Dottern och jag satte oss på bussen förra lördagen, en riktig skrotbuss var det som nästan inget fungerade på och chauffören, som var trevlig, sa att ”ni vet lika mycket som jag om hur den här bussen fungerar”… Det var nog inte riktigt sant, för varken jag eller dottern har busskörkort. Ingen annan i bussen heller, skulle jag gissa. Men det han menade var att han hade fått låna bussen i en inlandskommun dagen innan för att den ordinarie bussen hade skurit ihop. Och… den här bussen som han fått låna, var nog den där som hade stått i garaget hela vintern, i väntan på att bli skrotad…

Nå, efter ett antal timmar och ett par rävar och en ren längs vägen, och en stund av Pirates of the Caribbean på dotterns dator, kom vi i alla fall fram till stället där min bloggvän skulle plocka upp oss.

Och vi har aldrig setts förut. Inte ens bytt bilder… men vi var de enda som klev av där, och hon var den enda som väntade på att hämta… så det löste sig smidigt. Och fast det fysiska mötet med en människa som man bara haft nära skriftlig kommunikation med tidigare (och en del telefonkontakt) innebär att man på många sätt får börja om från början igen, så kändes det… helt naturligt att träffas. Fint.

Vi fick ca 1½ dygn med bloggvännen, och hennes familj. Det kändes väldigt bra att få se, uppleva, veta hur det ser ut där hon finns… mycket intryck, och väldigt trevligt. Under söndagen tog vi en liten bilutflykt, och åkte till min pappas barndomshem, där jag och dotterns far bodde sommaren innan dottern föddes och sommaren innan hon fyllde ett år, medan vi fältjobbade en bit därifrån. Jag har starka band till den gården… och jag visste inte när vi åkte dit, ifall min farbror, som är den som tagit över dödsboet efter farmor och farfar till slut, skulle vara där eller inte.

Men när vi rullade in på gården, stod det en bil där. Jag gick in, knackade på, och strax kom min farbror knatande från vilandet på sängen i kammaren… och jag tror att han kände igen mig, men eftersom jag inte träffat honom på flera år och inte visste alls hur det stod till med hans minne, presenterade jag mig. Han kopplade direkt, och verkade glad över vårt besök…

Och så gick vi och hämtade ingifta faster, som minst blev ännu gladare över att vi kikade förbi! De bjöd oss på lite kaffe, och så pratade vi massor om familjen och släkten. Väldigt roligt och trevligt, och jättekul att dottern fick se stället, som hon inte kom ihåg så mycket av sedan vi var där sist… Vi kikade runt överallt. Min bloggväns sexåring fick köra traktor och bygga en låda med min farbror, som uppenbarligen blivit ännu mer barnvänlig sedan jag såg honom sist… Det kändes väldigt tydligt att både min faster och farbror mådde bra, var glada, har utvecklats åt det bättre och lyckligare hållet båda två och tillsammans… det är så himla fint att få se människor som utvecklas i positiv riktning, som äldre, för det är så oerhört ovanligt.

Dottern och jag åkte vidare på måndagen, med tåg. Till staden där jag skulle träffa skåne-E… Vägen dit var fin. Vädret växlade, vi stannade på ett par ställen för fika, såg en del fin natur också. Och jag sa till dottern, igen… hur otroligt fint jag tyckte att det var att ha henne med mig. Hur fantastiskt det faktiskt är att min nästan-arton-åring vill resa med sin mamma genom landet, för att träffa gamla släktingar, och så några nya vänner till mamma… hon är faktiskt alldeles underbar, min dotter. Världens finaste människa. Rent objektivt, såklart…

Fortsätter i morgon. Ifall jag inte åker och hälsar på Ma i hans stuga… så blir det kanske.