Jag hann till jobbet, starta datorn, hämta en kopp kaffe och läsa Jo´s korta och varma mejl, innan tjejen kom som jag skulle ha ett möte med på förmiddagen. Hon ska starta ett projekt som på vissa sätt berör det projekt som jag ansvarar för just nu. Och jag berättade, visade, förklarade… och hon skrev och skrev och skrev… Mot slutet av vår träff ringde min mobil. Jag svarade.

Och det var J.

Jag sa bara att jag var lite upptagen, frågade om han kunde ringa om en halvtimme ungefär. Det kunde han, och så la vi på.

Och jag lyckades avsluta mötet med tjejen… relativt fokuserat, i alla fall… Sedan ringde jag min projektledare för att avrapportera lite, och för att kolla vilken tid som passade honom för ett möte med en av våra grupper nästa vecka. Innan jag hunnit lägga på, ringde J igen, på mobilen… och jag avslutade samtalet med projektledaren, och svarade.

Han… sa hej. Att han sett att jag hade ringt igår, att han hade tänkt höra av sig till mig för ett avslut, och att det varit för sent igår när han upptäckte att jag hade ringt. Jag frågade om han hade läst mitt mejl… men han hade inte sett att jag skickat det. Och det tror jag faktiskt på, för han hade nog låtit annorlunda när han ringde, om han hade läst det.. Jag talade om att det var ett argt och ledset mejl. Att jag varit ordentligt besviken på honom, igår. Han sa att han förstod det, men blev lite svajig… undrade om jag kunde säga lite kort vad det var som jag blivit arg på… och jag sa det. Att jag sett att han varit inne på dejt-sajten vilket jag tolkar som att han mår bättre nu, men att han inte tagit snacket med mig först. Att jag kände mig respektlöst behandlad. Och han sa att… han har inte börjat dejta igen. Att han kommit fram till att han nog inte alls ska försöka sig på ett förhållande nu, och kanske inte ens alls. Men att han fått sådana där fun match, och varit nyfiken på att se vem/vilka det varit som skickat dem… och så sa han “det är väl bekräftelsebehovet”.

Flera gånger försäkrade han att han hade tänkt ringa mig. Och jag sa att… “det var ju bara för att jag ringde dig, annars hade du väl knappast tagit kontakten igen”… och han sa att han kunde förstå att jag tänkte så, men att han verkligen hade tänkt prata med mig igen. På riktigt. Jaja, whatever.

Han sa att han mådde bättre den här veckan. Att förra veckan hade varit ordentligt illa… och att han fortfarande inte mådde bra riktigt, men bättre. Och att han insåg att han har saker som han är tvungen att hantera, med sig själv. Men att han hade tänkt att han ville prata med mig i helgen, om det funkade för mig.

Jag sa att jag ville att vi skulle ses. Och sedan ringde den andra telefonen… och J sa att han skulle ringa senare, vid middagstid, och så skulle vi bestämma om helgen.

Det var den biträdande chefen på det nya jobbet som jag ska in på. H*n ville försäkra sig om att jag hade hört telefonmeddelandet igår, och sett mejlet… om enhetsdagen som de ska ha om ett par veckor, då alla som jobbar inom enheten skulle presentera vad de jobbar med. Jo, jag hade sett det, och svarat på mejlet… att just den dagen har jag två möten inbokade, och jag behövde få ta ställning till om jag kan skippa båda dem eller inte, innan jag svarade mer definitivt. Men att det givetvis är ett guld-läge för mig, att snabbt få komma in i verksamheten, om jag kan vara med på den dagen… Och så pratade vi om lite andra praktiska saker, och la på.

En kollega, som jag alldeles nyss varit både arbetsledare och väldigt tillgänglig för, kom förbi. Sa att det kändes så tomt och konstigt att jag inte längre fanns i det rum som jag funnits i, under flera år… Vi pratade lite om hur organisationen och arbetsledningen fungerar just nu, och vad vi tror om hur den kommer att fungera.

Och sedan ringde jag närmaste kollegan för att höra om vi kunde luncha ihop… puh. Det kunde vi, så när jag fixat några saker gick jag dit och vi köpte lunch och satte oss där och åt. Vid det laget hade jag gått på högvarv hela förmiddagen… så jag föll liksom bara ihop som en ballong, när vi ätit… Vi gick till fikarummet och tog kaffe. Pratade om ditt och datt. Rätt skönt.

Och så pratade jag med en av dem som jag har tagit över arbetsuppgifter från, om ett projekt som h*n blivit tillfrågad om vi ville ingå i, och som nu hamnar på mitt bord. Vi enades om hur jag skulle hantera frågan, och jag gick tillbaka till mitt rum.

Svarade på en del mejl. Samarbetade med min administratör om lite aktuella saker. Och så satte jag mig på cykeln och for till pysslologen…

Samtalet började i jobb-änden. Handlade mest om det. När jag berättade om min dröm om att försöka få till egenföretagarspåret parallellt med alla varianter i höst, frågade hon vad det är som jag har tänkt egenföretaga i. Och jag sa det… undrade om jag hade berättat det för henne förut, och hon sa att jag hade nämnt det. Och så sa jag att… i fjol, när tankarna kom upp och var alldeles nya, då testade jag dem på nästan varenda människa jag stötte på. Jag ville både få reda på vad folk tror om coaching som arbetsområde, och vad de tror om mig i den rollen. Dessutom hoppades jag på att få tips om… anknytande områden. Det var bra, då… när jag inte visste alls om det verkligen var något för mig. Men nu… märker jag att jag gärna “mörkar” lite, om vad det är jag vill satsa på. Jag vill helt enkelt inte ha folks åsikter, särskilt inte den sortens åsikter som är negativa… för jag vill prova det här spåret, tror på det själv. Jag behöver inte responser som är negativa… inte nu.

Och hon sa att hon förstod precis, och tyckte att jag resonerade helt rätt. Sedan berättade hon en massa om sin resa, när hon utbildat sig till det som gör att hon träffar mig i den rollen hon har nu… det var intressant. Mest förvånad blev jag över att hon verkligen trodde på min idé… att hon tyckte att jag skulle driva den vidare. Hon trodde, tyckte, att det skulle passa mig, att jobba som coach… och litegrann väger ändå det, eftersom det är henne som jag har brottats med om min utveckling, under våren.

Mitt i samtalet ringde dottern… jag hade glömt stänga av mobilen, och tog samtalet när det nu ändå ringde. Dottern berättade glädjestrålande att hon blivit tillfrågad om hon ville jobba på cafét där hon praktiserade tidigare i våras, i morgon… och jag sa att det var roligt att de frågat henne, och att det var klart att hon skulle göra det, och att jag var upptagen så vi fick prata mer sedan…

Sedan pratade vi om dottern. Hur det känns att ha henne hemma igen. Och… jag kände att jag nästan svek mig själv, eftersom psykologen har varit så tydlig med att hon egentligen inte förstått att jag kan hålla så mycket känslomässig distans till dottern… när jag sa hur skönt det är att ha dottern hemma igen. Inte alls okomplicerat, men väldigt skönt. Jag pratade ganska mycket om de situationerna som dottern har klarat ut så imponerande bra, den senaste tiden.. samtalet med pojkvännen härom helgen, och med pappan härom veckan. Att dottern just nu bemödar sig så väldigt om att vara exemplarisk, och att mina erfarenheter säger mig att inte lita på att det håller… men att ändå bete mig som om det vore självklart att dottern fixar de saker som hon sköter, just nu. Det ska inte vara världsomvälvande märkvärdigt att klara att sköta sitt eget liv, när man är snart 18 och tycker att man är så vuxen att man kan välja allt själv… det ska vara självklart. Och hon ska lära sig att bekräfta sig själv, i sina framgångar… för hon ska ju leva med sig själv resten av livet, däremot inte med mig.

Och så fick jag lite tips av psykologen som jag inte hade någon användning av eftersom jag redan klarar just de sakerna alldeles utmärkt på egen hand, men jag tackade och tog emot… Hon vill ju väl. Hon gör så gott hon kan, med att uppfatta mig… och att inte försöka projicera sig själv på mig. Men antagligen känner hon igen såpass mycket av sig själv i mig, för att inte riktigt kunna hålla isär oss… Och jag känner ju att hennes projiceringar av sig själv, är väldigt kärleksfulla. Hon försöker styra upp mig, av omsorg, engagemang… och det är inte min sak att vara hennes trotsande tonåring, jag kan ta det jag har nytta av och bara strunta i resten. En sak tipsade hon om, som jag absolut inte hade kommit på själv, och det var att hon skulle kunna skriva ett intyg om min “personlighetsutvecklande process” som jag gjort hos henne under våren, och det kan jag ha som ett slags… trovärdighetsintyg, i kommande möten med presumtiva klienter. Strålande tänkt, det vill jag gärna ha. Nu kommer ju jag inte att jobba som terapeut, så kanske behöver jag inte intyga att jag gjort “egenterapi”, men… man vet aldrig. Det var schysst av henne, i alla fall.

På det hela taget var det en väldigt givande träff. Hon tog upp den förra träffen, och hur vi hamnat lite på kant med varann, och hur bra, viktigt och nödvändigt det var att vi hade gjort som vi gjorde - klarat ut våra reaktioner inför varandra. Utan att någon för den skull var otrevlig. Och det har hon ju rätt i.

När jag for därifrån ringde jag dottern och frågade vad hon ville ha till middag, så att jag kunde handla på vägen. Och så for jag till affären och handlade.

På vägen hem… tänkte jag på… att det som dottern och jag kan, att vara ärliga med våra känslor och samtidigt lyhörda för andra, det är ändå något som på de flesta sätt lönar sig i längden. Även människor som egentligen har ett smitar- eller skitstövelbeteende, blir faktiskt berörda när vi talar om vad vi känner… och Rom byggs inte på en dag, men ganska många gånger så har det faktiskt gett resultat, i längden, Ärligheten. Det kändes otroligt skönt att J faktiskt ringde, idag… även om det tog längre tid än jag tycker är riktigt schysst. Och först efter att jag ringt honom… men ändå. Bloggmannen lär jag aldrig höra ifrån, men annars har de allra flesta av mina relationer genom livet resulterat i att… när jag möter människor som jag varit nära men av någon anledning tappat kontakten med, så blir det glada möten. Varma. Ytterst få gamla pojkvänner är det några hard feelings med, när jag möter dem, trots att någon av oss vanligtvis var sårad när vi avslutade relationen. Och som ett slags bekräftelse på den tanken… mötte jag Johan, som jag hade ett kort förhållande med för nästan 20 år sedan, och vars oskuld jag tog… han var så otroligt tacksam, och så vansinnigt förälskad i mig, när jag gjorde slut med honom för att jag själv låg för långt före honom i mognad, just då… men varje gång vi ses, lyser han upp i hela ansiktet och säger “Hej Leva!”, jätteglatt… med kramar och äkta glädje. De allra flesta relationer jag haft, både med vänner och pojkvänner, rymmer fortfarande en värme för varandra. Jag inser att det säger något om mig… att mitt förhållningssätt till andra faktiskt fungerar bra, för det mesta.

Hem kom jag, till dottern. Och jag berättade att J hade ringt, att vi ska ses någon gång under helgen, och att jag har fortsatt att säga hur det känns. Dessutom berättade jag lite för dottern om samtalet med psykologen, och särskilt de bitar som handlade om hur imponerad jag är över dotterns förmåga att hantera sin pojkvän och sin far. Hon blev så himla kanonglad över mitt beröm… lilla hjärtat. Det var fint, att få ge henne det, som ju är så självklart och enkelt…

Sedan satte hon igång med städningen, medan jag började med maten. Då ringde J. Och vi pratade en stund… jag frågade hur han splan ser ut för sin egen utveckling, och pekade på att det inte lät helt bra att han var så sugen på att stoppa huvudet i sanden och försöka låtsas att inget hade hänt… och han surrade på, slingrade sig en del, men var också lite ärlig. Jag tycker lite synd om honom, som har så svårt att känna att han är värd att tycka om, fast han inte klarar allt på första försöket… Det blev ett… nära samtal. Vi kommer nära varann. Och… jag vet inte vad det innebär. Jag vill inte komma för nära honom… och samtidigt känns det så himla viktigt att vara öppen, med det jag känner. Det känns… lite krångligt… men ändå som något bra. Hm… ja, vi får se hur det här går.

Dottern kom in till mig och sa att hon skulle äta, och jag kände att jag ville äta middag med henne, och inte prata för mycket med J i telefon utan faktiskt träffa honom i stället. Så jag föreslog att han skulle komma hem till mig i morgon klockan elva, han sa att han tar med sig bullar om jag bjuder på kaffe, och… så får vi se vad vi gör. Jag sa att det känns viktigt att det blir så opretentiöst som möjligt. Kanske blir det en promenad… vi får se. Och han behövde markera… av någon anledning som jag inte tror att han visste själv riktigt… så han sa att vi får sätta en bortre tid för vårt samtal. Jag sa att dottern slutar vid fyra och kommer hem en stund efter det, så därikring kan väl vara en lämplig bortre tid. Han hade föreslagit “vid middagstid”, så mitt förslag passade honom bra.

Och så la vi på, och dottern och jag åt, medan vi tittade på lite av Picassos äventyr. När vi ätit och tog efterrätten, pratade vi istället… om hur vi är. Var vi står i livet. Ganska bra samtal… inte så långt, mer lagom.

Och sedan har det tagit mig en god stund att skriva här… Jo skickade ett långt mejl med lite berättelser ur hans vardag, och väldigt mycket om hans relation med barnens mor, för att egentligen berätta om barnen… jag känner att jag nog inte vill prata så mycket mer om… våra historier, nu. Mer vara i nuet… kanske litegrann titta framåt. Men han skrev, som svar på att jag tyckte att det inte känns så bråttom med “oss”, att han väldigt gärna skulle vilja träffa mig i morgon… Men att han förstod vad jag menade med att det nog är så att när man har väldigt bråttom in i en relation, så är det ofta för att man någonstans anar att man egentligen inte stämmer så bra ihop, och man vill komma så nära som möjligt så att man slipper se varandra… han exemplifierade med alla par som får problem i förhållandet, och bestämmer sig för att försöka lösa dem genom att skaffa barn…

Jag svarar i morgon. Nu är det sängdags. Och det kommer att bli en supersocial helg… hm…