I går natt sov jag bra i alla fall. Rejält ont i huvudet hade jag innan jag kom i säng på kvällen… usch vad inte-bra jag mådde, verkligen bakis kände jag mig. Det blev inte åtta timmar igår natt, men i alla fall sju… och jag kände mig någorlunda som en människa när jag vaknade.

Läste dagens horoskop i tidningen, där stod att jag skulle ta det försiktigt igår för det var risk att drabbas av olyckor… Så, när jag cyklade till jobbet, lugnt och fint, lyssnade jag på mina affirmationer. Det funkade bra.

Visste inte säkert hur jag skulle jobba igår, jag har mycket som behövs göras på båda jobben… men det kändes som om det som hörde till nya jobbet var mest akut, eftersom vi försöker få till möten med två av våra samarbetsgrupper den här veckan. Så jag for förbi på gamla jobbet, skrev på tavlan att jag skulle vara där på eftermiddagen, och sedan for jag till nya jobbet.

Medan jag lyssnade på rogivande musik, jobbade jag på i rask takt. Det kändes bra faktiskt, kände mig mer fokuserad på jobbet än på rätt länge. Jag blev klar med de saker som skulle bli klara för ivägskickande till berörda grupper, och så skrev jag informativa mejl och skickade iväg det.

Under tiden kom kollegan in och undrade om jag kunde ha ett möte med en av grupperna, klockan ett… och jag blev lite frustrerad, eftersom jag nu faktiskt hade bestämt att jag skulle vara på gamla jobbet på eftermiddagen… men, visst, jag fick väl prioritera om då. Det här är en av de större avigsidorna med att ha två helt olika halvtider… man får lov att anpassa båda jobben efter omständigheterna. Igår kändes det extra frustrerande, just för att jag faktiskt hade skrivit på tavlan på gamla jobbet att jag skulle vara där, på eftermiddagen…

Nåja. Jag förberedde det som jag tyckte vore bra att ha med för dagens möte, som vi alltså inte hade tid att förbereda oss ett dugg för, från min grupps sida… och så gick jag och åt lunch med kollegorna.

Och så var det mötesdags. Min projektledare och chefen för den andra enheten, surrade på som två tuppar som försöker imponera på varann med sina kunskaper… och delvis berodde det väl på att ingen av oss hade förberett oss på… någinting, egentligen… Så småningom tog jag ordet, visade skissen jag gjort, för att vi skulle komma in på det som vi skulle träffas om. Till slut blev det en del sagt ändå, på dryga två timmar… men det var bland de mindre produktiva mötena jag varit på. Det handlar mycket om kontaktskapande, och det är väl inget fel på det i sig, men inte helt nödvändigt för våra verksamheter.

Efter mötet hann jag jobba lite med skisserna, och så ringde dottern och undrade om jag kunde åka hem med henne, hon var på väg hem. Jag sa att “visst, jag gör det, idag. Kom förbi, så ska jag bara slutföra det jag håller på med, under tiden.” Fast när vi lagt på ringde den manliga A, och behövde prata om en jobbig sak som hänt som berörde hans inte-längre-så-friska föräldrar… han är en sådan som tror att man hjälper genom att känslomässigt ta på sig bördor som man tror att andra har. Och han är som han är, så jag uttryckte bara medkänsla med honom, igår. Vi hann inte ens lägga på, så ringde dottern igen, och var på plats utanför jobbet… så jag fick sno ihop det sista lite raskt, och bege mig ut.

På vägen till affären pratade dottern osammanhängande om saker som lät som om hon inte ens hade tänkt innan hon sa dem. Och sedan vi handlat, vilket gick bra och fokuserat, och cyklade hemåt… fortsatte hon att liksom bara spilla ur sig osammanhängande saker… något är skumt med henne, och jag fattar inte vad det är riktigt. Jag sa till henne att kvällen innan, när jag var så dödligt trött och hade dånande huvudvärk, så hade det gjort fysiskt ont i både huvudet och kroppen, varje gång som hon babblade ur sig något som hon ville att jag skulle bekräfta att jag hade hört, men som inte var något som det precis gick att ge respons på… hjärnan var så trött att jag fick kämpa i flera sekunder för att fatta vad hon sa, varje gång hon sa något, var tredje minut… medan jag satt och skrev och försökte fokusera på det.

Och som vanligt, så reagerade hon på det jag sa med att bli stött, sårad och lite sur. Och jag kände att… nä, ska vi nu tillbaka i de gamla mönstren – redan!? Det har jag ingen lust med alls… så jag tog tag i frågan direkt. Om det här med att hon tar sig rätten att bli sårad, varje gång som jag uttrycker ett behov som inte stämmer med hennes. Hur det bara leder till en extra belastning för mig, när jag är rak och talar om vad jag behöver, och hon försöker lägga skuld på mig för det.

Jag tog i med lite extra eftertryck, när jag sa att jag definitivt inte går med på att hon och pojkvännen igen ska försöka inbilla sig att de har rätt att bestämma eller ha åsikter, över mig. När pojkvännen hade tyckt att hennes mamma väl inte skulle kunna bestämma att han inte kunde äta med oss hemma hos oss, för de hade ju faktiskt rätt att träffas precis så mycket som det passar dem, efter att de har tagit hänsyn till allt som hör till livet, utom mig… så hade han också sagt till dottern att han trodde att om hennes mamma blev tillsammans med en ny man, så skulle han säkert få sova hos oss på vardagar också… Dottern hade svarat att det trodde inte hon att han skulle, och sedan hade hon försökt få pojkvännen att släppa hela frågan igen, eftersom hon har krävt att inte behöva prata mer om den saken.

Och igår… sa jag till henne, att huruvida jag skulle låta en ny man sova hos mig på vardagar eller inte, är min ensak. Visst skulle jag lyssna på dottern om det vore så att hon tyckte att det kändes stressande att ha en man som hon inte tycker att hon känner, att trängas med i kylskåpsdörren om morgnarna… men jag skulle inte säga nej till att han får sova hos oss, med motiveringen att “det ska vara rättvist” mellan dottern och mig. Våra förutsättningar är olika, jag är inte hennes syskon och alltså gäller inte “samma regler”, jag är hennes mamma och den som äger hemmet och försörjer oss… vi är inte kompisar eller syskon, jag är hennes förmyndare, och det innebär att hon och pojkvännen inte ens ska prata om vilka “regler” som ska gälla för mig…

Dottern sa inte mycket. Men hade ett ansiktsuttryck som sa att hon ville opponera sig… ville gå tillbaka in i rollen där hon inte lyssnar alls, utan bara bestämmer hur allt ska vara mellan oss.

Och jag sa till henne att det bekymrar mig, att det verkar luta åt att vi är på väg tillbaka dit där vi var innan hon flyttade till sin far… och då sa hon att det hade hon sagt till pojkvännen, på söndag kväll. Att hon vägrar gå med på att vi ska hamna där igen. Vägrar ta de där diskussionerna med honom, igen. Och ändå… märker jag ju att hon väldigt gärna vill ta upp samma diskussion med mig, igen… så jag sa att… det bekymrar mig, att hon talar för mig inför pojkvännen, och för honom, inför mig… att hon inte talar för sig själv. Att det kanske börjar bli dags att jag och pojkvännen tar ett ordentligt snack… det skulle förmodligen gå rätt mycket enklare än att hon ska försöka stå upp för något mitt emellan, och samtidigt som hon så förtvivlat gärna vill att pojkvännen ska vara sådär rädd om hennes vidöppna hjärta som hon behöver att han är… men han är inte en sådan som alltid är det.

Jag sa att… H är väldigt känslig, och kan vara lyhörd, varm och omtänksam, när han har lust med det. Och då är han precis hur fin som helst, och hennes hjärta smälter… och sedan klarar hon inte att dra igen om hjärtat, när han plötsligt vill kämpa om bestämmanderätten, sådär som han behöver, till och från. Och när han vill vinna, så är han inte det minsta känslig eller lyhörd, utan bara bandvagnsbrutal… och dottern försöker nå fram till honom genom att kommunicera sina känslor.

Och det går inte alls.

Han är inte där, just då.

Det som fungerar, när han är i det läget, är väldigt tydliga gränser från dotterns sida. Att hon stänger om sitt hjärta, är väldigt bestämd, och går därifrån eller ber honom gå, om han inte respekterar hennes gränser.

Men hon står där med sitt vidöppna, känsliga hjärta… och nästan dör, medan hon på ett perfekt pedagogiskt, glasklart och jag-utgående sätt, försöker nå fram till den stängda bandvagnen, som håller på att mangla ner henne…

H är som han är. Han tänker mest på sig själv, är bekväm, och ger dottern små gester av omtanke, när han råkar komma på det… men dessemellan gör han inte saker som innebär att han måste anstränga sig, så som dottern kämpar ihjäl sig för att försöka tro att han egentligen är… H är lik både hennes far och mig. Faktiskt. Väldigt ofta när vi är tillsammans, så visar det sig att vi tycker och resonerar likadant, jag och H… och ingen av oss bemödar sig för att passa ihop med den andra. Det bara ÄR så. Och så har H dotterns fars sätt att bli fullständigt stenhård, onåbar… sådär som dottern får så oerhört ont i hjärtat av att bli bemött.

Rätt som det var så började hon gråta. Jag frågade varför hon blev ledsen… och hon sa inget. Jag väntade. Till slut kom det: “varför måste människor vara så ONDA!?” Jag sa inget… och så fortsatte hon: “varför måste pappa vara så jävla knäpp, det är ju hans fel alltihop, hade han inte varit som han är så hade jag aldrig blivit ihop med H, och då hade jag mått mycket bättre…! Man ska ju inte känna det såhär eländigt när man är sjutton, det är ju i den här åldern som man ska vara som gladast, varför kan jag inte få vara glad…”… och där grep jag in. Sa att… “nä, vet du, i din ålder så är man ofta som allra känsligast, och man har inte hunnit lära sig hur man ska balansera sina känslor så att man mår bättre, ärligt talat tycker nog de flesta att den jobbigaste tiden i deras liv, var när de var i 18-årsåldern… och dessutom tror jag att det är något bra, att du träffade H. Det finns väldigt mycket med det som har varit bra för dig… jobbigt, visst, men väldigt mycket bra och fint också.”

“Jamen, om pappa hade varit en schysst människa, så hade jag valt en annan slags kille än H!!”, sa hon… och i nästa andetag: “men det FINNS ju inga killar som är snälla!!”…

Och jag sa “jo… det gör det. Men när man har allt sitt fokus på att försöka hantera det i livet som är jobbigt, besvärligt, energikrävande, som man är tvungen att förhålla sig till… då klarar man inte att få syn på det som är gott. Det finns ingen ork kvar, till att se det fina och goda, när man har kämpat sig halvdöd för att överleva attackerna från dem som… tar ens energi.

Med de människorna som kräver en kamp och det mesta av ens energi… de som är hårda, och vill ta ifrån en ens livsutrymme bara för att testa om de kan… med dem är det bästa att man stänger igen om sitt hjärta, accepterar att de är som de är och skaffar sig sätt att bara hantera dem. Man sätter gränser kring sig själv, och hjälper inte det, så går man sin väg… och DÅ kan man få syn på dem som är varma och goda. Oftast inte tuffa, sexiga, coola… utan i stället varma.

Du kommer aldrig att kunna göra om din pappa. Inte H heller. De är de de är, så länge som det är sådana de vill vara. Om de ändrar sig, så kommer det att vara för att de väljer det själva. Och din pappa kommer förmodligen att fortsätta, genom livet, att bli överambitiöst överentusiastisk över insikter han får och förändringar som han ska göra… och sedan håller hans ambitioner i max två veckor, sedan är han tillbaks på noll-läget igen. Eller en bit under, eftersom han blir besviken på sig själv för att han inte lyckades förändra sig själv den här gången heller… eftersom han inte faktiskt gjorde några direkta förändringar i sitt sätt att hantera tillvaron. Bästa sättet att förutsäga framtiden, är att titta på historien… det finns inget som tyder på att din pappa kommer att bli annorlunda, och tyvärr kommer han aldrig att bli det för din skull… eller någon annans än hans egen.

Och du gör inte dig själv en tjänst genom att fortsätta att kämpa med hoppet om att H kommer att bli sådär insiktsfull, generös och mjuk som du vill att han ska vara, och som han är, mellan varven… framför allt inte genom att intala dig att det är den där myskillen som han egentligen är. Det är samma slags sätt att förhålla sig till sin partner, som vilken misshandlad kvinna som helst har… om du inte ser hurdan han faktiskt är, och bestämmer dig för att hantera honom utifrån där han befinner sig för stunden, så kommer du inte att kunna må bra med honom. Han är inte lyhörd för dig, så som du är för honom… och det… bara är så. Det är inte rätt eller fel, det bara är.”

“Vet du vad pappa gjorde, härom veckan? Jag kom hem och berättade för honom om här jävla dum [kompisen] hade varit den dagen, jag var jättearg och ledsen… och när pappas sambo kom hem, och jag började berätta det för henne också, så sa pappa: “ska jag vara tvungen att lyssna på det här eländet en gång till!?” Fy fan alltså… jag är så himla ARG på honom!!! Varför är han så… som han är…!?”

Och så kom tårefloden igen. Och jag gick dit och höll om. Sa att… det är bra att du är arg. Och det tjänar inget till att fundera över varför. Det är bättre att acceptera att, och sedan förhålla sig till det. Inte hoppas och hoppas och hoppas, att nästa gång, så kanske han kan vara den där schyssta pappan som jag behöver, vill ha och förtjänar…

“Jag har ju ingen jäkla självkänsla, hur ska jag någonsin kunna lära mig att stå upp för mig själv!? Det är ju ingen vits att jag försöker, det funkar ju inte…”… sa den upprivna dottern.

“Men jag måste inte göra slut med H genast, måste jag det?”, sa den gråtande tonåringen… och jag sa att… lilla hjärtat, du måste inget alls, i den frågan. Det enda som du kanske måste, är att försöka att tänka mer och oftare på hur du ska värna om dig. Och att du är värd det.

Och jag sa till henne att jag verkligen tycker att hon ska gå och prata med dem på ungdomshälsan, eller BUP. Hon behöver prata med en klok vuxen, som är någon annan än jag. Som kan hjälpa henne med just självkänslan… att hitta igen anledningen till att just hon faktiskt är värd att tycka om och respektera sig själv. I nuläget är hennes behov av bekräftelse från mig för stort, eftersom jag är den enda som hon egentligen får någon stabil bekräftelse från… och hon behöver bli mindre beroende av mig också. Men framför allt behöver hon få prata med en människa som kan hjälpa henne att bli lite mindre panikslaget livrädd för separationer… för som det är nu, så håller hon fast vid H, till väldigt stor del för att hon får panik bara hon tänker på att det ska ta slut mellan dem. Och det är inte en bra anledning till att hålla ihop med någon… att man bara är rädd att förlora den.

Och då ringde H. Och medan de pratade, gjorde jag yoga. Dottern lagade spenatsoppa, svor lite i köket när hon tappade äggen för hårt i kastrullen så att de gick sönder, och det blev inga ägg till soppan… Så åt vi middag. Och pratade inget mer om… tunga saker. Lite skolsnack, lite om TV-programmet… sådär vardagligt.

Och när vi ätit, startade jag datorn. Hade fått mejl från Jo. Två stycken. Rätt korta. Som handlade om datorer som havererat, omstart och trassel för att till slut få Skype att funka, på en annan dator… och att han tänkte på mig. Och längtade efter att få höra min röst… så jag sa till dottern att nu kommer jag att prata med Jo ett tag. Och så stängde jag in mig i arbetsrummet… och efter några knackiga försök, fick vi till slut Skype att funka… någorlunda. Mellan varven försvann kontakten nästan helt…

I mitt korta svarsmejl till Jo en stund innan, hade jag skrivit något om att jag haft ett längre snack med dottern. Och nu undrade han… vad det handlat om. Så jag sa att “idag kan få vara ‘någon annan dag’, som jag sa sist vi pratade… idag kan jag berätta om allt som varit, kring dottern”. Och så gjorde jag det. Det senaste dryga året, och hennes liv dessförinnan… med pappan, hans hemska fd sambo som terrade dottern så att dottern lärde sig att det inte är lönt att vilja något alls… det tog sin tid. Och Jo lyssnade. Sa inte så mycket… bara då och då att han fick paralleller till… sitt liv. Funderingar kring hur man gör, och hur man kan göra i stället… vad som verkligen är bäst för barnen… sånt. Och hur hans eget liv sett ut, när han växte upp med en otroligt misshandlande pappa.

Det blev massor av prat om… familjen, livet, tidigare relationer… och han berättade om sina barns mamma, hennes reaktion efer skilsmässan… och jag hörde att hon nog behövde honom mycket mer än någon av dem egentligen insett, förrän det var över. Men att hon inte klarar att hantera sitt eget behov av honom… så hon måste hålla honom ifrån sig. Och han pratade om allt fel och dumt som hon gjort… och jag sa till slut att… du känner henne. Väl. Sedan massor av år. Du borde veta vem hon är, hur hon fungerar… och ändå accepterar du inte att hon gör som hon gör, fast det egentligen är väldigt följdriktigt, när du vet hur hon fungerar?

“Hmmm… jaha… jaså… tror du det..?” Han fick sig flera tankeställare… Och han beskrev att redan från början, när första sonen kom, så hade han haft mer hand med barn och var van och trygg med att ta hand om en nyföding. Hon hade ingen erfarenhet alls, “jag lärde henne byta blöjor”… och en stund tidigare hade han sagt att han trodde att hennes kantighet och ovilja att gå till mötes, nu, när det gäller barnen, nog handlar om att hon känner sig osäker på om hon “duger”, som mamma. Så… egentligen hade han ju förklaringen där, till hennes… knepiga attityd. Och ur den, borde han kunna känna med henne… ifall han nu verkligen accepterar att hon är just sådan som hon är.

Jag sa att… människor vill gärna tro att de accepterar att verkligheten är som den är. De kan säga det, men sedan hör man på hur de resonerar, eller ser på hur de gör, att… det inte är så mycket bevänt med den där acceptansen. När det kommer till kritan, så… tycker de flesta människor att deras sätt är det bästa, och då har de väldigt svårt för att inte försöka “frälsa” närstående som inte gör som de själva… det är en balansakt, det där. Att bry sig om, på riktigt, och ändå inte vilja förändra… få klarar det, eller man klarar det i vissa sammanhang, och inte i andra. Jag har också situationer där jag borde acceptera… det är ju det där som är så svårt. Att lära sig acceptera, och att bedöma när det är det som man ska göra… och när man ska försöka förändra. Men steg 1 måste ändå bli att göra sig ärligt medveten om att man faktiskt inte har accepterat situationen precis sådan som den är, när man inte har det…

Det blev ett långt samtal. Betydligt sämre linje än första gången vi pratade, men det kändes så mycket mer avslappnat… vi har hittat varandras tempo mer, nu. Och inna vi la på, kände jag verkligen hur jag hade velat ha honom intill mitt öra på riktigt… Mm, väldigt fint, kändes det. Jag tycker om att han är varm och vänlig, men inte menlös… utan säger till när han tycker eller tänker annorlunda.

Vi pratade litegrann om… det där som så väldigt många människor gör… att vi söker oss till människor som är “utmaningar”, och oftast i bemärkelsen att de egentligen inte bryr sig om oss eller är snälla med oss i den utsträckning som vi egentligen borde vilja ha. Det är som om attraktionen inte uppstår, om den andra parten inte är i alla fall litegrann småjävlig… och det är ju ett tecken på att man inte tycker om sig själv, riktigt. Att man inte tycker att man förtjänar den fulla uppmärksamheten… utan tror att den andra är mer värd att satsa på, om den gör lite motstånd. Särskilt kvinnor, har otroligt svårt för att låta bli att tro att “just JAG kan nog få honom att bli det där snälla lammet, som jag egentligen inte vill ha”… Och Jo sa: “det är tur att man kan förändra sig.” Mm, sa jag, det är det verkligen… jag vill inte påstå att jag har sökt mig till skitstövlarna i tillvaron, jag har t ex oerhört svårt att förstå alla kvinnor som flockas som flugor kring en sockerbit, kring Juha Valjakkala, och Helge Fossmo. Men… jag tror ändå att… för bara något år sedan, så hade jag inte funnit Jo lika attraktiv som jag gör nu. Snällhet… eller godhet, kanske… i kombination med humor och intelligens, det är faktiskt sexigt. Självkännedom, en realistisk självbild. Det som är attraktivt med Jo, är att han vet sina brister och förtjänster, och står upp för att han är bra som han är. Utan att göra något väsen av det. Aggressiva män är faktiskt mest bara jobbiga… inte särskilt spännande.

J trodde ju att han ville ha en kvinna som var varm och kärleksfull, och som samtidigt kunde kommunicera sina känslor. Men… när det kom till kritan, så var han inte redo för det. Han behöver tycka mer om sig själv, för att kunna ta emot det… och tyvärr är det ändå så att de flesta människor går omkring med någon liten skvätt av självhat eller självförakt, i sig, till följd av uppfostran…

Nå. Det blev ett samtal till två i natt… alldeles för sent. Och fem timmars sömn, blev det i natt. Jag skrev ett längre mejl till Jo idag… om mina gränser, hur jag hanterar mina närstående. Om det här med att kunna skilja mellan person och sak/beteende. Och om att det känns lite… konstigt, jobbigt, att känna för någon som man har i telefon… och som man vet att man egentligen inte vet hur det känns att vara nära. Och ändå är känslan att man vill vara nära… och man vill inte prata. Utan just vara… nära. Lite frustrerande.

Han skrev ett långt svar… bland annat det här…

“… hur mycket jag tycker om din röst och ditt sätt att prata. Det är inte svårt att följa dina sinnesstämningar, från det mycket bestämda när du pratar om dig själv och hur du vill ha det till den otroligt mjuka och fina röst du har när du möter mig och en massa sinnesstämningar där i mellan.

Den röst du hade när du sa saker, som jag tror du kände kunde vara känsliga, som det här med hur jag uppfattar och förhåller mig till [barnens mor], var helt underbar du liksom kröp in under mitt skinn och bara fanns där, rörde om och lugnade på en gång, inte konstigt att jag får lust att bita dig i tårna!

Din nyfikenhet och ärlighet är fantastisk, [...] En sak tror jag du har rätt i och det är att jag ser och känner av vad andra människor tycker väldigt väl. Jag brukar känna på mig när kvinnor är gravida nästan innan de själva har kommit på det, och folk som är arga, irriterade eller förtjusta i varandra det spottar jag direkt.

Däremot är jag lite blind för vad andra tycker om mig, det kan jag ha svårt att se och känna av, det är en av orsakerna till att jag är attraherad av dig, är att du säger vad du ser, känner och tycker och varför, utan att för den skull värdera. Bra tycker jag så behöver jag inte gå omkring och fundera.”

Mmmm… inte så dumt! I ett kort mejl om en annan sak, skrev han att nu skulle han boka biljetten för att komma hit, om några veckor… och så beskrev han sin känsla för oss, så här:

“Jag ser två lok på varsitt tågspår framför mig som går parallellt, inte över eller under, inte bakom eller framför utan bredvid varandra, det finns stationer lite här och var på de olika spåren. En del av stationerna är gemensamma och där kan lokförarna mötas. Ibland kanske man åker med mellan två stationer på det andra tåget eftersom den stationen saknas på det egna spåret. Det fina är när loken håller samma hastighet och förarna kan sträcka ut handen till varandra och följas åt.”

Och det får räcka, för nu. Dottern ringde, skulle fika och mysa på stan med pojkvännen en stund. Jag bad henne köpa det som jag behöver inför bröllopet åt mig, så slipper jag hinna fara till stan innan helgen, och så sa jag att jag lagar maten idag. I kväll blir det möjligen telefonprat med J, i stället… men så tusan att det ska bli halva natten! Måste ge Ma någon respons, han föreslog träff i morgon eller torsdag… och jag känner nog att… det är lite för många bollar i luften nu… Men kanske ska jag träffa Ma, lite opretentiöst, en glass på en av bänkarna i området, bara. Så att det är gjort… typ. Eller så är det vettigare att jag säger att… vi får skjuta på det, det är för mycket nu. För det är det faktiskt… även om det är trevligt att kommunicera med flera, så vet jag ju till slut inte vem jag har pratat med om vad. Och någonstans känner jag att både Jo och J förtjänar… att jag har en relation med dem, var för sig. Och det är olika slags relationer… jag behöver göra klart med J. Så att vi kan bygga vänskapen, i stället…