Ansvar, gränser, känslighet

Jag ligger på rygg på golvet i mitt arbetsrum och tittar på en insekt med små vingar och söta, klumpiga fötter, som knatar runt i taket, medan jag med ett halvt öra lyssnar på Godmorgon världen i P1. Jag har tre floror (minst), två fågelböcker, en bok om svampar och ett häfte om mossor… men tydligen ingen bok om insekter. Kanske säger det något om min förtjusningsgrad när det gäller insekter… Fast den förmodligen inte flygkunniga insekten får sitta kvar i taket. Kanske släpper jag ut den, så småningom,

Genom åren har jag såklart grunnat en del över huruvida jag har haft för låg tolerans för… att mannen jag lever med, inte verkar genuint intresserad av att lära känna mig. Sådär som jag är intresserad av att ta reda på vem han är. Jag har insett att män ytterst sällan är intresserade av andra människor sådana som de andra är… men när de blir förälskade, så kan de i alla fall uppbåda en viss besatthet kring kvinnan. Kanske har jag bara haft för svårt att acceptera att jag får nöja mig med att han är kär i den som han vill att jag ska vara… jag borde kanske bara ha nöjt mig. Slagit mig till ro med att det räcker att han alls är intresserad… inte ha så höga förväntningar på att bli sedd och omtyckt som den människan som jag faktiskt är, eftersom jag faktiskt ser att det är sällsynt att människor ser andra som de de är.

Och sedan har jag grunnat över den andra änden av samma linje… den som handlar om, som Vindra skriver om, att värdesätta sig själv så högt att man inte nöjer sig med mindre än att faktiskt bli både älskad, accepterad, respekterad och sedd som den man är. Där blir det svårt att uppehålla sig särskilt länge, eftersom jag faktiskt bara känner till en enda kvinna under mitt liv som har lyckats stå upp för sitt värde inför sin man, genom att göra slut med honom när han smet iväg på krogen i stället för att vara hemma och ta hand om henne när hon var sjuk… och sedan stå fast vid det beslutet, utan att backa en enda sekund. Hon hade dessutom turen att mannen var tillräckligt förälskad i henne för att orka hålla ut och försöka uppvakta henne under några år… tills hon tog honom till nåder igen. Det vanligaste som händer när kvinnor sätter gränser mot män på det sättet, är att mannen inte är tillräckligt intresserad av henne för att idas kämpa för hennes kärlek. Min bild av deras relation är att mannen var tillräckligt osäker på sig själv för att tappa sitt fotfäste när hon stängde honom ute från en sekund till nästa… vilket gjorde att han blev ännu mer beroende av henne. Hon spelade inte ett spel, tror jag, hon behövde nog faktiskt inte honom om han tänkte vara en som svek när det gällde… och det var kanske det som var hennes styrka, det som gjorde att hennes gränsdragning lyckades.

Jag har en bok som heter Kvinnosjälens kraft, som är skriven av en manlig indian. Bokens budskap är att kvinnan är den som äger kraften, och att mannen behöver kvinnans kraft för att överhuvudtaget kunna få kontakt med ”det gudomliga”… men själva berättelsen handlar om den unga, vackra, ambitiösa (hon läser till lärare) och oskuldsfulla kvinnan som hedrar sin fader och sin moder, och så träffar hon en ung man som hon blir fullständigt förälskad i. Det är den största upplevelsen i hennes unga liv, och han blir också upp-över-öronen förälskad… men… han har hela tiden tanken med sig, ett strategiskt tänkande, som innebär att han vet att han (den vite, utbildade mannen, vars familj äger ett antal inkomstbringande gruvor som han jobbar med) inte kommer att vilja gifta sig med den ljuvliga njutningskicken som denna indian-kvinna innebär…

Hon är helt klar över att detta är mannen i hennes liv. Eftersom hon blir total-förälskad från första ögonblicket, ser hon ingen anledning att ”hålla på sig”… så de älskar med varann ganska omgående. Hon litar på och förutsätter att de ska leva tillsammans. Efterhand tvingas hon dock inse att… han har också andra kvinnor, och han har inte för avsikt att presentera henne för sin familj som kvinnan som han ska gifta sig med… hon är en ljuvlig, men värdelös, kvinna, för honom. Inledningsvis är han såklart inte helt klar över sina värderingar när det gäller henne, men ju mer hon pratar om och förutsätter att de ska gifta sig och leva tillsammans, desto mer backar han…

Hon lyssnar inte på varnings-ord från sin omgivning, kan inte tro att hennes älskade skulle kunna göra så som vänner och familj berättar historier om hur män har betett sig, män som beter sig liknande som hennes kärlek… men till slut får hon se, med egna ögon, att han lever med en annan kvinna. Och hon blir förkrossad, såklart… och då söker hon sig till sina rötter. Söker upp en ”helare” inom den indianska traditionen, och efterhand så får hon honom att gå med på att hjälpa henne att lära sig hur hon ska få sin älskade att älska bara henne… Sedan går hon igenom en ”utbildning”, först ett långt tag hos en ”vis” man, och sedan en fördjupning hos en kvinna… Hon får lära sig att känna igen och styra sina känslor, tränas i uthållighet, tålamod och uppmärksamhet på både dig själv och sin omgivning. Sedan får hon lära sig att kontrollera sin rädsla, så att hon till slut inte är rädd för något alls. Slutligen tränar den första mannen henne i att älska med en man så att de tillsammans når… en känsla av kontakt med gudomligheten, typ. Det är framför allt den delen som bokens budskap menar att män behöver kvinnor till… men även kvinnans urbergs-styrka och oräddhet inför allt.

Kvinnan i boken är otroligt målmedveten, backar inte för något som hennes lärare ber henne göra… inte för att hon litar på dem, utan för att hon inser att hon behöver lära sig att lita på sig själv. Det är liksom huvudmålet med att återfinna det ur-kvinnliga, att kvinnan ska lära sig att lita bara till sig själv, i grund och botten… och det är väl en bra tanke. Kvinnans mål är dock att vinna tillbaka mannen, det är hennes morot, som gör att hon inte backar för något… och hon lär sig kanske att lita till sig själv till slut, fast det verkar inte riktigt som om hon själv inser att det är det som är den största vinsten med utbildningen. Hon ser bara ett liv med Mannen, hägrande i framtiden…

Till slut är hon klar med sin utbildning, och beger sig tillbaka till civilisationen för att vinna tillbaka mannen. Han hör av sig ganska omgående när han får veta att hon är tillbaka, vill träffa henne, och sätter igång med att smickra henne på samma sätt som han har gjort tidigare och som har lett till att hon gått med på att ha sex med honom. Men om något, så har han genom åren snarast blivit mer förslagen, mer beräknande och medveten om att han bara vill åt hennes kropp en stund, för att sedan återgå till det liv som han styr helt själv över. Nu är dock även hon medveten om att det är vad hans spel går ut på… och hon vill gärna tro på hans kärleksförklaringar, men har lärt sig att hon måste hålla honom på halster för att vinna hans respekt. Så… hon älskar med honom, leder honom över bron till det gudomliga så att han får riktigt klart för sig vad det är han missar om han väljer bort henne en gång till… och när han, efter älskogen, fortfarande tror att han kan smita iväg igen, för att återkomma när det passar honom… så säger hon, lugnt, till honom att ”nu får du välja, antingen väljer du ett liv med mig, eller så får du inte se mig mer”. Han tror henne inte, tror fortfarande att det är han som är herre på täppan, men hon lämnar honom. Han behöver en natt på sig för att inse att han verkligen inte kommer att få njuta mer av hennes kropp och älskog om han inte väljer att leva med henne… och hennes makt-övertagande i relationen har fått honom tillräckligt ur balans för att han ska vilja ha henne. Så han söker upp henne, förklarar henne sin ”sanna kärlek”, samtidigt som han i sitt inre brottas med oviljan att överge sina frihets-privilegier… men det slutar med att han väljer henne. Han vill gifta sig, det vill inte hon… nu har hon tagit makten såpass mycket att hon kan hålla honom osäker genom att visa att även hon vill ha sin mänskliga frihet… hon har lyckats få honom att tro att hon verkligen lever lika bra utan honom. Så… då vill han ha henne. Och så lever de tillsammans resten av livet, gifter sig aldrig, får en drös med barn, han jobbar vidare i sina gruvor och hon jobbar som helare, efter den utbildning som hon fått så har hon plockat fram sina helande förmågor. Snipp snapp snut, så var sagan slut.

Den här boken har jag läst flera gånger… för att jag har sökt efter min egen ”urkvinnlighet”, och har försökt förstå hur jag ska uppfatta den här bokens budskap. Å ena sidan fascineras jag av övningarna som kvinnan genomgår för att hitta igen sin kvinnliga urkraft, å andra sidan… har jag blivit så otroligt beklämd över… den där kärleken som de har.

Kvinnan tvingas trots allt släppa sin öppna, naiva tilltro och kärlek till mannen, för att i stället lära sig att ”hantera” honom… hon kan inte vara den hon är, och samtidigt få den kärlek som hon söker. Hon måste ”fånga” honom med det enda hos kvinnor som egentligen intresserar männen, dvs fantastiskt sex, och sedan måste hon få honom att tro, resten av livet, att hon inte behöver honom… så att hon kan behålla övertaget över honom. Hon måste gömma i sitt hjärta att hon faktiskt behöver honom också… hon tvingas ställa om sitt beteende och sina egna behov, så att de stämmer med hur mannen fungerar.

Och detta är den urkvinnlighet som boken hyllar… eller, det är den bild av urkvinnligheten som författaren menar är den enda möjliga vägen för en kvinna, om hon vill leva med den man som hon älskar. Och eftersom det är den enda möjliga rollen som en älskande kvinna kan ha, så tvingas författaren förhärliga den rollen…

Jag antar att jag kommer tillbaka till boken, också för att den nog beskriver en kvinna som på vissa sätt är väldigt lik mig. Jag är känslig, öppen och mottaglig för det som människor är, jag har något av ett ”sjätte sinne” som gör att jag uppfattar signaler som de flesta inte ser… och det gör mig sårbar, att jag har den här öppenheten för människor. Samtidigt… jag har provat att stänga mig. Mina ”prat-kvinnor” genom åren har försökt få mig att lära mig att skydda mig, och jag har tyckt att eftersom ingen annan än jag själv kan göra och ta ansvar för att jag inte ska ta för mycket skada, så måste jag försöka hitta ”nycklarna” till hur just jag ska göra för att skydda mig… men jag undrar mer och mer om det egentligen är möjligt. Antingen får jag vara öppen, och då går jag på nitar då och då när jag möter människor som faktiskt lyckas lura mig (trots min uppmärksamhet), som Jo… eller så får jag stänga mig… och då blir livet väldigt fattigt.

Jag har varit känslomässigt stängd sedan det tog slut med exet. Det är ett väldigt väl fungerande förhållningssätt för att sköta det mesta i livet, för det mesta av livet handlar trots allt om rationella saker. Jo lyckades lirka upp en del av det stängda hos mig… och nu är det svårare att skjuta igen dörrarna igen, dessutom känns det inte som rätt sak att göra där jag är nu, i livet. Det känns som om det är dags för att jag ska göra mig öppnare, igen, jag längtar efter att kunna få vara öppen med människor igen… men jag har, precis som den krigsskadade mannen som Vindra berättar om på sin blogg, fått automatiska stängnings-mekanismer i kroppen… jag väljer inte längre själv, riktigt, om jag ska vara öppen eller stängd. Jag kämpade som tusan med att försöka öppna mig för Jo, och han hade magiska händer som hjälpte till väldigt mycket… och jag kan inte se ännu hur jag ska hantera det faktum att just den mannen som jag ville öppna mig för, är den som numera vill mig otroligt illa… eller snarare så vill han nog inget som har med mina behov att göra, han tänker bara på sina behov. Hans behov, det han behöver från mig, innebär nog delvis att han vill försöka såra mig… han behöver drama och passion från mig, behöver mig i sitt eget lilla triangeldrama för att det ska kännas tillräckligt spännande att vara tillsammans med den andra kvinnan. Dessutom tror jag att han behöver… att kunna få ett övertag över mig. Han höll på att drunkna i våra samtal, när han insåg att jag inte bara kunde argumentera för det jag kände och tyckte, utan dessutom hade rätt i det mesta som jag sa… och han hade inga verktyg för att möta mig på samma nivå. Det tror jag provocerar honom en hel massa… så, om han kan få mig att reagera starkt och sårat, så känner han att det återställer balansen lite, från hans perpektiv. Så tror jag att han funkar… dotterns far, som jag starkt misstänker har samma slags bokstavsdiagnos som Jo (fast pappan inte är diagnosticerad), brukar reagera så varje gång vi diskuterar något som på minsta vis engagerar honom. Han vill bara… knäcka mig, till vilket pris som helst, det spelar ingen roll om det han gör och säger är vettigt eller inte, han vill bara se mig i underläge…

Jag vill inte ha Jo. Jag är inte kär i honom, och inte arg och sårad för att han inte ville vara tillsammans med mig mer. Det som sårade mig, var hur han svek mig, ljög för mig, medvetet förde mig bakom ljuset… och det som skrämmer mig med honom, som gör att det blir jättejobbigt att han hör av sig, är att jag förstår att han inte på något vis ångrar att han behandlade mig illa, genom att ljuga. Han tror nog att mina reaktioner handlar om att jag vill ha honom… och det kan han få tro, om jag bara slipper ha med honom att göra mer i detta liv…

Nu ska jag äta lite lunch, och lyssna på Sommarprat med Peter LeMarc.