Det är när vi gör motstånd mot det som är, som vi mår dåligt… lidandet kommer inte ur inte problemen i sig, utan av att vi inte accepterar att det är som det är.

Ungefär så skriver Deepak Chopra, denna ekonomiskt framgångsrika man som lever på att samla ihop new age- och personlig utveckling-teorier som andra myntat långt före honom, i flummiga och svårbegripliga paket som antagligen tilltalar människor mest för att han är så snygg, herr Chopra.

Inte desto mindre ligger det en del i det. Närvaro i nuet, mindfulness, och till det en acceptans för att det är som det är, skapar mindre smärta i själen, än när man bromsar och vägrar tro på att det är som det är. Det kan gälla fysisk eller psykisk smärta, effekten är densamma – det är när vi vägrar gå med på att verkligheten är som den är, just nu, eller när vi grämer oss över det som har varit eller oroar oss för det som vi tror ska komma, som det gör ont i själen eller mer ont i kroppen.

Därmed inte sagt att det så självklart är meningen att människan ska leva utan att göra motstånd. Man kan vila sig i nu-närvaron och accepterandet av det, men om man inte reagerar ibland på saker som händer omkring en, så blir man faktiskt som den där grodan som läggs i kastrullens kalla vatten, som sedan långsamt värms upp – tillräckligt långsamt för att grodan inte ska fatta att det kokar, förrän den har dött av värmen…

Det trickiga är att hitta balansen. Att reagera på rätt saker, och på rätt sätt, på de sakerna. Att ha förstånd att inse skillnaden, mellan det som man ska jobba på att förändra, och det som man ska acceptera att man inte kan förändra, för att uttrycka det med Sinnesrobönens väldigt kloka ord.

Under året som gått, och särskilt under våren, har det varit så stökigt omkring mig när det gäller jobbet och familjen, att jag inte kunde inta något annat förhållningssätt till slut för att överhuvudtaget överleva, än att acceptera. Jaha, idag kommer jag att bli uppsagd i början av mars. Jaha, nästa dag blir jag uppsagd bara på halvtid, och i maj. Dagen efter det blir jag erbjuden ett annat heltidsjobb, och dagen efter det så har det jobbet försvunnit igen, och det är ett annat jobb som står på tur… och under tiden som allt förändras var tionde minut, ska jag helst orka och hinna jobba lite också. Så till slut får alla förändringarna flyta på utan min medverkan, utom mellan varven då det blir absolut nödvändigt att ta reda på vilka konsekvenser det får om jag gör eller inte gör det ena eller andra… så att min framtid inte blir en katastrof, bara för att jag inte orkade ta reda på.

Och att bli så fullständigt sviken av den dotter som jag har kämpat det senaste året för att hjälpa att få ordning på sitt liv, det gjorde så ont att det faktiskt inte gick att tänka på. Då var det bara acceptera som fungerade… bestämma att ”så här måste vi göra, för att jag ska stå ut med att leva”. Och sedan släppa tankarna på henne och framtiden med familjen… hade jag grottat ner mig i tankarna på hur hemskt allt var då, så hade jag varit utbränd och sjukskriven nu.

Situationen var hemsk och outhärdlig, men det fanns inget jag kunde göra åt den, så då blev det bara nödvändigt att acceptera att ”så här är det nu”, och i stället fokusera på vardagen. Det är ett sätt att hantera kris som inte är så ovanligt, och som innebär att man låter sin stackars organism få vila lite i allt det jobbiga… ett slags förträngning, kan man säga, fast inte så allvarlig att man verkligen tror att ”det som har hänt, har inte hänt”.

Jag har aldrig varit bra på att inte fokusera på det som är hemskt och jobbigt för stunden. Förmodligen har kriserna tidigare i livet varit tillräckligt milda för att jag ska dels ha orkat med att tänka på det, och dels klara att tro att det faktiskt är saker som går att lösa.

Och när det tog slut med exet, så var det så smärtsamt att jag kände det som om jag höll på att dö, hela tiden i stort sett, under flera månader… så hemskt var det, att jag gick till doktorn och bad att få anti-depp-medicin. Jag stod inte ut med känslorna som kom varje gång jag blev påmind om att exet valt att lämna mitt liv, och ALLT i min tillvaro påminde om exet… jag var nära att sälja hemmet och flytta, bara för att slippa bli påmind hela tiden.

Känslorna tog helt enkelt över. Det var inte en situation där jag vare sig stod ut med känslorna, eller trodde att det fanns något mer som jag kunde göra åt situationen… jag försökte, flera gånger, att få exet att inse att vi ju hör ihop så han kunde inte lämna mig… och det hjälpte inte. Jag fick verkligen känna på hur det känns att verkligen behöva något, rakt igenom hela organismen, och vara helt maktlös i frågan. Inte kunna göra något för att förändra situationen så att den skulle bli uthärdlig igen. Jag sörjde honom som om han vore död, och det var ju precis det som det handlade om för den här lilla kroppen och hjärnan – han fanns inte längre, för mig, för det jag behövde ha med honom…

Då fick jag känna på hur det är att uppleva känslor som är väldigt mycket starkare än tanken. Jag hade inte klarat särskilt bra att styra känslorna med tanken innan dess heller, men innan dess hade inget hänt i mitt liv som gav så extremt starka, jobbiga, känslor… inte riktigt så starkt, det var liknande när jag tvingades inse att min pappa hade blivit en människa som verkligen ansträngde sig för att försöka göra mig illa, men exet var faktiskt den viktigaste människan som har funnits, för mig. Viktigare än föräldrarna… faktiskt.

Och känslorna satte sig rejält på tvären mot det som hände, i verkligheten. Varje morgon vaknade jag, och så tog det några sekunder av välmående medan hjärnan inte visste hur verkligheten såg ut, och sedan smackade verkligheten in i skallen igen… och känslorna var inte det minsta beredda att acceptera den verkligheten.

Jag grät och grät och grät, medan jag jobbade och tog hand om dottern och pratade med C varje dag för att bearbeta… och den som tycker att det känns skönt, lättande och befriande att gråta, kan jag bara lyckönska, för för min del så mådde jag bara väldigt mycket sämre varenda gång som gråten kom… och efteråt.

Och till slut började anti-depp-medicinen verka, i positiv riktning. Samtidigt hade jag insett att ”detta känsloläge kommer inte att gå över av sig självt, detta måste jag arbeta mig ur”, så jag satte igång med att läsa, arbeta med mig själv, lyssna på affirmationer och meditera och göra yoga och precis ALLT som jag kunde hitta, som kunde innebära ”nycklar” som kunde hjälpa mig att må bättre igen. Det blev en total-genomgång av mig själv, samtidigt som jag använde verktyg av new age-karaktär för att lära mig att hantera mig själv så att jag skulle kunna må bättre, även på sikt. Dr Phil fick ett stort utrymme i min tillvaro… Hans böcker och program erbjuder handfasta, konkreta övningar som tvingar en att verkligen definiera sig själv, om man tar det på allvar. Och att inte ta det på allvar fanns inte med på kartan för mig, då… jag mådde alldeles för dåligt för att kunna slarva.

Jag vet inte exakt om det är så att jag verkligen lärde mig att acceptera det som jag inte kan förändra, eller om förmågan att göra det kom som en ren kris-reaktion. Kanske en kombination av båda. Men jag lärde mig det i alla fall så bra, att när dottern skar ihop och total-svek, samtidigt som mamma blev tonårstrotsig och omöjlig att ha med i vardagen, och jag stod inför en uppsägning med behov av omskolning och bytte jobb tre gånger på ett år… så kopplade i alla fall en mekanism in, som gjorde att jag verkligen inte kunde göra annat än leva i nuet. Jag kände nog att det jag i alla fall lärde mig av krisen efter exet, var att jag verkligen inte står ut med att må sådär dåligt igen, som jag gjorde då… jag lärde mig att akta mig för riktigt jobbiga känslor, på ett sätt som jag aldrig hade aktat mig för sådana känslor tidigare i livet. Det kändes inte längre ofarligt att drunkna i oro och ångest…

Och jag noterar, nu, att Jo´s svek som jag fick reda på i förra veckan, gjorde mig alldeles utom mig av ilska och vanmakt, så att jag reagerade hårt mot honom och valde bort honom ur mitt liv, då, genast… men sedan dess så har den där förträngningsartade mekanismen trätt in igen, och jag tänker inte på honom alls, i princip. Det som var fint får inget utrymme i mig, att vi överhuvudtaget har varit ihop och öppnat oss för varann får inte plats. Det finns inte, har inte hänt. Och så går jag vidare… Det är som om jag har fått mycket mer av min ”kvot” av svek från män, jag orkar inte lägga hans svek som ännu ett negativt bevis på att jag borde akta mig för män, för att de är själviska, hänsynslösa, saknar empati och äkta omsorg om de människor som de påstår att de älskar. Den hinken är liksom redan full… det finns nog inget kvar längre som skulle kunna chocka eller förvåna mig, när det gäller hur män kan bete sig mot andra. Eller egentligen gäller nog mina insikter människor, men det är män som har svikit mig på det sättet.

Å ena sidan är det bra att sätta gränser och markera att människor inte får behandla en hur illa som helst. Det tyder på självrespekt och att man tycker om sig själv. Å andra sidan är det inte bra att bli arg, att inte acceptera det som är, att protestera mot verkligheten sådan som den ser ut… hur ska man välja här? Vilket är mest rätt? Lider man mer av att inte acceptera det som är, eller mer av att bli kränkt och överkörd? Är lösningen på den omöjliga ekvationen, att helt enkelt fortsätta att hålla män (människor) ifrån sig?

Något i processen efter exet har gjort att jag i princip verkar ha förlorat förmågan att bli förälskad. Fortfarande uppfattar jag män mer som potentiella hot, än intressanta människor som jag är nyfiken på att lära känna… och jag har väl också hunnit upptäcka, medan männen omkring mig inte har förmått väcka någon attraktion i mig, att det är ganska få män som faktiskt är särskilt intressanta som människor. De flesta har varken djup eller bredd i sin personlighet, och väldigt få har intressanta knorrar i sin personlighet som gör att de känns som unika människor. De flesta män saknar förmåga till självreflektion, och blir därmed både egoistiska och ”platta” som människor. Jag kan säkert tänka mig att vilja ha en man bara för attraktionen igen, men det har blivit en väldigt liten del av min personlighet, att vilja ha det…

Den gemensamma nämnaren hos de män som jag har försökt få till ett förhållande med, efter exet, är faktiskt förmågan till självreflektion. Jo kom mig närmast hittills, och han är också den som hade bäst förmåga att se sig själv, sitt beteende och sina reaktioner, som fristående från mitt beteende… så någonstans får jag nog ändå säga att… jag är fortfarande på rätt väg. Att J och Jo dessutom saknar moral när det kommer till att tillfredsställa sina egna behov, är baksidan hos just dem. Och att alla de här männen faktiskt egentligen bara ser och prioriterar sina egna behov… det hoppas jag att det inte är en så-gott-som-hundraprocentig brist som män har… jag hoppas att jag någon gång ska hitta den mannen som dessutom faktiskt förmår sätta sina behov åt sidan ibland, för en annan människas skull. Sådär som exet faktiskt kunde… och gjorde.

Men exakt hur jag ska förhålla mig till det uppenbara faktum att de flesta män inte är värda att försöka få till ett förhållande med, eftersom de skadar mig, förr eller senare… det vet jag inte. Hur hoppas man att nästa man är en god människa, samtidigt som man har lärt sig av sina erfarenheter och därför är vaksam på att han förmodligen inte är det?