra så, antar jag… han ber i alla fall om förlåtelse. Det är det inte alla som har gjort… även om “omdömeslöst” inte precis täcker in… hur han agerade, mot mig… men det finns liksom inget mer att säga. Skadan är gjord, det kommer att ta mig x antal tid, igen, att försöka läka från hans… sätt att behandla mig som skit… men det finns inget som han kan göra för att ta bort skadan. Jag vill inte ha honom, absolut inte, så det skulle inte hjälpa ett dugg ifall han hörde av sig och sa att han ångrade sig… en man med sådana värderingar vill jag inte ha. Jag förstår att han bara är en i den enorma mängden människor som har det där självdestruktiva mönstret som innebär att de helst väljer att bli kära i människor som inte riktigt släpper in dem… så att de sedan kan få gå och må dåligt över att de inte känner sig älskade, trots att avvisandet från den andra var själva grundförutsättningen för att de skulle välja den människan till att börja med. E är en sådan man som inte vill ha en kvinna som tycker om honom, precis som bloggmannen, och J. Och miljarder av andra män… de flesta väljer det osäkra, trygghet stämmer inte med deras modersbindning så de kan inte tända på… tillgängliga kvinnor. Och de flesta kvinnor funkar likadant, omvänt. De flesta människor dras helt enkelt bara till dem som inte riktigt vill ha dem… och det är en roll som jag inte är beredd att ta, jag vill inte ha en man som inte vill ha mig och inte heller låtsas att jag inte är attraherad eller förälskad i en man som jag har de känslorna för. Jag gillar inte spel, och kanske kommer jag någon gång i livet att träffa någon av de sällsynta männen som inte attraheras av spelet… eller så får jag fortsätta att leva utan en nära relation.

Så var det med det.