Strax innan jag for från jobbet, ringde dottern och sa: “gissa vem som är godkänd på nationella provet i matte??”… Jag gissade inte… visserligen är föräldrar skyldiga sina barn att vara såväl pinsamma som patetiska, men… Hon var strålande glad. Hade inte fått veta vilket betyg hon fått, men att hon var godkänd, minst… “Alltså, jag har drömt mardömmar varenda natt nu, om att jag får IG på provet och måste gå en extrakurs för att få slutbetyg!”, sa dottern, som nästan hade börjat gråta under lektionen, när hon var en av dem som läraren inte hade velat prata särskilt med, dvs de som låg på eller under IG-gränsen…

Idag har det både snöat, regnat och haglat… hugaligen. Fast gräset och maskrosorna struntar i det, de fortsätter att spruta sig upp ur backen ändå… mina sköra ärtor på balkongen är nog inte jätteglada, dock… När jag kom ut från affären efter att ha köpt potatis och fiskpanetter, hade det slutat hagla, och solen sken igen. Dår-patetiskt kallt var det dock… hade behövt mössa, när jag cyklade den sista biten hem. Huga huga, så här kallt behöver det faktiskt inte alls vara!

När jag kom hem satte jag på potatisen, och medan den kokade upp fixade jag jord och leca-kulor i två krukor, där jag sedan petade ner en kvist i vardera av hoya-plantorna som jag fick på jobbet… i förra veckan… de ska inte alls stå i vatten innan de planteras, men jag glömde dem i ryggsäcken i fredags och hittade dem när jag skulle till affären på söndagen, så jag bedömde att de behövde en livräddande insats. Nu är de i jord i alla fall, och så får vi se om de klarar sig. Nog babblat… får sluta undvika frågan, och börja gräva lite på annat håll…

Då ska vi se… om jag vågar, och överhuvudtaget klarar, att reda ut lite tankar kring… det mer känslomässiga nuläget. Hmm…

Jo… Jag börjar med fågelperspektivet, igen…

När exet försvann ur mitt liv, släppte jag fokus på en nära relation. Det fanns ju liksom bara han, som jag kunde tänka mig att leva med… och nu hade han försvunnit, så det här med “förhållande” var liksom en avklarad sak i mitt liv…

Och efter ett par år, när jag egentligen fortfarande inte var ett dugg redo för en ny relation, dök den intensiva bloggmannen upp och tvingade mig att försöka förhålla mig till… hur jag ville, kunde, skulle, ha ett nytt förhållande… Han var en så annorlunda sort än alla män jag någonsin haft, under mitt liv. Jag tänkte att det kanske var bra, att prova en man som inte på något vis liknade dem som jag försökt, och misslyckats med, tidigare. De två gånger som vi träffades… kom han mig alldeles för nära, alldeles för fort. Mina känslor hann inte alls med… han hann aldrig få någon riktig plats i mitt känsloliv, som faktiskt potentiell partner. Och sedan dumpade han mig på det vidrigaste sätt som jag någonsin varit med om.

Så… de redan väldigt tveksamma känslorna som var väl inbäddade i någon slags… skyddsmaterial, i mig, de… kom inte fram till någonting, mer än att det verkligen var dags att stänga känslobutiken för gott. Jag hann aldrig få kontakt med mina mer subtila känslor. Han smackade till hela nervsystemet med ett rejält järnrör, så att det blev bedövat i sin helhet. För ganska lång tid.

För ungefär ett år sedan gick jag med på dejtsajten. Fick kontakt med en man som bodde i min stad. Vi träffades, det kändes inte “åh nej!”, och det var också så långt som mina känslor nådde, ut ur skalet… Fortfarande väldigt långt ifrån att nudda vid några mer subtila känslor, alltså. Sedan träffade jag M, och en stor ömhet uppstod, men eftersom han var så känslomässigt… icke-fungerande, på riktigt, så kunde han inte nå några skörare känslor i mig, han heller. Egentligen rätt skönt, för mig… jag fick åtminstone prova ömhetskänslorna, i fred, utan att han kom mig för nära…

Någon slags förvirrad passionshistoria med en annan nät-kontakt hade jag under vintern. Riktigt var den landade i mig, vet jag inte… men den blev så snabbt så väldigt konstig, så den söndrade en del, men bidrog inte direkt till att jag fick tillfälle att… röra vid några sköra känslor i mig. Inte på något sätt som skulle kunna leda till att kärlek skulle kunna växa, i alla fall.

Ingen av dejt-sajt-kontakterna nådde fram till mig. Inte förrän J dök upp… med humor, värme och en massa energi, blev jag glad av honom. Det som inte kändes helt rätt med honom, var att han ville prata om sex… det kändes väldigt konstigt att prata om sex med en människa som jag inte hade träffat. Absolut för närgånget, jag kände mig trängd… och sa det till honom också. Men våra telefonsamtal var… ganska magiska, på något vis. Vi pratade om precis alla aspekter av allt i livet, och han nådde en del av mina känslor med saker som inte hade med sex att göra. Jag höll dock tillbaka, för att jag inte trodde att jag skulle bli attraherad av honom när vi väl sågs…

Det blev jag inte heller, när vi sågs. Men inte heller den här gången kändes det “åh nej!”… och under vår dag tillsammans kändes det mer och mer rätt att vara nära honom. När vi väl blev… intima, så kändes det rätt. Men det kändes inte som om jag var förälskad… hade nog kunnat bli, om han inte hade åkt iväg så hastigt direkt efteråt. Bloggmannens agerande, när han försvann, tog över hela mitt känsloliv för en stund, med all ångest som hörde till det… och J var väldigt fin och varm och hanterade det väldigt bra. Och sa ju att han skulle göra vad han kunde för att visa mig att jag kunde lita på honom… men det höll ju inte ens ett dygn, det löftet. Resten av vår korta relation präglades av att han gjorde lite skumma, undflyende rörelser, som innebar att jag absolut inte litade mer på honom efterhand… vi hann aldrig prata om de här sakerna, hann aldrig komma till ett läge i vår relation där det kändes otvunget och avslappnat att umgås. Och så dumpade han mig, och mer har jag inte hört från honom sedan dess. Men dottern berättade igår att hon hade träffat honom och hans söner på en affär, under förra veckan… han hade hejat på henne, med ett tonfall som lät… varmt, och beklagande, lite, som hon beskrev det…

Jag fick stänga känslodörren igen. Det har känts svårare och svårare att öppna den igen, eller rättare sagt, det har känts som om det blir fler och fler dörrar i mig som måste öppnas, för att en man ska kunna nå fram till mig… och allt mindre intressant att försöka.

Och så… kom det ett mejl. I förra veckan. Från Jo, som hittat mejl-adressen via presentationen för den gamla bloggen. Han hade alltså inte läst någonting alls som jag skrivit, förutom kommentaren på den blogg där han fick upp ögonen för mig. Ett ganska kort mejl, där han frågade om en sak som jag skrivit om mig själv, i min gamla blogg-presentation.

Och jag blev glad. Över ett oväntat mejl, från en ny människa. Som dessutom var nyfiken på mig, och inte redan “kände” mig via något av allt det som jag har skrivit om mig och mitt liv, på någon av mina bloggar… Jag svarade på hans fråga, och undrade sedan vem han var… och han skrev ett ganska långt svar, lite övergripande sådär, och väldigt vänligt, öppet, prestigelöst men inte utan självrespekt… en klart attraktiv människa, som verkade stå väldigt klart i sig själv.

Och de “yttre” ramarna för hans liv är… så fel som de kan bli, om man är ute efter en man som åker på en räkmacka genom livet. Trots alla saker som han har, och haft, att hantera, finns inte minsta tillstymmelse till självömkan eller skev självbild, i det han skriver… han vet vem han är, både bra och sämre saker, och med alla hinder som finns i hans liv skulle han mycket väl kunna vara en överkompenserande människa som försöker att antingen framhäva sig på områden som inte stämmer med verkligheten, eller förminska sitt värde eftersom så mycket inte är optimalt… men inga som helst tecken på vare sig det ena eller andra finns det, i hans långa, utredande, filosoferande och samtidigt energiska mejl.

Vi diskuterade bl a romantik och passion. Ni som följt mig ett tag, vet att… jag är oerhört skeptisk till passion, ser det som en verklighetsflykt och ett sätt att klistra på vem som helst sina drömmar, och när den man klistrat sina drömmar på visar sig vara… den människan som den faktiskt är och har varit hela tiden, så tar passionen slut… eller övergår i ett ilsket försök att tvinga tillbaka den andra in i rollen som man har skapat åt den. Passion är sinnesförvirring… och inget som jag är sugen på att delta i, vare sig som objekt eller subjekt. Jag gillar verkligheten, föredrar faktiskt den före ett drogat tillstånd som gör att man gör konstiga saker… Och jag tror inte att min skepticism mot passion enbart är ett sätt att försöka skydda mina känslor. Jag ser verkligen passionen som ett stort ptoblem, ett hinder för alla relationer att kunna bli… på riktigt.

Och han skrev att han förstod mina synpunkter och höll med mig i stora drag, men… han såg sig som både realist och romantiker, tyckte inte att det är några problem att vara både - och. Jag gav mig in på att slakta romantiken efter bästa förmåga… Men gav honom ändå en chans att beskriva vad romantik är för honom, för hur det än är, så lägger vi sällan in exakt samma betydelse i de ord som vi använder. Och han svarade…

“En bra relation för mig handlar om respekt, förståelse, ömhet och attraktion som går åt båda hållen. Romantikern i mig gillar blommor, solnedgångar, överraskningar, händer på magen och en puss i nacken när någon lagar mat, sitta på bio och gråta åt ett vackert slut, sådana saker.”

Och… det var något med de där händerna på magen… som kröp innanför skinnet på mig… det kändes så… sinnligt. Mjukt. Inte grov-sexuellt, inte påträngande och krävande… utan sensuellt. I övrigt sticker väl hans beskrivning inte ut, på den ganska vedertagna romantiska kartan…

Jag släppte den frågan, och berättade i stället lite ur mitt liv. Jobbet, de senaste… knappt tio åren, kärleken och uppbrottet med exet, bloggmannen-historien… jag släppte in honom på den gamla bloggen, för att han skulle få en chans att… få veta lite mer om vem jag varit, och blivit… och han läste lite på den gamla bloggen, men skrev ganska snabbt att… det kändes inte rätt. Och jag förstod precis vad han menade - jag ville inte släppa in honom på den här bloggen, för han känns så… verklig. Som en irl-människa. Och jag har ju inga irl-människor på min blogg… dvs ingen som har lärt känna mig i det vanliga livet först, har någonsin fått adressen till mina bloggar. Och med Jo… så lär jag ju känna honom via nätet. Och ändå känns han som en irl-människa… en som jag inte vill ska läsa mina dagliga personliga reflektioner, men som jag för den skull inte undanhåller något. Och han skrev att han inte vill ha adressen hit. Han vill lära känna mig… på de villkor som han och jag sätter upp, under lära-kännandets gång. Aldrig tidigare har jag känt att det har varit så viktigt att inte släppa in en ny man på bloggen… med de tidigare männen har jag inte ens övervägt att ge dem adressen, men det är inte för att jag har känt ett stort motstånd mot att göra det, utan för att det bara har känts självklart att de inte har här att göra.

Här har jag en man som… på de flesta områden har större utmaningar att hantera i sitt liv, än jag ens kommer i närheten av. Och samtidigt har vi så väldigt lika bild av… hur människor är, och hur man enklast förhåller sig till sin omvärld, och personlighetsmässigt, värderingsmässigt, är vi så väldigt lika… märkligt. Och fast han har så mycket större svårigheter att hantera, så känns han… så väldigt stabil. Trygg med sig själv, absolut i kontakt med sina känslor… mer än vad jag är, tror jag…

För det är där jag har min… svaghet, inser jag när vi skriver med varann. Mina känslor… när det gäller min innersta själ i relation till andra… har så gott som förtvinat. Jag vet inte vem jag är, längst innerst inne, när jag ska möta en annan människas känslor… en människa som berör mig. För han gör det. Berör mig.

Och jag funderar, såklart… dels på anledningen till att han berör mig. Är det årstiden, som en bloggvän funderade kring i ett sammanhang som jag fått förtroendet att ta del av och inte kommer att röja… är det vårkänslor det handlar om? Eller är jag så djupt utsvulten på kärlek, att jag är väldigt… lättpåverkad? Jag funderar också i de banor som Vindra är inne på, fast inte med exakt samma slags känslor… om anledningen till att jag känner mig så… känslomässigt handikappad, ringrostig, osäker på hur jag ska hantera mig själv och mina känslor i relation till Jo… om det handlar om att jag har blivit så väldigt kvaddad, jag också?

Jag har funderat över vad det är som gör att två män, under de senaste fyra åren, har lyckats… nästan bända sig fram till mig, på ett sätt som jag aldrig har tillåtit någon man att göra tidigare i livet. Bloggmannen, och J. Vad det är jag signalerar, som gör det så intressant att försöka… knäcka mig, bryta sig fram till mig…? Utan att de hade någon vilja om att verkligen ha en relation till mig… det verkar handla om jakten, att vinna över mitt motstånd på något vis… och det slår mig, när jag ser Vindras bilder från i helgen, att… det syns att hon är sårbar. Jag är övertygad om att det syns på mig att jag är sårbar… att min skörhet och känslomässiga rädsla för att känna tillit, ge mig hän, lita på… att den lyser igenom. Och inte bara vid ett riktigt möte, utan… i mitt sätt att kommunicera. På något vis. Jag känner mig säker och trygg i alla möjliga slags situationer, som kan rymma en otrolig massa känslor, både positiva och negativa, men… den där särskilda, väldigt sköra närheten som man har i en nära relation med en man, den… har jag ingen kontroll över. Och jag tror att, med en del sorts män… så är det som att vifta med ett rött skynke framför en tjur. Det triggar igång en reaktion, som handlar om att erövra…

Kanske är det också för att jag någonstans känner att jag gör mig sårbar, på bloggen och även på dejt-sajten, som jag får extra svårt att… släppa på känslorna, i relation till männen som jag möter via dejt-sajten.

För någonstans finns det något väldigt skönt, med att Jo inte vet vem jag är… inte har följt min blogg i flera år eller månader, inte har tittat på mina staplar och analyserat min presentation på dejt-sajten… han vet inget annat om mig än det som jag har kommunicerat via mejl, sedan vi fick den kontakten. Det är verkligen som att träffas i verkliga livet… han skrev i morgonens mejl om serenditity. En bloggvän som försvann efter ett tag, som jag tappat bort lite, kallade sin senaste blogg för serendipity. Jag tog aldrig riktigt reda på vad det betydde, då, men det skrev Jo i morgonens mejl. Det handlar om att ge sig ut i jakt efter en sak, men i stället finna något annat, något väldigt bra… att ha “serendipity” innebär att ha förmågan att finna bra saker av en slump. Han beskrev bara ordets betydelse, kommenterade det inte. Man jag fattar ju. Och känner något liknande… och just det känns positivt. Att han inte skrev till mig för att han sökte efter… det som han fann, i mig. En ömsesidig förtjusning över att finna en människa, som skriver saker som man lika gärna hade kunnat skriva själv… liksom.

Och jag vet också, är medveten om, att… det första lära-kännandet, med alla människor som man får lite extra bra kontakt med, det blir alltid som en förälskelse. Oavsett kön, det är inte en sexuell känsla, det handlar om… kontakten, igenkännandet, i någon mån. Även att den andra ger en saker som man är intresserad av, men inte visste att man var intresserad av förrän man får det, av den andra…

Det finns hur många skäl som helst till att jag inte borde bli förälskad i Jo. Ovanligt många, faktiskt. Det enda skälet som inte finns, den här gången… är att han är en hemsk man. Enda skälet till att bli förälskad, är att han… känns som en riktig man, och då menar jag i ordets positiva bemärkelse… det finns hur många negativa aspekter på manlighet som helst, och hittills anar jag inga av dem hos honom.

Tidsaspekten är väldigt kort. Och mejlen vi har skrivit till varann, både långa och oerhört innehållsrika… vi vet det mesta om varandras liv, de viktiga aspekterna. Han har den där balansen, mellan… sensuell intensitet, utan att egentligen säga något alls, och… förmågan att inte överdriva. Balans, helt enkelt. Jag får känslan av att han har bättre koll på sina känslor, än jag… och det är både läskigt, och tilltalande. Det är så mycket som har talat emot honom under hans liv, att han borde vara en man som inte tror sig om att ha något att komma med. Och så är han inte det… han vet vem han är, och har inget att be om ursäkt eller skämmas för. Han står för sig själv, utan att göra en massa väsen av det. Det är… attraktivt.

Jag har ju någonstans bestämt mig för att utmana… mina inbillade gränser. Och med jobbet, och alla andra slags roller och sammanhang, så känns det… ganska lätt. Jag spränger mina gränser utan att för den skull känna att jag utsätter mig för risker som jag inte kan hantera. När det gäller det nära känslolivet, däremot… så är jag inte på fast mark. Och det… får vara så. Jag tar den risken. Jag vill utveckla mitt känsloliv, låta det få växa lite igen… det är så förtvinat, och jag vill ge det lite ljus och näring. Kanske lära av andra, som kan bättre, eller är mer trygga i sina känslor… det är skönt att inte vara den som kan något bäst, inte för att jag alltid är det, men… just när det gäller… känslor. Jag har en längtan efter att… lämna över rodret till någon annan, en liten stund. Och samtidigt… märker jag att jag blir… stum, när jag ska kommunicera… känslorna ställer sig lite i vägen, jag får svårt att hitta ord… det är en intressant upplevelse, som får mig att inse att jag har en del att jobba med, här!

Nå. Nu har jag blottat mer känslor än jag egentligen är säker på att jag vill exponera här… för jag känner som sagt inte riktigt att jag har grepp om mig själv. Och det är mig själv som jag vill utforska… mina känslor, vem jag blir i ett nära möte. Med den utforskningen är jag långt ifrån klar, men för stunden är jag det.

Dottern ringde just, är snart hemma från dagens städjobb. Då blir det prat med henne… det blir fint, det.