Idag var jag på ett sådant där konstigt möte… där folk inte hörde vad andra sa. Tjejen som jag vickade för på det nya jobbet i höstas, har fortsatt arbetet som vi kom ganska långt med i höstas… fast det ser hela tiden ut som om hon har börjat om från början, från innan där vi började i höstas… av någon anledning som jag inte förstår, så verkar hon inte fatta vad vi har gjort, och varför, dvs hur vi tänkte när vi gjorde det. På varenda möte vi haft hittills, har jag fått upptäcka efterhand att jag lyfter precis samma frågor som vi diskuterade och faktiskt löste, i höstas… men nu verkar det som om ingen av dem som var med i det arbetet, vill lägga sig i hur den här tjejen gör sitt jobb. Jag vet inte var problemet ligger egentligen… för jag hör ju att en av kollegorna som var med i arbetet i höstas, och som är en skärpt tjej som frågar om precis samma saker som jag, egentligen… hon har ju något att bidra med. Det verkar som om tjejen som är ansvarig inte får trampas på tårna… och från vilket håll den tendensen drivs, har jag svårt att se. Om det är hon som kräver att få jobba på sitt sätt, eller om det är de andra som är rädda att lägga sig i. Frustrerad blir jag i alla fall, när jag märker att den ansvariga tjejen inte vill att vi ska prata om hur de olika delarna som vi jobbar med, hänger ihop… att hon inte ens fattar att vi inte kan ta ställning till en del, när delarna trots allt hänger ihop. Det känns som om hon är den i hela arbetsgruppen som har minst koll på alltihop… och det känns inte bra alls. Särskilt inte som det arbetet vi gör nu, har direkt betydelse för hela vår stora arbetsplats, och om det blir för dåligt eller inte klart i tid, så kommer den där avdelningen att få så otroligt mycket intern kritik… det får de redan, men jag blir verkligen bekymrad när jag märker att de bara… famlar i blindo. Inte har något fokus alls…

Nästan värst var nog att det förslag som hon hade jobbat fram och som vi skulle ha synpunkter på, gick helt och hållet i samma linje som den gamla varianten av det vi jobbar med… och den gamla varianten har fått massor av kritik. Och det vet de om… och ändå verkar inte tjejen som är ansvarig ens fatta varför folk tycker att det gamla är dåligt… synpunkterna som jag och alla andra “externa” personer kom med idag, var det som om hon inte ens förstod…! Åh, så himla frustrerande… och jag försöker allt jag kan att uttrycka mig försiktigt och diplomatiskt när jag säger vad jag tycker, för att jag vet att hon är känslig för avvikande åsikter, den här tjejen… men alla tar inte den hänsynen, där var en herre modell 40-talist, som uppenbarligen är van vid att kunna uttrycka sig buffligt och ändå få som han vill, och en annan herre modell 60-talist, som… ja, han är ett kapitel för sig, måste nästan beskrivas separat… men han uttrycker sig i alla fall väldigt sarkastiskt och irriterat. Jag är inte säker på att det finns något sätt som är “rätt” för att nå fram till den här tjejen och få henne att ta in det man säger, om man inte tycker som hon, men… jag vet att hon är känslig för bufflighet. Så det blev ett rätt laddat möte…

Men jag blir absolut bekymrad, när hon presenterar ett förslag som ser ungefär lika avancerat ut som om ett dagis-barn skulle ha gjort det, och när man frågar om den bakomliggande tanken, så har hon inte tänkt alls… fanken. Jag får lust att ta ett snack med chefen där… för det här håller inte alls. Just nu ser de ut som ett gäng alldeles talanglösa amatörer… och det här är den avdelningen hos oss som ska vara “experterna” inom området! Otroligt bekymmersamt…

Den sarkastiska 60-talisten lyfte några frågor som han tyckte saknades i förslaget. Och på ett område, där han inte tyckte att vi skulle sortera in en viss sorts uppgifter, påstod han att det inte gick att sortera in dem… så då flikade jag in att “visst går det, man gör bara så här!”, men jag sa inget alls om huruvida jag tyckte att man borde göra det eller ej… det var bara en teknisk sakupplysning. Men det kunde han inte förstå. Han trodde att min sakupplysning var ett argument för att vi ska sortera in de där uppgifterna… så han reagerade på det… och sedan satt han en lång stund och grubblade tydligen bara på den frågan… och till slut kunde han inte hålla sig, utan frågade mig om “min” del av organisationen absolut ville sortera på det där sättet… så då fick jag ju svara “nej, inte alls, det var en sakupplysning!”. Han fattade ändå inte, utan blev bara ännu mer förvirrad och snörde in sig ännu mer i frågan… jag fick lov att vara extremt tydlig med vad som var en sakupplysning, och vad som var min åsikt. Till slut taggade han ner…

Men jag märker så himla tydligt, nu, hur många människor det är som inte hör vad andra säger. De snappar upp ett tonfall, något enstaka ord som är värdeladdat för dem, och sedan reagerar de på det… det är otroligt frustrerande, och tröttsamt. Utvecklingen framåt går så oerhört långsamt, när människor inte lyssnar på vad andra faktiskt säger… och gott om tid har vi faktiskt inte, i det här arbetet. Folk sitter och koncentrerar sig så mycket på att försöka tolka vilka värderingar och känslor som andra har, att de helt glömmer att lyssna på innehållet i orden… jag förstår verkligen att kommunikation via skriven text, blir extremt komplicerat för många människor. Där finns ju oftast så lite att tolka in värderingar ur… men folk kämpar ändå ihjäl sig för att försöka hitta värderingar att tolka.

Jag är lite trött på känslomänniskor just nu. Och med känslomänniskor menar jag den sorten som byter riktning på allt det som de håller på med, så fort som de får för sig att de har hört andra uttrycka en värdering… den sorten som blir så oerhört instabil att ha med sig i alla större beslut i tillvaron.

Jag lunchade med närmaste kollegan idag. Han är den raka motsatsen… han uppfattar inte undertexter ens om man skriver ut dem i klartext för honom. Och ibland är det lite skönt… inte för att han lyssnar så himla fokuserat heller, även han är fullt upptagen med att dra slutsatser om det som man berättar innan man ens har sagt den första meningen klart, men han drar i alla fall inte slutsatser baserat på om jag råkar peta mig i ögat, eller vända huvudet mot någon som pratar jättehögt intill… så känslig är han inte.

Jag är förbluffad över hur dåligt människor tar in det som andra berättar. Och hur mycket de kämpar för att försöka hitta känslor och värderingar i det man berättar… säger jag att “den där väggen är gul”, så kämpar folk halvt ihjäl sig för att försöka lista ut om jag med de orden menar att den är stor, ful, vacker, eller har fel färg… i stället för att höra “väggen är gul”. Med en av mina chefer har jag haft timmavisa diskussioner, för att han inte lyssnar på det jag först sa… han “hör” något helt annat, och reagerar på det, och sedan får jag upprepa min åsikt till döddagar, och inte förrän jag blir arg och höjer rösten kan jag få honom att hejda sig i sitt jäkla tolkande av vad jag kan tänkas mena med det jag sa… för inte kan det väl vara så enkelt att jag menade precis just det som jag sa!? Jeeeesus… varför funkar folk så??? Vad är det som de har lärt sig under livets gång om vad människor menar så fort de öppnar käften, som får dem att faktiskt vilja lägga ner timmar av pratande på att inte höra det som andra säger?? Vilken är vinsten med ett sådant förhållningssätt, jag fattar inte det…? Någon som har en hypotes?

Hur som helst… så är det ett sätt som andra fungerar på. Som jag får lov att försöka lära mig att förhålla mig till. Och jag är oftast extremt övertydlig i minsta lilla detalj med vad jag menar, med den sortens människor… för att mötena ska ta slut samma dag… Min styrka är att jag snabbt snappar upp vilken slags människor jag har att göra med. Är jag bara någorlunda pigg och det inte är jättebråttom, så kan jag också anpassa min kommunikationsstil efter den/dem jag pratar med. Jag är faktiskt riktigt bra på att hantera flera stycken samtidigt som har olika kommunikationsstil, jag blir “tolken” emellan dem för att jag kan prata med dem på just deras sätt… men det funkar bäst när det är jag som ska leda mötet, eller arbetet. För då har jag “rätt” att ta mig tolkningsföreträde… är det någon annan som leder, så kan det hända att den blir sur över att jag går in och tolkar. Dessutom tycker jag inte att det är min uppgift, när det är någon annan som håller i arbetet…

Jag konstaterar alltså att jag faktiskt gör mig bäst, och är till mest nytta för sammanhanget (och för de inblandade personerna), när jag är i ledande roller. Det får mig att grunna lite över de jobb som jag har, har erbjudits, och har funderat över att jag skulle vilja ha… Min vän B, som snart slutar på det där jobbet som jag blev erbjuden först och sedan inte erbjuden, hon sa till mig att hon trodde att jag skulle tröttna på det ganska “operativa” jobbet. Och jag har ju kommit till de ledande roller som jag har haft de senaste åren, för att jag faktiskt inte klarar att sitta tyst och se på när människor som inte förstår frågan, fattar beslut som jag ser kommer att leda till något dåligt… jag öppnar käften. Förklarar och argumenterar. Och är man sådan, så hamnar man förr eller senare på ledande poster… för att man visar att man bryr sig, och för att folk till slut fattar att man greppar frågan.

Projektet som mötet idag handlade om, är ett som jag tycker är otroligt roligt att jobba med. Det ställer krav på förmåga till överblick, känsla för struktur och en viss känsla för estetik. Dessutom behöver man kunna kommunicera med andra… både vara tydlig med det man förmedlar, och bra på att förstå vad folk säger. Och jag inser att… på den avdelningen där projektet hör hemma, är det tyvärr lite för många människor som vare sig har känslan för struktur, eller förmågan att kommunicera… så fast jag jättegärna skulle vilja jobba med det projektet igen, så tror jag att jag skulle bli tokig på att jobba med en del av de människorna. I alla fall under tidspress, som det faktiskt är, just nu… jag blir väldigt effektiv när det är ont om tid, jag klipper av ovidkommande diskussioner, uttrycker mig extremt övertydligt och kortfattat, och delegerar uppgifter utan att låta folk fundera sådär jättemycket innan de säger ja… Pekar lite med hela armen, faktiskt. Och har jag då med lättsårade människor att göra… så driver jag oftast mötena till ett effektivt slut, och så tar jag snacket med dem efteråt. Förklarar att jag inte menar att trampa på tårna, och att just nu finns det inte tid att vara finkänslig, nu måste vi hjälpas åt att ro den här skutan i hamn, snabbt…

Just precis NU känner jag mest att jag helst undviker lättsårade människor. Jag är lite för mentalt trött för att orka dalta med dem… men jag vet ju att det inte finns några andra sätt att få dem med i båten, det MÅSTE daltas och lirkas lite. Så jag är glad att jag inte har ansvaret för det där projektet… även om det bara kliar i mig av lust att gå in och styra upp saker…

Men… lättsårade människor är en sak… dem kan jag leva med, om jag inte måste göra det jämt. Svårare har jag att hantera känslomänniskor… som tycker om mig på förmiddagen för att de tror att jag sa en sak, och som slutar tycka om mig till lunch för att de tror att jag sa något annat som de inte gillade, och som hugger mig i ryggen frampå eftermiddagen, för då tror de att jag har gjort det mot dem… Att jag är extra allergisk mot den sorten just nu, beror såklart på J. Jag är alldeles övertygad om att väääldigt mycket av anledningen till att han dumpade mig på det inte jätteschyssta sättet som han gjorde, var att jag berättade för honom hur bloggmannen hade gjort… och J har så lite styrsel över sin hjärna och sina reaktionsmönster, att han plockade upp det beteendet automatiskt. Med en del människor måste man vara oerhört försiktig med vad man berättar för dem… för de startar sitt eget inre drev, så fort som de får för sig att man säger att man är ett byte, eller ett hot… Känslomänniskor. Som inte ens begriper innebörden av “ansvar för sitt eget handlande”… och som än mindre behärskar konsten. Att agera enligt ett sätt som man själv är beredd att ta ansvar för. Att tänka, innan man gör. I alla fall dra tre djupa andetag, innan man låter för en själv okända impulser rasa iväg med en åt ett håll som får mer eller mindre katastrofala följder, för en själv och/eller andra.

Jag orkar inte med impulsstyrda människor. Det är så oerhört sällan som deras impulser leder dem till positiva handlingar… eller, de gånger som de är positiva, så är de oftast så utan proportioner att resultatet ändå för med sig negativa effekter. De köper ett slott åt en, t ex, för pengar som de inte har, utan lånar utan säkerhet, och inte har en chans i världen att betala tillbaka… så de hamnar i personlig konkurs och har inte råd att köpa en ny frys när den gamla går sönder, under resten av sina liv. Sådana saker. Inte ett dugg charmigt tycker jag att det är, med människor som låter sina okontrollerade impulser driva iväg dem till obalanserade beslut som de inte förmår ta ansvar för, eftersom de inte ens vet att “personligt ansvar” är något som finns… Jag gillar människor som vågar ge efter för impulser av den sorten som är tillräckligt genomtänkta för att inte föra med sig katastrofer. Sådana människor som liknar mig, antar jag…

Well well, cykelställ. Nu har jag utgjutit mig klart om den frustrationen.

Jag tog som sagt kollegan som bollplank under lunchen. När jag nu kanske måste bestämma mig för det där halvtids-projektjobbet, innan jag har hunnit få prata med den som kan ge mig info om vilken hjälp som kan finnas om jag skulle vilja starta eget… Efter en massa vändande och vridande på allt, kom jag fram till att det kanske finns en chans att jag kan få trygghetsorganisationen att betala för den coach-utbildning som jag vill gå, i höst… ifall jag inte får tillsvidaretjänst på den där halvtiden. Än. Och om de lovar betala, så kanske jag kan gå den utbildningen, och samtidigt finns det ju en chans att det faktiskt blir en tillsvidaretjänst av det där jobbet, under början av hösten… och då får jag ju både kakan, och kan äta upp den! Har inte hunnit ringa och kolla med tjejen om det idag, ska försöka hinna i morgon. I så fall hoppar jag på projektjobbet… eftersom det för med sig både bra kontakter och en massa nyttiga kunskaper, som går att koppla till min önskade nya karriär.

Det går helt enkelt inte att komma fram till alla möjliga varianter, eller få syn på saker som jag inte har tänkt på… utan att få bolla frågorna mot andra. Även om det är jag själv som kommer på de nya infallsvinklarna, så måste jag få prata om saken, för att få syn på dem… jag kommer inte på dem när jag bara sitter och tänker själv. Dessutom har de flesta som jag pratat med, bidragit med saker som jag inte kommit på själv. Så… även om personalhandläggaren säger att “det är ju DU som måste bestämma!” till mig, så… får hon tycka vad hon vill, bollplank behöver jag faktiskt. Och en del av dem får hon faktiskt lov att erbjuda. Det har jag rätt till.

Medan jag gjorde yoga, sedan jag kommit hem, jobbade tankarna med några särskilda områden… Jobbet. J, och att hitta en man att leva med i största allmänhet. Och så… funderade jag över hur mycket äventyrsmänniska jag är, egentligen. Jag har alltid sett mig själv som oerhört o-äventyrlig… fast på vissa områden inser jag ju att det inte är ett dugg sant. När det gäller relationer, nya människor överhuvudtaget, så har jag alltid vågat… och börjar jag granska hur min “karriär” har sett ut, så inser jag ju att jösses vad många saker som jag har vågat ta på mig, utan att precis veta på förhand att jag kommer att klara det… men jag tror ju inte att jag är entreprenörstypen. Idag råkade jag passera förbi stället där Microsofts svenska VD stod och pratade, om just entreprenörsskap. Han sa att han trodde att framtiden handlar om “parallellitet”. Vi kommer att ha parallella karriärer, parallella jobb, driva olika slags projekt som kanske leder till olika saker i slutänden, parallellt. Även på fritiden, driver vi saker parallellt. Sa han. Och den tanken är väl inte jätte-ny, kanske… men när jag hörde det, så slog det mig att… ja, precis så ser ju mitt liv ut, har sett ut, de senaste åren. Jag har haft delade tjänster under lång tid, och de har haft ganska olika fokus… och i någon mån kompletterat varann… fast mest bara när det gäller kontaktnäten, tror jag. Jag har jobbat åt olika håll, samtidigt… och det märks ju nu, när jag ska försöka hitta ett nytt jobb. Hur “bred” jag är… att jag har kontakter precis överallt, och det beror på att jag verkligen har arbetat tillsammans med människor på alla möjliga ställen. Det är inte bara “surr-kontakter”, utan de här människorna har verkligen en uppfattning om mig som “arbetare”… så när de vill ha mig på ett jobb, så är det för att de vet vad jag kan, och har att erbjuda. Och min kompetens är… otroligt bred, för att vara inom den organisation som jag jobbar i. Det är faktiskt få som har så bred kompetens som jag… som skulle kunna jobba på så många olika ställen, i stort sett utan någon upplärningstid. Jag inser ju det, när jag pratar med människor från alla delar av organisationen… den är som min familj. Jag känner en otrolig massa människor… tillräckligt väl för att lätt hitta tillhörighet på de flesta ställen.

Om jag riktigt granskar min “karriär”, med realistiska ögon… så upptäcker jag att min nyfikenhet och vilja att lära nytt, har tagit mig, med ganska bra driv, igenom de jobb som jag har haft. Det har varit hela garnnystan av snubbeltrådar, under någon period av den här “karriären”… och då har jag tappat styrfarten lite, och framför allt tappat tron på mig själv. Men något i mig vill visst vidare, vare sig jag är medveten om det eller ej… jag tycker att jag har varit värsta trygghetsnarkomanen under en massa år, men jag undrar om det inte snarare har handlat om att motståndet från en del människor har varit så aggressivt och kompakt, att jag har behövt söka det stabila där det har gått att finna… ärligt talat är det en otrolig massa av det som har hört till mitt liv de senaste… i alla fall fem åren, som har varit så extremt instabilt och otryggt, att det nog har varit nödvändigt att söka upp total stillhet, när det varit möjligt.

Sedan glömmer jag inte heller bort att det är vår… och med våren följer trots allt en massa energi. Förra våren, så här års, expanderade jag nya tankar, om att bli egenföretagare, och inom ett område som jag inte är utbildad till… jag hade några väldigt ivriga påhejare, och jag ville verkligen våga… men mitt i min mest “maniska” period då jag nästan var på väg att ta ett STORT steg som var ganska svagt förankrat i min tilltro till mig själv då, så blev dotter-problemen helt enkelt bara för stora… minst 95% av min energi gick åt till henne, och jag insåg att med 5% energi blir man ingen framgångsrik egenföretagare. Jag fick lov att dra i handbromsen… och ta hand om dottern, medan jag försökte få jobbet att flyta på ändå.

Sedan dess… har min jobbsituation expanderat rejält, på så sätt att jag har provat på flera stycken ansvarstunga och helt nya arbetsuppgifter där jag har varit tvungen att vara väldigt självgående, och komma in i nya arbetsgrupper. Så under det här året har jag hunnit lära mig att… jag klarar det. Jag klarar ganska bra att driva projekt på egen hand, jag har lätt för att fatta vad det handlar om och vad som behövs göras, och åsikter har jag väl aldrig saknat, om det mesta… Jag har fått en del erfarenheter som har lärt mig att jag nog klarar ganska bra att ha ett alldeles eget projekt. Fast med rätt stöd och nätverk, självklart… för ensam är man ändå ingen, särskilt inte som egenföretagare. Kontakter är urviktigt… och jag har hunnit få syn på att mina kontaktnät i den här staden, och inte bara inom min organisation där det jobbar några tusen människor, det är faktiskt ganska brett. Ganska stabilt… jag tror att det inte vore jättesvårt att få in fötter, om jag tar steget och försöker bli coach. Och sedan innebär ju ett sådant jobb att jag måste vidga nätverket till att omfatta andra städer också… så inte har jag hela grunden, än. Framför allt har jag inte den utbildning som jag vill ha, innan jag vill ge mig in på att jobba med det…

Men i år är jag mycket tryggare med att… jag klarar det, om jag tar steget. Jag klarar det mesta, faktiskt, när jag slutar tänka “det klarar jag aldrig”… När jag slutar sätta krokben för mig själv, med tankarna. Och… nu känner jag verkligen att jag vill testa var gränserna faktiskt går. Inte bara slå mig till ro med något som jag redan på förhand vet att jag klarar enkelt… jag vill utmana mig själv, lite. Jag vågar inse att jag faktiskt är rätt begåvad, på ganska områden… mer än jag oftast vågar se. Och nu återstår att försöka utröna om jag tror att jag kommer att orka driva på även när det är november, och jag vet att jag kommer att vara trött, kanske ledsen, och det dessutom har staplat sig en tio-tolv misslyckanden och/eller illasinnade människor på min väg… för ska jag driva eget, så har jag inte råd att ramla ner i alltför djupa svackor. Och jag tycker att det här året också har lärt mig att jag studsar tillbaka väldigt mycket snabbare, numera… Jag tar färre motgångar personligt. Vet vem jag är ännu mer, och låter inte andra definiera mig när jag vet att de har fel. Huden är tjockare. Jag har blivit… lättsammare. Tror jag. Faktiskt. Och trots att det inte är fler människor som tycker om mig, nu… för det tror jag inte, ändå, det är många som har svårt för att tycka om mig, jag är “för bra”, som dotterns pappa säger, utan betoning på “för”… han menar det, helt enkelt, och för hans del så är det förklaringen till att han inte kan tycka om mig. Det sticker i ögonen på jante-landets medborgare… man får inte fatta så lätt, analysera så rätt, kommunicera så bra… i alla fall inte om man inte samtidigt är en ytlig bekräftelseberoende säljar-typ. Man får inte vara så… oberoende av andras tyckande, om man ska vara såpass “bra” som jag faktiskt är, på så mycket… det blir människor provocerade av, och det tycker de inte om. Och jag kan leva med det. Jag vet att jag har samma ödmjukhet och respekt för andra människor ändå… jag låter bara bli att be om ursäkt för att jag faktiskt ÄR rätt duktig. På rätt mycket. Det visar jag i handling, och på det sättet blir jag trovärdig, även för dem som inte vill gilla mig… och jag tror inte att antalet “fiender” kommer att minska, om jag tar steget och står för att jag kan de här sakerna som jag kan. Snarare tvärtom. Jag räknar inte med att bli omtyckt någonstans… men respekterad. Kan man inte bli älskad, så vill man bli respekterad, sägs det ju… och det stämmer nog.

De senaste dagarna har jag känt att det rör på sig i mig… ännu mer än det redan har gjort, hela den här våren. Jag… håller nog på att växa ikapp mig själv. Och jag inser att det kommer att bli otroligt mycket svårare att hitta en man som är beredd att älska mig, om jag verkligen växer i mig själv… för hur det nu än är, så är de flesta män livrädda för starka och kompetenta kvinnor. De flesta män tycker att det är oerhört osexigt med kvinnor som inte är beroende av män. J sa att han tyckte att det var sexigt med starka kvinnor, men det var innan han träffat mig… Många män tror att de tycker att det är sexigt, men det är nog bara de riktigt menlösa toffelhjältarna som gladeligen lämnar över precis hela sina liv till någon annan, som verkligen går igång på starka kvinnor. Och en sådan vill jag inte ha. Mina erfarenheter hittills, säger mig att dominanta män inte alls trivs med en lika dominant kvinna… i alla fall inte om hon är smartare än han. Ska kvinnan vara lik-stark, så måste hon vara det inom ett område som han ändå inte är intresserad av. Annars blir han hotad, och avtänd…

Nå. Det får jag väl leva med, i så fall. Medan jag yogade funderade jag på om jag kanske är beredd att bredda mina referensramar även när det gäller bilden av “familjebildning”… kanske är det faktiskt möjligt att bestämma sig för att bli lesbisk? Eller kanske skulle ett slags kollektivboende passa mig? Ja… jag är beredd att testa fler tankar, i alla fall.

Jag är beredd att testa en hel massa nya tankar… faktiskt. På alla möjliga områden.

Och idag kom ett mejl, som liksom pekade finger åt mig: “upp till bevis!”… En av kompisarna som jag träffade på kalaset i lördags, skrev att “visst var det så att du är trummis? Vi behöver en, i vårt band… här är lite exempel på sånt som vi spelar…” Och det var bra musik. Lite REM-stuk på det. Men… att påstå att jag är trummis, det är allt att överdriva… så är det faktiskt. Jag lärde mig spela trummor i tonåren, men bandet som vi skulle starta då, blev det aldrig riktigt något av… och jag har inte provat att spela sedan dess. Har faktiskt ingen riktig aning om ifall jag skulle kunna lära mig spela “på riktigt”… och om de vill ha en så väldigt oskolad trummis, som jag. Medan jag yogade, vägde jag fram och tillbaka… vågar jag ta mig an en sådan utmaning, som jag faktiskt inte alls är säker på att jag klarar? Och om jag inte provar, hur ska jag då någonsin få reda på om jag klarar det? Hmmm… jag får ju lov att svara något, i alla fall… kanske kan jag få låna deras trummor, och testa mig själv, i ensamhet…? Annars tänkte jag på att J också är gammal trummis, jag skulle faktiskt kunna tipsa honom, ifall han skulle ha lust… det har ju inget med hans och min icke-existerande relation att göra. Jag skulle ju hjälpa min kompis, ifall J är sugen på att spela med dem…

Jag testar tanken. Och tänker också att det kanske är någon mening med det här erbjudandet… det kanske ska hjälpa mig till… något annat som jag önskar mig av livet, fast jag inte ens vet vad det kan vara… ett slags omväg som kosmos gör, för att leverera en beställning som jag har gjort…?

Nåväl. Tillbaka till vardagen. I morgon ska jag sitta med min projektledare några timmar, och gå igenom de skisser som jag har gjort hittills. Se om det är något mer som jag behöver göra, eller om det är dags att lämna över det till teknikerna. Och så ska jag prata med personalhandläggaren, få veta hur snabbt jag måste bestämma mig… och så har jag några saker att göra på gamla jobbet. Förbereda lite för skolklassen som kommer på fredag. Idag fick jag äntligen tag på en person som kan hjälpa mig, med min aktivitet, som är så gott som omöjlig att göra ensam… och jag fick mejl från samordnaren till den där skol-aktiviteten, om att han verkligen, verkligen, behövde att vi tar emot ett gäng på ca 20 ungar… så det var ju tur att jag har fått ihop det hela, då!

Dottern ringde för att ge mig adressen till hemsidan som hon har gjort som skolprojekt. Hon sa åt mig att klick där och läsa där… och jag har inte hunnit kolla in den än. Gullungen. Ska göra det nu, och så sova. Natt natt.