Jag läser Paulo Coelhos Pilgrimsresan. Jag känner igen grundprinciperna i allt det där som har att göra med att få kontakt med sig själv och att göra sig medveten om både nuet och de egna inre drivkrafterna. Vet att jag själv kan, när jag anstränger mig och fokuserar, både hitta kontakten och styra känslorna. Det är väl det där med att jag inte strävar efter att vara sådär “rätt” alla gånger, jag har liksom ingen “roll” som jag tycker att det är viktigt att jag klarar att leva upp till… det är väl kanske det som gör att jag inte låtsas fixa läget, när det inte känns så. För min personliga del så är det inte så viktigt att vara på ett sätt. Bara för att jag vet hur jag mår bäst av att göra, tänka, känna, eller bara för att andra har placerat in mig i ett för dem begripligt fack, så betyder inte det att jag själv känner något krav på mig att upprätthålla en fasad av att vara sådär perfekt. Det är skönt för mig, men jag förstår att det kan göra andra lite trötta på mig, mellan varven…

Men när jag läser boken, så får jag ändå lite dåligt samvete när jag blir påmind om att… jo, det ÄR ju jag själv som hindrar mig, det är ju jag som inte låter min kraft driva mig… jag sitter här och blir påmind om tidigare somrar, långt tillbaka i tiden, vädret och semester-situationen väcker minnen, och en del gör ont, och en del känns bara fint vemodigt… men mest känns det som om… jag skulle behöva göra mig lite nya semester-minnen nu. Inte bara sitta här och känna mig… liksom bromsad, av det faktum att jag varken har ro att starta några projekt, eller att ta mig någonstans. Jag VET att det är mitt eget fel, och att det är jag själv som hindrar mig… så det är väl bra att läsa den där boken, så att jag tvingas få lite skav i själen. En påminnelse.

Samtidigt kan jag önska att jag kunde tillåta mig själv att… behöva stillasittandet, bromsandet, att det kunde få vara bara helt okej även för mig själv att det går en vecka av detta års semester, då själen får bråka rätt rejält, innan den har kommit ikapp mig. Det vore bra om jag lät bli att förebrå mig för… rastlösheten, irritationen, och det samtidiga stillasittandet… Det är faktiskt inte riktigt likt mig (nuförtiden) att liksom kräva av mig själv att jag ska vara produktiv, när det som hjärnan säger att den behöver, är “mindre intryck”. Jag brukar vara ganska bra på att låta mig få glömma världen, tappa bort tid och rum och bara vara… men det är klart, med det extra höga tempot, både socialt och arbetsmässigt och även stressmässigt, med uppsägning och så, så är det väl egentligen inte konstigt att det är svårare än vanligt att acceptera att bara vara.

En sak som väcker tankar, i boken, är det som Coelhos vägvisare lyfter upp rätt mycket, om vår “demon”. Han menar att vi har en ängel som alltid skyddar oss, och så en “demon”, eller “budbärare” som de hellre kallar den. Och det här är intressant… han menar att vi möter vår budbärare, i möten med en del andra människor. Budbäraren utmanar en att sätta gränser kring sig själv, som jag tolkar det… genom att först hota, sedan lova något, och sedan genom att vädja till ens svaga sida. Ett klart intressant sätt att betrakta sin omvärld på… ett verktyg, tror jag, som kan användas för att få perspektiv på det som händer en.

Jag tänker på… en del av diskussionen som jag haft med en mejlvän, som har handlat om ifall det finns någon mening med att jobbiga saker händer en, eller ej. Jag tror inte på någon högre “mening” som skulle vilja något med en… men däremot tycker jag att allt som händer en, kan vara till nytta för att man ska lära sig något. Om sig själv, och/eller om sin omvärld.

Och ibland, när jag är uttröttad, så känner jag mig bara så himla trängd och pressad av att människor vill mig något. När jag är trött orkar jag inte markera mot min omgivning på ett bra sätt, att “låt mig vara i fred” eller “låt bli att göra sådär”… och tidigare i livet har jag nog reagerat med överdriven ilska när människor har “invaderat” min sfär. Slagits, mentalt och verbalt, på ett eller annat sätt… men de senaste åren har jag inte orkat slåss, inte ens när jag kanske faktiskt skulle ha behövt göra det. Jag har bara försökt dra mig undan, och ibland, fast faktiskt inte ens oftast numera, känt mig ledsen över att människor trampar in över mina gränser… och jag förstår att det är dags för mig att lära mig hitta balansen däremellan, bättre. På det viset tycker jag att det är bra att min mejlvän gör sig tydlig för mig, kräver förtydliganden tillbaks… och att Jo skriver till mig, och tvingar mig därmed att ta reda på hur jag vill, kan, ska hantera det faktum att han tydligen vill ha kontakt med mig. Jag borde känna mig väldigt glad över att både de människorna just skriver… för de kunde ju lika gärna ha ringt, eller bara ha knackat på min dörr. Genom att de skriver, så kan jag faktiskt ta mig den tid jag behöver till att ta reda på vad jag vill och kan göra av… deras försök att få mig att göra mig tydlig. Jag funderar också över vad det är som gör att jag känner att jag borde svara Jo… vad det är som “lockar”, i det. Och det är såklart någon slags bekräftelse i att han överhuvudtaget skriver. Inte för att jag tycker att han blir mer värd för det, men… jag borde nog tycka att det är ett fall framåt, med en människa som faktiskt i alla fall inte till hundra procent behandlar mig som om jag inte ens fanns. Det gjorde ju bloggmannen… han raderade mig ur sitt medvetande. Men det hänsynslösa och själviska som Jo gjort mot mig, utan att verka vilja ta ansvar för det, är lika illa oavsett om han försöker ta kontakt eller ej.

Jag tolkar Coelhos “demon”, inte som något ont, utan som… utmaningar som tvingar en att göra sig tydlig för sig själv, och tvingar en att ta fram sin inre kraft så mycket att man också gör sig tydlig gentemot andra.

Det här är i alla fall något som jag tänker grunna mer på.

Jag gick ut till sjön igår. Satt först en god stund lutad mot en tall, med säven vickande i vågorna som slog in mot stranden och ett intressant program i P1 om musikaliska genier, i örat… förbi mig sprang ett par strandpipar-ungar, och jag satt en stund och tittade på gräset jag hade strax framför mig och tänkte, lite sådär som Gudrun gör i barnprogrammet Planeten Pi, som Lars in de Betou och Anders Lundin gjorde på 90-talet… ”tuvtåtel…? Nä… brunrör, Calamagrostis purpurea“… en del av växtkunskaperna går att plocka fram, om jag bara låter hjärnan jobba lite fritt… funderade över att mycket av den kunskap som blir kvar, när man inte längre måste hitta igen den, är den som var svår att lära sig… för jag kom inte ens på trivialnamnet på de små buskarna som växte runt mig, och det är för att de är tillräckligt annorlunda, jämfört med gräsen, för att den kunskapen fastnade direkt, då när jag behövde den. Jag bläddrar i Nordiska floran nu, på måfå… hittar inget, men namnet myrica kommer upp i huvudet… och jodå, se på tusan, visst var det rätt, Myrica gale, pors på vanlig svenska… som sagt, låter man hjärnan associera fritt, så funkar det!

Jag satt där och kunde faktiskt, för första gången på länge, “dra i mig” kraften från trädet jag lutade mig mot. Och till slut blev det lite väl kallt i blåsten, och jag reste mig och gick hemåt igen. Halvvägs hem kom jag på att jag skulle testa en av övningarna i Coelhos bok, att gå max hälften så fort som vanligt. Så jag drog ned på takten, verkligen tvingade mig att gå lååångsamt… och då fick jag syn på… allt omkring mig. Inte ett dugg oväntat, jag har provat liknande innan, men inte desto mindre väldigt skönt. Jag gick så långsamt att jag fick syn på ekorren som satt på en trädstam, bara en meter ifrån mig. Stannade och tittade på den, och den såg mig också men satt kvar en stund ändå, tills den kilade uppåt i trädet och, på behörigt avstånd, började fräsa och stampa med sina små söta framfötter, för att skrämmas… Jag gick vidare. In på tomten till ett ödehus, satt mig vid stranden igen… solen kom fram, jag hörde på ett program om Bernt Staf, han som skrev visan “Familjelycka”. Också intressant.

Och mot slutet av promenaden, när jag närmade hemmet och drog upp tempot igen, kände jag skillnaden tydligt. Jag tappade direkt… synförmågan, observationsförmågan. Att gå i vanlig promenadtakt, är för snabbt för att man ska hinna observera och ta in det man har omkring sig… märkligt.

Gjorde yoga när jag kom hem. Dottern kom ungefär samtidigt, och hon var lite stressad för hon skulle fixa en film som hon och kompisen gjort, till en tjej vars dator dottern fått med sig hem och som tjejen skulle ha tillbaka samma kväll eftersom hon skulle resa härifrån då… Medan jag yogade, svor dottern över filformat som inte funkade, att filen var några byte för stor för att rymmas på den skiva som hon köpt enkom för denna uppgift… det mesta gick inte så bra för henne, och åskmolnet över hennes huvud växte och växte, den stackars pojkvännen fick sig några snäsningar när han försökte hjälpa henne via telefon, men inte lyssnade ordentligt på det hon sa… Suck och pust och stön, och när jag yogat klart åt vi, och efter det var dottern tvungen att cykla och åka buss både långt och länge, för att lämna datoreländet till tjejen.. jag tyckte faktiskt synd om henne, och också att hon inte borde ställa upp på att fixa precis allt med detta själv. Men, hon var inte redo för att ställa krav på andra i projektet, så hon fick göra som hon ville. Iväg for hon till slut.

Jag chattade lite med min vän på kvällen, medan jag fick svar från en av herrarna som jag kontaktat på den nya dejtsajten. Han verkade trevlig. Vi skrev några brev till varann, och jag fick tips av honom om en annan dejtsajt som han tyckte att det var mer liv i, så jag anmälde mig raskt på den också. Dottern kom hem igen, det blev väldigt mitt i natten och jag stängde av datorn och gick och la mig.

Polisen ringde i morse och frågade lite om min anmälan. Det kändes som om vi kom till en bra… lösning.

I morse hade jag fått svar från både skåningen från igår, och en göteborgare som jag också skrev till igår. Fortfarande trevliga svar, från båda… fast de bor ju så långt bort… Hade också fått mejl-svar från en som jag haft väldigt lite kontakt med på den gamla dejtsajten, han bor aningens närmare min hemstad i alla fall… Också kul, intelligent och trevligt svar. Najs! Så mycket mer än så behövs inte för mig, för att jag ska återfå lite hopp om mänskligheten! Och för er som tröttnat på mina turer mellan hopp och uppgivenhet, så… är det väl lika bra att ni förbereder er på att jag säkert kommer att bli besviken och luttrad, igen… Jag själv är i alla fall redo för det. Men, man lär sig inte cykla genom att bara stå och titta på en cykel. Ska man lära sig cykla igen, så får man nog vara beredd på att det kan bli en del skrapsår… även om skrapsåren i form av att människor visar sig vara… falska, oärliga och t o m elaka, är betydligt mer svårläkta än vanliga sår på knäna.

Nåväl. Dags att gripa sig an den här dagen.