Ett långt, trevligt samtal med en vän igår kväll, fick mig att lugna mig lite, inte känna mig så stressad över Jo´s jäkla mejl… och jag gör inget alls kring det, just nu. Jag svarar inte. Vill inte in orkanen, igen…

Och så blev det en tidig morgon, dessutom. Det blir ingen resa i helgen, jag behöver nog stå lite stilla där jag är, trots allt… vänta in själen, som inte har hittat mig riktigt än.

Jag har inte klurat ut om det går att infoga youtube-videos i WP och ids inte göra det nu, men den här låten snurrar hos mig nu… dels är låten mysig rent musikaliskt, och så tycker jag så mycket om raden “it´s your godforsaken right to be loved”… för mig så ger den lite samma känsla som uttrycket “det blir bra till slut, och är det inte bra, så är det inte slut!”… Hopp, kanske. Förtröstan, eller så. På P3 igår hörde jag en liten snutt av ett program där programledaren utgjöt sig i långa rader om Nelson Mandelas betydelse för honom, när det gäller just “hopp”… och det gjorde mig glad att den där killen i radio verkligen lyfte fram det som jag också tycker, om Nelson Mandela: att han har ändrat historien, under vår livstid har vi fått vara med om en stor historisk omvälvning, och till skillnad från Alexander den store och Napoleon och de där gubbarna, så har Mandela ändrat historien genom att bestämt driva igenom fred, i stället för genom krig… det gör honom stor, för mig. Min enda idol, faktiskt. När nu majoriteten av mänskligheten verkar låta sina destruktiva inre krafter få styra mer än de konstruktiva, så är Nelson Mandelas gärning ett litet men väldigt, väldigt starkt guldkorn av hopp… 27 år i fängelse för att han till slut inte orkade driva sin icke-vålds-strategi för att avskaffa apartheid i Sydafrika, och så kommer människan ut ur fängelset och får de vita herrarna att inte bara lyssna, utan dessutom avskaffa apartheid i ett nafs, och sedan går han och blir president efter det… otroligt imponerande, allt med icke-våld som princip. Vilken diplomat!

Jag dricker mitt gröna te och äter en av dotterns mackor, med keso och Kalles randiga på. Hon ville att jag skulle köpa keso igår, sa att det blir jättegott på mitt nybakta bröd, och det hade hon alldeles rätt i… annars har hon aldrig varit någon keso-fantast, har jag köpt hem det så är det bara jag som har ätit av det. Det är verkligen inte det enda området som hon numera faktiskt verkligen har förändrat sig på… jag märker skillnaden tydligt, nu försöker hon inte längre leva efter principer som gör hennes liv enklare att hantera och får henne att må bättre, bara för att jag säger att det funkar så… nu gör hon det för att hon själv är övertygad om att det stämmer. Hon har väl till slut accepterat att det är jobbigare för henne att försöka kämpa emot sina egna behov för att slippa ta ansvar för sig själv, än att helt enkelt bara göra… sånt som att sova, äta, laga mat, städa… nu gör hon det för att hon själv kommer på det, och faktiskt så är det något jag har längtat efter att hon ska göra under hela hennes liv, men det är nog först nu som hennes tillvaro är tillräckligt stabil och pålitlig för att hon ska ha ork över till att göra bra saker för sig själv. Jag hoppas att det är “äkta”, och inte ett utslag av att hon är för rädd att förlora mig… verkligen, hoppas jag det. Eftersom det är för hennes och inte för min skull, som jag har försökt lära henne det där… det är ju hon som ska leva med sig själv resten av livet.

En massa olika tankar snurrar genom huvudet… om alla möjliga saker. Jag tänker på hur vi människor försöker skapa ordning i våra kaos, på olika sätt, med olika angreppssätt på livet och olika “modeller” av verkligheten… Jag tänker på att jag ganska ofta generaliserar, när jag vill beskriva processer och fenomen som jag uppfattar finns hos människor, män, kvinnor, barn, tonåringar… olika grupper. En av mina talanger är att kunna se sammanhang, kunna knyta ihop helt olika slags information och av det skapa en bild som förvånansvärt ofta stämmer med verkligheten… och det har jag nog lärt mig genom att betrakta inte bara naturen och döda ting, utan även människor, som “kolletiva grupper”. Man kan, och ska nog i viss mån, alltid se varje individ som unik, men… för att kunna hjälpa både sig själv och andra, så behöver man kunna se gemensamma mönster. Väljer man att tro att ingen människa är den andra lik, så gör man sin tillvaro mer kaotisk, mer oförutsägbar… och risken blir större att man beter sig “fel” mot människor, för att man har valt att inte lära sig av sina erfarenheter. Med “bete sig fel” menar jag att man ger en icke adekvat respons till människor som man möter, så att det uppstår fler konflikter än vad som är nödvändigt…

Men jag kan förstå att en del kan känna sig provocerade när jag “klumpar ihop”. Den man som vet att han aldrig vare sig har eller kommer att slå en kvinna, kan förstås känna sig provocerad om jag skriver “män misshandlar kvinnor”, som om det vore en hundraprocentig sanning… vilket det givetvis inte alls är, och vilket jag såklart inte menar.

Samtidigt blir jag, på erfarenhetsbasis, misstänksam när människor gör sig provocerade av påståenden om den grupp som de tillhör, om de verkligen vet att det jag beskriver gäller inte just dem… ofta ligger det en slumrande hund bakom sådana reaktioner. Inte alltid, men ofta. Vanligtvis har jag då kommit åt en tå som är öm för att tendensen till det jag beskriver, finns även hos den som reagerar på det…

För mig är det så självklart att det är både min rätt och min skyldighet att ta till mig det som passar mig, och förkasta det som inte passar. Jag kan uttrycka mig ganska ironiskt om fenomen som inte passar mig… men jag förutsätter att den som hör eller läser mig, har tillräcklig styrka i sig själv för att göra sin egen bedömning av mina åsikter… dvs ta det, eller förkasta det. En del reaktioner som jag fått på mina bloggar genom åren, visar mig att inte helt få människor inte riktigt förstår, eller kan, det där med att sålla och välja… Jag antar att det har med självkännedom och självkänsla att göra, om man klarar att hålla fast vid sin egen inre tråd eller ej. Men jag kan inte se att det är mitt ansvar, att uttrycka mig på sätt som gör att den med svag självkänsla inte reagerar som om det var just den som jag riktar mig till… där går gränsen för vad jag kan kontrollera, som jag ser det. Om man inte förstår att jag skriver utifrån mig, utan faktiskt tror att jag riktar mitt skrivande till en människa som jag inte ens vet att den finns där och läser, så… ska man kanske inte läsa så mycket av vad andra skriver. Eller så ska man nog träna sig i att veta var gränserna mellan en själv och andra människor, går…

Vännen och jag, igår kväll, pratade om det här med ansvar. Eget ansvar, andras ansvar, finns det en gräns däremellan och vad handlar den i så fall om… Jag tror, utifrån att ha läst en del utvecklingspsykologiska skrifter, att om man skaffar sig ett synsätt på sig själv och sin omvärld som innebär att det är jag själv som påverkar, styr och därmed ansvarar för både det som jag själv gör, tänker och känner, och det som andra gör, tänker och känner, så är det ofta ett utslag av att man upplevde tillvaron som totalt oförutsägbar och osammanhängande, när man var ett väldigt litet barn. “Magiskt tänkande” tror jag att det kallas, när man tror att jag, med mina tankar, kan styra det som händer omkring mig… och det handlar såklart om ett sätt att försöka skapa ordning, förutsägbarhet och struktur i sitt liv. Om nu inte omvärlden går med på att skapa strukturen åt mig, så som den borde försöka göra när jag är ett spädbarn som inte kan styra över ett skvatt i världen, så tar jag på mig hela ansvaret själv.

Och, för att göra som jag ofta gör, generalisera… så tycker jag att det verkar som om de kategorier människor som tar på sig hela ansvaret för allt som händer omkring dem, är de som mår väldigt psykiskt dåligt, och de som har tagit till sig någon form av religiöst förhållningssätt… nuförtiden är det ju vanligare att folk ansluter sig till “new age”, i vid bemärkelse, än att de bekänner sig till Jesus. Eller i alla fall vågar fler berätta att de har en tro som omfattar.. naturen, i vid bemärkelse, än att de tror på Gud.

En vän till mig ramlade ner i en psykos för ett antal år sedan. Hon hade utsatts för sexuella övergrepp av sin far under uppväxten, och när hon försökte prata med sin mor och syster om det, så förnekade de totalt både hennes upplevelse och att det skulle ha förekommit. Det fick till slut min vän att ge upp kampen om rätten till att bli sedd och få någon form av upprättelse… och hon föll ned i psykosen. Under en period ringde hon till mig dagligen, och pratade i timmavis om att hon trodde att det var hon som var orsaken till de krig som förekom i världen just då… hon följde tyvärr nyheterna lite mer än vad som var bra för henne, hade ett starkt politiskt engagemang. Om och om igen upprepade hon, till mig: “Är jag en terrorist, Leva? Visst är jag det, jag tror att jag är det, har jag mördat människor…?” På sätt och vis kan man kanske säga att jag fick lite övning i att hantera tvång, som funkade bra när dottern drabbades av tvångstankar, med den vännen… för i början sa jag “naturligtvis är du inte det”, om och om igen… men efterhand orkade jag inte göra det, utan vände på det: “kommer du ihåg vad jag har sagt om det?”, och så fick hon själv säga att jo, jag hade ju sagt att hon inte var en terrorist… fast med min vän så hjälpte det inte länge, hon började om igen, och jag var såklart inte den som var bäst skickad att hjälpa henne genom en psykos, det är jag inte utbildad för. Hon blev inlagd, till slut… och fick väl kanske inte riktigt den hjälp som hon hade behövt, men… efter flera år så har hon i alla fall fått någorlunda styrsel på sin tillvaro igen.

Och när min vän pratade om politiken, vad folk i partiet hade gjort och sagt, hur Sveriges politik såg ut… och jag hörde att det hon beskrev inte stämde med hur det faktiskt såg ut just då… så svarade jag henne på det som hon egentligen pratade om. Jag svarade med att säga att det var hennes rätt att känna sig oskyldig till de övergrepp som hon utsatts för, att det var fel av familjen att inte stå upp för henne… jag svarade med vad jag trodde var de psykologiska mekanismerna bakom att hennes mor inte stod upp för sin dotter. Det blev ganska underliga samtal, ifall nu Säpo avlyssnade dem, som min vän trodde emellanåt… Vem vet, kanske de gjorde det, man har ju fått revidera sin uppfattning om vad myndigheterna kan tänkas intressera sig för av ens privata samtal, den senaste tiden…

En annan vän, som jag lärde känna under uppväxten och hade ett intensivt umgänge med under en period då vi båda var i ganska utsatta situationer, började tidigt att tro på astrologi. Sedan började hon beströ sig med “renande” och “balanserande” kristaller, för att bota magsjuka la hon en bergkristall på magen, som jag minns det… (Det hjälpte inte, ifall någon undrar! Kanske var det bara fel sten… ) Hon ville leva i harmoni med universum, utbildade sig till massör för dyra pengar (och jobbar nog i alla fall delvis med det idag), och till slut, när hon inte lyckades få sin tillvaro att följa hennes harmoniska principer, så blev hon bara argare och argare… Hon gick ganska regelbundet till någon tarot-kunnig, för att bli spådd. Hon levde i ett förhållande där hon var extremt missnöjd med sin jordnära, naturliga man, och om och om igen frågade hon tarot-damerna om korten visade att hon skulle bryta med honom eller ej… men så länge som korten sa att det inte var dags riktigt, fast samtidigt bekräftade hennes uppfattning att hon levde med fel man, så gjorde hon inget åt saken.

Till slut hade hon ett år då hon hade gjort sig ovän med så gott som alla i sin omgivning. Föräldrarna bråkade hon med hela tiden, kusinen hade hon varit så hård mot att kusinen sa upp bekantskapen, flera på hennes jobb hade fått sig ordentliga utskällningar av henne för att de hade mage att tro att de hade rätt att ta sig någon plats i sina liv, när nu min vän gjorde allt hon kunde för att inte ta plats på andras bekostnad, som hon såg det… Och så frågade hon mig om jag ville följa med på en utlandsresa, kommande sommar. Jag är känd för att vara velig när det gäller att fatta definitiva beslut om resor, och det hade min vän drabbats av några gånger… så när jag till slut sa ja, visste jag att jag inte skulle våga backa ur, för så arg som min vän var under den perioden så insåg jag att det skulle döda vår vänskap. Och innan jag bestämde mig, berättade min vän att hon hade varit och blivit spådd, och fått veta av korten att hon skulle ut på en resa med en vän, och att det inte skulle bli bråkigt alls under den resan utan bara trevligt och härligt… så hon tyckte att det var värt att satsa på den där resan med mig.

Vi reste iväg. Första dagen brände jag mig i solen, så resten av veckan kunde jag bara sitta i skuggan med heltäckande kläder… och jag märkte att min vän, som inte bränt sig och i stort sett aldrig gjorde det eftersom hon hade mörkare hy än jag, blev irriterad över att jag inte kom i och badade med henne… Under hela veckan märktes det tydligt att hon irriterade sig på saker hos mig. Men hon sa inte ett ljud om det… för hon hade ju blivit spådd att resan skulle bli trevlig och konfliktfri…

När vi kom hem sågs vi igen, senare på sommaren. Jag hälsade på i hennes stad, bodde hos mamma som inte var hemma just då. Vi gick ut en kväll, tillsammans med en tredje vän som min vän kände bättre än jag. Jag träffade en kille som jag dansade mycket med, och däremellan gjorde jag vad jag kunde för att försöka hålla koll på vart mina vänner tog vägen… de gjorde ingenting för att hålla sig i närheten av mig. Kvällen slutade med att jag letade igenom hela stället innan jag skulle hem, utan att hitta dem. Och så följde killen med mig hem… Dagen efter ringde min vän och var jättearg på mig. “Vart tog du vägen, vi letade efter dig överallt, hur kunde du bara sticka sådär, fattade du inte att vi blev oroliga!?” Eeehhh… jag försökte säga att jag letat efter dem och att jag sedan åkt hem, när de inte fanns någonstans… men det ville inte min vän höra, nu var det ju ändå jag som hade gjort fel… Det slutade med att hon blev tokförbannad på mig. Och vräkte ur sig ALLT som hon retat sig på hos mig – under de senaste tolv åren, som vår vänskap pågått… helt otroligt, hon mindes episoder från massor av år tillbaka som jag inte ens kunde bemöta eftersom jag inte kom ihåg detaljerna så som hon gjorde… Vi kom ingenstans med vårt samtal. Det var bara att ge upp, till slut, och lägga på. Hon skrev ett par brev till mig efter det, där hon berättade att hon hade drömt om att vi blev vänner igen… och sedan fortsatte hon att ösa skit över mig… jag insåg att vår vänskap var körd, det fanns inget kvar att rädda. Så jag svarade inte.

Så kan det också gå, när man tror att man är ansvarig för allt… eller att det är “meningen” att det ska bli på det ena eller andra sättet, att det finns någon “högre makt” som styr t ex tarot-kort så att man orkar inbilla sig att man inte är tok-irriterad en hel vecka på semester… Men sedan var det ju fritt fram för henne att släppa ur sig sin ilska, hon hade ju uppfyllt kortens “löfte”. Hon hade inte bråkat med mig under resan… utan efteråt.

För alla de människor som trots allt inte mår så bra i sina liv, tror jag att det kan vara rent skadligt att få höra att “du är ansvarig för allt som händer dig”. Min syn på saken är att givetvis är jag ansvarig för mina känslor, tankar och handlingar… men jag är inte ansvarig för andras känslor, tankar och handlingar. Vi påverkar såklart varandra med det vi gör och säger, och de flesta av oss har ganska klart för oss att vissa sätt att uttrycka sig leder ganska säkert till vissa slags reaktioner hos andra, så i det avseendet kan, och bör, vi ta ansvar för våra egna handlingar, dvs hur vi uttrycker oss till andra. Men… människor fungerar trots allt inte exakt likadant, och det som den ena människan inte ens hör, kan skapa livslånga ärr i själen hos den andra… så det är inte rimligt att vi ska kräva av oss själva att allt som vi gör, som får inverkan på andra, ska vi bära ansvaret för. Det blir för mig alldeles för människofientligt… väldigt få orkar leva med bördan av att vara ansvariga även för andras känslor, och än värre, för andras handlingar…

För mig handlar inte det ovan beskrivna synsättet, om någon “princip”. Jag lever som jag lär, för det mesta agerar jag enligt ovanstående sätt, men jag anpassar mig efter situationen, och har givetvis inte alltid hundra koll på hur jag agerar och reagerar. Jag tror rentav att det kan vara lite dumt att skaffa sig för bestämda principer om “hur man ska leva”, för det blir ofta så svårt att leva upp till sina egna principer… och omgivningen blir ofta rätt besviken på en, när man säger en sak om sig själv, och sedan gör helt annorlunda…

Människor som ägnar sig åt personlig utveckling på ett eller annat mer medvetet sätt, skaffar sig ofta ett “ramverk” kring hur de tycker att de är och ska leva. Det blir ofta rätt viktigt för människor som har personlig utveckling som sin “livsstil”, att liksom… vara experterna på det området. Och eftersom även de är människor, så faller de igenom sina egna ramverk emellanåt… jag tänker på att båda mina “prat-kvinnor” som jag har träffat under våren, vid minst ett tillfälle vardera har projicerat sig själva och sina egna behov, på mig. Det ska de såklart inte göra, när de är proffs… men de är människor också, och det som har skymtat fram vid de tillfällena, är att de “vågar” projicera sina åsikter på mig, när de har upplevt att jag har varit försvagad eller haft garden nere. Det gör mig såklart lite extra besviken att upptäcka att just sådana människor som… har lite som “image” att vara lite extra kloka, både misslyckas rejält i sin klokskap, och dessutom har extra svårt för att ta kritik, när de inte lyckas leva upp till sina egna teorier… och jag tror att det här med att förstå sig på människor, har högre prestige-värde för kvinnor än för män. Jag upplever ofta att det är svårare att prata klartext, “jag ser/hör att du gör/säger sådär, jag tolkar det såhär… stämmer det?”, med kvinnor än med män.

Nå, det om det, för stunden. Jag fick ett tips av kära Gunilla om en ny dejt-sajt, som nog skulle kunna passa mig bättre än den jag är på nu… så den har jag anmält mig till. I min del av landet, fanns fem (5) män som ryms inom mitt urvalsspann, dvs 35-55 år… inte det största urvalet precis, fast ett par av de männen låter rätt intressanta i alla fall. Skrev en presentation av mig själv som Gunilla, som känner mig ganska väl vid det här laget, fick tycka till om… på den gamla dejt-sajten finns inte utrymme för att göra en “självbeskrivning” på samma sätt, men jag har ju funderat på att fila om den presentationen också så gott det går…

Älsklingsdottern kom upp strax innan tolv. Själv börjar jag känna att det är dags att gå och lägga sig igen… Men det ska jag inte göra, bara läsa lite i Coelho-boken som jag lånade på bibblan i förrgår. Idag är en blåsig och rätt kall dag… inte jättelockande att ta sig ut, är det. Men det ska nog bli en promenad, eller tur till snuskiosken, ändå…