Alla kan nog inte älska alla, här i världen. Jag tror inte det. Det finns olikheter människor emellan som är av den arten att det blir nästan omöjligt att kommunicera alls, utan att det blir väldigt ansträngt eller jobbigt… och är man inte absolut tvungen att fungera med en människa som man är för olik, på fel sätt, så tycker jag nog att man gör bäst i att låta bli.

Jag skrev, i ett av mina första meddelanden till J, om människors olika tempo. Någonstans har jag läst att just olikheter i tempo kan vara den mest avgörande faktorn för om man fungerar ihop eller ej… och det finns ju en massa olika teorier som förklarar varför människor funkar bättre eller sämre ihop. Numerologi, t ex, eller astrologi… men jag tror nog mer på tempo, i så fall, eftersom det yttrar sig i den faktiska vardagen där man möts.

Tempo, temperament… känslostyrd eller logisk, extrovert eller introvert… det finns olika sätt att kategorisera människor som i någon mån kan förklara varför vissa passar ihop, och andra inte. Men en människa som alltid måste tänka, prata och röra sig varligt och försiktigt, och en människa som lever livet i 180 och har stora, yviga gester… kan nog få svårt att förstå varandras språk, många gånger. Jag konstaterade att J och jag nog är relativt lika, i tempo. Han höll med… konstaterade att med barnens mor, så var skillnaden i tempo mellan dem, väldigt påtaglig. Och i vägen, för deras kärlek…

Idag kom ett mejl, nej två förresten, från läsaren som i helgen förklarade så grundligt hur INTE h*n skulle läsa min blogg mer… H*n hade läst på min blogg hur illa jag tog vid mig, över det dåligt tajmade och övertydligt negativa “avskedsmejlet”. Jag fick veta att h*n inte hade uppfattat att J dumpade mig och C betedde sig taskigt mot mig, under samma helg som h*n valde att ta det där grundliga avskedet… och visst, jag tror på det när jag får veta det, men ärligt talat har jag ju ingen anledning att tro att någon som jag ser läser min blogg, inte läser den… så jag tycker inte att min reaktion var ett dugg konstig. Men jag uppskattar att personen i fråga bemödade sig om att skriva varmt och icke-aggressivt. Dock har jag inte fått någon förklaring på vad anledningen var till att tala om att min blogg raderats från bokmärkena… och svaret på den frågan väcker kanske en del insikt, hos bloggläsaren. Kanske.

Jag hade fullt rimliga skäl att reagera som jag gjorde, när jag gjorde det. Det gör mig lite ledsen att det som jag har fått från den här bloggläsaren, inte längre kan väcka de positiva känslorna som de gjorde när jag fick det… att det väcker mer sorg. Över ännu en människa, ännu en relation, som kanske inte var den viktigaste i mitt liv, men som ändå har inneburit… ett positivt tillskott, i min tillvaro… att det försvinner, och ersätts med… en sur känsla, i magen. Jag inser att jag nog lever ganska mycket med en känsla av att… det är bäst att passa på att vara glad, över fina relationer, för de kommer snart att inte vara fina längre… det verkar som om relationer mellan människor alltid har en inbyggd strävan efter att bli förstörda. Man kämpar emot, försöker hålla fast i de goda sakerna, tills det inte längre går… tills de negativa aspekterna tar över. Men det är ju bara ett sätt att se det på. Man kan tänka tvärtom också, att med varje relation som tar slut, så kommer det sannolikt en ny, som är underbar… så länge som den är det.

Man kan tänka, om allt här i livet, att man får passa på att vara glad de stunder som balans råder.

Och ekologi fungerar ju precis så. Bevarandebiologi är en teori som bygger på att det som verkar fungera optimalt, ska bevaras, så att det fortsätter att vara sådär optimalt… men det som händer, om man försöker konservera ekologiska samhällen, är att de kraschar ändå, av sig själva… för att de har ett inbyggt kretslopp som bara kan fortsätta, om de får krascha emellanåt. En urskog som brinner ner, tappar sin enorma artrikedom och det perfekta ekologiska samhället raseras. Men efter branden, kommer växter, djur, svampar, som bara kan leva efter en brand… och efter dem, kommer nästa grupp arter, som kan ta tillvara all den frigjorda näringen som blir efter en brand. Och så småningom, med tiden… så byggs det artrika ekologiska samhället upp igen. Tills det kraschar, igen. Och allt börjar om… kanske är det på det viset som allt i naturen fungerar. Och vi människor är ju en del av naturen. Kanske är det inte meningen att vi ska leva särskilt länge i ett tillstånd… hur underbart perfekt det tillståndet än ser ut att vara? Kanske är det inget särskilt sorgligt med det?

Mest troligt är människan den enda arten som sörjer, efter förändringar. Och förmodligen är det naturligt att vi gör det. På samma sätt som det är naturligt att gråta när något gör en ledsen… kanske måste vi inte göra så stor sak av det. Var sak har sin tid, det finns nog inga saker som har all tid.

Nå. Jag inser att jag provocerar, när jag uttrycker mina känslor kring saker som händer. I alla fall de negativa känslorna. Jag förstår att en och annan tycker att jag inte ser bjälken i mitt eget öga… men den en och annan har i så fall fel. Jag har fått kritik får… ja, allt som finns på skalan, skulle jag tro! För känslig, för hård, skrytig, för dåligt självförtroende, för dominant, för blyg… och summan av all kritik, har fått mig att landa i att… jag kan faktiskt inte lyssna på, och försöka följa, allt som människor tycker om mig. Tyvärr. Det är inte för att jag saknar ödmjukhet, utan för att jag har fått kritik för allt som en människa kan kritiseras för… och ingen människa kan anpassa sig så mycket att den blir så som alla vill att den ska vara. Ingen kan vara tjock och smal samtidigt, tydlig och vag samtidigt, glad och arg samtidigt… jag kan inte vara allt det som alla vill att jag ska vara. Så jag bär med mig medvetenheten om att det finns aspekter hos mig som en del människor bara inte kan med… och så fortsätter jag att vara som jag är, och lämnar över arbetet med att acceptera det eller inte, till den andra. Människor projicerar så enormt mycket av sina egna mönster, på andra… och det är upp till var och en att hitta sätt som innebär att man lär sig leva med att alla inte kommer att bli sådana som man vill att de ska bli. Jag projicerar också, såklart. Och eftersom jag vet om det, så försöker jag hitta sätt att förhålla mig till det, i stället för att försöka göra om andra. Jag lyckas inte alltid… men på det stora hela, så händer det tio gånger oftare att andra försöker göra om mig, än att jag försöker göra om andra.

Idag hade vi möte under förmiddagen, min projektledare, B och jag. Gick igenom vad mer som ska göras, i relation till de två olika grupper som vi samarbetar med just nu. Kände att vi har rätt bra koll på läget. Och sedan… pratade vi om hur arbetet går, med det projektet som jag var på möte om, igår. Även idag kände jag att gårdagens möte gjorde mig frustrerad som bara den… vi summerade våra intryck av hur arbetet går i den gruppen, och projektledaren sa till slut att… det känns som om… tjejen som ansvarar för det projektet, faktiskt är fel person… har fel kompetens. Borde bytas ut. Det blev ett väldigt öppet samtal, som skulle kunna kategoriseras som “skitsnack”, om det inte vore för att vi inte sa något som inte är sant… och att vi faktiskt är seriöst bekymrade över hur det projektet ska gå, både jag och projektledaren.

Lunchen delade jag med den manlige A. Han är en av männen i min tillvaro, som har för vana att tala om för mig Hur Jag Är. Idag höll jag med honom på en del punkter, och sa att på andra punkter har han fel, för jag har faktiskt förändrats en hel del, sedan vi jobbade ihop… och jag märkte att det störde honom, att jag definierade mig själv. Han är en av dem som brukar tala om för mig att jag har för dåligt självförtroende… och sedan talar han om vilka fel det är på mig. Det kan vara ett ganska effektivt sätt att skaffa sig ett känslomässigt övertag, över andra… och nu har vi känt varann så länge att det inte funkar alls på mig. Egentligen har det nog aldrig funkat, när jag tänker efter… kanske är det därför som han vill ha mig kvar, kanske fortsätter jag att utgöra en utmaning för honom, att “knäcka”… inte i bokstavlig mening, då. Han är en hejare på alla härskarteknikerna. Och lite då och då talar jag om för honom att jag ser vad han gör… ja, han ser det ju inte själv förstås, och det blir väldigt obehagligt för honom de gånger jag säger att jag ser vad han gör. Men han finns väl kvar i mitt liv, för att han ändå… accepterar, att han får lov att stå ut med den medicin som han själv delar ut.

Han tyckte att min idé om egenföretagande kanske är en för osäker bransch… att det kanske handlar om en “fluga”, som kommer att försvinna, när högkonjunkturen vänder. Och visst är det nog så i viss mån, men de coacher som jag har pratat med här i stan, har jobbat med det i 15-20 år. Så… det beror nog väldigt mycket på vad jag själv gör av det, hur jag nischar mig… och givetvis vad jag åstadkommer för resultat. Men jag förstår att A, som själv är ganska mycket av en entreprenör, mer än jag är, har ett behov av att rättfärdiga inför sig själv att han har valt den breda trygga vägen som anställd, i stället för att vika av på egenföretagarspåret som han var på väg mot, för ett antal år sedan. Han ifrågasatte också om jag är den sortens person som kan sälja mig själv på rätt sätt… och den frågan har jag ju själv vänt upp och ner på några tusen gånger under året som gått, så jag kan nog säga att det enda jag kan göra för att ta reda på det, är att prova. Jag sa att med det jobb som jag strax måste ge besked om ifall jag vill ha, så kommer jag att få möjligheten att prova, lite… och A beskrev det som att den som ska ha det där jobbet ska vara en “cocktail-människa”, men det tycker jag var att vinkla jobbet (och mig, indirekt) onödigt negativt. Överhuvudtaget kändes det som om han ville avskräcka mig från… det mesta, idag. Det var nog mest för att jag inte lät honom definiera vem jag är, han ville nog bara ge igen lite för att han inte fick bestämma vem jag är, idag…

Under eftermiddagen jobbade jag undan ett antal saker som hör till gamla jobbet. Det kändes riktigt roligt… att liksom komma igång lite, med det jobbet. För det kan jag inte riktigt säga att jag har gjort, hittills… det känns både lite fräscht och samtidigt vardagsnära. Skönt.

En f d kollega passerade i korridoren, och kikade in till mig och surrade en stund. När jag berättade för henne om vad jag jobbar med idag, och vad jag blivit erbjuden framöver, skrattade hon och sa att… vi som kommer från den här ganska stora avdelningen som jag hör till på gamla jobbet, vi verkar bre ut oss över hela verksamheten… “Vart jag än vänder mig inom verksamheten, så nog tusan springer jag på någon som kommer härifrån från början!”, sa hon… och hon har rätt i det. Vi är… nyfikna, mångsidiga, sugna på att vara med i utvecklingen, på alla möjliga håll. Jag är faktiskt stolt över att… ha en hemvist i den här avdelningen. Även om den lämnar en del att önska, som arbetsplats betraktad… det är också så att en hel del av dem som spritt ut sig på andra håll inom den stora verksamheten, har gjort det för att de inte stått ut på den här avdelningen. Men duktiga är de, allihop!

Innan jag hann gå hem, ringde min projektledare. Vi skulle bestämma om han skulle vara med på ett möte som jag bjudits in till i morgon… där det nog egentligen skulle ha varit han som bjudits in, för att vi ska hålla greppet om vårt projekt. Han tog upp det under förmiddagsmötet, när jag nämnde att den andra människan kontaktat mig för att få veta hur jag har jobbat med det här projektet… och sedan fick han för sig att jag kanske tog illa upp, att jag tog det fel, för att han tyckte att det var han som skulle ha bjudits in. Och jag sa, flera gånger, att jag absolut inte tog illa upp, utan att jag höll med honom… att det är viktigt att rätt frågor diskuteras på rätt nivå. Jag vet själv hur störande det kan vara, när någon som jag chefat över har bjudits in för att diskutera något som jag är den enda som sitter inne med ansvaret och all information om… jag tycker att det är lika viktigt som min projektledare tycker, att personerna med rätt befogenheter, diskuterar rätt saker. Men eftersom han inte riktigt kunde sluta försöka ställa till rätta, förstår jag att en del av hans reaktion handlade om… kontrollbehov, och litegrann avundsjuka över att jag antas “leda” arbetsuppgifter som jag inte leder, bara för att de här människorna känner mig på ett sätt som de inte känner honom. Men jag säger inget om det heller, jag har råkat ut för att bli förbigången, utan någon rationell anledning, såpass många gånger, så jag förstår hans reaktion… verkligen. Det här med att följa beslutsordningar och hierarkier, det är inget som vår verksamhet är särskilt bra på… För min egen högst personliga del är jag glad och tacksam över att de där människorna känner så stort förtroende för mig att de vänder sig till mig utan att ens tänka efter, för det bådar ändå gott för min framtida arbetssituation.

I telefonen pratade vi lite mer om… situationen på den där avdelningen, där arbetet just nu inte verkar fungera. Jag konstaterade att chefen för avdelningen är en väldigt sympatisk person, som tyvärr har allt sitt fokus på att de anställda ska må bra, och så gott som inget fokus på att arbete ska genomföras… och ibland behöver chefer faktiskt ta beslut. Bestämma. Peka med hela handen. Det fixar inte den chefen alls… det finns en konflikträdsla i gruppen som hindrar att rätt personer jobbar med rätt saker.

Projektledaren sa till slut att… “men kunde det inte finnas en plats för dig där, ändå, jag hör ju att du greppar vad det handlar om, och att de nog skulle behöva ha dig där…?” Och jag sa att när jag har träffat chefen, så har h*n sagt att det är rörigt, men att h*n fortfarande jobbar på att få en överblick över vad som behövs åtgärdas… men jag tror tyvärr att det är en av den chefens svaga sidor. Att faktiskt kunna skaffa sig den överblick som krävs… och risken är att de aldrig kommer till skott, så trots att jag tror att h*n mycket väl fattar att jag skulle kunna fylla en jättebra roll hos dem, så blir h*n aldrig klar med den där överblicken som måste till om de ska anställa fler… Nåja. Jag tar det som erbjuds, just nu. Så får vi se vad framtiden har att erbjuda… och om jag är intresserad, när vi kommer till den där framtiden.

Med lite tur finns erbjudandet som jag senast har fått kvar, i morgon…

När jag cyklade hem, aningen sent, funderade jag på… att det är ganska ofta som den sortens människor som tar mycket plats, är spontana och rakt på sak, ibland kantiga och buffliga… sådana som jag uppfattar gillar rak kommunikation, kan vara otroligt känsliga för att bli bemötta så som de själva bemöter andra. Det förvånar mig ofta, att den sortens människor som oftast tar illa vid sig över min rättframma och raka stil, är de som är precis sådana själva. Kanske har de ofta fått stå i centrum, kanske är de vana vid att de tar så mycket plats att de får tolkningsföreträde i alla sammanhang…? Och så kommer jag och är likadan tillbaka… jag vet inte exakt vad det är som de reagerar på, men ganska ofta kan jag såra den sortens människor ordentligt. Genom att bara göra likadant mot dem, som de gör mot mig, och mot alla andra… är det teatermänniskor, egentligen? Konstnärssjälar, dolda i en buffels kropp? Jag blir lika förvånad varje gång som jag får jättestarka sårade reaktioner från den sortens människor, och i synnerhet när det handlar om män. Jag skämtar med dem som de skämtar med mig, och inte bara kommer de av sig, de blir rent sårade… och det är ofta rätt svårt att reparera, när de väl blivit sårade. Deras sårad-het slår dessutom till utan förvarning. De bufflar på, och så skojar jag på samma sätt som de, och – pang!, så är de sårade…

Handlar det om att man döljer ett osäkert ego bakom en bullrig fasad? Har de lärt sig att om de tar mest plats först, så får de möjligheten att sätta agendan… så att de kan styra situationen så att den ryms inom de ramar som de vet att de klarar av? Bloggmannen var extremt mycket en sådan person, J är det, och jag har några herrar på jobbet som är sådana också. A är en sådan. Många av de här människorna har ett väldigt gott hjärta, men de kan vara otroligt taktlösa i sättet som de bemöter sin omvärld. Riktiga bulldozers, faktiskt. Och de klarar absolut inte av att bli bemötta av någon som gör precis som de… vilket jag tror att de ska göra, när jag skämtar tillbaks på deras nivå. Och jag blir ofta lite ledsen, när de blir sårade… men då är det så dags. Det förvirrar mig ändå, att dessa stora, bullrande, ofta skrattande och oftast taktlösa män, inte tål någonting alls…

Människor är olika. Så är det bara. En del passar man bra ihop med, andra kan man tycka jättemycket om men man passar inte med dem ändå. Det är verkligen som i den där boken, Homo sapiens… han har fångat det väldigt bra, den där Curre.

Jag funderar också över vad det är som gör att herrarna på dejtsajten är så svårflörtade. Den första som svarade på en fun match, gjorde det en dag efter att jag skickat den… och vid det här laget är det tre som har svarat. Och jag har skickat meddelanden till alla tre, och åtminstone två av dem är betalande medlemmar, att döma av att det finns foton uppladdade… men ingen av dem har svarat än. Hur ska man tolka det? Har de kanske någon som de håller på att lära känna, allihop? Bor jag för långt bort? Är det något i min profil som de stöts bort av… och isåfall vad, undrar jag?

Eller är de så att… de allra flesta som finns med på den där sajten, egentligen inte är säkra på om de vill hitta en ny partner? Men varför betalar de i så fall för medlemskapet? Är alla sådana som J, eller Cs också för den delen, att de tror att de vill ha ett förhållande… men lagom tills det är dags att träffas, tills man blir “verklig”, så vågar de inte, ändå…? Är de innerst inne skeptiska till att det går att träffa någon, via en dejt-sajt? Att det är vanliga, riktiga människor som döljer sig bakom de där sifferkombinationerna? Men när jag skrivit ett vanligt, lättsamt litet meddelande till dem… så borde de väl fatta att jag är en vanlig människa? Och svara?

Jag har svårt att tro att det är något i min profil som stöter bort dem. Faktiskt. Jag har valt sådana som jag ska passa med, och har inte skrivit något särskilt kontroversiellt i min beskrivning. Närmaste kollegan undrade om det kanske är män som lever lika upptagna liv som jag gör… och så kan det såklart vara. Man hinner inte engagera sig, riktigt. Men “vill visa på sin befintlighet”, som M så romantiskt uttryckte det… Man vill befinna sig där det skulle kunna finnas en teoretisk chans att man ska kunna träffa någon. Men man lägger inte två strån i kors för att faktiskt få kontakt med någon…? Tja… jag vet inte. Det känns verkligen ganska konstigt… visserligen är jag glad att jag inte dränks av meddelanden från hundratals karlar, för det skulle bara stressa mig, men… inte ökar det på min känsla av att vara “attraktiv”, när det är så otroligt svårt att få kontakt med män, på en dejt-sajt…

Sedan funderar jag lite över om jag ska tro att J verkligen har tänkt höra av sig och göra ett “bättre avslut”. Hur länge är det rimligt att vänta på att han ska höra av sig… en vecka? Jag menar, börjar det gå mer tid än så, så handlar det ju inte längre om ett avlut… då har man ju bara låtit det rinna ut i sanden. A sa idag att han trodde att ett mejl, som J skickade, var ett fegt sätt att slippa hantera frågan… men det var ju J själv som skrev att han hade för avsikt att ringa senare och göra ett bättre avslut… kanske svara på frågor som jag kan ha…? Jag vet inte… men A är nog ganska mycket den sortens man som bloggmannen var, och som J kanske är. De har en massa kloka och bestämda värderingar när det gäller hur de tycker att “man” ska bete sig, och blir mäkta upprörda när andra beter sig så… som de själva gör. Fast just när det kommer till dem själva… så sviktar den där moralen betänkligt. Då går det bra att göra… som man känner det, och det innebär att det plötsligt är okej att fly, i stället för att hantera situationen som en vuxen… man ska akta sig för att inleda förhållanden med den sortens män. Och det kanske är lika vanligt att kvinnor beter sig likadant, det vet jag ju inte, för jag har inte varit ihop med någon kvinna. Fast hur man ska veta på förhand att det är den sortens man som man har råkat på… det vet jag inte, än. Vilka “varningssignaler” man ska leta efter… och jag blir alldeles trött i hela själen av att bara konstatera att det verkar vara nödvändigt att leta aktivt, efter varningssignaler… hur fanken ska man kunna inleda ett förhållande med en man som man måste förhålla sig misstänksam emot, från allra första början… hur ska man kunna hitta glädjen och den spontana öppenheten, när man måste utgå ifrån att även den här mannen kommer förmodligen att försöka lura mig, eller bete sig otrevligt på något annat sätt… de verkar ju alldeles omöjligt. Ja, det är en hel komplicerad vetenskap, det här med att hitta någon att tycka om, i den här åldern…

Nå. I morgon är det full huggning precis hela dagen. Jag kommer inte att vara hemma förrän bortåt sju-snåret… kanske senare. Men vid det laget har det ändå hunnit bli fredag kväll… det är rätt trevligt!