Tonåringarna var uppe till elvasnåret igår, ungefär. Och jag fick mejl från Jo där han skrev att han installerat Skype nu, så jag ringde upp honom… efter lite trassel med hörlurar i fel uttag, fick vi till slut kontakt… Ljudet var otroligt bra. Som Jo sa, “nu har jag dig i mitt huvud”… Det blev mycket lättare att höra… nyanser, leenden, och ömhet, via Skype än via mobilen… det kändes bra. Jag tycker om hans röst mycket. Han uttrycker ömhet med rösten… det är det inte alla som kan. Och så skrattar han så att han låter helt galen… Vi pratade om jobb, förhållningssätt till människor, bokstavsdiagnoser och hur de kan vara olika för olika människor… om sånt vi varit med om. Bloggande, och nätet. Och hur vi tänker om nuet. Till tre, pratade vi… det hade börjat ljusna när jag kom i säng.

Och sedan sov jag till sju, ungefär. Hur trött som helst… men somna om kunde jag ju inte. Tonåringarna hade ju sovit rätt mycket, så de var uppe redan vid åtta-nio-snåret. Vi åt frukost, jag skrev mejl, vi lyssnade på poppig musik och skrattade tillsammans åt de roliga katt-bilderna som Gunilla skickade…

Helt groggy har jag varit hela dagen. Dödens trött, snurrig i skallen… men en stund efter lunch tog jag bussen till stan. Gjorde sällskap med en granne som jag surrat med ibland, en lite speciell man som… är svår att få grepp om, han känns väldigt intensiv och jag pratar gärna extra mycket för att liksom hålla honom på avstånd. Idag pratade vi om skilsmässor, och tonåringar… rätt kul samtal.

Jag hoppade av på stan, och gick till ett fik där jag stämt träff med B. Medan jag väntade kom en mammaledig fd kollega förbi, hon hade sin mor med sig och presenterade mig som sin kollega, för sin mor… och när hon gick på mammaledighet, så jobbade jag fortfarande där hon är…

Nå. B kom, vi gick in, köpte fika och satte oss. Jag berättade om J, och om Jo… och det var givande, för B kunde känna igen sig i en del av J´s bekräftelsebehov. Vi vände lite på orsaker och verkan, till det… Det var också givande för att jag fick tillfälle att klargöra lite för mig själv, vad jag vill och känner, och varför… och Jo känns mer och mer som en man som jag… verkligen tycker om.

Till slut fick vi gå för fiket stängde, och lika bra var nog det, annars hade vi väl aldrig kommit hem… Vi gick och handlade lite käk, och sedan tog jag bussen hem.

Mötte dotterns pojkvän som var på väg in i hissen med cykeln. När jag kom in, var dottern… känslo-översvallande, melodramatisk, åt alla håll, ofokuserad i största allmänhet. Jag lät henne hållas ett bra tag. Skrev svar till Jo medan dottern lagad mat, rätt ovilligt, fast hon själv erbjudit sig från början… hon var ofokuserad helt enkelt, och inte jättevillig att samla ihop sig. Men mat blev det. Och när vi ätit, frågade jag henne hur det var med henne… för då verkade hon på gränsen till sammanbrott, utan att någonting alls hade hänt. Hon har varit lite sådär hela veckan, faktiskt… nära sammanbrott, utan att det alls går att se någon förklaring. Nu sa hon att hon just fått mens och kände sig lite hormonell. Men någonstans så förklarade det inte tårarna som ville upp ur ögonen… jag lirkade lite försiktigt. Och till slut sa hon att hon och pojkvännen hade tjafsat… igen… om att han ville äta här med henne, tyckte att de skulle få mer tid tillsammans (än ett drygt dygn av hela helgen), medan jag hade sagt till dottern att jag ville att vi skulle ha en lite samlad kväll, bara hon och jag. Jag hörde på henne att deras diskussion hade brutit ner hennes övertygelse om att jag har rätt att sätta gränser, lite… och jag pekade på att anledningen, som hon själv sa, till att de inte hade träffats så mycket under veckan som gick, var att de hade prioriterat skolan, intressen, annat… och att de inte kan förvänta sig att jag ska… inte ens finnas med listan av saker som man ska ta hänsyn till, när det gäller umgänget. Att jag fortfarande har rätt att bestämma i mitt hem. Och dottern tog ingen diskussion, vet ändå att jag har rätt… men visste ändå inte riktigt vilken sida hon skulle ställa sig på. Min eller pojkvännens… för hennes egen sida, den hade hon helt tappat bort, igen… Men efter en liten stund sa hon att det kändes otroligt jobbigt att pojkvännen hade tagit upp diskussionen igen, fast hon sagt att hon inte ville diskutera det mer. Det var nog det som var det största problemet… att han brutit mot hennes gräns. Och en stund senare sa hon… “jag tänker inte låta det här påverka mig, jag tänker må bra och strunta i det här”. Väldigt bestämd lät hon. Och jag sa bara att det lät som en bra plan.

Sedan mejlade jag lite mer med Jo. Varma fina mejl… han skrev om framtiden, som han ju vet att han inte ska oroa sig för, och som han verkligen försöker låta vara tills den kommer… och om när vi kan träffas. Han hade kikat på tågresor, och undrade ifall det skulle funka om tre veckor. Och så skickade vi foton av oss själva, till varann… fina bilder var det som han skickade, och jag tror att jag kan tycka om hur han ser ut. Ett aber är att han tyvärr är lite väl lik dotterns far… Men det kan han ju inte rå för! Och rent utseendemässigt har jag såklart inget emot hur dotterns far ser ut, det är ju på det känslomässiga planet som jag inte är så himla förtjust i honom… och Jo är en helt annorlunda människa. Det är skönt.

Och vid nio ringde J. Vi skulle ju bestämma om avslut… men det blev en himla massa avslappnat surr om annat. Och till slut var klockan över tio, och absolut sängdags. Så han sa att han skulle ringa igen i morgon… och någonstans verkar det som om han tänker sig att satsa på oss… eller så vill han bara att vi ska ha en ärlig vänskapsrelation. Så vill jag ha det i alla fall, det känner jag. Men vi får ta det snacket en annan dag.

Ma hade mejlat också, undrade vart jag tog vägen… jag har inte skrivit till honom sedan i… torsdags, tror jag… huga, min väldigt trötta hjärna orkar inte hålla ordning på alla karlarna längre… Men den vet i alla fall att den blir varm och glad när Jo skriver fina saker. Det känns i alla fall bra, att veta.

Jösses… så jäkla slut jag är. Nu är det sängen som gäller.