Sådärja, nu har jag polisanmält hoten och trakasserierna som jag fått via mina bloggar. Så alla fortsatta trakasserier kommer att hamna i den polisanmälan… och jag känner mig i alla fall trygg med att om något skulle hända mig, så har polisen full koll på vad som har hänt här, och vet vart de ska vända sig för att hitta en misstänkt. Dör jag så dör jag, men då kommer den skyldige att åka dit. Det räcker för mig.

För den som kanske inte fattar vad jag menar med “hot”, för att den bara har läst de kommentarer som visas här på bloggen, får jag väl lov att berätta att allt som skickats hit och till andra ställen, inte har publicerats här. Det har alltså förekommit hot… och dem har polisen koll på nu.

Det innebär att jag tänker ta upp skrivandet på den här bloggen. Som 99,99% av läsarna av den här bloggen vet, så skriver jag inte om något som skulle kunna föranleda så starka reaktioner att det finns något fog för att hota mig… och fördelen med den här bloggen, är att IP-numret publiceras ihop med kommentaren från den som skriver den. Det är en av fördelarna för mig, med att fortsätta skriva på den här bloggen… jag skulle kunna starta en ny blogg och utan att bjuda med den (dem) som har trakasserat mig, men det har jag kommit fram till att jag inte har lust med. Jag vill inte starta en ny blogg, och jag vill inte tvingas göra mig inlåst i ett hörn av internet där ingen kan se vad jag skriver om. Jag fortsätter alltså med den här bloggen, i trygg vetskap om att den som hotar mig kommer att åka fast om något skulle hända mig.

Hej kära vänner, hur har ni det?

Jag har det… just idag, faktiskt väldigt bra. Jag fick uppsägningen från min arbetsplats igår, den gäller från första juli, och jag har ett års uppsägningstid. Jag har blivit totalt förd bakom ljuset av mannen som var bland det ärligaste som jag har stött på… han har varit otrogen mot mig, ljugit för mig på en väldigt viktig punkt, och jag har brutit med honom för alltid av det skälet. Och så är jag alldeles fullständigt snurrig i huvudet och virrig och vinglig av trötthet, efter denna vår då det mesta som kan bli rörigt i en människas liv, har blivit det… såpass trött att jag glömde kontorsnyckeln i dörren till kontoret på det ny-nya jobbet, inte en gång när jag lämnade jobbet, utan två dagar i rad… och idag har jag bara fullständigt glömt att jag hade med mig mobiltelefonen när jag gick på toa, så att när en kollega kom med den till mig så visste jag inte ens att jag hade glömt den. Jag har mått alldeles förbaskat dyng-dåligt den här veckan, av en hel hög med anledningar.

Och förutom det, så skiner solen idag. Det är nästan varmt ute. Det har varit kallt och regnigt hela denna vecka, och idag… idag har jag slutfört det sista viktiga för gamla jobbet, och sedan har jag varit på en fullständigt underbart trevlig tillställning med champagne, jordgubbar och massor av trevligt, roligt, och personligt prat, på det ny-nya jobbet… Min älskade dotter är en ängel som inte ställer till med minsta lilla tjafs om något, trots att hon inte har fått något mer långvarigt sommarjobb så är hon hänsynsfull mot mig utan att vara självutplånande, hon tar ansvar för sig själv och hanterar sin tillvaro på en vettig och lagom nivå för en snart-arton-åring… idag och resten av helgen har hon sagt ja till att måla om ett hus, mot helt okej ersättning. Hon är öppen för alla jobb som kan tänkas komma i hennes väg… det är märkligt, men hon är faktiskt välidgt mycket som jag var, i hennes ålder. Fast väldigt mycket mindre blyg, och med väldigt mycket bättre både självkänsla och självförtroende… alldeles magisk är hon. Jag kan inte förstå hur det är möjligt att ungen som varit en motvalls-människa mot mig under i stort sett hela sitt liv, som har tagit ut allra minsta lilla orkeslöshet på mig under drygt 17 år, hon har börjat bete sig som en människa som verkligen tar ansvar för sig själv… och resten av mitt liv har varit så körigt så länge, att jag inte har förmått se eller uppskatta det så mycket som det förtjänar, utan har bara orkat konstatera att gud-i-himlen-vad-det-är-skönt, att ha ett enda litet område i livet som inte tär på mig… hon är fantastisk och underbar, och nu när jag äntligen har arbetat den sista dagen inför det här årets ledighet, så kommer jag snart att orka värdesätta, och förmedla det till henne så mycket som jag faktiskt känner det, hennes enorma förändring til det positiva.

Jag tror faktiskt verkligen, för första gången under det senaste dryga året och egentligen under hela hennes liv, att det kommer att gå skitbra för min underbara dotter. Jag menar, underbar har hon alltid varit, och nu börjar jag äntligen kunna tro på att hon kommer att klara sig bra när hon blir vuxen… äntligen känner jag att hon litar på sig själv. Under de föregående drygt 17 åren har hela hennes tilltro till henne, vilat på mina axlar… hon har inte ens fyllt myndig ännu, och hon är faktiskt tillräckligt klar med sin tonårsutveckling för att jag ska kunna lita på att det kommer att gå bra för henne.

Hon åkte iväg för att sova hos sin pojkvän för en stund sedan, och nu har jag skickat henne ett sms och talat om hur fantastisk jag tycker att hon är.

Nu börjar alltså min semester.

Från i tisdags, då skit-arschlet som jag hade ett seriöst kärleksförhållande med, mejlade och berättade att han sedan en vecka tillbaka hade inlett ett förhållande med en för mig alldeles okänd tidigare förälskelse samtidigt som han sa till mig, utan att jag frågade, att han verkligen inte hade träffat någon annan, så har jag varit alldeles yr i huvudet. Vimsig, virrig, svimfärdig mest hela tiden… och jag har gått upp i tid och varit på jobbet i tid, skött mitt arbete alldeles exemplariskt, medan jag har känt att vilken sekund som helst kommer jag att svimma och ramla in i första bästa vägg… jag har knappt vetat var jag är, och än mindre vem jag är.

Nu stundar nya tider… hoppas jag att jag kan upprätthålla.

För det är så här, att jag arbetar under det kommande halvåret, på halvtid, på en arbetsplats med ganska få anställda. En arbetsplats där chefen sa redan under vårt allra första möte (intervjun) att h*n skulle dra i alla trådar som h*n kunde, för att kunna anställa mig tills vidare och på heltid… baserat på mina erfarenheter, och kanske lite på det intryck som jag gav under den för min del rätt informella intervjun.

En arbetsplats där alla anställda är… flexibla människor. Människor som förmår vara öppna, generösa med sig själva utan att vara för privata, väldigt individuella och med fokus på… nyfikenhet, kanske? Jag vet inte säkert ännu, men jag vet att under de två veckor då jag har varit där på halvtid, så har jag känt mig… hemma. Jag tror att jag är som de. Udda, och utåtriktad, resultatinriktad, social och nyfiken på andra. Föränderlig… inte stelnad, men inte heller för otrygg för att skapa kaos i och omkring mig. Det är en arbetsplats som till ganska stor del skapar sina egna förutsättningar… där finns utrymme för utveckling. Me like…

Jag måste inte pressa in mig själv i en hierarkiskt betingad roll, så som det trots allt är på min gamla arbetsplats och på de flesta arbetsplatser. Jag måste inte spela kvinnligt underordnad. Märkligt nog känns det inte ett dugg läskigt att prata inför ett trettiotal människor, av vilka jag är ytligt bekant med kanske 2-3 personer… jag kan stå för mig själv, känner mig… accepterad, trots att både de och jag vet att de inte känner mig eller vet knappt något om mig.

Idag satt vi, ett tiotal av arbetsplatsens anställda, runt ett par bord och drack champagne och åt jordgubbar. Jag var lite sen, fick som första fråga om jag varit hem och bytt om innan och svarade tveklöst “nej” på frågan, och sedan slog jag mig ner bland de andra, utan att något kändes det minsta… märkligt. Och jag känner verkligen inte de här människorna… den enda av dem som jag känner lite mer, satt långt ifrån mig. Jag bara fann mig i situationen, bad inte om ursäkt för mig själv, och framhävde mig inte heller.

Det är en udda samling människor, entreprenörstyper, som har levt med ständiga personalbyten, stora förändringar när det gäller ekonomiska förutsättningar och omorganisationer, under en massa år. Flera av dem känner verkligen inte alls varandra… men de har en välkomnande och insläppande attityd, utan att det känns det allra minsta som om de gör sig till för de nyanställda. De är vana att leva med förändringar… det är inget som de känner sig tvingade att vara positiva till, det är ett förhållningssätt till tillvaron som den här arbetsgruppen bara har.

Så känns det. Jag känner mig som en av dem… jag har bytt arbetsgrupp för tredje gången inom mindre än ett år, och jag känner mig… normal, i deras sällskap. Det finns inget av “trygghet = stabilitet”, i den här gruppen… normaltillståndet är att allt rör på sig, hela tiden. Jag tror att mitt behov av individualitet kommer att passa bra in i den här gruppen… att jag kommer att känna mig lagom trygg med dem. De är liksom “lagom trygga”… jag tror att jag passar med dem.

Och när jag fick min uppsägning av personalhandläggaren igår, sa jag till henne att jag trodde att det finns stora fördelar för mig att ha en fot kvar på den gamla arbetsplatsen. En fot kvar där, skapar en trovärdighet för mig i de flesta “läger” inom min stora arbetsplats… men när jag funderar lite mer på det, så tror jag att personalhandläggaren kan ha rätt i att det viktigaste är att jag har en bakgrund på den gamla arbetsplatsen. Den basen, den erfarenheten som sträcker sig flera år tillbaka, ger mig trovärdighet för åtminstone några år framåt… för självklart är det så att jag har kvar kontakterna från de tidigare åren. När jag tänker efter, så inser jag ju att jag baserar min trovärdighet på kontakter som jag etablerade och kanske arbetade tillsammans med, för flera år sedan… de allra flesta är inte så snabba med att “omplacera” mig, mentalt. De flesta kommer att lita på att jag vet vad jag talar om, i flera år framöver… så kanske skulle jag våga riskera, ifall det nu blir så att pengarna finns, att ta en heltid tillsvidare, på den ny-nya arbetsplatsen.

När jag tänker riktigt noga på saken, så inser jag ju faktiskt att mina kontaktnät, jänfört med de allra flestas inom min jättestora organisation, är… enorma.

Och därmed har jag tänkt klart på just den saken, för stunden!

För nu stundar semester… semester.

Fem veckor av (relativ) ledighet… (kanske måste jag in och jobba en stund nästa vecka, men med lite tur kan jag ta det hemifrån)…

Det lilla fåtal av er som har fått följa mina tankar på… annan plats än här, kan tänkas undra vad som hänt med mig sedan… igår, rentav. Och jag tror att ni samtidigt kan känna igen er i och förstå, att man dippar när man blir så totalsviken igen, av en människa som visserligen har uppvisat en hel del… knepigheter, bara inte just de knepigheter som till slut sänkte hela skutan. Jag litar på att ni är så kloka att ni… förstår.

Jag är tillbaka i friheten igen. Det ny-nya jobbet håller en del av frihetskänslan. Polisanmälan som innebär att jag känner mig trygg med att skriva här igen, håller en annan del av frihetskänslan.

Och så är det ju så att man dippar långt ner i gammal bråte, när livet tycks bli som en gammal Konsum-kasse runt ens huvud… när tratten blir snäv, det upplevda utrymmet för den egna själen verkar försvinna, när det känns som om man är en bortglömd dammtuss i ett hörn… inte för att man är det, utan för att en hel massa omständigheter får en att tvivla på sin existens, och på sin rätt att finnas någonstans…

Men nu har jag varit arg färdigt. Mannen som var en skitbesvärlig jävel som jag hade kommit fram till att jag inte ville ha, har slutat göra mig arg med sitt enorma mänskliga svek. Han får gärna leva vidare med sitt liv, jag vill inte veta någonting om honom mer. Varken han eller hans nya (gamla, fick jag veta när han dumpade mig) kvinna kommer att få det lätt, och det är inte min business. Jag vill inte veta mer om honom. Jag är, och var ju även medan jag var tvärförbannad över att han ljög mig rakt upp i ansiktet, väldigt lättad över att just jag slipper vara den som ska hantera alla hans… svårigheter.

Att jag har tappat ännu mer av tilltron till människor, är en annan sak. Det sörjer jag. Det vet jag inte hur jag ska bearbeta, och vad som blir utfallet av bearbetningen.

Men under tiden så… tänker jag tamigtusan faktiskt njuta av att jag har bara mitt lilla liv, och dotterns, och alla som är beroende av att jag fungerar, kring mina olika jobb… att jag inte behöver förhålla mig till mer än det. Jag har semester, och av den tänker jag… njuta. Faktiskt.

På eftermiddagens champagne-mys pratades det en del om resor till Italien. Resor lite hit och dit… och jag anar mig till att det finns flera människor i den här gruppen som det kan ge mig massor att prata mer med. De är av en sort som… kan ge mig… inte bara det personlighetsutvecklande som jag har sökt hittills. Eller inte bara på det personlighetsutvecklande planet som jag hittills har sökt… och därmed inte sagt att den nivån, det planet, inte är precis lika viktigt fortfarande.

Både Jo och J är män som har gett mig ett enormt utbyte på just det personliga planet. Båda är män som är ärliga med sina tankar, känslor… vissa av dem. De är samtidigt… beräknande män, på sina sätt, som är olika. Det är inte min business, deras beräknande sidor menar jag, det är en del av dem som de får hantera utan min medverkan. Men det ärliga i dem, det har gett mig ofantligt mycket att få ta del av… det representerar för mig något som jag inte har sökt medvetet och med öppna ögon efter, i någon tidigare relation i mitt liv.

I de relationer som har uppstått i irl-möten.

M hade också den där ärligheten. När jag tänker efter så inser jag att det var det som jag föll för, hos honom också… inte för att jag har blivit förälskad i vare sig honom eller någon annan man, sedan exet, men jag menar att det som gjorde att jag valde att i alla fall försöka ha förhållanden med M, J och Jo, var deras ärlighet. Deras naiva och omedvetna öppenhet med sig själva…

Jag har tydligtvis sökt uppriktigheten. Det är mönstret som finns mellan de män som jag har velat få till ett förhållande med, sedan exet… möjligen med undantag för blogg-mannen, som var den första mannen efter exet. När han dök upp hade jag varit fullständigt känslomässigt avstängd från män i två år… jag hade ingen aning om vad jag ville ha. Eller, jag ville inte ha en man… faktiskt. Han bröt sig igenom mina vallar, med tvång… och det gjorde inget gott för mig någonstans.

Men jag ville tycka om M, tyckte om honom… och hur tycker man om en människa som inte ens efter tio månaders rätt nära relation, klarar av att ens säga “jag tycker om dig” utan att sno in sig i sina egna reservationer… omöjligt. Jag släppte M när han skrivit det, i ett mejl. Han är FÖR rädd, för att jag ska orka… men framför allt är han för… dysfunktionell. Tyvärr kommer han inte att älska en kvinna i sitt liv. Han har inte gjort det under de första 49 åren, och kommer inte att göra det under resten av åren i hans liv.

Jo… tänker jag inte kommentera just nu.

Och J, pratade jag med häromdagen… han är en man som jag fortfarande kan känna… en spirande ömhet för. Det gjorde jag för M också, tills min ork tog tvärslut när han snodde in sig i “vad menar man med ‘tycka om’”… och kanske kommer min ömhet för J att tvärdö också, så småningom.

Men gemensamt har de här männen, den stora ärlighet som de ger mig. En del kvinnor skulle kalla den sortens ärlighet för “hänsynslöshet”… och det borde kanske jag också göra, men jag är uppvuxen med en storebror och hans kompisar, jag har sett den manliga identitetet utvecklas, på väldigt nära håll… och om jag måste välja, så föredrar jag brutalärlighet framför romantiserad distans.

Whoops, där hittade jag en nyckel… som skiljer mig från kvinnor som vill ha det romantiserade… något att fundera mer på…

Nå, för att ta tillbaka tråden, som Jo var så jäkla imponerad av att jag kunde göra efter timmavis av resonemang om utvikningar…

Det finns olika slags personlig utveckling. En slags, en väldigt viktig, är den som sker i nära relationer.

En annan slags, som nog kanske är viktigast för mig där jag befinner mig i mitt liv just nu, är den som handlar om… det som jag tror att jag kommer att kunna få, i det ny-nya jobbet. Den handlar inte om personlig närhet… inte på det relationsbaserade planet. Den handlar om… utvidgning av den som jag är. Den som jag kanske vill bli… och just nu har jag lite svårt att sätta ord på precis vad jag menar. Jag känner vad jag menar, men kan inte beskriva det…

Det får bli en annan dag. Med något glas rödvin i kroppen, utöver bubbelvinet på jobbet, känner jag att jag inte kan beskriva det… eller, jag är inte där än riktigt. Där jag vet vilka ord jag ska sätta på det som jag menar…

Och det har blivit tillräckligt sent för att jag ska behöva tippa i bingen. Semester i all sin ära, men jag är ändå trött som sju svåra år, ännu… endera veckan kommer jag att ha landat i mig igen.

It´s good to be back here, anyway. Sommaren medför bloggtorka… som vanligt. Inte många kommer att märka mitt uppdykande här… och det som är viktigt för mig, är att kunna skriva i frihet. Ha en fin helg, alla…