Jag trotsade kylan, och låg en timme på gräset igår. Just där jag låg var det relativt lä, så det var faktiskt inte kallt. Jag hörde ett intressant program om Kina och kinesiska, på P1, och läste Coelho-boken. Mysigt.

Så gick jag in, lämnade av mig prylar, och gick ut igen för en foto-tur runt sjön. Jag hann nite så långt innan jag insåg att det var alldeles för kallt, för de lilla kläder jag hade på mig… men, jag iddes inte vända om och ta på mig mer, så det blev inte en så väldigt angenäm promenad ur det perspektivet. Fast vackert var det, och när jag satte mig på en sten precis vid vattnet en stund, så var det någorlunda lä där, och i solen var det varmt. Några trollsländor surrade förbi, en nätvinge satte sig en stund på mitt ben och i vattnet såg jag an igel… huga, hästigel hoppas jag, och jag har inte märkt av iglar i sjön tidigare… inte så trevligt att bada med sådana… fast igår badade jag inte. Efter en stund hörde jag plötsligt vackert pianospel, med en fin sopranröst till. När jag gick vidare längs sjön hittade jag källan till musiken – det finns ett café vid sjön, som är öppet på somrarna, och där höll två tjejer på att värma upp inför en konsert som skulle vara lite senare på kvällen. Jag är inte särskilt förtjust i opera, men sådär ute i det fria var det otroligt vackert och stämningsfullt med de romantiska tonerna.

Jag gick en bit till, och satte mig i en liten vik. Där var det tillräckligt lä för att stenen jag satte mig på faktiskt skulle vara varm… så jag fick värma fötterna lite, innan jag gick tillbaka hemåt. Det var faktiskt lite väl kyligt, på det stora hela… soligt och vackert, men kallt. Tyvärr.

Jag mötte en kollega från jobbet jag haft under våren. Vi har gjort sällskap både på bussen och på promenad till jobbet några gånger, och jag tycker att hon är väldigt trevlig. Sent på våren fick hon plötsligt veta att hon hade en aggressiv form av bröstcancer, och det blev snabb operation. Den hade visst gått väldigt bra och läkarna trodde att de fått bort alla de aggressiva cellerna, och när jag mötte henne igår var det en vecka sedan hon fick cellgiftsbehandling nummer två, av fyra. Hon sa att det gick bra alltihop, hon är en sådan där superpositiv människa men utan att vara över-hurtig, men hon hade mått otroligt dåligt efter första behandlingen… de hade justerat dosen till den andra, och nu mådde hon rätt bra. Hon har inte en tanke på att dö, hon ser sig som frisk, och det verkar alldeles äkta. Vi pratade lite om barnen, och om resor, och litegrann om jobb… inte länge pratade vi, men när jag gick vidare hemåt kände jag mig väldigt mycket gladare. Jag behöver träffa trevliga människor, det verkar helt klart…

Till och från under promenaden, tänkte jag på Jo. Kom tillbaka till att jag undrade vad han ville mig, med det där mejlet… och ju mer jag tänkte på det, desto dummare kändes det att gå och förska gissa ihop vad meningen var med att skicka mig det där mejlet. Det kostar energi, att jag faktiskt inte kan släppa det helt… och jag önskade att jag hade någon vän som kunde tänkas förstå vad Jo´s mening var med att skicka det där. Vill han bara krydda på sitt förhållande med nya tjejen, vill han bara försöka göra mig upprörd, eller tänker han sig rentav att jag ska vilja lyssna på när han pratar om hur underbart förälskad han är i henne…? Vad tänker han sig att vi ska prata om egentligen – för han verkar ju inte tycka att han har gjort något som är taskigare än något som jag har gjort, och ett samtal med honom som utgår ifrån att han inte tycker att han har gjort något fel mot mig… det tar ju slut på två sekunder, då har jag inget mer att säga honom. Och det finns inte en chans i världen att jag vill vara hans bollplank i det nya förhållandet… fattar han inte det, så har han ju något väldigt stort fel i skallen. Jag är ingen jäkla stormorsa, som man kan ta avstamp ifrån när man går ut i livet och skaffar sig ett riktigt förhållande… jag är kvinnan som han var tillsammans med när han inledde förhållandet med den andra kvinnan, som dessutom visste att han var tillsammans med mig. Jag är den enda i den här ekvationen som har blivit stor-lurad… så att jag skulle stå ut med att höra honom prata om henne, det finns inte. Faktiskt. Jag har nog nått min dos för att lyssna förstående på ex, som har lämnat mig och nu lever med en ny kvinna… eller i alla fall vill jag inte prata med honom om det under de närmaste åren. Jag skulle inte komma på tanken att göra så, om det va jag som hade lämnat, inte ens om jag hade lämnat på ett schysst sätt… det är väl klart att den som man har dumpat inte vill höra om det nya förhållandet.

När jag kom hem kände jag i alla fall att jag ville höra med några vänner… trots att jag ju vet att mina vänner dels inte heller förstår sig på spel, och dels att de vägrar tala om för mig vad jag ska göra, t o m när jag ber dem om det… Det är inte så ofta som jag verkligen inte vet hur jag ska göra, i en fråga. Jag brukar luta mig mot någon slags… erfarenhet, ihop med magkänsla, men i det här fallet har jag inte egentligen någon erfarenhet…

Pratade med en vän via msn. Som nog tyckte ”låt bli, skriv inte, då mår du kanske bara sämre sen”… och så ringde C, och jag berättade om Jo´s mejl för henne också, och frågade… och fick inte precis något svar från henne heller… men genom att jag fick prata om saken, så kom jag ändå fram till att… jag måste nog skriva. Och fråga. Så att jag kanske kan förstå… hur de två helt olika personligheterna kan vara en och samma person. Och gå vidare, efter det…

Fast jag skrev inget då. I stället chattade jag vidare med min vän, och så med skåningen som jag ”träffade” på den nya dejt-sajten i helgen. Och med dottern, som dök upp på msn… hon var fortfarande hos kompisen, berättade hur de låg till med allt som krånglade och inte funkade… skickade musiken som de skulle ha till filmen, rätt brölig metall-rock som de själva tyckte var rent skräp… och skåningen skickade bild på sig själv och dottern, länkar till roliga nörd-strippar, och till en bok-sajt som hade boken som han skrivit en hel del om, superbilligt…

Jag skrev så fingrarna glödde, det var länge sedan jag chattade med tre personer samtidigt… Men det var roligt. Stimulerande. Dottern kom hem en stunde efter tolv, och vi var i säng vid ett.

Idag… sov jag, till slut, till halv tio. Halvdålig sömn… seg morgon. Ingen ork att skriva på bloggen… fast jag hade fått ett svar från en av killarna på nya sajten, en som ser så himla go ut på bilderna… och jag svarade på det, och på mejlet jag fick häromdagen från en kille från den gamla dejt-sajten, som inte ser ett dugg bra ut men som känns som en himla mysig människa… funderade på det, hur man ska… tänka liksom, om den som man gillar mest som människa inte attraherar en… och varför man ska satsa mer på en som än så länge inte gett så mycket av sig själv, men ser så himla mysig ut… och skåningen jag chattade med igår, ser verkligen ut som en… byråkrat, kanske. Men är kanonsmart. Och lite småkul. Ja, det är intressant och roligt att ha såpass olika män att kommunicera med, så att jag får en anledning att fundera på… vad som är viktigt, och varför…

Dottern kom upp framåt tolv. Kompisen skulle komma hit tolv och de skulle jobba vidare med filmen, men hon ringde och sa att datorn hade stannat mitt i överladdningen av filmen… så hennes pappa skulle försöka hjälpa henne, och hon skulle komma senare… och hon kom, till slut… bortåt tresnåret. Jag beställde boken som skåningen tipsade om, laddade hem ett avsnitt av serien som han rekommenderade mig (geek-humor), såg det och tokskrattade igenkännande… Särskilt de språkliga krumelurerna uppskattade jag väldigt.

Och så skickade jag mejlet till Jo. Kort. Bara ”fredspipa?? Vad vill du mig?”

Sedan åkte jag till affären och handlade mat. Ett paket köttfärs, mjölk till pannkakor och så lite ost och kex. Och så hem igen, i det något ljummare, mulna vädret idag. Satte igång och lagade köttfärssås och spaghetti, medan tjejerna satt vid varsin dator och blippade slött, i väntan på kompisens pappa som skulle komma och fixa med den externa hårddisken… och han kom precis då. Satte sig med sin dator också, han och hans dotter grejade med datorerna och jag och dottern lagade mat. Så blev maten klar, samtidigt som kompisen och hennes pappa var klara med datorjoxandet. Så, med tre datorer på köksbordet, fick vi äta i vardagsrummet…

Vi såg något kock-tävlingsprogram medan vi åt, varvat med Extreme Home Makeover. Det första blev vi frustrerade av, det andra glada… Och när vi ätit tog vi kaffe med ost och kex. Jag fick sms-svar från min gamla kollega som vi messat för att fråga om hon hade några tips på kontakter till tjejband i stan som kunde bidra med bättre musik till filmen. Några namn fick vi, varav dottern redan hade försökt få tag på några… och så frågade kollegan vem det var som frågat, för dottern, som skrev sms:et till henne, hade inte undertecknat det… Så jag svarade att det var jag, och hon svarade att hon borde ha förstått det, att hon var på semester i Frankrike och skulle åka hem i morgon… trevligt med lite snåprat, sådär. Ma sms:ade också, från bryggan i familjens sommarställe. Det lät som om de hade det mysigt, han och barnen.

Och när vi ätit klart och städat undan, landade tjejerna i soffan framför Hitch på DVD, medan de väntar… och väntar… på att filmen ska komprimeras till ett format som de sedan kan jobba med… de har inte kommit så långt, det har trasslat för mycket på vägen.

Jag chattar lite med skåningen. Det är rätt kul. Och jag ser att det har kommit ett mejlsvar från Jo… men jag väntar med att läsa det. Vill inte förstöra hela kvällen… ifall svaret är… på ett sätt som jag mår dåligt av.