Det söks lite halvofta på orden ”narcissist” och ”psykopati”, med resultatet att den sökande hamnar på den här bloggen… visserligen vet jag att jag har skrivit om det, men… mest mina egna filosoferingar. Hoppas att de som söker, också hittar de sidor där det finns bra fakta inom området.

Idag har någon stackare visst ångrat sin skilsmässa, och undrar om det finns något som h*n kan göra åt saken… huga så sorgligt, och där kan jag inte ens nästan påstå mig veta ett enda skvatt som kan hjälpa någon!

Sedan har någon uppmärksammat samma sak som jag tänkte på, när jag hörde Sommar-programmet med Peter LeMarc, men som jag nog glömde nämna här… han pratade om barns behov av gränser, nämligen. Och med dagens curlande sextitalist-föräldrar, så blir jag faktiskt inte förvånad över att det finns någon som söker på just den kombinationen… för när jag hörde LeMarc beskriva sina egna erfarenheter, av att ha fått det rätt kämpigt i livet och med sig själv för att han inte fick några gränser som barn, så tänkte jag faktiskt att… egna erfarenheter i all ära, men nu svär han ändå i kyrkan, den gode LeMarc… Och då sa han ändå inte ett enda kritiskt ord om den allmänna trenden i dagens uppfostran! Men jag håller med honom, såklart. Man behöver inte observera en unge särskilt länge, för att upptäcka hur mycket mer ångest det ger för ett barn att inte få veta var gränserna går och varför, när det samtidigt ändå märker på resten av omgivningen att det beter sig på sätt som… inte egentligen uppskattas av omgivningen… Så nu ska jag svära lite i kyrkan i alla fall, och tala om att det är min bestämda åsikt att man inte uppfostrar barn – man uppfostrar vuxna. Man uppfostrar sina barn för att de ska få det så smidigt, lätt och trevligt som möjligt, när de blir vuxna… och för att det ska bli så, behöver barn lära sig vilka regler som umgänget med andra, och samhället i stort, innebär att man ska kunna följa.

Kärlek till sitt barn innebär att man som förälder gör sitt allra bästa för att barnet ska klara sig bra som vuxen. Kärlek innebär inte att man skaffar sig barn för att ha någon att gulla med, så länge som man behöver få egen bekräftelse… och när jag nu ändå håller på och ryar här i kyrkan, kan jag lika gärna tala om att jag tycker att Anna Wahlgrens inställning till barn, deras behov och drivkrafter, stämmer otroligt väl. Vill man få en fungerande tillvaro med sina barn, så får man det enklare om man följer Wahlgrens… bild av vad barn behöver. Hellre än att proppa ungarna fulla med ångest, genom att ”låta” dem fatta vuxenbeslut om sina egna liv, beslut som de inte alls klarar att överblicka, och som de har fått föräldrar till att överblicka och hantera åt dem…

Så, alltid har jag retat upp minst en hög med curlande föräldrar, med att berätta att det här är min åsikt… och det är fritt fram att tycka annorlunda i frågan. Fast jag tänker ändå tycka synd om de barn som tvingas till en ”frihet” som bara innebär att de inte får lära sig vad som förväntas av dem, i samhället…

Men i ärlighetens namn så är ju det allra värsta ett barn kan utsättas för, uppfostransmässigt, ett godtyckligt ändrande av gränserna, som innebär att det som ena stunden belönas, bestraffas nästa stund… de som inte haft turen att födas med ett urstarkt psyke, får vanligtvis svårigheter i alla sina relationer för resten av livet, av det.

Och snälla rara, ifall någon som läser detta nu skulle få för sig att det är just DEN, personligen, som jag riktar mig till med mina åsikter… var då vänlig notera att så är INTE fallet…

Och när jag ändå nästan berör kommentarer som… inte är respektfulla och där den som skriver saknar självdistans, lite, så vill jag faktiskt nämna kommentaren som Bruno, aka Snark, Torben, T, Magda, Monica, Angelika, eller Håkan, skrev idag… helt enkelt för att det gjorde mig så glad att för en gångs skull få en kommentar som faktiskt berörde det som jag hade skrivit om i mitt inlägg! Ett fall framåt, att du faktiskt läser det jag skriver, innan du häver ur dig… det var bra gjort! Puss på dig själv, gullet!

En sak som jag glömde notera, om Sommar-programmet som Björn Ulvaeus hade… Han spelade upp en inspelning på ett uråldrigt kasettband, från hans ungdom i ett skiffle-band. Efter uppspelandet av låten (som faktiskt lät väldigt mycket bättre än han självkritiskt påstod), upprepade han de ord-härmande ljud som han hade sjungit i låten… han berättade att det var sådär som det lät på skivan med originallåten, och han visste fortfarande inte vilka ord det egentligen skulle vara, där… Och till saken hör att… när jag var stort Abba-fan, som liten parvel som inte läst engelska i skolan än, så gjorde jag EXAKT som han… sjöng så som det lät, utan att ha en aning om vad det betydde eller hur det egentligen skulle vara…

Medan dottern sov tog jag tag i mattan med nagellack, som låg i badkaret. Väldigt nöjd noterade jag att det bara var lite rosa kvar på den, som jag gnussade lite på… och så vände jag på mattan… och där var fläckarna… Jag skrapade en god stund med en sked tills det verkade som om det mesta av lacket ändå hade löst upp sig, och sedan bar jag ner den till grovtvättstugan och körde igång maskinen. Sedan har det varit ett antal turer dit under dagen, först följde dottern med och hängde in den i torkskåpet, och sedan har jag tittat till den för att se om den var torr, och startat skåpet igen… så för en gångs skull var den faktiskt bara lite fuktig när jag bar hem den igen, för en stund sedan. Jösses, det här året har jag burit denna matta till och från tvättstugan fler gånger än den blivit tvättad under hela sin förutvarande livstid… men nagellacket gick bort nästan helt. Man anar lite rosa på ett par små ställen där lacket hade trängt ända in, men… vänder jag fläcken nedåt, så syns det inget alls på andra sidan. Najs!

Jag gjorde klart det andra IQ-testet idag. Det var en enda fråga som jag verkligen inte kunde hitta något enda litet mönster i… frustrerande! Så den fick jag gissa på… och så fyllde jag i svaren i formuläret på nätet, och skickade. Och här får man svar direkt. Jag hamnade på 2, i ”balanserad poäng”… tyvärr får man inte veta vilka frågor man svarat rätt eller fel på. Men ”balanserad poäng” innebär, efter vad jag kan förstå, att jag har ett IQ som är högre än 99,08% av befolkningen… vilken ”befolkning” det nu handlar om, jag gissar att de har gjort normeringen baserat på fler västerländer än USA… I min ålderskategori ska jag ha högre IQ än 99,2% av befolkningen, och bland kvinnor har jag tydligen högre IQ än 99,53%. Men vad det innebär, i IQ-poäng… det kunde man inte få veta på just den sidan. Jag letade runt på lite olika Mensa-liknande sidor, och det tycks som om den där procentsiffran tolkas som lite olika IQ, av olika ”IQ-studerande”… men det verkade ändå som om jag skulle hamna rätt högt.

Jag tänkte att skåne-E, som ändå var den som skickade länken och har gjort testet själv, skulle kunna veta. Så jag skrev ett sms med siffrorna till honom, och frågade… och han trodde att det skulle innebära att jag har ett IQ på ca 136… vilket skulle innebära att jag skulle kunna kvala in i Mensa-klubben, ifall jag ville. Jahapp, då vet jag det… och som min generösa, vänliga och trevliga vän Gunilla påpekade för mig, så har skåne-E gjort mig den tjänsten, oavsett vad som händer framöver, att han har fått mig att faktiskt ta reda på att jag verkligen är smart… jag vet inte än vad jag ska göra med den vetskapen, men jag tror faktiskt att det hjälper mig att få lite perspektiv på… mig själv, i relation till andra… på något vis. Att det kanske finns fler… förklaringar, till att kommunikationen med en del människor fungerar… sämre än jag riktigt kan förstå, ibland…

Jag gjorde ju det här mest för att se om jag kunde bräcka den IQ-fixerade skåne-E… Och när det nu visar sig att jag kanske faktiskt gör det, så… undrar jag vad det får för effekt på hans… eventuella känslor för mig… Min erfarenhet säger mig att killar i alla åldrar brukar tycka att det är jätteviktigt att vara bra på det som de har valt ut att man ska vara bra på, tills det dyker upp en tjej som är bättre… då brukar de tappa intresset för just den frågan, och gå vidare till nästa område där de hoppas kunna överglänsa tjejerna… Så, det kanske visar sig att det snarast är till min nackdel, om jag är smartare än skåne-E… förutsatt att jag vill ha honom då, förstås. Det visar sig. (Ja, lilla ”Bruno”, jag förstår att du inte kommer att orka stå emot att skriva en  provocerad, föraktfull kommentar om mitt IQ och den hybris som du tror att jag har… jag vet redan vad du tycker om mig, så vill du spara dig själv lite energi så kan du lika gärna låta bli att skriva en kommentar… )

Men jag skrev i alla fall till honom och frågade, och fick svaret att han trodde att det skulle innebära 136. Ingen speciell reaktion i övrigt, åt något håll. Men en kram, idag igen… De var på resa idag, hade kommit halvvägs till dagens mål, som i sin tur är halvvägs dit de ska. Fint att han passade på att svara på mitt sms, när de förmodligen hade en paus på vägen… tyckte jag.

Och när mattan var igång på tvättning och IQ-testet avklarat, tog dottern och jag tag i att försöka planera för vår kommande resa. Som vi hoppas kunna göra. Vi satte ett datum då vi trodde att vi skulle kunna börja vår resa… nästa helg. Och så kollade vi busstider, jag ringde och frågade om priset för det hittade jag ingenstans (helt svindyrt är det att åka buss!!), men i övrigt hittade vi allt, utom prisuppgifter och möjliga lediga sängar, på ett vandrarhem längs vägen… dit fick jag också ringa.

Planeringen av alla tider, ihopräknandet av kostnader och koll av lediga platser tog oss ett par timmar, inklusive ett telefonsamtal till brorsan för att kolla om vi kan komma till dem när det var tänkt. Det gick så bra så, och det råkar dessutom vara hans enda semestervecka denna sommar… stackarn… men vi stannar max två nätter, och han lät uppriktigt glad över att vi ville komma.

Och så skrev jag ett mejl till den som vi ska besöka först, för att kolla om det ens är säkert att vi kan komma då… och dottern for iväg för att hämta saker hos pojkvännen, och sedan ta bussen dit där hon ska jobba, i morgon. Förutsatt att det inte regnar, då…

Jag gick och vände mattan, och så la jag mig på gräset och skrev ett sms till skåne-E, där jag berättade om de senaste planerna för resan, då vi ska ses… om allt går i lås. En stund stod jag ut i blåsten på gräsmattan, men inte lång… det var för kallt i vinden. Så jag gick in igen, tog fram det sista av pastasalladen och åt till middag – idag har jag ätit gröt till frukost, och riktig både lunch och middag, första gången under semestern hittills, tror jag! Jag har rört till ätandet mer än lovligt, vet inte varför och det är inte likt mig… men det är väl mest för att jag tycker att det oftast är så tråkigt att behöva laga mat.

Och så dammsög jag hela hemmet. Och hämtade mattan och la ut den. Så nu känns det som… hemma, igen.

Det är skönt att få en kväll då dottern sover borta, då jag vet att jag får vara själv en stund… det blir så… påpassat, när hon bor här hela tiden… det är supermysigt att ha henne hemma och jag klagar inte, men det är skönt att få lite egentid också…

Och så är det lite småprat via msn, och lite messande med skåne-E via sms. Jag skulle vilja prata med honom direkt, om hur mycket tid vi tror att vi kan behöva, när vi träffas… skrev det till honom…. vi får väl se om han vill och vågar prata direkt, i telefon…

Och just som jag skrivit det, så ringde han, minsann! Så nu har jag hört hur han låter i telefon också… kul! Vi kom inte fram till någon definitiv lösning för vår träff, men det var ändå bra att höra hur han tänker. Ska prata lite mer med dottern, och så får vi se hur… länge vi stannar på det där stället där jag ska träffa skåne-E. Och så fick jag en telefonkram, minsann… innan vi sa god natt. Fint.

Nå, det får räcka för idag. Natt natt, kära människor!