En hel söndag gick, utan att jag hann skriva på bloggen! Jo faktiskt, jag hann inte, på semestern och allt! ;)

Dottern blev väldigt plötsligt tok-förkyld i lördags. Jag snodde ihop en pastasallad åt oss när hon kom hem, hon hade inte ätit lunch hos pojkvännen så hon var rejält hungrig. Och så tittade vi på halva Sex and the city-filmen på datorn, medan vi åt. Dottern låg i soffan i ett hav av snorpapper… ;)

När jag gick iväg och fixade med kaffe och något annat mitt i filmen, som kändes… tja… lite överreklamerad av alla kritiker, tycker jag nog, men det säger kanske mer om filmkritikernas förväntningar på filmens kvalitet, än om filmen som sådan… ;) , så hann dottern ringa pojkvännen. Jag hörde att det blev ett Allvarligt Samtal, tydligen hade de något outrett sedan dygnet innan då hon sovit hos honom… så det blev inte mer film-tittande på lördag kväll. Jag tittade en stund på serien Life, som var en ny bekantskap för mig. Och plötsligt, på lördag afton, trillade det in meddelanden från de flesta av herrarna på den nya dejtsajten som jag kommunicerat med… dessutom trillade jag på en ny, som hade skrivit en lång och väldigt intressant presentation av sig själv. Jag hade nog inte upptäckt honom om han inte hade varit online, men nu skrev jag till honom. Och han svarade direkt sedan han läst min presentation, och det hördes att han var lika positivt överraskad av att “hitta” mig, som omvänt… Han kändes öppen, trevlig, intressant. Fast han hade ingen bild av sig upplagd på sajten… så jag frågade om han hade någon att skicka…

Under tiden hade dottern hunnit bråka en del med pojkvännen i telefon, slängt på luren och satt och grät i sitt rum… så jag gick dit och höll om. Hon hann bara börja förklara vad det var som var fel, så ringde pojkvännen igen, hon hade slängt luren i örat på honom… Sedan kom de väl lite längre i sitt bråkande, och när hon la på sa hon att hon behöver prata med honom och undrade om han kunde sova över hos oss. Visst, sa jag. Och så var dottern bjuden på inflyttningsfest hos en gammal skolkompis som flyttat tillbaka till stan – now there´s a catch, får jag säga! :) Den killen flyttade, med sin mamma, från Ryssland och till lägenheten intill vår där vi bodde förut, mamman gifte sig med den amerikanske killen som jag kände från jobbet, sedan innan. En trevlig kille är han, amerikanen, men rätt… ute i det blå, på många sätt… ;) Sonen i alla fall, dvs dotterns fd skolkompis, han är… begåvad på precis alla områden. Fruktansvärt intelligent måste han vara, språk lär han sig på två minuter och all slags naturvetenskap tuggar han ner som om det vore… smör. Dessutom är han väldigt musikalisk, och en otroligt trevlig kille, oerhört socialt kompetent… och söt dessutom! :) Jodå, mamman har kommit med en del hintar till dottern genom dotterns tonår, det har hon… ;)

Nå, nu hade han bjudit dottern på inflyttningsfest i alla fall. De är riktigt goda kompisar. Och dottern med sin förkylning och PMS och bråk med pojkvännen… ville ändå åka dit en stund, för kompisens skull… så det gjorde hon. En av sakerna som hon och pojkvännen bråkat om var att han inte ville följa med på festen. I början av veckan hade han sagt “kanske” när dottern undrade, och sedan konstaterade dottern att “när du säger ‘kanske’ så menar du nästan alltid ‘nej’…” När dottern berättade det för mig sa jag att det är bättre om han säger nej när det är det han menar, men sedan måste ju du också acceptera att han inte tycker om den sortens fester, när han nu säger det… och det hade hon tagit lite fasta på, när hon och pojkvännen redde ut.

De kom hem före 12, tillsammans. Dottern berättade något som jag inte fick grepp om, om någon kille som sagt något otrevligt, och jag vet ju inte riktigt vilka alla de där kidsen är… men det hade varit kul att fara dit i alla fall, tyckte dottern. Lagom. Jo, rätt många var rätt fulla på festen…

Dottern och pojkvännen såg film i hennes rum. Jag fick en bild från den nye smålänningen, och… kände bara… nää. Han såg bra ut i ansiktet, men hållningen var som en potatissäck, och i det förkläde som han hade på sig på bilden… nä. Inte en muskel synlig någonstans, litegrann lönn-mage, små händer, och ffa hållningen… Jag tror att jag bara väldigt plötsligt hade nått min kvot för vad jag orkar ta in, i form av nya potentiella pojkvänner. Det har varit väldigt intensivt “umgänge” med skåne-E hela veckan, och jag har lite sporadisk kontakt med några till, och… jag kände att jag orkar inte berätta om mig själv och mitt liv för en till, inte just nu. Och så orkar jag inte försöka intala mig att jag kanske kan bli attraherad av en man som jag egentligen ser, på bilder, att jag inte kommer att bli… Smålänningen påminde om en pojkvän jag hade i tonåren, som bara vägrade acceptera att jag inte ville vara tillsammans med honom mer. En sådan plåster-människa, som jag till slut blev alldeles äcklad av…

Så jag loggade bara ut från sajten. Gjorde inget mer på lördag kväll, åt den saken.

Skåne-E skickade ett sms på eftermiddagen, tackade för samtalet kvällen innan, skrev att han väntade på tåget över sundet. Tydligen hade han rest rätt många timmar… Vi skickade några mess till varann, jag frågade en sådan där känslig fråga som inte låter sig diskuteras via sms utan kräver minst telefonkontakt, och helst ögonkontakt också… och han svarade, som jag sa till honom tidigare i veckan när jag ställde känsliga frågor att han fick säga, “gud vad du är jobbig! :) “… och sa att det får vi ta när vi ses.

Och jag kom i säng lite efter tolv.

Gårdagen var solig. Jag ägnade större delen av förmiddagen åt att lösa det ena av IQ-testen som skåne-E tipsade om, tyckte att det var halvsvårt, ca 20% av frågorna var jag lite eller helt osäker på… så det blir kanske inga poäng alls på det testet, man måste visst ha i princip alla rätt för att alls hamna på poänglistan… ;) Men, jag gjorde klart det och skickade det till han som rättar.

Sedan hade tonåringarna kommit upp. Dottern var ännu mer förkyld… lät för gräsligt, faktiskt. De dukade upp mysig frukost i köket, och jag tog med mig radion och gick ut och la mig på gräset och hörde Björn Ulvaeus Sommarprat. Kidsen kom förbi efter en stund och sa att de skulle åka hem till pojkvännens bror med familj, en stund. Dottern undrade om hon skulle handla något, och vi kom överens om kassler med ananas, grädde och ost, i ugn, till middag. Så for de, och när Sommarprogrammet var slut gick jag in igen.

Började med det andra IQ-testet. Det kändes mycket lättare, fast det står på sidan att det ska vara jättesvårt… roligare kändes det också, det är ju roligare när man hittar lösningen än när man inte gör det.

Och så gjorde jag yoga. Dottern kom hem, satt och chattade på sin dator medan jag yogade. För första gången på länge dök det upp “minnen” i skallen på mig medan jag yogade, sådär som hjärnan jobbar när man sover… tror att det var bra. Bearbetning, på något vis. Och sedan jag blivit klar, satte jag på P1 och ställde mig i det soliga köket och lagade middagen… det kändes väldigt mysigt. Som… hemma.

Medan vi åt såg vi klart Sex and the city-filmen, jag insåg att jag ville veta hur det skulle gå för Miranda… ;) Och när vi ätit och sett klart filmen (nä, den blev inte särskilt mycket bättre efterhand, tyvärr), satte jag igång med att försöka skriva ett “tack men nej tack”-meddelande till smålänningen… samtidigt som jag startade msn, och fick prata med rara Lady S. Skönt att liksom få lufta funderingarna kring hur man säger “tack men nej tack” så ärligt som möjligt, och helst utan att såra… I samma veva kom ett sms från skåne-E, där han ville förvarna mig om att han kanske kommer att se ut som en slusk när/om vi ses nästa vecka… för han hade slagit vad med sonen om att inte raka av sig skägget under sommaren, av någon outgrundlig anledning… ;) Så vi skrev lite fram och tillbaka under kvällen. Det är en väldig skillnad att kommunicera via sms, än via msn… det är inte mycket man får sagt via sms…

Och rätt som det var dök kära Gunilla upp också, på msn. Som skriver som en kulspruta… ;) Så jag försökte kommunicera med fyra personer, på olika sätt, samtidigt, och så hade jag dottern som hela tiden ville säga mig något… och så svor dottern plötsligt som bara den – hon hade spillt ut nagellack på den vita mattan…. rött nagellack… ;)

Jag funkar så här, att när något väl har hänt, gått fel, så ser jag ingen vits med att bli särskilt upprörd över det. Då är det bara “rädda det som räddas kan”-läge… att jag blir arg eller ledsen, tar inte bort nagellacket från mattan. Så jag sa till dottern att ta bort så mycket hon kunde med nagellacks-remover, och sedan gnussa in “Ta bort”-medel och låta den ligga med det, i badkaret, över natten… så nu har jag en matta att tvätta, idag…

Och mitt i allt det här, ringde gamla jobbarkompisen och vännen A. Han var på jobbet en sväng och fixade saker, undrade hur min semester var, och sa att han skulle resa bort nästa vecka så om vi ville kunde vi låna hans stuga då… det är himla gulligt av honom att tänka på mig, sådär, det värmer verkligen hjärtat! :)

Men jag ska tillstå att jag blev lite stressad till slut, med så många “samtal” på gång samtidigt, i helt olika former och forum… ;)

Sent på kvällen fick jag ett sms från skåne-E, där han faktiskt skickade den första kramen… Jag skickar gärna kramar, de är inte alltid så himla… betydelse-tunga, mer vänliga och omtänksamma, men jag vet att alla inte gör det. Och skåne-E har ju sagt att han är rättså… reserverad av sig… så för honom var det nog ett lite större steg. Fint, i alla fall. Han ville att jag skulle ge besked så fort jag kan, om när vi kan tänkas passera staden där vi skulle kunna träffas, han och jag… det låter som om han faktiskt ser fram emot att få träffa mig.

Och till slut var klockan tolv igen… och jag klurade en liten stund till på en av test-frågorna, men trots att jag känner att jag är lösningen på spåret, den är inte HELT omöjlig, så var jag för trött för att orka lösa det klart. Så jag gick och la mig.

Dottern hade lagt sig tidigt, hon skulle iväg och jobba idag och skulle med en jättetidig buss. Jag vaknade till vid femsnåret av att jag hörde henne tappa saker i köket… ;) Men när jag kom upp, var hennes dörr stängd, och när jag kikade in så låg hon där… hon var sjuk, sa hon. Och det tror jag faktiskt verkligen att hon är, hon hade nog feber igår kväll, och att stå och skrapa och måla ett hus i det skicket… nej, det är nog ingen höjdare, faktiskt.

Så hon ligger och sover. Jag ska dona vidare med testet, och så ska jag ta tag i att reda ut mer kring en eventuell resa… det är en del biljetter att boka, kanske hotell också… så jag måste göra en plan. Det får bli den här dagens början! :)

Update: “Du är nog den första som faktiskt skriver att du för närvarande inte är intresserad och inte som alla andra bara slutar skriva.”, skrev smålänningen, som också uttryckte att han verkligen kunde förstå… min känsla, associationen till den gamla pojkvännen… ja, det verkar verkligen vara en bra kille, det här. Han skickade några bilder till, samtidigt som han konstaterade att det knappast skulle ändra min känsla för hans utseende… Han är verkligen inte ful, inte alls. Det känns bara inte… rätt, just nu i alla fall. Men schysst, med en så bra respons på mitt meddelande.