Lite seg är jag idag… svårt att få något vettigt gjort, av flera anledningar.

Det var otroligt bra för mig att få vara själv i helgen, nästan helt asocial… fast C ringde på kvällen, och det blev ett… märkligt samtal… När jag berättade för henne om de senaste buden på jobbfronten, som ren information om var jag befinner mig just nu, sa hon plötsligt, med lite avmätt ton sådär: “jaa… det vore nog bra för dig om du kunde släppa tankarna kring jobbet ett tag, för att vila lite… det leder nog ingenvart, till slut, att bara vända och vrida på alla möjligheter…”

Och jag kände bara… VA!? Vad menade hon med det där då?? För det första, och det sa jag direkt, så berättade jag bara för henne hur det ligger till just nu, eftersom det som vanligt har hunnit hända en hel del sedan vi pratade sist. Det betydde inte att jag hade ägnat hela helgen åt att fundera på det här, men även om jag hade gjort det, så… hur kunde hon tycka att jag bara skulle… inte-bry mig, låta det gå som det går eller?? Utan att göra någonting alls för att försöka skapa de bästa förutsättningarna…? Helt olikt henne, att resonera så. Är det någon som verkligen tycker att man ska ta med så mycket man kan när man bedömer hur man ska välja, och någon som verkligen tycker att man ska ta ansvar för sina val, så är det hon. Vad handlade nu det här om!?

Jag sa, ganska skarpt, till henne att det faktiskt inte finns med som ett alternativ, att jag skulle kunna “ta en paus” från jobb-situationen. Det är NU det händer, och skulle jag säga till personalhandläggaren att “jag orkar inte hantera mer av det här just nu”, så skulle resultatet bara bli att jag blir uppsagd på halvtid, men utan att få möjligheten till det senaste erbjudandet om jobb på halvtid. Det skulle bli samma sak som att jag tackade nej, helt enkelt… så, att inte-välja, är inte ett alternativ som finns.

Jag undrade om hon inte har fattat ett enda dugg av allt som hon fått veta, om jobbsituationen… men det sa jag inte. Det jag sa, var att när jag berättar för närstående i omgivningen om allt som händer kring jobbsituationen, fast i komprimerad form, och den jag pratar med tappar intresset och slutar lyssna efter två minuter, med attityden “jaja, oj vad jobbigt att fatta allt det där, men måste du bry dig så himla mycket…”, då säger jag till den jag pratar med att “om DU tycker att det är svårt att greppa det som jag berättar, så kan du ju försöka tänka dig hur det är för MIG, som är den som allt det här gäller!” Jag går helt enkelt inte med på att någon i min omgivning försöker trivialisera min situation… det här handlar inte om ifall jag ska köpa en blå eller röd soffa, det handlar om ifall jag ska tvingas sälja mitt hem och flytta till något mindre, inom en inte alltför lång framtid… om jag kommer att alls kunna försörja mig, framöver.

Men C verkade liksom inte vilja fatta… hon gjorde en jämförelse med just sofforna som det just nu står två stycken av i hennes föräldrars hem, och föräldrarnas oförmåga att tänka ut vad de ska göra med den gamla soffan (som pappa vill ha kvar, fast den är trasig) eller den nya (som mamma har köpt, eftersom den gamla är trasig)… Jag kände att… nu är C faktiskt bara otrevlig. Oförskämd, mot mig. Varifrån kom det här behovet, att försöka sätta sig på mig, och vad i situationen där hon försökte hitta fel hos mig sist vi sågs, har fått henne att tro att hon liksom har… vunnit? Har skaffat sig någon slags rätt att bete sig illa mot mig? Vad håller hon egentligen på med??

Igår var jag lite för oförberedd på hennes attityd, så jag tog inte upp frågan ur något mer övergripande perspektiv. Men irriterad blev jag, och ganska skarpt uttryckte jag mig. När vi hade… ja, faktiskt nästan tjafsat, en stund, började hon backa. Lät som om hon var ledsen att jag blev skarp mot henne. Och mitt i någonstans, bytte hon åsikt helt, och sa att hon var frustrerad över att så få människor gör som jag, dvs tar in alla aspekter och väger dem mot varann innan de fattar beslut…!? Att de flesta inte har min förmåga att hantera mer mångfacetterade frågor… !?! Vad i hela friden håller hon på med, vad är det för jäkla trams…

Förmodligen insåg hon, efter vårt riktigt allvarliga snack när hon var här, då hon försökte få mig att framstå som psykiskt otillräknelig… att det hon uppvisade mot mig då, var en riktigt rejält dålig sida hos henne. Förmodligen är hon på något plan störd över att jag såg igenom henne… som hon har kämpat för att både bli och försöka framstå som en människa med oantastlig moral, och så drog jag av henne slöjan… hon orkar nog helt enkelt inte försöka vara så konsekvent i sitt mask-hållande, som hon har orkat tidigare. Och då försöker hon försvaga mig genom att bete sig respektlöst och nedsättande… hur dum är hon, om hon tror att det ska funka…?

Hon pratar mycket om hur hennes far och syskon kör den här stoppa-huvudet-i-sanden-attityden, till saker som de vet att de inte sköter eller klarar att hantera, men inte vill tänka på. Och hon grubblar verkligen över hur hon ska lägga sig i och styra upp dem… och gång på gång säger jag till henne… varför? What´s in it for you? Och hon vill ju inte se att hon gör sådär för att bevisa för sin familj att hon själv minsann är så jäkla duktig på att hantera sitt liv… och jag skriver det inte på hennes näsa, men när hon har hittat på en fem-sex olika fullständigt långsökta och ovidkommande förklaringar, drar jag henne sakta, sakta mot lite mer av en sanning… och visst, hon vill ju få vara “bäst”, samtidigt som hon vill tro att hon lägger sig i av helt altruistiska skäl. Hon vill inte att jag ska komma med åsikter… men hon lyfter ändå frågan med just mig… för att hon vet att det är vad hon kommer att få. Det är lättare att nästan tvinga mig att säga hur det faktiskt är, så att hon kan få bli arg på mig, än att själv ta sitt ansvar för det hon redan vet att hon gör… faktiskt gör hon precis som J, just nu. Tydligen triggade hans agerande igång en igenkänning hos henne… och, precis som mamma gjorde i vintras, när jag berättade hur dottern beter sig mot mig… tydligen framkallar mina berättelser om hur andra beter sig illa mot mig, en vilja i dem att testa om de kan göra likadant. Mot mig. Flock-beteendet, igen… och helt och hållet fattar jag det faktiskt inte. Jag fattar att det kan kännas provocerande att jag inte bara ser det mindre tjusiga beteendet utan att jag dessutom inte beter mig likadant själv, men… var har folk gjort av sina farstuar!? Var har folk tappat bort sina spärrar, sina mekanismer för att faktiskt försöka framstå som bra människor…?

Nä, fan… det här har jag ingen lust att hantera. Jag undrar om det inte är dags för en ordentlig konflikt med C… med väldigt mycket mer klarspråk än hon nog ens kan föreställa sig att hon kan få levererat till sig.

Jag antar att jag får de här människorna att känna sig… otillräckliga, på något vis. De får själva syn på så mycket större brister i sig själva, än jag faktiskt både ser och lyfter fram. De tappar respekten för sig själva, när de tvingas upptäcka att deras motiv med det de gör, inte alls är sådär nobla som de vill tro att de är… och så tar de ut det på mig. Är jag hela världens morsa, eller!? Det verkar inte bättre… och den rollen ska de minsann få se att jag inte alls tänker tolerera att de ger mig.

Men bortsett från samtalet med C, som lämnade en sur smak i munnen, så har det varit en väldigt bra helg. Söndagen spenderade jag mycket vid datorn… Fast jag kom ändå ut en sväng igår, slängde en massa sorterade sopor och for till affären och handlade mat. På vägen hämtade jag den nya mobiltelefonen, som jag fick när jag i ett oerhört okarakteristiskt anfall av förvirring, lät mig pådyvlas ett fast abonnemang, på mataffären när dottern och jag handlade inför valborgs-middagen… jag får nog faktiskt skylla det på J, kanske kan jag kräva att han betalar abonnemanget åt mig…? Nå, jag har inte öppnat kartongen än, tänkte att jag nog ska ta och kolla mer noga vad abonnemanget innebär, ifall jag vill ångra mig…

Yoga gjorde jag också igår. Och såg på Förhäxad, på trean. Medan jag åt en bra middag.

Helgen har bjudit på massor av otroligt givande kommunikation via nätet. Roliga diskussioner här, ytte-pytte-lite kommunicerande med den nya M… vad ska han få heta då, han får heta Ma, för att skilja honom från M som jag försökte få till ett förhållande med, i somras/höstas… Vet inte om denne Ma kommer att bli så långvarig. Jag gick direkt på pudelns kärna med honom, och frågade om det han skrivit i sin beskrivning om att han helst undviker sånt som han ogillar, drar sig heller undan människor som det inte funkar med… Han svarade lite luddigt på det, men bad mig berätta vad det var jag menade, vilka mina erfarenheter var. Så han fick en spikrak puck av mig… Jag beskrev att människor och relationer är på riktigt, även på nätet, och att jag försöker lära min dotter att stå kvar i besvärliga situationer och hantera dem, i stället för att fly, eftersom flykt kan funka i enstaka fall, men som livsstrategi är det ett sätt att hantera problem som leder till att man tappar självrespekten och självkänslan… och så berättade jag kort om bloggmannen-historien. Samt nämnde att jag råkat ut för något inte lika illa men ändå liknande, alldeles nyss, via dejt-sajten. Och att jag inte vill vara med om det fler gånger i det här livet.

Han hade en lite… kaxig, små-störig och lite besserwisser-attityd, fram till dess… och när jag skickat mitt meddelande med de raka puckarna, svarade han såhär..

“Hej
Lite överrumplad vart jag allt, jag tror att jag får läsa det några gånger till för att förstå allt mellan raderna också. Min fråga fick i varje fall ett svar. Du har ju rätt i att det finns bara riktiga människor, även i cyber, men samtidigt finns det väl ett särskilt sätt att kommunicera i rymden. Men du har ju faktiskt rätt i det där med respekt, och jag inser att jag kanske har slarvat med det också, inte tänkt mig för alla gånger…Men jag vill ändå tro att jag inte är någon som bara försvinner, jag inte gjort det hittills någon gång heller vad jag kan påminna mig.”

Glasklart, visst…? Här har vi en kille som… glider, helt klart… Sedan han funderat lite mer och umgåtts med barnen i trädgården under eftermiddagen, skrev han ett lite mer utförligt svar. Fast… särskilt mycket tydligare blev han ändå inte, med hur han hanterar sådana här situationer… Jag ska mejla honom i kväll, men tror nog inte mycket på att vi kommer att “finna” varann.

En annan person som jag däremot har “funnit”… som faktiskt når innanför huden på mig på ett sätt som gör mig rätt förvirrad, är han som mejlade, via bloggen, i fredags. Han får heta… Jo. Vi har hunnit skriva… en halv roman blir det nog i alla fall, till varann, redan… Där är det mycket som… stämmer, många lika förhållningssätt och tankar… oroväckande mycket, känns det som, och jag undrar varför det känns oroväckande… om jag bortser från det faktum att han bor rätt långt ifrån där jag bor. Han… väcker något, i mig, och jag behöver känna efter lite vad det är som han väcker… härligt och besvärligt, känns det.

Nå. Nu ska jag vara duktig och göra nytta, igen. Det var söndagen, ur ett mer… ytligt perspektiv… det blir kanske djupare reflektioner efterhand. J har jag inte gjort något alls åt… och han har inte hört av sig, inte heller varit inloggad på dejtsajten sedan förra måndagen, så förmodligen gick han in för att skicka meddelande till den andra som han kommunicerat med, att han inte kan fortsätta dejtandet just nu… det känns åtminstone lite schysst. Om det är så, alltså. Dottern skulle ju flytta hem idag, men vi har inte pratat på hela helgen och jag är osäker på vad som gäller, där… har inte pratat alls med hennes far heller, det borde jag väl ha gjort… fast jag inte vill. Nå, det visar sig. Antingen blir jag sambo igen idag, eller så blir jag det inte!

Livet… fortsätter. Och graden av förvirring och osäkerhet kring allt som är och händer, minskar inte precis…