På radio i morse pratade morgonens Tankar-för-dagen-pratare om hur media hanterat cyklon-katastrofen i Burma, jämfört med hur reaktionerna blev efter tsunamin i Thailand. Han konstaterade att det nog inte pratas så mycket om Burma-katastrofen i fikarummen runt om i landet… i alla fall inte på samma sätt. Lite mesigt räknade han upp olika skäl till att Burma-katastrofen kanske inte väcker så starka reaktioner, och inte förrän på tredje plats vågade han antyda att det faktum att det inte är en massa svenskar i Burma just nu, medan områdena som drabbades i Thailand 2006 vimlade av julfirande eller utflyttade svenskar, kanske kan spela in… Sedan pratade han om att det är naturligt att vi engagerar oss mer i sånt som ligger närmare vår verklighet. Och tyckte att vi inte skulle skämmas över det… men jag vete tusan. Visst, skam har aldrig gjort vare sig från eller till för förändringar i positiv riktning, men borde vi ändå inte granska våra värderingar och motiv, när vi nu har chansen? Och passa på att åstadkomma förändringar i oss själva, när vi nu får en “gratis-chans”?

Jag brukar inte skriva om de senaste media-drivna katastroferna. Jag blir så trött på att vi människor verkar ha så dålig förmåga att själva välja vilka snaskigheter vi ska gå igång på… men jag konstaterar ändå att Engla-mordet skapade mycket starkare reaktioner i bloggvärlden, än det verkar som om de (hittills) tiotusentals döda i Burma gör. Och efter tsunamin i Thailand, har vi fått som ett lands-trauma kring det… bara för att det fanns svenskar där, människor i vårt land har drabbats av att förlora sina anhöriga. Naturligtvis är det lika tragiskt för vem som helst att förlora anhöriga… och det är just det som stör mig lite. Att är du ensam om att ha förlorat en närstående, så kan du inte räkna med att få fritt spelrum i vänskapskretsen eller fikarummet, att älta din sorg, vecka efter vecka… men är det fler som har berörts, då verkar det plötsligt vara okej att visa sina reaktioner.

Jag minns att en kompis jag hade för rätt länge sedan, lärde känna en kille när hon var på resa i Indien. Killen var svensk, och bodde där för att det var så lätt att få tag på droger där… han höll sakta på att ta sitt liv, med droger. Så hon visste att risken var stor att han skulle kunna dö, när som helst. Hon hade inte känt honom länge, bara någon månad, men de hade fått en väldigt stark kontakt… och när hon fick veta att han hade dött, så gick hon till jobbet som vanligt – men grät, när hon behövde det. Hela dagarna gick hon omkring och grät, spridda skurar, när det behövdes. Hon hade inte en tanke på att försöka låta bli… och hennes arbetskamrater tyckte nog att det var ganska obehagligt. Väldigt osvenskt. Men jag gillade hennes inställning - hon bad inte om lov att få sörja på det sätt som hon behövde, och struntade blankt i om det passade omgivningen eller ej. Så ingen vågade ifrågasätta hennes reaktion… ingen sa åt henne att sjukskriva sig och gå hem, eftersom hon var så ledsen. Det kändes väldigt friskt.

Och jag tänker på det, även när jag ser på min egen reaktion i fredags, efter att jag fått mejlet från J om att han ville bryta med mig… när jag kände att jag behövde gråta, så gjorde jag det. Som ett rensande regn. Och det var fint att ha både C och dottern där, de var varma och fina, men… C´s reaktion, efteråt, att hon uppenbarligen ändå tyckte att min gråt var ett tecken på ett sammanbrott… det blev jag faktiskt besviken på. För hon har också varit en sådan som har gråtit timmavis, när hon har känt sig trött, ledsen eller sjuk. Och jag har inte förutsatt att det innebär att hon är “svag”…

Jag är trött på att behöva dölja mina känslor, bara för att det finns människor omkring mig som gör saker mot mig enbart i syfte att testa om de lyckas knäcka mig eller inte. Jag är trött på att behöva stå ut med skit från andra, stå över det elaka som människor gör liksom, bara för att visa dem att de inte kommer åt mig… jag tror att jag håller på att ändra förhållningssätt, där. Det blir nog mer gråtande, och samtidigt mindre förlåtande, eller mindre accepterande i alla fall. Ska människor bete sig elakt, så får de finna sig i att jag kommer att både uppmärksamma det, och tala om att de inte kommer åt mig… men att jag fortfarande tänker ta mig rätten att visa ledsenhet över det taskiga som de gör.

För att återvända till Burma, så… var det en av mina kollegor på nya jobbet som läste i tidningen om det, och som verkligen lyfte frågan, idag på fikat. Att det är enorma arealer i Burma som har dränkts i saltvatten, så att det kommer att ta massor av år innan marken är så rensad från salt att det går att odla ris där igen… och det innebär att de ca 20 000 döda som räknats där idag, kommer att bli otroligt många fler. Militärregimens styrande kommer dessutom att leda till att fler än nödvändigt kommer att dö. Men det här innebär att Burma bara kommer att vara det senaste området i en lång rad, där människor kommer att dö av svält och vattenbrist, under lång tid framöver… och här sitter vi i Sverige, och ids inte ens bry oss!? Nu gjorde vi ju det, på fikat, vi pratade verkligen om att det handlar om riktiga människor, sådana som du och jag, som kommer att dö för att det inte finns vatten, mat eller möjligheter att fly till ett område där de kan få chansen att leva vidare… och till slut sa jag att “de får komma hit till oss, som flyktingar”. Och jag såg hur några av herrarna vid bordet började skruva på sig… ännu fler flyktingar? Visst, de har det hemskt där, men… ska vi behöva “lida” för det? Ingen hade mage att säga något rent ut, men reaktionerna syntes.

På radio i morse pratade också Madeleine Seidlitz, jurist på Amnesty, om att vårt invandrarverk (eller vad det nu heter nuförtiden) gör en bedömning av säkerhetsläget för flykingar från Grekland, på ett sätt som inga andra bedömer läget. Våra immigrationsmyndigheter väljer att tro att fler länder är säkra att åka tillbaka till, för flyktingar, än både Amnesty och en massa andra organisationer bedömer… och det är klart att när man inte har hittat fungerande rutiner för att ta emot de flyktingar som kommer, så vill man väl gärna skicka tillbaka så många som möjligt. Och det slog mig att… Amnesty som alltid har haft hög trovärdighet i Sverige, kanske snart kommer att betraktas som bara en i raden av “politiska organisationer med en sakfråga på sin agenda”, för att de kritiserar sitt eget lands sätt att hantera flyktingar.

Och jag tänker också på att… det är bara en tidsfråga, innan klimatförändringarna kommer att leda till att det kommer att komma horder av människor som behöver fly från områden som inte går att leva på längre. Sverige kommer med största sannolikhet att klara sig bra, från effekter av klimatförändringarna som är så negativa att det inte går att leva i området längre… så till Sverige kommer vi att få folk från hela södra Asien. Till slut. Och där bor det mååånga människor… Vi kommer att tvingas lära oss att leva med väldigt mycket mindre svängrum än vi har idag.

Så… kanske borde vi börja öva, nu? I stället för att försöka lösa invandringsproblemen genom att stänga folk ute? Kanske vore det mer taktiskt av de svenska invandrarmyndigheterna, och regering och riksdag, att redan nu ta tag i problemet med att flykting- och invandrarpolitiken inte fungerar alls? Så att vi har ett väl fungerande system för att ta emot invandrare på ett sätt som leder till en bra integration i samhället, när de stora horderna av människor börjar komma?

Ja… det var några funderingar, idag. En annan sak som jag läste om i DN, var en recension av en bok som hette “Romantik & våldtäkt”. Författaren lyfter tydigen problemet med att “vanligt sex” också innehåller de makt-komponenter som våldtäkt innehåller… klart obekväma tankar, det måste jag erkänna. Den frågan ska jag fundera mer på, innan jag skriver om den…

Idag har jag tagit tag i jobbet igen. Ska på ett möte också, där jag måste fokusera. Det är nog bra… men vilat klart har jag verkligen inte. Allt som händer, och har hänt, skapar verkligen turbulens i min hjärna… i min bild av mig själv, vem jag är och vem jag vill bli. Här kommer nog att komma fler spretiga tankar, om den saken…