Vad är egentligen kärlek? Jag har ställt frågan många gånger förr… och ärligt talat, ju mer jag ser, desto mindre tror jag att kärlek mellan könen faktiskt finns… och förundras över att världen är så full av omedvetna människor, som väljer att blunda för så mycket av sin egen verklighet…

Jag har hellre ont, än blundar. Det skulle vara skönt att träffa på någon mer, som vågade säga som det är…

Först skaffar jag mig en profil på den där dejtsajten som Gunilla (eller egentligen hennes vän C) tipsade om. Jag hinner inte ens få personbeskrivningen godkänd, eller lägga upp en bild, förrän en man i huvudstaden tar kontakt. Och det är ju lite uppfriskande; på den andra dejtsajten får man vara glad om någon besöker ens profil var tredje dag… jag förundras över det också, hur det kommer sig att folk går med på dejt-sajter utan att vara det minsta intresserade av vilka potentiella partners som finns där… men, så är det. Och eftersom de inte ens besöker min profil, och alltså inte vet något alls om mig, så vet jag att det inte är just mig som de inte är intresserade av… de är bara inte särskilt intresserade av att träffa någon.

Nå. Den här mannen tar kontakt. Undrar hur det är med mig. Jag svarar ungefär att det är bra, vädret lämnar en del övrigt att önska men annars så… och frågar hur det är i huvudstaden. Jo, fint väder… han berättar att han ska iväg på en utställning på ett av mina favorit-museer. Skriver att det hade varit fint med sällskap dit… och jag konstaterar att ja, det hade varit trevligt att få se den där utställningen… Han frågar ganska omgående om jag åker till huvudstaden ibland, och jag svarar att det händer, men inte så ofta. Han ber mig skicka en bild, och eftersom den här dejtsajten funkar så att man kan lägga upp en bild som visas för alla, så skickar jag honom en bild. Han har tre bilder av sig själv, ser helt okej ut.

Medan vi pratar väder, läser jag igenom hans personbeskrivning… där han skriver att han söker en kvinna med “kristna värderingar”, att han siktar på giftermål och gärna fler barn… han vill ha en kvinna som vill vara kvinna, och att han ska få vara man, att han ogillar feminism… det ringer en hel massa “passar inte ett dugg ihop med mig”-klockor i mig, och jag känner att… det vore dumt av mig att inte nämna att jag ser att vi tycks ha väldigt olika grundvärderingar… så jag gör det. Konstaterar, efter att han svarat “du är en sympatisk person”, på bilden jag skickat honom… , att vi verkar ha väldigt olika värderingar och att det kanske inte är så smart att fortsätta kontakten, det är dumt att kliva rakt in i problem när man har fått veta att de ligger där som väldigt potentiella stenar på vägen… ungefär. Han ger inte upp riktigt än, menar att “vi vet ju inte förrän vi setts om vi passar ihop eller ej”… och nä, visst, så kan det ju vara… kanske… eller inte, tänker jag…

Nå. Väldigt plötsligt, efter en lång tystnad, skriver han att han “måste dra nu, vi hörs kanske i kväll”. Och så är han bara borta… inget “hej då” eller så.

Jag och dottern ger oss ut, hon ska till pojkvännen för att sova över natten… innan vi går, hinner jag säga till henne att jag uppfattar henne som så väldigt… exemplarisk, numera. Och fråga, sådär smidigt som vilket kassaskåp som helst, “du verkar så stabil, vad är det som är fel?”… Hon blir lite putt först, men när jag förklarar att jag inte menar att det är något som är fel och att jag inte egentligen är orolig utan mer… nyfiken, på vad som händer med henne, så säger hon att… tja… hon tänker inte längre, helt enkelt… Jag säger att jag inte uppfattar att hon stänger av sig, utan mer att hon lyssnar och tar in, men bara inte reagerar jättemycket på allt jag (eller pojkvännen) gör eller inte gör, längre… och hon håller med, så är det. Hon tar några djupa andetag innan känslorna får springa iväg med henne, sådär som de har brukat göra under större delen av hennes liv, vare sig det finns fog för det eller inte… och det låter så klokt, och om jag inte hade sett hur hon faktiskt klarar att hålla sin balans även när jag är mer tystlåten än vanligt eller faktiskt reagerar rätt starkt, som jag gjorde igår på Jo´s mejl… så skulle jag ha trott att hon, som vanligt, försökte försköna sitt förhållningssätt… men jag vet ju att det stämmer, jag SER det ju, precis som jag har sagt till henne tidigare, att jag tror inte på hennes ord utan på det jag ser… men jag är ju inte säker på hur… beräknande hennes agerande är, nu… hon har lurat mig förr, jag är ju rätt lätt att lura för den som ger sig tusan på att göra det. Och är tillräckligt smart, och angelägen, för att ta reda på hur just jag lättast blir lurad… Men, jag bestämde mig för att tro henne. Kramade henne, och så gick hon åt pojkvännens håll, och jag cyklade iväg till snuskiosken och affären för att handla lite mat. Och så hem igen, en liten tur på… kanske en timme…

När jag kom hem loggade jag in igen på dejtsajten. Och nästan direkt kom ett meddelande från den där kristna mannen… han undrade hur det var med mig, jag berättade lite kort och frågade hur det var med honom. Det var ungefär så långt som vi kom… innan han skrev att “Apropå det som är viktigt för mig med tanke att passa el inte passa med en kvinna är (om jag får vara ärlig) hur man trivs i sängen. Om det funkar bra så löser det en massa andra ev problem i relationen också. Vad tycker du?”

Och jag kände bara att… nää… vi har egentligen inga gemensamma grundvärderingar har vi konstaterat, bor jäkligt långt ifrån varann, och har “känt” varann i några timmar… och han lyfter den frågan…? Han med de kristna värderingarna…? Nä, tusan… jag har bara dåliga erfarenheter av män som vill prata sex, det första de gör, typ… så jag skrev ungefär det. Att det känns en aning märkligt att börja prata om sex, när vi knappt har bekantat oss med varann, och med tanke på hans uttalade kristna värderingar, dessutom… Han backade lite, skrev att han insåg att frågan av lite “olämplig” och bad om ursäkt… men skrev att “för övrigt hindrar inte kristna värderingar sex”, och jag svarade att det gör det såklart inte, hur skulle det annars bli några barn gjorda… men att det känns lite dubbelt att han vill prata om sex, när vi just bekantat oss med varann, och han skriver i sin presentation att han… vill ha traditionella könsroller, typ… och så frågade jag. “Vilka är dina erfarenheter av att träffa kvinnor via den här sajten? Har du varit medlem länge? Söker du i första hand ett förhållande, eller snarare någon att ha sex med…? Jag är väldigt mycket för ärlighet… annars blir det mest bara besvärligt…”

Efter en god stund, kom ett kryptiskt svar…”Jag är inte som alla andra, definitivt inte. Hade min fd fru börjat banga första gången så skulle vi inte levt lyckliga i nästan 20 år. Alla såna “förnuftiga” och logiska regler har en massa undantag.”… och jag fattade faktiskt inte alls vad han syftade på. Så jag skrev det. Hur menar du nu, regler, “banga”… vad då?

Sedan fick jag inga mer meddelanden från honom…

Hörde ett program på radio häromdagen, där de pratade om hur män (pedofiler) beter sig för att få barn på kroken. “Grooming”, kallas det… och den här mannen betedde sig ungefär så. Mina frågor kom för nära den sanning som han uppenbarligen inte var beredd att stå för… fast jag frågade jätteförsiktigt, så förstod han nog att “den här bruden kommer jag inte att få i säng på första träffen, så då är hon ointressant”… Hans sura och otrevliga reaktioner påminde om hur bloggmannen reagerade, när han ville prata sex med mig… fast det var efter flera veckors intensivt mejlande, och telefonprat… och jag var så ovan vid att hantera män, som män betraktade, och hade faktiskt inte råkat ut för något riktigt så otrevligt tidigare med män, och dessutom hade jag blivit tillräckligt känslomässigt beroende av honom vid det laget för att inte våga säga “tack och hej, leverpastej”, till honom… och så har jag så himla svårt för att behandla en människa som jag har fått mänsklig kontakt med, som om han vore en tvättäkta skitstövel. Jag har svårt för att fatta att det bor ett helylle-svin i den här människan, som jag har pratat personliga och öppna saker med, från båda håll… men så här i efterhand, så tror jag att bloggmannen hade ett riktigt pedofil-grooming-beteende. Det funkade halvdåligt på mig, längs vägen, eftersom jag inte blev så smickrad av hans komplimanger som det var meningen att jag skulle bli, så han var nog beredd att ge upp flera gånger… ja fy fan. Hur ska man kunna inleda en relation med en man som kan bli en partner, när man samtidigt måste hålla sig medveten om, precis hela tiden, att “den här mannen kan mycket väl bara lura mig”…

Nästa sak som fick mig att känna “herregud”, idag… var att jag upptäckte att Jo hade lagt upp en enda bild på sin blogg idag. På kvinnan som jag antar är den han gick bakom ryggen på mig, med… och han vet att jag kollade hans blogg igår, så han måste ha räknat med att jag skulle göra det idag också… och då är frågan… ville han “bonda” med mig igår, för att han nu har gått och längtat efter att kunna lägga upp bilder på henne på sin blogg, men liksom ville få mitt “godkännande” innan han gjorde det, eller är det tvärtom… att det faktum att jag inte svarade på hans mejl, gjorde att han valde att lägga upp bilden… för att såra, försöka trigga, mig? Vid det här laget har jag fattat att han kan vara ett riktigt ärkesvin, något som faktiskt inte alls lyste igenom fram tills att han avslöjade att han hade ljugit för mig och gått bakom min rygg, men utan någon ånger… där fanns inget motsvarande svinigt som hos mannen på dejtsajten idag eller bloggmannen, inget hotfullt om jag inte gick med på hans krav… det är verkligen inte lätt att lära sig vilka tecken man ska leta efter, när de beter sig på olika sätt för att vara sviniga mot en… ja, herregud.

Och till sist, så såg jag filmen på TV om Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre. Ajajaj, beklämmande i hela hjärtat… hur denna kvinna låtsades, inför Gud, sig själv och hela världen, att hon frivilligt gick med på att helt och hållet spela efter Sartres regler för deras förhållande… och till slut träffade hon en man, som visserligen också uppenbarligen fick en makt-kick av att vara den förste som tillfredsställde henne sexuellt, men eftersom hennes känslor och lojalitet fanns hos Sartre, så vann inte den mannen över henne ändå… utan fick finna sig i att hon valde Sartre, när det kom till kritan, trots att den andra mannen sa att han älskade henne och ville gifta sig med henne, och Sartre gjorde det enorma tricket att lura iväg henne till USA för att han själv skulle kunna ta kvinnan som han var besatt av för stunden, till Paris… snacka om att bli lurad, där ligger jag kraftigt i lä, när det gäller hur Jo gjorde mot mig…

Men det som var så smärtsamt tydligt i filmen, var att det inte fanns något enda sätt för en kvinna att vara jämställd med en man. Ingenstans, inte i någon relation… så fort som hon blev förälskad eller tillräckligt intresserad, så hade han övertaget… för han spelade ut henne med sina känslor, makten över henne var viktigare än kärleken till henne…

Jaa, he-re-gud.

Och så får man inte säga högt att män beter sig som svin mot kvinnor… för då är man militant feminist, och hängs ut i media (eller får hat-meddelanden på sin blogg… Kom igen, IP 194.30.169.90, now´s your chance! Jag kanske t o m publicerar dina sjuka kommentarer den här gången!) som om man vore helt galen, alla stackars män som inte har lust att se att de någonsin själva har förfäktat kvinnofientliga värderingar blir så djupt sårade i sina ömtåliga själar…

… och samtidigt förväntas man veta, kunna, förstå, vara redo för och lära sig att se alla osynliga tecken, som innebär att “just den här mannen kommer att försöka lura mig”… man får inte stöd av sina medsystrar, inte ens av dem som själva drabbats av samma sak. Som har blivit lurade, när de har blivit förälskade, eller bara har velat tro mannen om gott eftersom han har öppnat sitt hjärta för en… man förväntas kunna se att hans tårar över en personlig kris, är bluff. Man förväntas se, under alla de minuter, timmar och dagar som man kommunicerar med honom, på olika plan, att “den här mannen lurar mig och är egentligen bara ett svin”… för om man “låter” sig bli lurad, och sedan reagerar med ilska, bestörtning och sårade känslor… då får man råden från medsystrarna att “inte ta det så hårt”, eller så får man höra att ”du ska nog leta efter orsakerna till att du valde en man som lurade dig, hos dig själv, och inte ge honom skulden för att han lurade dig”… ja, herregud. Vi lever verkligen i en patriarkal hasch-dimma… hela världen ljuger för sig själv, männen för att de inte vill behöva stå för det som de mycket väl vet att de gör och att det är för jävligt, och kvinnorna för att bekräftelsen från män är så oerhört viktig att vi hellre gnager av vårt eget ben, än säger, och ser det, som det är…

Damn you if you do… and damn you if you don´t. Hur man än vänder sig, så blir det kvinnors fel att män behandlar kvinnor som skit… ja herregud.

Och så ska man försöka navigera bland alla dessa mer eller mindre osynliga blindskär… och hitta den där sällsynta mannen, som inte beter sig som ett svin mot kvinnor… det är verkligen inte särskilt lätt. Ett heltidsjobb, typ. Och… om man är ensamförsörjare, uppsagd sådan dessutom så att man måste bemöda sig ännu mer än vanligt för att kanske få ett nytt jobb… då har man inte “heltid” över, till att försöka koncentrera sig på att undvika att bli lurad, igen…

När jag såg filmen om Beauvoir & Sartre, kunde jag verkligen känna ångesten som präglade henne, i deras relation… jag kallar den känslan för “ångest”, andra kallar den för “passion”… att gå omkring och må dåligt mest hela tiden, för att man inte kan lita på den som man är kär i. Att Jo´s bild på bloggen på något sätt är riktad till mig, har jag inte längre någon anledning att betvivla… jag vet att det är jag och ungefär en eller två till, som läser hans blogg alls. Det har han själv sagt… innan han började vilja sätta krokben för mig. Jag vet också att han har statistik på bloggen, han har sett tidigare att jag varit inne och kollat, och kommenterat det till mig… och jag vet ju att han gillar det här med stormiga känslor. Jag förstår att han vill trigga mig till hysteriska utbrott… och det kommer inte att hända… men inte desto mindre känns det… kränkande, att behöva se hur illa en del män är beredda att bete sig, för att försöka skaffa sig makt över en kvinna… det är inget jag önskar. Jag önskar att män ska ha… någon slags moral, som innebär att de inte strävar efter att ta makten över och sätta sig på kvinnor…

Och jag vet att alla män inte är sådana. Bara alldeles för många för att jag ska kunna veta vilka jag ska akta mig för, och inte… och utan kvinnors stöd, blir det ännu läskigare, att försöka… fast som tur är, så har jag stöd och förståelse från några kvinnor i alla fall. Men någon offentlig diskussion i frågan, blir det inte…. tyvärr. Bara jag, som hänger ut mina erfarenheter, så att sådana som min kära trakasserare kan ge sig på mig…

Ja, gott folk. Säg mig hur jag ska förhålla mig till det här… till män. Finns det någon kurs att gå, så att även sådana som jag, som har jäkligt bra förmåga att snappa upp underliggande värderingar hos folk, och som dessutom har en himla massa erfarenhet av män, kan lära sig hur man ska se om en man är schysst eller inte…? Och hur man värjer sig från män som är skitar, utan att själv behöva bete sig som en skit? Råd tages tacksamt emot… sunda sådana, då…