Den externa hårddisken som jag köpte igår, står ovanpå datorburken och skrapar lite trivsamt medan alla mina bilder kopieras över till den. Killen som sålde den till mig, nästan studsade på stället i sin förtjusning över att den minsann var ”designad av Nick Poulton!”… innan han återgick till att prata mer om de rent tekniska finesserna med den… Jaha, sa jag och dottern, vi sa däremot inte ”och vem är Nick Poulton, då”, fast det tänkte vi… och det roliga med den är att… det är en svart, blank låda, med alldeles raka kanter, och inga andra utseendemässiga finesser än en diskret instansad logga på sidan, och ett mystiskt blått ljus nedåt mot underlaget, när den är påslagen… Undrar hur mycket betalt jag hade fått om jag hade ”designat” den sådär?

Min förhoppning är att den kommer att hålla länge. Det är allt jag begär av den… Och killen som sålde den var såpass charmig att dottern kommenterade det när vi gick därifrån, och sedan pratade vi en god stund om hur man gör när/om man försöker bli mer… bekant med någon som man liksom bara träffar, sådär. Hur man gör när man flirtar. Dottern har uppfattningen att flirt går ut på att man är lite extra trevlig mot den man är intresserad av, och det stämmer dåligt med min bild av flirt… det verkar handla mer om att försöka dra uppmärksamheten till sig, från killen, genom att spela så oberörd som möjligt, samtidigt som man liksom ändå ger honom lite uppmärksamhet… krångligt och inget för mig, men min bild är i alla fall att trevlighet inte får män att uppfatta att man stöter på dem. Vi funderade över om det var en generationsfråga, om killarna i hennes ålder har uppfostrats till eller lärt sig att när en tjej är trevlig mot honom, så innebär det att han ska bli lite glad, smickrad och mer intresserad, medan alla vi äldre är… fostrade till att mannen ska både upptäcka och jaga bytet, som i sin tur ska visa intresse genom att inte göra det… Dottern sa att hon och hennes kompisar är mer jämställda än vi gamlingar. Men det stämmer tyvärr inte särskilt bra med… mer övergripande studier i frågan… tror mer att dels så är min dotter trevlig av naturen och har dessutom begåvats med den sortens självförtroende som innebär att hon inbillar sig att killarna flirtar tillbaka när de är trevliga, och dels är det faktiskt generellt en mer… jämställd inställning, alla människor emellan, i den här staden där vi bor. Det finns en tradition som verkar hålla i sig, av ”alla är födda fria och lika”, som det står i FN´s deklaration om de mänskliga rättigheterna, i vår stad. Och sedan finns det såklart exempel på den extrema motsatsen också, även här…

Men, jag fick verkligen fundera över hur… det kommer sig att jag har träffat såpass många män, i min dar… och det handlar nog om att jag är både trevlig, medkännande och genuint nyfiken på andra människor. Men det har nog inneburit att en hel del av killarna som jag har… förbarmat mig över… har varit av den där sorten som inte heller vet hur man gör när man flirtar. Jag har inte makt-kämpat med dem, och de har varit av den sorten som inte heller fattar hur man maktkämpar mellan könen så att det blir spännande och sexigt. Jag har helt enkelt inte flirtat, och ska jag få kontakt med en man som jag bara träffar på stan och byter några artighetsfraser med, så krävs det nog att jag tar reda på hur man gör, som kvinna, när man flirtar… så att han varken blir vettskrämd, eller inte fattar vad det är jag håller på med…

Jag sov nästan tio timmar natten till igår. Med ett avbrott vid femsnåret… men jag kände mig som en människa igår i alla fall. C ringde vid tiosnåret, vi skulle försöka komma fram till om jag skulle åka till henne eller inte. Efter några samtal åt olika håll i vardera änden, kom vi fram till att… nä, inte den här gången. Det gick en buss på hela dagen, och inte riktigt till där C bor… hon skulle få åka bil ganska många mil för att hämta mig. Och hon var inte jättesugen på att köra bil så långt, och jag var inte tillräckligt säker på att det jag ville och behövde just igår, var att resa iväg.

Och när vi bestämt det, fick jag lov att börja fundera på om jag skulle åka till en annan vän, som jag också funderat på att besöka denna helg. När jag väl börjat fundera… så kom jag på att… vi kanske skulle ta oss en lite längre resa, jag och dottern. Jag skulle kunna hinna träffa ett par av herrarna som jag skrivit med från dejt-sajterna, och vi skulle kunna besöka både brorsan och mamma, kanske min vän K också… och kanske en tur till huvudstaden också. Jag började leta på nätet… bussturer, tågsträckor och tider… när dottern kom upp, lanserade jag min idé till henne. Trodde nog att hon skulle säga tvär-nej, eftersom hon varit så tydlig med att hon vill vara hemma hela sommaren… men, det började lysa lite om hennes res-nerv, när jag berättade hur jag tänkt…

Hon har erbjudits att jobba nästa vecka. Jag bad henne kolla hur säkert det verkade… för jag tycker inte att det känns rimligt att jag ska låta bli att hälsa på vänner och familj, bara för att hon kanske kommer att få jobba… och så började vi höra oss för, så gott det var möjligt, med folket som vi vill besöka. Vi kom inte så långt, och så bestämde vi oss för att åka till stan i stället eftersom vi hade en hel hög med ärenden att fixa där.

Först for vi till snus-kiosken och handlade mer snus. Sedan till stan… in på Systemet, köpte vin och punsch (den räcker i flera år, men det är sååå gott, de relativt få gånger som vi äter ärtsoppa…), och så ville jag ha en ny whisky. Fick syn på en kille som jag jobbade med på jobbet i höstas, han hade fått en praktikplats där då, och annars jobbar han på Systemet… konstigt att han inte fått ett fast jobb inom det han är utbildad för, han är både trevlig, socialt kompetent och verkar duktig på det han gör… Jag hejade på honom, han såg glad ut och kom och undrade hur det gick för mig nu. Tydligen hade han fått fortsätta ett tag på den enheten där jag var i höstas, kanske började det finnas öppningar… och så hjälpte han mig att välja whisky. När vi gick därifrån frågade dottern vad han var för en, och om han var singel… Hon letar också åt mig, tydligen… och killen ser bra ut, och han är inte singel.

Vi gick förbi en guldsmedsaffär som hade sommar-rea, och dottern ville gå in och höra om förlovningsringar. De brukar inte vara det minsta service-inriktade på den affären så jag går sällan dit, men igår var det en tjej där som var hur trevlig och respektfull som helst. En tonåring kommer in och vill titta på guldringar… det skulle nog få ganska många att… inte engagera sig. Guld är DYRT just nu, och hade inte dottern haft mamma med, så hade hon kanske tagit dottern på mindre allvar… men det är inte säkert, hon gav ett seriöst intryck, tjejen.

Fast att dottern och pojkvännen, vid 18 års ålder, skulle köpa guldringar för flera tusen… det är ju inte rimligt. När man är 18 vet man inte alls säkert att man kommer att hålla ihop större delen eller resten av livet… och det inser dottern också. Så vi kikade på fina silverringar också, för ett par hundra styck.

Vidare därifrån till kiosken, där dottern glömde sitt bankkort igår… Tjejen i kassan kände igen dottern direkt, och tänkte bara lämna över det. Dottern frågade om tjejen ville se hennes ID, och när tjejen tvekade sa jag ”JA, det vill hon!”, för jag ville ju att tjejen skulle inse att… även om hon kände sig hyfsat säker på att dottern var den som glömt kortet, så skulle inte jag vilja få mitt kort utlämnat till någon som inte ens behövt identifiera sig…

Och så fortsatte vi på ärendelistan. Mötte några kompisar till dottern på torget. Och så till teknik-butiken, där vi förutom hårddisken köpte en bunt nya laddningsbara batterier. Vidare till mataffären för lite inköp, sedan till apoteket för en del småsaker. Och så bestämde vi oss för att äta middag på en av de indiska restaurangerna. Där var lugnt… skönt. Och gudomligt gott…

Inom loppet av ett par timmar, hade jag hunnit göra av med drygt 3500 kr… effektivt som tusan… Det känns lite läskigt att göra av med så mycket pengar på så kort tid, men samtidigt är det rätt typiskt mig… antingen gör jag inte av med pengar alls, eller så handlar jag snabbt och effektivt. Så gör jag oftast när jag handlar kläder också… när jag väl behöver kläder, så tar jag en massa på en gång. Så slipper jag handla på några år, sedan!

Vi cyklade hem igen. Jag tog tag i att försöka lösa behovet av nytt antivirus-program, abonnemanget på det hittillsvarande går ut… i morgon, typ. Läste på nätet, försökte få reda på vad som är bäst, till bäst pris… och till slut hittade jag ett som jag trodde på. Inte helt enkelt att fixa, dottern ringde en datakunnig kompis som hjälpte oss… det tog någon timme, innan vi lyckats avinstallera det gamla, och installera det nya. Och när det var klart kopplade vi in den externa hårddisken. Det var inte komplicerat, i alla fall…

Dottern fick telefon från sin far. Sedan pratade hon en god stund med lillasyster… och efter ett tag frågade jag om jag fick prata med lillasyster, om hon ville det. Det ville hon. Jag fick veta om bad, krabbfångst, hela släkten… och det lät som om lillasyster längtade hem, lite. Jag frågade om hon gjorde det. Ja, sa hon, ”och jag längtar efter DIG!”… åååhhhh… den lilla guldklimpen, hon vet hur hon ska få mitt hjärta att smälta, lilla raringen…

Sedan for dottern till pojkvännen där hon skulle sova, och jag loggade in på msn.

Skåne-E hade berättat, tidigare i veckan, att igår var sista dagen på fyra veckor som han skulle ha tillgång till datorn och nätet. Och han hade inte sagt något om att vi skulle försöka hålla kontakten på andra sätt, under de fyra veckorna… så jag tänkte att… om han inte lyfte den frågan, igår, så skulle jag se det här som en vecka av trevligt prat, och inget mer. Han har uttryckt att han tycker att avståndet mellan våra städer är för stort för att det ska vara möjligt att försöka få till ett förhållande, och jag har pushat honom lite, mest på skoj, för att få honom att mer se möjligheter än omöjligheter… och kände att… här går min gräns, är han inte mer intresserad av att i alla fall träffas och se om det ens vore en möjlighet rent attraktionsmässigt, så får det vara. Jag trugar inte hur mycket som helst… så intresserad är inte jag heller. Även om jag faktiskt har haft ordentligt kul och trevligt med honom, via msn… och tycker att han känns som en ovanligt seriös man. Om inte annat så har han fått mig att beställa en bok (som kom igår) som förmodligen kommer att ge mig en hel del rent tankemässigt, och att fundera över… intelligensens eventuella betydelse för… samstämmigheten.

Nå, igår var han inte inloggad på förmiddagen. Vid lunch loggade han in, bara för att markera att han var på lunch… och frampå eftermiddagen, innan vi for på stan, skickade jag honom ett meddelande och bad honom höra av sig när han hade tid… för jag visste ju inte hur länge på eftermiddagen han skulle vara tillgänglig. Precis innan vi skulle åka svarade han… och jag fick veta att han skulle vara tillgänglig via msn hela kvällen.

På kvällen pratade vi… om allt möjligt, igen. Högt och lågt, allvar och skoj… mest skoj. Till slut råkade han klämma ur sig att… exfrun hade träffat en annan, innan de skilde sig… tidigare i veckan ville han inte säga varför det gick fel mellan dem. Bara det där klassiska som inte säger något alls, ”vi tappade bort varann”… och visst, det stämmer ju också, men anledningen till att de skilde sig var uppenbarligen att hon träffade en ny. Men det är inte mer än ett år sedan han skilde sig, efter ca 15 års äktenskap… och han har funnits på dejtsajter bara en månad ungefär. På den tiden har han fått kontakt med tre kvinnor, mig inräknat, som det verkar som om han skulle kunna passa ganska bra ihop med. Och jag sa till honom att… du har haft tur, du har nog ”råd” att tycka att avståndet är ett tillräckligt stort problem för att du ska tacka nej, för att du under den korta tiden du sökt på nätet har haft turen att hitta några i din geografiska närhet som stämmer tillräckligt bra… och jag har provat några i min hemstad, och fått upptäcka att… det är inte ett dugg lätt att hitta en man som jag skulle kunna passa med. Så jag har nog bestämt mig för att… avståndet får inte vara ett så stort problem… jag har nog träffat de ca 10 singelmännen som finns i min stad, och ingen av dem… stämmer. Via den nya sajten har jag fått kontakt med en av de fem män som finns i min del av landet, han bor ca 10 mil från mig, och… jag känner att det inte stämmer, han är säkert trevlig men känns så… ointressant… har inget som sticker ut, liksom…

Jag skrev till skåne-E att jag nog nått min gräns för… hur mycket jag orkar driva, när gensvaret är så… motsträvigt… även om vi mest skojar, så blir det ju till slut ändå en… övergripande signal… Jag sa att jag funderat över att med en drivande man så blir jag lite avvaktande och hittar ”fel”, och med en passiv man (som verkar det minsta intressant för mig), så blir jag i stället den drivande… och det säger nog något om att jag faktiskt är både logisk och känslomässig.

Sent om natten… bortåt ettsnåret… tog jag tag i att säga som jag tänkte, om honom och mig.

”Det är kul att surra med dig. Tycker jag. Och du håller dig tillbaka, verkligen…. lite mer än vad som känns helt okej för mig. Hittar mest bara… omöjligheter… så… det finns en bortre gräns för vad jag orkar driva, även om mycket är mest på skoj… Och givetvis vet jag lika lite som du, ifall vi skulle falla för varann om vi sågs, eller ej. Vi ser det olika, jag ser det som jag gör för att jag har accepterat att jag knappast kommer att hitta… min livspartner, här i stan, eller inom tiomilsavståndet, inte ens via [dejtsajten där vi möttes], om jag säger så… Men du… det känns inte som om du är intresserad av att ens ses. Och… efter en veckas bekantskap, knappt, och därefter fyra veckor helt utan kontakt, så… känns det väl som om.. det enda jag kan säga, är lycka till…”

Han pratade om avståndet och att visst är problem till för att lösas, men han kommer att vara utomlands och jobba hela hösten, och semestern är inplanerad, han kan möjligen komma loss för att ses i september… fast han kanske överanalyserar det, funderade han på… Och jag tyckte att… visst, det är problem… och så ser du det… Han svarade:

”och helt utan kontakt, ja över nätet ja… men det finns ju telefon… men du har rätt jag tänker för mycket på problemen ”
Varpå jag skrev:
”Det finns telefon, ja… fast det är inte någon kontaktväg som du har föreslagit…”

”haha nej… det är FAKTISKT inte medvetet, tro det eller ej… 07xx-xxxxxx…”

”Hur tänker du då? Inte medvetet… hur menar du?”

”nu är det du som överanalyserar”

”Men vad då inte medvetet, antingen vill man väl ha kontakten eller inte? Fattar inte…”

”hmm jaaa.. det enda jag sagt är att jag går i internetkoma… mer än så hade jag inte funderat… och ingen annan reaktion från dig heller faktiskt…”

”Nej, men det är det jag menar. Jag har försökt se möjligheter, SER möjligheter, och det finns en bortre gräns för… hur mycket jag tränger mig på, även mer på skoj… det måste finnas någon… ömsesidig vilja, annars backar jag…”

”OK… jag fattar…”

Jag skrev: ”Men så här. Ifall jag inte hade kollat om du skulle vara… tillgänglig för kommunikation under kvällen, så hade resultatet kunnat bli att det inte hade funnits något sätt för oss att kommunicera, under fyra veckor. Mot bakgrund av att du har varit VÄLDIGT tydlig med att du inte ser några möjligheter för dig och mig alls, så skulle jag ha tolkat det som att… ja, det var trevligt att surra några dagar, och tack och hej… för fyra veckor utan kontakt när man just bekantat sig med varann, det är ju samma sak som att säga ”tack och hej”. Därav min undran om ”omedvetet”… det känns helt enkelt inte som om du… vill något mer med mig, än den här veckans surrande. Så… då får det kanske vara så…?”

Lång tystnad, från honom…

Och så svarade han: ”Som vanligt en knivskarp analys. Det har varit kul att chatta med dig, och jag träffar dig gärna IRL. Så har vi det förhatliga ordet: ”men”. Jag vet säkert att jag INTE kommer att lämna Skåne förrän absolut tidigast om tre år, om ens då. Jag har ingen möjlighet att träffa dig IRL förrän tidigast i september typ (har andra engagemang i augusti). Det känns också lite länge. And then what? Ses varannan/var tredje helg? Ja jag ser problem kanske. Men avstånd ÄR svårt.”

Jag skrev: ”Jag kan inte… ändra din känsla. Det kan jag liksom inte… det kan bara du… och bara om du vill. Så funkar vi människor… Vet inte om du minns att jag pratade om ”what I fear, I create”, häromdagen… det är verkligen något jag funderar mycket på. För att jag åkt på några alldeles oväntade men smärtsamma nitar, nyligen… och jag tänker just det, i det här sammanhanget, att det finns en bortre gräns där jag känner att… problemen verkar större än… de positiva känslorna, tankarna, hos dig… Jag säger inte att svårigheterna inte finns, jag håller med dig om att det kan visa sig oöverstigligt. Men… jag vet också att det som man inte ens har provat, vet man SÄKERT att det inte fungerar…”

Han skrev: ”sant… det kanske bottnar i rädsla. Att engagera sig i något som sedan spricker på praktikaliteter. Det skulle göra ont…”… och jag svarade: ”Ojojoj vad allt som har med människor och känslor att göra gör ont, vid något tillfälle… ” Och han skrev: ”jo men om man slår bollen förbi berberishäcken så vet man att det gör ont att gå igenom den, så man går runt även om det tar någon minut extra…” Jag svarade: ”OK… så kan man också göra… eller så kan man tänka att ”jag lär mig nog något på det här också”…”

Till slut talade jag om att jag och dottern hade funderat på en resa, som innebar att vi vid ett givet tillfälle skulle befinna oss i en stad inte långt från där han skulle vara med barnen på semestern. Och då nappade han… tänkte efter, kollade möjligheten att ta sig dit, funderade på möjliga gemensamma aktiviteter i just den staden… Till sist, när klockan var halv två, och han skulle upp och resa hem vid niosnåret idag, avslutade vi samtalet. Jag gav honom mitt mobilnummer och skrev att han kan höra av sig om han vill. För jag kände fortfarande att… han får allt driva mer, ifall han vill ses.

Men det är ju tydligt att vi har rätt olika grundsyn på… möjligheter och omöjligheter, och hur man bäst försöker lösa problem. Jag har inte en aning om ifall jag skulle finna honom attraktiv om vi sågs, känner mig rätt tveksam till det faktiskt, men tycker att personligheten känns tillräckligt intressant för att det ska vara värt att ses i alla fall… och det tyckte ju tydligen han också, även om han sannolikt inte kommer att göra sig… känslomässigt tillgänglig, ifall vi ses, för att han inte ser några möjligheter för oss…

Nå. Det har verkligen varit en trevlig vecka, med många timmars skojande, berättande, diskuterande, med honom via msn… det har gett mig massor, om inte annat så har det… återupprättat min… bild av att det finns… ”normala” män. Det känns inte som om… oärlighet finns som en möjlighet, hos den här mannen… fast precis den känslan hade jag ju av Jo också, och det fick jag ju tyvärr upptäcka att jag helt hade missbedömt… så, mitt förtroende för mitt eget omdöme är inte alldeles lagat ännu… Men, jag är inte förtjust i skåne-E, det känns inte pirrigt eller så, bara väldigt roligt och skönt att kunna ta ut svängarna och vara mitt spretiga, snabba, mångsidiga jag, med en man… på många sätt känns det nog som om jag har fått en del av mitt behov av… riktiga samtal, tillgodosett. Men mest av allt har jag haft kul… och kul är bra. Kul bygger upp… själen, lite. Så skulle det bli så att jag inte har mer kontakt med skåne-E än de här 4-5 dagarna, så… har jag ändå fått något som gör mig klart glad!

Nu ska jag försöka gå ut och lägga mig på gräset en stund, hoppas att blåsten inte är alltför kall… det är skönt med sol.