En märklig dag… inte så mycket utanför, men inuti…
Dottern gick ut och la sig på gräset lite innan ett. Jag gick ut en stund senare… lyssnade på radio, hörde Sommarprataren Jana Söderberg. Intressant program, på temat “frihet”. Hon hade frågat sina och vännernas barn om vad frihet var för dem… “när man kan slappna av, att plocka blommor… och kärlek… är också frihet för mig… när jag är sur känner jag mig inte fri, när jag är avundsjuk känner jag mig inte fri… när man sviker eller gör något dumt mot någon annan, då… går det på gränsen!” 
Mm, kloka tankar…
Dottern och jag småpratade lite mellan varven. Det var så varmt att det var väldigt skönt när vinden tog i lite… En timme blev det ute ungefär, sedan kände jag att… även med solskyddsfaktor 10, så skulle inte huden tåla mer sol. Det verkar inte som om jag bränt mig särskilt, trots att det egentligen är första gången i år som jag solar annat än det som blivit av att röra sig ute med lättare kläder.
När vi kom in, sa dottern att hon ville åka till bibblan. Jag tyckte det lät som en bra idé, och ställde in mig på att vi skulle göra det… men så skulle dottern städa lite på sitt rum bara, och när hon väl börjat med det, satte hon igång att rensa blnad sina kläder, sånt som ska slängas eller ges till Emmaus… och en del kläder, som hon har fått av sin fars kärlek (som han inte lever med eftersom hon bor i en annan del av landet, och han inte fixar distansförhållanden – fast det har han sagt till mig, men inte till sin sambo… ja, fy fanken, det finns saker som man inte vill veta…), gav dottern vidare till mig. Och så rensade vi ut bland skorna i klädkammaren, fick ihop en dryg påse med skor att lämna till Emmaus, och fler par som vi slängde. Det blev lite mer plats i klädkammaren… och dottern tyckte att vi skulle fortsätta, men jag var så inställd på bibblan, så vi samlade ihop det vi fått ihop och slängde ett par påsar och tog med oss ett par. Cyklade till Emmaus och ställde in påsarna i boden där man kan lämna sånt man vill att de ska få.
Och så hojade vi vidare mot stan, småpratandes och busandes. In på bibblan, träffade ett par gamla klasskompisar till dottern, och så lämnade hon de böcker hon skulle och vi lånade några nya. Passade på att titta efter i Majas alfabetssånger, hur de sånger lät som vi inte kom ihåg på midsommar. Och så hade vi tänkt äta på stan… gick förbi flera restauranger, och det var fullt med folk överallt. Helt otroligt, jag blev alldeles snurrig och kände inte igen min gamla stad… precis överallt var det människor, och motorcyklar och ett tivoli… till slut hittade vi ett bord på en av krogarna, och beställde pasta med oxfilé, färska champinjoner och parmesanost. Vid det laget var vi både vrålhungriga, någon lunch hade det inte blivit idag, och ordentligt slut av solen… jag hade haft en svag huvudvärk sedan jag kom in från gräsmattan, jag får det ibland när jag är mycket i solen. Tror att det är D-vitaminförgiftning…
Maten var… okej, i relation till det rätt höga priset… och vi drack vatten till. Ett par damer frågade om de kunde sitta vid vårt bord, det var fullt vid alla utomhusbord, och vi sa okej, men jag orkade faktiskt inte konversera dem som jag skulle ha gjort i vanliga fall… jag blev alldeles yr av alla människor.
Satt och tittade på människorna… där var mest 50+:are, och jag tittade på männen och tänkte att… det där hade kunnat vara J (fast han är 50-), att så småningom så kommer det att vara den sortens män som jag kommer att dejta… antar jag. Lite mage, lite gråa hår… och det kändes som om jag var på besök från yttre rymden, och kollade in de där människorna och försökte förstå… vilka de var, vad de ville med sina liv… vad som driver dem. Och jag kände verkligen att… jo, jag är rätt annorlunda. Jag ser alltid mig själv som “vem som helst”, tror att jag är lik “gemene man”… men idag slog det mig att… så är det nog inte, riktigt… och jag blir nog inte mer “som andra”, med tiden… Jag värderar det inte, det är varken till min eller någon annans fördel, det bara är. Men det väcker en hel del tankar, och känslor, i mig…
När vi ätit ville vi ha efterrätt, så vi gick till en mataffär och köpte ett paket Carte D’Or-glass och fick ett par plastskedar av kassörskan. Och så for vi till en brygga där det fanns lite plats bland alla sommarflanörer (och här var medelåldern snarare… 20, kanske). Vi satte oss mitt emot varandra och slurpade i oss ur glasspaketet, medan vi hade väldigt otvunget trevligt…. det är rätt häftigt att upptäcka att min dotter och jag faktiskt trivs i varandras sällskap, även när vi inte gör något speciellt. Skrattar åt varandras fånerier… det är rätt stort. Och jag känner, till min förvåning, att ingen av oss anstränger sig extra för att tycka att det är trevligt… så har det inte alltid varit, inser jag, när det känns såhär… självklart. En ynnest, att få uppleva.. verkligen. En gåva.
Och så cyklade vi hemåt. Dottern skulle till pojkvännen, så vi skildes åt längs vägen, och jag for hem. Huvudvärken blev bara värre och värre… jag tog en tablett när jag kom hem, och en mugg kaffe, men det verkar inte hjälpa…
Jag såg på Ghost whisperer. Om en kille som kom tillbaka i flera skepnader, från flera liv som han hade levt, och anledningen till att han återrföddes igen och igen, visade sig till slut vara att han inte hade förmått ta in människorna som hade älskat honom under hans liv… han hade inte lyckats värdesätta den kärlek och omsorg som hans närstående hade visat honom. Och när han berättade att han hade sett sina föräldrar dö, alla sina nära och kära längs vägen, hade försvunnit, och det gjorde honom så ont… och jag tänkte att det kanske var skälet till att han inte orkade värdesätta det han fick från andra, till slut… jag kunde känna igen mig, lite. När man blir sårad, fråntagen dem som man älskar… händer det för många gånger, så blir man till slut en annan människa.
Jag känner att jag är… trött. Trött på att försöka förklara mig, att försöka nå fram till människor… trött på diskussioner och svåra samtal. Jag vill bara dra mig tillbaka, vila, på något sätt… låta den här våren få sjunka in i någon slags glömska. Jag tänker på tarot-korten på midsommardagen, som sa att det är dags att jag släpper saker som har präglat mig, för att lämna plats för nytt… och jag ser inte exakt vad det är som jag ska släppa taget om, men känner ändå att det stämmer, på något vis.
Sovdags.
4 comments
Comments feed for this article
juli 4, 2008 vid 2:03 e m
Maken
Hallå Leva!
Hoppas allt är bra med dig. Jag reflekterar mycket på dina rader “släppa taget”
Hur gör man det? Har du något bra tips… och precis som du också skriver, vad eller hur mycket skall man släppa taget?
Ibland funderar jag; skulle det bästa vara att släppa taget helt… sälja allt och börja om någon helt annan stans. Samtidigt så är det något som håller en kvar. Att det skall vara så svårt. Jag beundrar ofta människors mod att våga släppa och kliva in i det nya. För det kräver nog att man verkligen släpper innan man kan se och njuta av det nya.
Många tankar är det…
Idag fredag, skulle egentligen giga men har inte orken med mig. Är också utav vänner bjuden på en fin resturang, fördelen är att den ligger ett stenkast från där jag bor. Kamrater som tycker jag måste komma ut och träffa folk men jag vet faktiskt inte om jag orkar det heller. Tänker mycket på dina ord; att jag måste få slippa orka nu.
Gick ner på stranden och satt där över en timma. Lyssnade på havet och tillät mig vara ledsen. På något vis lindrar det, havet bringar harmoni.
Önskar dig en fin fredag och allt det bästa. Många sommarkramar
//GG
juli 4, 2008 vid 3:04 e m
Leva
Hej GG, först och främst vill jag bara säga hur otroligt tacksam jag är, för att du både reflekterar, och delar med dig av dina tankar… det ger mig massor att få chansen att liksom bolla mina tankar, också.
Jag vet ju inte exakt hur din situation ser ut, bara på ett ungefär, så jag vågar mig inte riktigt på att ge råd, eller så… Men, rent generellt, så är det ju tryggheten (man vet vad man har, hur jävligt det än må vara, men inte vad man får – hur ljuvligt det än kan visa sig vara), vanan, och så ens värderingar, som gör att man inte släpper taget. Jag tycker att du ska vara stolt över, och hålla fast i, din värdering som handlar om att ta ansvar för det som man har gett sig in i, för det är en väääldigt utdöende inställning, i dagens samhälle…
Sedan… tänker jag som så, att sammanhang som känns mer eller mindre besvärliga i livet, får man titta på utifrån Sinnesrobönens princip. Så här, ungefär:
1. Kan jag förändra situationen så att den bli bättre? Om JA, jobba stenhårt på att hitta de sätt att förändra som verkligen fungerar, dvs gör inte “mer av samma” som du redan har provat, för det vet du ju att det inte fungerar…
Om NEJ – släpp taget, dvs…
2. Acceptera. Acceptera att hur väl du än vill, hur mycket du än älskar, hur många möjligheter som du själv än kan se, så krävs att den/de andra parterna/sammanhangen har samma bild som du… du kan inte förändra en annan människa om den inte är inne på samma linje – acceptera det. Det GÅR bara inte, aldrig någonsin. Du kan stå bredvid den och komma med uppmuntrande tillrop och emellanåt peka lite försiktigt på frågor som den andra kan ta om den vill, eller inte, men du kan INTE förändra någon annan… acceptera att andra människors förändring bara kan drivas av deras egen vilja. Det innebär också att du måste acceptera att det inte är DITT ansvar att förändra den andra… du har inget ansvar, ingen skuld, helt enkelt inga möjligheter, och då gör du alla en tjänst om du slutar känna att du borde.
3. Och det allra svåraste tricket, det som tar hela livet att lära sig, eller så… att skaffa sig förmågan att inse skillnaden mellan det som du ska förändra, och det du ska släppa.
Jag är inte så säker på att alla människor som släpper och ger sig in i det nya, gör det för att de verkligen har brottats med frågan innan de släpper… jag tror tyvärr att lite för många människor helt enkelt har så mycket fokus på sin egen njutning, att de bara struntar i vad de lämnar bakom sig, när de kliver in i det nya. Och att göra så, tycker inte jag är beundransvärt alls… men jag förstår att det nog inte är det som du tänker på, som du beundrar att andra gör.
Steg ett i att kunna släppa, tror jag handlar om att vara ärlig mot sig själv när man tar reda på vilket det starkaste motivet är till att man inte släpper taget. Ofta kan det handla om rädsla för att bli ensam, eller att det känns jobbigt att byta vanor… fast allra oftast handlar det nog om att det är lättare att tänka på problem som ligger utanför en själv, än att ta tag i sina egna, privata mönster. Man kan intala sig att kärleken är skälet till att man stannar, och visst kan kärleken finnas där också… men frågan är om den är det starkaste motivet till att man stannar? Ofta är den inte det, i slutänden… men även om kärleken är skälet till att man stannar, så måste man ändå ta tag i steg 1 ovan – är det verkligen möjligt för mig att förändra den här situationen så att den blir på ett sätt som både jag och övriga berörda mår bra? Jag tror att man ibland behöver släppa, fast kärleken finns där och är stark… och det är hur svårt som helst.
Tålamod med sig själv, är en viktig dygd i sammanhanget!
Att försöka att inte racka ner på sig själv, varenda gång som man faller tillbaka i det gamla mönstret… utan i stället bara konstatera att “jaha, nu blev det så här igen”, och så resa sig, borsta av gruset från knäna och gå vidare på den där vägen som man har bestämt sig för att man ska följa…
Fint att du har vänner som “drar ut” dig, som vill dig väl och distraherar dig lite, även fast orken inte riktigt finns hos dig… hoppas att ni får en fin kväll tillsammans. Kramar tillbaks.
juli 4, 2008 vid 3:37 e m
Lovisa
Skönt att rensa i garderoben =) Behövs göras i min också.. ha en bra sommar =)
juli 4, 2008 vid 3:43 e m
Leva
Hej Lovisa, välkommen, och detsamma!