Dottern och jag for på stan igår. Hon skulle hjälpa mig att vara smakråd för en ny bikini, som jag egentligen har behövt rätt länge nu men när jag badade på midsommardagen i bikinbrallorna, och grenen hamnade halvvägs till knäna, fick jag lov att acceptera att den här bikinin har verkligen gjort sin tid på jorden… Det har ju varit vråldyrt med bikinis länge, och nu är det rea för hela slanten, så det slutade med att jag fick med mig två olika bikinis för ca 250 kr sammanlagt. Varav ingen satt bra upptill, men just nu finns det ju bara ungefär en modell på bikinöverdelar… jag tyckte att jag såg ut som en kvinnlig kroppsbyggare i båda, och jag tycker inte att det är snyggt med kvinnliga över-byggda kroppar… (Inte manliga heller, för den delen, över-musklighet är verkligen inte snyggt alls!) Nåja, jag ska ju bara ha bikini på stranden och i solen, det får funka.

Det var rea på BH:s också, och där fick jag tag på ett par stycken som å andra sidan kändes helt perfekta. Det händer sällan att jag hittar bra sådana heller, så det blev bra. Dottern som smakråd fungerade sisådär, hon for iväg och provade själv mest hela tiden medan jag ville ha råd… Men det gjorde inget, huvudsaken var nog att jag fick sällskap, egentligen.

När vi shoppat, tog vi en fika i en av galleriorna. Jag lyfte en tanke med henne som jag fått tidigare under dagen… om att jag nog kanske ger upp lite för snabbt, när en man säger att han inte är kär i mig eller om han faller för någon annan. Nu tänkte jag inte på Jo, för honom vill jag verkligen inte veta mer om eller av under resten av mitt liv, det han gjorde mot mig var oförlåtligt, faktiskt… men jag tänkte mer generellt. I krig och kärlek är ju allt tillåtet, finns det de som säger. Jag brukar tycka att det är rätt jobbigt att kärlek egentligen likställs med krig av rätt många människor… dvs det är mycket spel som går ut på att få kvinnan i säng i lagom högt tempo för att han inte ska tycka att hon är för lätt-nedlagd, och sedan är det maktkamp om vem som ska slippa jobba hemma, vem som ska få mest service av den andra och mest frihet att leva så som han själv vill… verkar det som. Jag tycker inte att mina förhållanden t o m exet var sådana, men alla män jag träffat på sedan dess har sett kvinnor som bytesdjur, verkar det som. Och rätt många både män och kvinnor verkar tycka att det är så det ska vara, så jag känner mig som om jag lever i ett eget litet reservat för mig själv, där de spelreglerna mer tyder på omognad, osäkerhet på det egna värdet och helt enkelt fel inställning till vad kärlek är…

Tanken som jag dryftade med dottern, fick jag faktiskt ur Deepak Chopras påstående att det mesta av människans strävan i livet handlar om att undvika smärta och söka njutning. Det fick mig att fundera över förhållandena mellan könen… hur det kan komma sig att vi har en kollektiv bild av “kärlek” som handlar om underbara ljuvliga känslor, ett ömsesidigt speglande, gemenskap och samhörighet och närhet och smekningar… när det som främst glorifieras som “kärlek” och “förälskelse”, handlar just om krig, i kärlekens namn… Jag känner mig oerhört ensam om att verkligen tycka att kärlek ska handla om tillit, ömsesidig respekt, gemenskap, värme och närhet, snarare än om passionerade känslor som bygger på att man är totalt osäker på var man har den andra. Faktiskt, det är sällan som jag möter människor som håller med mig om att förälskelse snarast ska betraktas som galenskap, och att det inte alls är särskilt roligt att leva i den otrygghet som förälskelse innebär… förälskelsen är fortfarande det som vi hyllar mest, i vårt samhälle. Jag är för beroende av att ha en någorlunda förutsägbar vardag, för att tycka att det är önskvärt att kastas hit och dit mellan hopp och förtvivlan, som förälskelse trots allt handlar om och bygger på… nå, nu bytte jag tråd lite, ska försöka hitta tillbaka till den där jag började, och ta den andra senare.

Det jag tänkte, var att jag kanske är dum som bara accepterar, och tar på mig en roll som stämmer med den acceptansen, att t ex J säger att han inte är förälskad i mig. För honom, och de flesta män som jag förstår det, innebär “inte förälskad” att relationen ska handla om ett kompisskap som kan innehålla grova sexuella skämt och annan grabbighet, och som syftar till att göra “kompis-tjejen” till så mycket kompis att hon slutar att vara kvinna. För den sortens män som J, verkar det som om det bara är i förälskelsen som de ids bemöda sig om att behandla en kvinna med respekt och omtanke… och det är tydligen dessutom rätt jobbigt att behöva göra det. Har de fått det sex som de vill ha och är nöjda med det, så blir det fritt fram att sätta sig i soffan och pilla sig i naveln och knappt svara på tilltal från kvinnan som inte längre är en “förälskelse”… och det där har jag svårt att förstå, för jag gör nog inte så stor skillnad på människor och människor. Jag vill inte ha en man som behandlar mig med uppmärksamhet, intresse och respekt enbart för att han råkar vara förälskad just då, eftersom det får mig att inse att förr eller senare så kommer hans förälskelse att falna, och då kommer han att bete sig mycket mer respektlöst mot mig…

Och där någonstans börjar jag undra över varför vi har bilden av att kärlek är något så eftersträvansvärt… när de allra flesta av oss har erfarenheten att om det är någon i tillvaron som behandlar oss illa, så är det oftast den där kärleken som vi lever med…

Men, om vi utgår från att så gott som alla människor, eller i varje fall män, inte klarar att behandla en partner trevligt om han inte är förälskad i henne… och jag inte vill bli behandlad som någon man kan ställa där det behagar en när man inte har lust att vara trevlig längre, av någon man överhuvudtaget men absolut inte av mina kärlekar och vänner, så kanske jag skulle behöva öva mig på att hålla kvar en mans förälskelse. Hur gör man då, någon erfaren kvinna som vet? Jag är uppfostrad med föräldrar som framför allt var varandras partners, de visade varandra respekt och kunde lita på och räkna med varann. De behandlade varandra trevligt, för det allra, allra mesta. De var inte särskilt gosiga med varann, det kunde de gott ha varit tycker jag, men deras relation byggde mer på kamratskap än på passion och oberäknelighet. Jag tycker fortfarande att det borde vara vad alla människor skulle vilja ha… och jag förstår fortfarande inte mamma som valde att skilja sig från pappa för att hon träffade en man som svepte iväg med henne på rosaskimrande, opålitliga och instabila moln, som hon faktiskt såg att de inte höll, redan medan hon inledde den relationen… men det är klart, mamma hade haft ett enda förhållande innan hon träffade pappa, som hon var gift med i 27 år. Hon hade inte så mycket erfarenhet av förälskelsens stressande inverkan på vardagslivet, som jag har haft möjlighet att prova… rosa moln i all ära, men när man inte vet vart ens pengar tagit vägen eller var mannen i ens liv befinner sig heller, och han kommer hem med ett fång rosor mellan varven, så blir det inte så mycket ork och energi över till att sköta om resten av livet. Jobbet, huset, vännerna, semesterplanerna… allt sånt där blir skitsvårt att orka strukturera, när det mesta av ens energi går åt till att försöka förhålla sig till en partner som man aldrig vet om man kan lita på. Inte ett dugg sexigt eller åtråvärt, i min värld…

Jag kom att tänka på H, som jag hade ett kort förhållande med innan jag träffade dotterns far. Han var en… kanske lite bohemiskt lagd kille, med massor av driv och energi, han hade långt hår och gick i en gigantisk gammal vinterjacka från militären, och så pluggade han fysik… han var en udda fågel i sitt sammanhang, och vi föll inte stenhårt för varann från någondera hållet. Vi hade stort utbyte av varandra på det mentala planet, det var nog mest där som attraktionen mellan oss låg. När vi varit tillsammans i några veckor träffade han en väldigt ung flicka, på besök hemma i huvudstaden under en helg, och det första han gjorde när han kom tillbaks och klivit av tåget, var att gå raka vägen hem till mig och berätta att han var kär… så att vi måste göra slut. Det kändes som ett schysst sätt att hantera saken, jag fick veta innan han hade inlett något med den unga flickan… som var såpass ung att det slutade med att hennes mamma förbjöd förhållandet, något jag förmodligen också skulle ha gjort, om min dotter varit så ung… hon var bara knappt lovlig, tjejen… Tror inte att de hann ha sex med varann, eller ens kyssas, faktiskt… han föll nog för “det oskyldiga lilla lammet”, där, han fick vara den stora stygga vargen som hade makten att krossa henne, men lät bli, i sin välvilja… Fortfarande känner jag att… som man, som människa, så var han någon som jag… älskade, faktiskt. Han hade en del värderingar som inte var vare sig helt sunda eller särskilt stadiga, men det kändes som om han var en människa, i relation till mig… inte ens då var jag svartsjuk på den unga flickan, för det jag fick från H var på ett mycket mer mänskligt respekterande plan, än det han kunde och ville dela med henne… hon fick hans förälskelse, jag fick resten av människan, och det var mycket mer intressant, för mig.

Men jag har undrat om det hade funnits något som jag hade kunnat göra, som hade gjort att han hade valt mig. Jag hade aldrig kunnat appellera till hans dröm om det oskyldiga lammet, det var ju liksom det faktum att vi hade en del erfarenheter båda två, som gjorde att vi hade så mycket gemensamt… Han är ett rätt bra exempel på… hur män fungerar, tydligen. Känslor går före logik, när det gäller förhållanden… och jag vill bli vald för att jag är en bra människa att leva med, inte bara för att jag har en snygg häck eller ett smittande skratt. Och det är nog för mycket begärt av mig, att en man ska vilja ha mig för min personlighet och min intelligens… det är liksom inte de kriterierna som män har, när de jagar en kvinna. Snarare tvärtom, det tycks som om intelligens och personlighet hos en kvinna, är som krucifix för Dracula, för den svenska vanliga mannen…

De män som jag har träffat under det senaste året, har varit antingen den sorten som har insett att han är så tråkig att han får vara glad för vilken kvinna som helst som vill ha honom, eller av den sorten som… har massor att ge, personlighetsmässigt, de är intelligenta, har humor, är självreflekterande och har en viss charm… och den sortens män söker tydligen Det Oskyldiga Lammet. De kan tydligen inte bli förälskade i Kvinnor Med Hjärna… Jag vet inte hur mycket av deras drift som är “naturlig”, att män faktiskt ska fungera så, och hur mycket som handlar om sviktande självkänsla som de vill fylla på genom att jaga och nedlägga (för dem) Attraktiva Kvinnor. Helt klart är att jag har för god förmåga att både tänka, prata och genomskåda den sortens män, för att de ska orka/vilja ha ett förhållande med mig… deras förälskelse dör, när de inte blir omtyckta för den roll som de spelar, utan i stället för den som de är. De behöver tystlåtna, mjuka, följsamma och beundrande kvinnor… inte riktiga människor, som gillar dem trots deras mer eller mindre knepiga egenheter.

Jag söker ju mönster, försöker hitta sammanhang mellan saker och ting… det utmärker mig, och jag testar tankar från flera håll, vilket ibland kan leda till att jag kommer fram till rakt motsatta uppfattningar i en del frågor. Livet är ju inte så okomplext att det går att förklara med bara en enda modell… modellerna som gör oss till de vi är, är så många att utfallet ibland inte går att förklara. Det finns människor som är väldigt förutsägbara: övergrepp i barndomen leder till psykisk ohälsa som vuxen, en frånvarande pappa leder till att en kvinna söker distanserade män, barn till alkoholister blir själva alkoholister, trots deras enormt dåliga erfarenheter av att leva med sådana föräldrar… en del människor följer “modeller” rättså perfekt, och blir därför ganska “lättlästa” och förutsägbara. Och så finns det de som är en kombination av erfarenheter och gener, som skapar helt andra förhållningssätt som vuxna… “maskrosbarn”, som blir starka, framgångsrika vuxna, för att de har det i sig rent genetiskt. Och så de som blir knarkare fast det inte finns några bakomliggande vare sig sociologiska eller psykologiska förklaringar… eller ens några medicinska, ibland. Vi är produkter av våra gener och våra erfarenheter, och ibland blir människor till en vuxen mix som man inte kunde tro, när man såg barnet från början… det är skönt att det är så, kan jag tycka, det gör att min nyfikenhet på andra aldrig tar slut.

Men jag vill inte ha en man som ser sig själv som en loser redan från början, som väljer mig för att jag är den enda som förbarmar mig över honom… och inte heller en man som ser Jakten som det enda värt att leva för, som aldrig heller ser människan bakom kvinnan… jag vill ha en man som verkligen genuint tycker om mig, den jag är, och sedan gör det inget om han skulle råka tända på mig också. Men inte omvänt… inte attraktionen först, och sedan… inte alls personligheten, för den får man ju aldrig syn på i sitt hormondränkta tillstånd av förälskelse… och jag tror inte att män tycker om kvinnor, som människor. Jag tror att en himla massa kvinnor inte heller tycker om män, som människor. Och jag tycker att det är… korkat. Att inte kunna falla för en människa om den inte stämmer med en handfull “triggers” som man själv bär med sig… att inte kunna se, och värdera, människan bakom attraktionen.

Fast förmodligen är det inte korkat, det är antagligen snarare oftast bristande självkänsla som gör att man faller för stereotyper i stället för för människor. Om jag inte tror att jag är en värdefull och intressant människa, så vill jag kanske inte ha en annan värdefull och intressant människa heller… så tror jag att det oftast fungerar, faktiskt.

Och jag ställer högre krav på både mig själv och min omgivning, än så. Det funkar inget vidare, tycker jag… De flesta människor vill inte bli bekräftade som de de är, de vill få uppskattning för det som de tror att de är. Det pratade jag en del med J om, sist vi pratade en längre stund i telefon, hur han hanterar att få beröm för sånt som han själv inte värdesätter hos sig själv… och förälskelse handlar inget alls om den andra människan, utan bara om hur den andra får en att känna sig. Så ska man få en annan människa förälskad i sig, så ska man dels ha tur och “hitta” den i ett läge där den är öppen, och dels lyckas hitta “nycklarna” som tillfredsställer fåfängan hos precis just den här människan… och då är vi inne på en ganska djup nivå av manipulation. Hur kul är det att vara ihop med någon som man vet att man har manipulerat till att tycka om en?

Tre av herrarna som jag träffat sedan exet, har varit av den sorten att de smickrar kvinnor (människor överhuvudtaget) så att de ska få som de vill. Bloggmannen kämpade som en tok, för att försöka göra mig till mig i trasorna över hans smicker… och både han och Jo blev frustrerade, och därmed kanske triggade att fortsätta försöka?, av att jag inte hade ett så stort behov av andras bekräftelse, att jag lät deras åsikter om vem jag var, definiera mig… För J och bloggmannen, var målet med deras strävan att smickra mig, tydligen att få mig i säng. Med Jo… vet jag inte vad målet var, sex var viktigt men det känns inte som om det var det som var slutmålet, ändå… Det som jag tror förenar de här herrarnas strävan, är en tro hos dem att om de lyckades bryta ner mitt “försvar” (som egentligen handlade om att jag inte lät dem definiera mig), så skulle de få mig i säng, och därefter skulle jag vara… desarmerad. Efter det, så skulle jag ha blivit en undergiven, följsam kvinna som levde bara för att tillfredsställa deras behov… och så visade det sig att det inte alls lyckades. Jag blev ingen annan människa efter att vi haft sex, än jag var innan… jag var lika stark, tydlig, bestämd med vad jag vill och tycker, som innan. Det gjorde dem så frustrerade att de helt enkelt inte stod ut med mig längre… de ville att jag skulle bli svagare än de, i alla fall på något område, och så blev det inte så. Det klarade de inte av… så då måste de sluta känna för mig, göra slut med mig.

H, han för tusen år sedan, påminde en del om J. Båda har en värme, de är intelligenta och roliga att vara med… och jag funderade på om det skulle kunna vara möjligt för mig att hantera J på något annorlunda sätt, som skulle kunna göra honom förälskad i mig. (Ifall det nu är det jag vill – dit har jag inte kommit i tänkandet än! )

Jag gillar ju att testa tankar som handlar om att göra annorlunda. “Mer av samma funkar inte” är en Dr Phil-devis som jag tror stenhårt på… och jag vill försöka komma på vad, och hur, jag kan göra annorlunda, för att få ett annat utfall än de tidigare, i de fall där jag inte är nöjd med resultatet. Så… skulle det kunna finnas något jag skulle kunna göra annorlunda med J, som inte samtidigt innebär att jag måste ta på mig en roll som… är omöjlig för mig att leva i? Jag har varken tagit reda på om jag vill det, som sagt, eller kommit på hur jag i så fall skulle göra… men den senare av de frågorna vill jag fortsätta att grunna på.

Dotterns reaktion var att tycka att “‘är det slut så är det slut, det är ingen vits med att försöka få till det igen”… och vem i hela världen kan ha gett henne den uppfattningen, tro…? Den stackars ungen får leva med att hennes mamma är den första med att kullkasta sina egna teorier… Jag ser ju exempel på människor som faktiskt inte ger upp. Som fortsätter att uppvakta, på olika sätt… och lyckas. Själv har jag alltså aldrig vare sig trott att det går, eller försökt… min respekt för andras uttalade känslor har varit för stor för att jag ska komma på tanken att jag skulle kunna förändra den andras känslor. Men kanske har jag tänkt fel…? Jag tänker på barndomsvännen K, som var kär i sin L i tre år, innan hon ens gjorde något försök att dryfta saken med honom… hon valde att bara finnas där i hans närhet, och prata med honom om tillfälle gavs, annars beundrade hon honom bara på lite håll. Jag fattade inte då och fattar inte nu, hur hon orkade vara platoniskt tokförälskad i honom så länge, innan tillfälle gavs… men det funkade ju, de är fortfarande lyckligt gifta med varann. På något plan tror jag att hennes målbild handlade om genetiska förutsättningar för sin blivande avkomma… faktiskt. Ovanligt, men egentligen så som naturen har tänkt sig det, ifall vi människor nu har fattat evolutionen rätt…

Nu vet jag som sagt inte om jag tycker att just J är värd sådan uppvaktning från min sida. Men själva tanken, liksom… att det kan vara värt att inte ge upp. Den vill jag prova…

Nå. När dottern och jag hade fikat igår, for jag till E för prat och massage. Det blev mest prat, men lite massage också… det var sista gången hos henne, för min del. Jag fick lov att berätta om Jo´s svek… och det var faktiskt jobbigt att behöva prata om det igen. Jag har… förträngt att han funnits, på sätt och vis… och uppehöll mig mest kring just det fenomenet, i vårt samtal. Om det är en sund reaktion, eller om jag bara stoppar undan smärta som poppar upp någon annanstans så småningom, med denna förträngning… om det nu är förträngning det handlar om.

När det tog slut med exet, lärde jag mig att surfa på känslorna. Att notera att de fanns där, men inte låta dem ta över min vardag. Den mekanismen har jag använt när dottern svek mig, och det var den som slog in även när Jo… gjorde som han gjorde. E frågade mig om jag såg likheter i mina reaktioner mellan J och Jo, och jag har inte tänkt så, eller sett sådana… så jag sa att jag ser fler likheter mellan dottern och Jo, när det gäller mitt sätt att hantera det som hänt. Skitförbannad och upprörd, och sedan… stänga av, i princip… eftersom det inte finns något jag kan tänka, säga eller göra som kan förändra den rådande situationen.

Och hon sa det inte rent ut den här gången, bara nästan… “hur ska du göra för att få tillbaka energin, kraften, tilltron…?” Jaa… där är jag inte än. Att jag ens kan se att jag behöver hitta sätt att göra det på. Igen.

Och så masserade hon mig… och kroppen kändes sluten igen. Den släppte inte in E´s beröring… och efterhand infann sig tanken “förtvivlan”. Kroppen kändes förtvivlad. Det visste jag inte, att det fanns i den… I övrigt konstaterade jag att jag hade svårt att slappna av. De senaste behandlingarna hos henne, har inneburit att jag har somnat till, flera gånger… men igår kunde jag inte slappna av helt. Igen.

Och jag förstår att det delvis handlar om att… det sätt som Jo kom mig nära, var med händerna. Beröringen. Han har magiska händer, jag har faktiskt inte upplevt en människa med så mycket energi i fingrarna… och då menar jag inte kraft, för han rörde försiktigt, försiktigt vid mig… strök, samlade in information, och sände ut försiktig energi… otroligt häftigt. Jag sa till honom att jag absolut tyckte att det var det som han skulle ägna sig åt, försörja sig på… för han har mer levande kraft i sina händer än E har, och hon är väldigt duktig… Jo spelade på min kropp, med fingarna. Han beskrev det som att min kropp sjöng, i hans fingrar… och sa att han trodde att den njutning som jag kände, förmodligen inte var större än den han kände… Mycket handlade om sexuell energi med Jo, men just beröringen var… ren, från alla slags… drifter, faktiskt. Den bara var… men full av energi. Han strök mig på ryggen, på armen, utanpå kläderna… och det hände saker i min kropp, den öppnade sig för honom. Absolut magiskt.

Och jag har tänkt, känt, sedan hans mejl förra veckan där han berättade att han ljugit för mig, men försökte skylla det mer på mig för att jag ställt frågan fel… att jag undrar hur jag kommer att klara av fysisk närhet och beröring, efter det här. Hur kroppen reagerar på beröring… om den känner sig kränkt, eller rädd, eller bara stängd… och någon slags svar fick jag väl, under E´s massage igår. Visst är kroppen… rädd, kanske, stängd i alla fall, på något sätt… ledsen, tror jag.

När jag kramat henne hej då, och cyklade hem, kände jag mig ledsen en lång stund efteråt…

Varför är vi människor så oförsiktiga med varann? Varför passar vi inte på att verkligen njuta, av den närhet som vi får förmånen att uppleva med andra? Varför bemödar vi oss inte om att verkligen göra närheten i en relation till det finaste som finns, varför blandar vi in maktbegär och tävling och annat destruktivt, i det som kan vara det finaste vi får vara med om i livet?

Om vi söker oss till njutning, och vill undvika smärta… varför är vi då så oförsiktiga med det som ger oss njutning…? Varför gör vi om det till något som orsakar oss smärta i stället, när det faktiskt finns sätt att… hantera även svåra saker i nära relationer, på sätt som gör att det inte uppstår enorm smärta?

Under alla veckorna som Jo och jag hade nära kontakt, visade han just förmågan att vara ärlig, öppen och… mötande. Hela tiden, hur frustrerad eller arg han än var, så försvann inte omtanken helt… och så avslutade han det med att medvetet gå bakom ryggen på mig, ljuga för mig på eget initiativ, och sedan bara släppa den bomben i mitt knä, lite med en antydan om att det skulle vara mitt eget fel att han ljög för mig… Relationen med Jo kunde ha fått bli ett fint minne, om han hade varit ärlig hela vägen. Nu blev det så nedskitat så att jag inte ens vet i vilken ände jag ska börja sortera, för att tydliggöra hur jävligt han betedde sig…

Det sista som E och jag pratade om, innan jag gick… var hur man får sin energi. Jag frågade henne hur hon gör för att fylla på sin energi, för hon behöver ju en hel del sådan, med det jobb som hon har där allt handlar om att ge, och vara öppen för andra. Hon sa att musik och dans är hennes energikällor… och så sa hon att sedan hon höll på att dö av blodförgiftning för ett par år sedan, samma vecka som hennes bästa vän dog i cancer, så hade hon känt att… livet ska levas. Man ska inte sitta och vänta på att livet ska komma till en, man ska leva medan man gör det… och jag sa till henne att flera kvinnor omkring mig, nu, har gett mig rådet att “vila från män”… och jag känner att… hur förbättrar det förutsättningarna för att jag ska träffa rätt man? Visst, vila lite behövs säkert, men… allvarligt talat, åren efter att det tog slut med exet stängde jag helt av allt som har med nära relationer att göra. Jag behövde leva innerst i mig själv dit ingen fick komma, och i övrigt ute i det yttre… och det där mellanområdet, där man möter andra människor nära, det var helt igenbommat. Jag har vilat. Jag behöver inga “mammor” som säger åt mig att ta det lugnt, när det de egentligen menar är att de själva inte orkar höra eller se mig må dåligt mer, inte orkar engagera sig i det som gör ont i mig… och det vore faktiskt schysstare om de sa det i stället. “Jag blir alldeles trött av att höra hur du far illa av män, och har inga råd att ge dig”… det hade varit en bättre respons än att låtsas att det är för min skull som de tycker att jag borde vila mig. Fast jag inser också att… egentligen är det nog bara C som uttryckte sig “mammigt” i frågan, och de andra reagerade nog snarare mer balanserat på min uttryckta tvärvägran att någonsin ha med en man att göra igen… Jag tror också att både män och kvinnor lever med en grundinställning att kvinnor inte ska ha så många förhållanden som jag har haft i mitt liv. Kvinnor ska vara lagom, avhållsamma, kvinnor ska inte uttrycka sin sexualitet när det faller sig så att de vill det, och samtidigt ska kvinnor ha en bejakande inställning till sin egen och andras sexualitet… utrymmet för kvinnor att få vara människor, är rätt litet. Om man lyssnar på vad andra tycker.

Jag är rastlös. Jag vill fortsätta på min väg, som handlar om att lära nytt, när det gäller att leva med en man… för jag kan inte det längre. Det blev otroligt tydligt tillsammans med Jo, hur mina inre kanaler har gått sönder, proppats igen, glömts bort och tappat sina funktioner… i närheten med honom, kände jag rent fysiskt hur olika kanaler i mig, fysiska, känslomässiga och mentala, öppnades upp och blev genomsköljda med vätska, en i taget… i olika fas… en märklig känsla, som jag aldrig upplevt tidigare i livet. Det sa mig något om hur enormt effektivt jag har stängt igen om mig, efter exet… och hur mycket tid och energi som krävs för att jag ska kunna öppna mig igen. Det går inte att lära om, när det gäller att leva i en nära relation, utan att faktiskt göra just det… så jag har gått vidare med J och med Jo, i situationer där jag tidigare i livet skulle ha backat. Jag ville verkligen lära mig, igen, lära nytt… den drivkraften var större än rädslan, med både J och Jo.

Och nu är jag frustrerad. För nu finns ingen man att… prova med, längre. J var säkert inte rätt, Jo var det kanske inte heller… fast mer rätt, ändå, tills han visade en otroligt hemsk sida som jag absolut inte skulle kunna leva med. Men de var tillräckligt rätt för att det skulle vara värt att försöka lite till… från mitt håll sett. Även när det blev tjorvigt. Med Jo är dörren stängd för alltid, nu… men jag hoppas kunna använda det jag lärde mig om mig själv, med honom, för min fortsatta utveckling i relation med en nära man.

Tankarna slingrar sig hit och dit. Det kan tänkas bli både långt och ostrukturerat, för den som läser…

Tonåringarna skulle vara hemma två i natt, och klockan två ringde dottern och sa att de råkat somna på pojkvännens säng… så det tog mig en dryg halvtimme att somna om, jag hörde dem i alla fall komma hem. Och så vaknade jag vid nio, med ont i vänster sida i halsen… de senaste dagarnas frustrerade och rastlösa känslor kan tänkas ha förstärkts av ett virus. Som jag tydligen har i kroppen.

Idag har det regnat, solen skiner igen men det är kallare nu. Tonåringarna har åkt iväg för att måla om ett plank, och få betalt för det… jag skulle behöva yoga, men vet inte om jag borde göra det, med halsont… och jag vet inte vart jag ska vända mig för att få det mänskliga utbyte som jag är i stort behov av just nu. Jag behöver prata med människor som också vill prata, om intressanta saker… och så behöver jag en man att röra vid och älska med. Jag skriver lite med några på dejt-sajten, och det känns tyvärr inte ett dugg intressant… Fabio i Italien blev tok-glad av att höra från mig igen, och jag känner bara att… näe, orka, som tonåringarna säger… Jag vill ha en schysst, snäll man med lite humor och som tycker om att kramas, som bor inom gångavstånd från mitt hem. Kan man inte bara få beställa det, och så dyker han upp bara?

Ha en fin dag, alla.