Jag tog ett längre snack med dottern igår. Först om jobbet, alla turer som varit, och att jag skulle på en intervju idag… och medan jag beskrev situationen för henne, insåg jag att jag inte kan ta risken att ta på mig ett heltids-projektjobb som varar bara till årsskiftet, och därmed samtidigt göra mig av med den halvtids-tillsvidaretjänsten på gamla jobbet som jag blivit lovad. Även om det inte går att leva på en halvtid, så är en halvtid bättre än inget jobb alls…

När jag pratade med dottern tog jag även upp frågan om ifall hon ska flytta hem igen – apropå just det jobbet som jag skulle på intervju för idag. För jag vet att det jobbet kommer att ställa stora krav på att jag jobbar självständigt, etablerar kontakter var jag än är och vad jag än gör, och drar igång nya projekt, som jag inte vet “ramarna” för när jag påbörjar dem… dvs det är ett jobb med väldigt lite trygghet och ett konstant fingertopps-kännande, där jag snabbt måste kunna anpassa mina ageranden efter situationen. Ett entreprenörsjobb, som är lite som att vara egenförtagare för tio företag samtidigt… och jag har ju faktiskt aldrig varit egenföretagare, men tror ju att jag kommer att bli det, så småningom. Jag tror att jag klarar det ganska bra, och framför allt så tror jag att jag lär mig massor på det, men jag kommer inte att orka brottas med en tonåring som jävlas hela tiden, bara för att… det var det jag ville få sagt, till dottern. Ska hon flytta till mig, och om jag kommer att ta det där jobbet, eller om jag blir uppsagd och jobbar med tusen olika projekt hela tiden medan jag inte har ett fast jobb, så finns det ingen ork kvar i mig att hålla ögonen öppna dygnet runt för att min nästan-vuxna tonåring kräver att jag ska bevisa för henne att jag älskar henne fast hon försöker ta död på mig… nu får det faktiskt vara bra på den punkten. Nu är hon stor nog att tala om vad det är hon vill ha av mig, i stället för att försöka ljuga, jävlas och manipulera sig till kärlek från mig… särskilt som det aldrig någonsin har behövts, att testa mig på det sättet. Det är resten av hennes värld som hon skulle behöva testa… och de flesta av dem skulle inte hålla för det, och det vet hon.

Nå. Jag talade om för henne, så att det inte går henne förbi, att det faktiskt egentligen inte känns självklart för mig att jag vill ha henne boende hos mig igen. Av det enkla skälet att hon svek mig så inihelvete djupt och illa, så att jag inte vet om det kommer att gå att laga helt, någonsin… men jag sa att för hennes skull, för jag ser ju att hon har börjat släppa/tappa saker mellan sina stolar igen, så vill jag att hon flyttar hem igen. Så att jag hinner hjälpa henne att bli en självgående vuxen, innan hon ska ut på de egna fötterna. Men om hon någonsin gör något så genomelakt mot mig igen, något sånt som absolut kan slå undan fötterna totalt för mig för att hon involverar människor som hatar mig och gärna ser mig falla, då… kommer jag att bryta kontakten med henne, då får hon inte finnas mer i mitt liv.

Ja, det är hårda ord. Och sanna. Den enda människan som jag verkligen bryr mig om, som jag är beredd att göra allt för om det behövs… den människan visade mig att det inte gjorde henne något om jag dog, till följd av hennes agerande. Med en sådan närstående människa kan inga fiender i världen ens åstadkomma en repa på mig… för hon tar död på mig. Och det känns oerhört viktigt att hon förstår hur allvarligt det var, det som hon gjorde.

Hon sa att hon förstod… och blev lite tårögd… men jag är inte hundra säker på hur mycket av psykopat-drag som hon också har i sig. Jag vet inte riktigt hur mycket hon faktiskt förmår känna med andra, eller med mig… hur mycket hon fejkar, för att det ser bra ut. Jag litar inte på henne längre, så är det. Men nu är hon min dotter, och hon är också en underbar tjej, och det är fortfarande mitt jobb att bringa henne till vuxenhet på ett så väl förberedande sätt som möjligt. Så jag vill att hon flyttar hem igen. Trots att jag fortfarande inte har tänkt ut hur jag vill att vårt liv tillsammans ska se ut… allt jag vet är att det är slut med det respektlösa beteendet, från hennes sida. Det finns ingenting som jag gör eller har gjort henne, som rättfärdigar att hon behandlar mig som skit. Jag tänker inte ha fler människor i mitt liv som behandlar mig som skit. Punkt.

Och vi kom fram till att hon ska bo hos sin pappa den här veckan, för att hon har två nationella prov under veckan och behöver slippa tänka på praktiska saker så mycket som möjligt. Dessutom behöver hon väl förbereda sin pappa på att hon vill flytta igen… och fast han inte verkar bry sig om var hon är eller vad hon gör, så kommer han förmodligen att bli arg, av prestige-skäl. HAN ska bestämma. Så är det. Dumskallen.

Vårt samtal avlöpte i alla fall väl, och vi rundade av det där. Sedan for hon till pojkvännen en stund, och jag gjorde yoga. Medan jag funderade hit och dit, på J… på relationer, på hur man gör, vad jag kan göra, vad jag ska undvika… inga svar fann jag, men tankarna behövde väl fara iväg åt alla sina olika håll.

Och sent på kvällen, strax innan sängdags, kom där ett mejl. Inte från J, utan från en av mina bloggläsare. En som jag har mejlat lite med till och från, och vi har inte alltid haft samma uppfattning om “hur man gör rätt” i livet, eller rättare sagt så har väl h*n haft en massa ganska bestämda uppfattningar om “hur man gör”, medan jag har försökt säga att… det är bra om det funkar för DIG, men det betyder inte att det är någon “sanning” som funkar för alla. Jag har också sagt att jag inte tycker att man nödvändigtvis måste tala om för människor varenda gång man tycker att de gör fel eller borde göra annorlunda – man kan först ta sig en funderare på om det verkligen är MIN sak att komma med oombedda åsikter i frågan… för det är det ofta inte. Nå, vi har inte alltid varit ense, helt enkelt, och det har väl gjort att kontakten har tunnats ut lite. Nu var det en månad sedan vi senast hördes, via mejl…

Och igår kväll tyckte h*n att det var ett lämpligt tillfälle att inte bara informera mig om att h*n tänker sluta läsa min blogg – utan dessutom att h*n har plockat bort länken till min blogg från sina bokmärken, och att detta är det sista mejlet… och där någonstans kände jag att… det finns bara en enda anledning till att man väljer att så ingående tala om att “jag raderar dig ur mitt liv, på ALLA sätt”, precis just när den andra personen har berättat att den blivit dumpad av en möjlig partner, och är ledsen över det. Den enda anledningen till att man tycker att man måste gnussa in det, “jag har tagit bort dig från bokmärkena”, är att man verkligen vill att den andra ska känna sig bortvald. H*n ville inte berätta varför h*n valde bort mig så väldigt ingående – det var tydligen inte min business, men det var nödvändigt att jag inte bara fick veta att h*n slutar läsa (där kan det kanske, möjligen, finnas någon liten poäng, att man säger tack och hej, lite), utan raderar mig från sina bokmärken… raderar mig ur sitt liv. Som ett straff, låter det.

“Jag dumpar dig, jag också, och för att du inte ska råka missa att jag har slutat läsa din blogg, talar jag om hur himla mycket jag dumpar dig, i ett mejl”… något i den riktningen.

Jag vädrar varg-flockbeteende, igen. Man följer med drevet, när det går. Man passar på att “mobba” den som verkar vara försvagad, för stunden… passar på just då, med att försöka skada lite mer än den andra redan är skadad.

Annars fanns det inget skäl alls till att berätta detta just nu. När personen vet att jag blivit dumpad av mannen som jag tyckte om, och när min kompis också passade på att hugga när hon trodde att min strupe var blottad… man följer med drevet. En hel månad har den där människan haft på sig att berätta detta, om syftet bara var att “informera”… och jag förstår att om den där människan hade haft en egen blogg, så skulle h*n ha tagit bort länken till min blogg så att jag hade fått se att jag blev offentligt förödmjukad, men nu kunde jag ju inte se själv att h*n tog bort mig från bokmärkena – så då fick h*n ju lov att berätta att h*n gjort det… så att jag inte missade Det Stora Ställningstagandet.

Suck.

Alldeles för många människor… är faktiskt inte riktigt kloka i huvudet. Ifall någon mer bloggläsare skulle få för sig att jag absolut måste informeras om att jag inte bara slutar bli läst, utan dessutom verkligen blir raderad ur dens liv, så vill jag genast vara tydlig med att… det är inte alls nödvändigt. Jag behöver inte på något sätt veta om ni tröttnar på min blogg. Givetvis är ni alla fullständigt fria att läsa vad ni vill på internet, och om min blogg inte ingår bland det som ni vill läsa, så går det jättebra för min del… men jag behöver verkligen inte veta det. Särskilt inte när jag inte ens får veta vad jag gjort för att förarga denna bloggläsare… fan vad trött jag blir. Sluta vara så jävla knäppa, människor!!! Skärp er, landa i verkligheten och sluta fjanta er, ni som tror att det där är ett sätt att hantera livet och människorna som leder till att ni får respekt!

Jag blev ledsen igår, och det var ju det som var meningen. Och det i sin tur gör mig förbannad… jag förstår inte människor som tror att det hör till deras rättigheter, eller kanske rentav skyldigheter?, att säga och göra saker som är avsedda att skada andra.

Det absurda i situationen, är att jag är anonym för den här läsaren, men h*n är inte anonym för mig… jag fattar inte hur folk vågar, ibland. Utsätta sig för risken som de måste vara medvetna om att de tar, genom att bete sig som idioter mot andra, som “offentliga” personer. Jag tänker givetvis inte göra någonting åt saken, eftersom jag har ett eget liv att sköta, men… många skulle nog ta chansen. Att hänga ut den här människan offentligt.

En del människor behöver verkligen skaffa sig en farstu. Ett filter, som de fastnar i, innan de har hunnit göra riktigt idiotiska och elaka saker mot andra…

Jag har numera ganska bra förmåga att inte låta sårande beteenden drabba mig personligt. Men när tre människor, inom loppet av två dagar, på olika sätt försöker få mig att förstå att de inte tycker om mig, alternativt bara vill skada mig, fast de tycker om mig… så vet jag fortfarande att deras beteende inte säger något alls om mig utan bara om dem, men det blir faktiskt lite för många negativa belastningar på för kort tid, för att jag helt ska kunna undvika att ändå bli ledsen… eller i alla fall väldigt trött.

Jag kände mig rätt låg i morse också. Och jag hade nog mått lite bättre ändå, utan det där mejlet… Min administratör sa att det syntes rätt tydligt på mig att jag inte var glad. Och jag berättade att jag blivit dumpad… hon tyckte att det var tråkigt, hon vet ju också att jag har fått kämpa lite väl mycket med… liknande upplevelser, under relativt kort tid, ändå.

Sedan pratade jag en lång stund med närmaste kollegan. Berättade vad som egentligen hade hänt, kring historien med J… för vi har inte hunnit prata på så länge, så han visste inte. Det var ändå rätt skönt att få prata om det… vädra ut lite mer, liksom. Och när jag frågade vad han hade tyckt om J, så hade han också gillat honom… tyckt att han var trevlig. Och det är väl det… som J är väldigt bra på, att få människor “på kroken” så att säga. Han vet hur han ska bli gillad… men att förvalta det förtroendet, i en nära relation, det klarar han uppenbarligen sämre. Just det är väldigt tråkigt, för mig…

Kollegan frågade mig, han också… hur jag har blivit så bra på att fatta vad folk egentligen håller på med. Att se igenom. “Har du pluggat psykologi, eller…?” J sa samma sak, en gång när vi pratade. “Hur kan det komma sig att du har lärt dig så här mycket, inte bara om dig själv utan också om andra människor, skeenden, sammanhang… vi har ju levt ungefär lika länge och delvis upplevt liknande saker, hur kan det komma sig att jag inte har lärt mig lika mycket??” Och… ja, vad ska jag svara… visst, jag är väldigt intresserad av att förstå sammanhangen. Väldigt nyfiken på människors bevekelsegrunder och motiv, på “kulturer”, på vilka upplevelser som kan leda till vilka slags beteenden, senare i livet… men sedan tror jag att det är medfött, också. På något vis. Att jag har en medfödd intuition, som bara finns där, vare sig jag vill eller inte… och ibland kan jag önska att jag kunde stänga av den. Att jag kunde slippa se att en människa har… oädla motiv, eller vad jag ska säga.

Förutom det så har jag dels varit med om rätt mycket själv, och dels har jag väldigt lätt för att lära av andras erfarenheter. Dessutom har jag läst… tusentals böcker, i mitt liv, sedan jag lärde mig läsa vid 4-5 års ålder. Jag har alltid älskat att läsa, både romaner, deckare, science fiction, fantasy och fack-böcker… utan en bok vid sängen, har jag jättesvårt att somna. Och genom att läsa böcker lär man sig massor om… världen.

Men det gör ont ibland. Att inte kunna undvika att se när någon är “up to no good”, för att låna ett harmlösare uttryck ur Harry Potter… inte vill jag alla gånger märka att en människa inte respekterar mig, när jag tycker om den. Inte vill jag fatta vad J egentligen håller på med, och hur han värderar mig… även om jag vet att det säger något om hans människosyn, men faktiskt inget om mig.

Nåväl. Efter lunchen idag så skulle jag träffa chefen och en av medarbetarna på det där jobbet, som inte är en tillsvidaretjänst utan fram till årsskiftet, men “med möjlighet till förlängning”… alldeles för vagt för att jag ska våga byta bort min säkra halvtid mot det. Jag var inte i toppform nu heller, tyvärr… hade ändå velat göra ett bättre intryck än jag kände att jag skulle orka göra. Men men, så är det. På vägen dit mötte jag min projektledare, och hann fråga om han kollat om det där redaktörsjobbet på halvtid som jag helst vill ha, ifall det blir av i år eller först nästa år… men han hade inte fått tag på den som kunde svara om budgeten. “Jag ska ta reda på det, så fort jag kan”, sa han… igen… Jag inser att vi nog får hjälpas åt, jag och personalhandläggaren, att ligga på min kära projektledare tills han har tagit reda på svaret… Han sa i alla fall att han hade funderat på det där jobbet som jag bara skulle tacka ja till men som jag sedan plötsligt inte ens var erbjuden… han var irriterad över att den chefen uppenbarligen inte fattade vilken kompetens de behöver. Och det var lite rart av honom, att vara irriterad över det… tyckte jag! Visst har han rätt, och risken är ganska stor att den arbetsplatsen inte får tag på någon lämplig person nu, för jag kommer inte att söka tjänsten om det bara finns någon möjlighet att lösa mitt jobb på annat sätt… inte bara för att jag är sur över hur de hanterade mig och inte är sugen på att jobba med en chef som dissat mig på förhand, utan också för att jag inte är jätte-intresserad av jobbet.

Och så kom jag då till dem som jag skulle träffa. Tjejen som tog emot mig är jag bekant med sedan tidigare, vi har samarbetat i lite olika grupper genom åren. Fast väldigt lite. Jag hann också surra lite med vår tidigare administratör, som jobbar där nu… och hon skulle hålla en tumme för att jag skulle få komma dit och jobba, om det bara löser sig med tillsvidaretjänsten. Jag gillar henne, och jobbar gärna med henne igen.

Så kom chefen, som jag aldrig träffat förut. Hon… tog inte i hand, verkade lite stressad, bjöd inte precis in oss i rummet, och när det kom en lednings-gubbe för att prata med henne, så gick hon ut och gjorde det, under vår pågående träff… lite skum verkade hon, men sedan när vi väl började prata… så märkte jag att hon var väldigt intresserad av att få dit mig. Medarbetaren berättade om vilka uppgifter som de behövde hjälp med, och jag sa att det mesta av det där är sånt som jag inte har gjort förut så jag kan inte bedöma hur bra jag är på det eller vad jag helst vill, men jag lär mig snabbt och kommer nog att upptäcka efter ett tag vad som passar mig bäst. Chefen berättade lite om organisationen och hur de jobbar, och så ville hon veta lite om mig. Jag sa att… jag har nog skrivit det mesta i mitt CV, det blev ju lite långt… la jag till, lite generad… Men, det här är vad jag har gjort, genom åren. Och så berättade jag. Högt och lågt, nästan alla slags arbetsuppgifter som görs inom arbetsplatsen i sin helhet, med människor från alla olika delar av organisationen… så är det ju, jag känner folk precis överallt inom verksamheten. Jag kan verksamheten väldigt bra… faktiskt.

Och chefen nästan studsade av förtjusning… Tydligen var det precis vad de ville ha, och det sa hon också, ett par gånger faktiskt. Att “din bakgrund verkar vara så precis rätt, för den här arbetsplatsen”… och när jag tänkte efter lite, så insåg jag att jag förstod hur hon tänkte. Och det är ju roligt att bli värderad för allt det som man kan och är bra på… det är jag inte precis bortskämd med från de tidigare jobben; det har varit praktiskt och användbart att jag kan de saker jag kan, men det är inte som det har premierats i form av offentliga erkännanden, så ofta. Fast faktiskt har jag nog fått lön för min förmåga, efterhand… under loppet av tre år ökade min lön med över fem tusen, och inte bara för att jag bytte tjänstetyp. T o m de chefer som har känt sig hotade av mina förmågor, har tvingat sig själva att inse att jag faktiskt förtjänade löneförhöjningar… och allt är ju relativt, min lön är inte så hög jämfört med liknande jobb i landet, men vår arbetsplats har låga löner genomgående, och jag har nog en jämförelsevis bra lön, ändå. Framför allt är jag nöjd med det jag har; för mig är det viktiga att jag kan leva på min lön. Jag är inte ute efter att bli rik… inte särskilt intresserad av pengar, faktiskt. Men visst är det skönt att inte behöva tänka på vartenda öre jag spenderar… och det är ju en relativt ny upplevelse, såhär bra lön har jag bara haft i några år. Jag är väldigt glad över att aldrig ha slut på kontot, i slutet av månaden… fast det har jag aldrig haft, oberoende av inkomst. Jag är sådan av naturen, bara, jag har någon medfödd förmåga att hushålla med pengarna, lite lagom, sådär. Det är jag faktiskt rent tacksam över, för min bror har verkligen inte den förmågan… och jag har ju sett genom åren hur stressande det har varit för honom. Inte kul.

Nåväl. Lönen var en av de saker som jag lyfte, under vår träff. Jag berättade att jag hade insett, i efterhand, att om jag hade fått det där jobbet som jag nu inte fick i slutänden, så hade det inneburit en lönesänkning för min del. “Får man göra så, inom samma arbetsgivare!?”, mumlade chefen… och jag sa att det trodde inte jag heller, men det får man tydligen. Men nu undrade jag… hur deras lönespann såg ut… och eftersom jag faktiskt inte kunde säga på rak arm vilken lön jag har idag, bad chefen mig mejla den uppgiften till henne, så skulle hon kolla vad som var möjligt. Hon trodde inte att det skulle innebära problem.

Jag beskrev också mina tankar kring att välja bort en fast halvtid, mot en projekt-heltid… och chefen sa att hon absolut förstod att jag inte ville ta den risken. Så om hon fick fundera lite och titta över tjänsterna som finns idag, så skulle hon se om det inte kunde gå att sy ihop en tillsvidaretjänst till mig…! Wow liksom… jag undrade om jag hamnat på något framgångsrikt företag, för här blev ju mina små funderingar bemötta som… förhandlingsargument. Och det var ju inte ens min mening…!

Tja. Jag var fortfarande inte jordens muntraste tjej. Men jag sa som det var, att jag tycker att deras verksamhet är rätt spännande och en utmaning, för att den innebär såpass mycket… fingertoppskänsla, egna initiativ, eget ansvar… och att jag också trodde att det skulle vara till stor nytta för mig personligen att få jobba med dem. Det var inte alls som jag försökte sälja in mig, faktiskt, utan jag var bara ärlig… Men jag frågade också chefen vad hon trodde att risken var för framtida omorganisationer… jag vet ju att det har stormat rätt rejält kring den där verksamheten, av olika skäl. Och hon sa att… nu får vi ju snart en ny chef för förvaltningen av hela organisationen, och man får nog räkna med att den personen (vem det nu blir) kommer att vilja göra avtryck i verksamheten… skapa sin egen modell. Så förmodligen står en omorganistaion för dörren, igen… och jag tyckte att det var bra att få veta. Jag anade ju det, och det kändes schysst att chefen var uppriktig. Exakt vad det kan tänkas innebära för min del, ifall jag blir anställd där… är ju omöjligt att veta, men det värsta som kan hända är att jag blir övertalig igen. Och då från en heltid, igen… och det är bättre än att bli uppsagd från en halvtid, vilket faktiskt är det enda som jag är garanterad i nuläget.

Tjahapp, det var det. Jag sa att jag skulle prata med min chef om möjlighet till tjänstledighet från halvtiden, ifall jag skulle ta det där jobbet på heltid… och chefen skulle prata med personalhandläggaren om anställningsvillkor och annat. Och så gick jag tillbaka mot mitt jobb. På vägen sprang jag ihop med chefen för jobbet jag hade i höstas, och som jag också pratade med på Valborg… Då sa jag till h*n** att jag faktiskt kände mig stolt över att höra till den organisationen som ordnade ett så fint valborgsfirande, och h*n sa att h*n var väldigt stolt över att vara chef över den enhet som anordnade arrangemanget… Jag sa att det tyckte jag att h*n skulle vara! Idag frågade jag hur det gick med deras arbetsplatsbekymmer, och h*n sa att det var på väg att bli bättre, men det gick rätt långsamt… och så sa h*n att än så länge så kunde h*n inte säga om det kunde finnas någon plats för mig där eller inte, det var fortfarande för många bollar som for i deras luft. Fast det var ju inte därför jag frågade… och chefen sa, efter lite prat, att “du kommer aldrig att bli arbetslös inom den här arbetsplatsen, om du inte vill! Det finns de som är på omplaceringslistor och som bara valsar runt mellan olika ställen, och ingenstans passar de… men du har ju inga problem med någon eller något, du passar ju överallt!” Det var snällt sagt, och jag sa att jag hoppas att h*n har rätt i det… för än är jag inte redo att bli arbetslös. Och jag ser mig inte riktigt som anställd, om jag inte har en tillsvidaretjänst… fast det får jag nog tänka om kring, egentligen. För väldigt många är projektanställda… jag har bara hunnit vänja mig vid att ha en tjänst. Förhoppningsvis får jag det, nu också… till slut.

Tillbaka på jobbet, pratade jag lite med min administratör. Ringde en tjej som jag hoppas ska kunna hjälpa mig ta emot en sjätteklass på fredag, och hon ville gärna, men skulle kolla med sin chef först och återkomma i morgon bitti. Och så gick jag och fikade.

Berättade för en av de andra administratörerna om de senaste jobb-turerna… och det händer ju så mycket hela tiden nu, så det räcker om jag inte har träffat någon på en vecka, så har läget hunnit bli helt annorlunda…

Efter fikat ringde jag personalhandläggaren för att berätta om dagens möte. Hon blev glad över att höra att det hade gått så bra, att jag hade en så positiv bild av det hela… och själv tyckte jag att jag mest lät… avslagen… Men jag sa ju att den där chefen hade verkat väldigt angelägen om att anställa mig. Och det tyckte personalhandläggaren var bra, såklart. Hon skrev upp att hon skulle kontakta den där chefen för att diskutera lite villkor. Och jag sa att jag lovat mejla min lön till chefen. När vi lagt på gjorde jag det. Tackade för ett givande möte, och nämnde att jag glömt fråga ifall det vore möjligt att jag tog jobbet på halvtid, ifall det nu skulle vara bäst, i relation till halvtiden som jag har… och så skrev jag min lön. Inom mindre än tio minuter fick jag svar:

“Hej,
Lönen är ingen omöjlighet som jag ser det. Jag kan också tänka mig att diskutera halvtid eftersom jag tror du skulle passa väldigt bra för jobbet. Halvtiden kan nog bli en heltid inom en inte alltför lång framtid.
/Chefen”

Ritsch, ratsch fillibom-bom-bom… liksom… Tja, det kan nog bli bra, det här. Jag har nog tappat orken att tro på något, lite, så jag är kanske inte jätte-entusiastisk… inte än, i alla fall. Men kanske visar det sig att det här blir lösningen, på mitt jobb… det vore roligt! Och framförallt vore det jäkligt skönt att äntligen få slippa tänka på att hitta ett nytt jobb… och i stället, så småningom (rätt snart) få lägga fokus på att lära mig det nya jobbet. Frågan är hur lång tid det kommer att ta för mig innan jag kan “landa” igen… för jag märker att jag är rätt mentalt speedad, på jobbet. Och inte var det ett jätte-plus, att bli dumpad, mitt i detta… men, det var ju en risk jag tog, och jag ska fortsätta att försöka hålla fast i både tanken och känslan att det faktiskt inte är något fel på mig, bara för att J inte känner rätt för mig just nu. Men vem blir glad av att bli dumpad…Jag upptäckte att… idag har J varit inne på dejt-sajten igen. Och det känns inte jättekul… jag vet ju inte varför han varit inne, han kan ju ha svarat någon av dem han har kommunicerat med, att han inte är riktigt redo just nu. Jag vet ju faktiskt inte. Men om det är så att han redan är “på banan” igen, att det inte behövdes mer än en helg för att han skulle komma över sitt dåliga mående över hur han beter sig i nära relationer, och mot mig… då har han ju uppenbarligen bestämt sig för att inte försöka ändra sig. Och det skulle göra mig lite besviken, det får jag allt säga… men, det är väl inte min business, egentligen. Längre…

När jag cyklat hem, via affären, i det numera iskalla blåsvädret, och ätit middag, ringde C. Jag hörde på henne att hon var osäker… och riktigt vad hon ville, var inte helt klart… kolla läget, sa hon. Hon hade inte koll på att jag var på intervju idag, utan det handlade nog mest om hur jag mår, efter J… Vi hade inte mycket tid att prata, så det blev bara en ömsesidig lägesrapport. Vi får prata mer om det som var mellan oss, när det finns mer tid…

Och så ringde dottern, för att höra hur det gick med jobb-mötet, och för att berätta hur bra det gått på det nationella engelska-provet idag! Hon och kompisen pluggade matte nu, och jag hörde på henne att hon har fått grepp om skolsakerna igen. För att jag finns där, och bryr mig… och det är bra.

Jag hoppas kunna sova bra i natt. Vill gärna hitta sov-trenden igen… det skulle nog göra en hel del skillnad, för lugnet. Och nu kommer jag att ha några dagar på nya jobbet. Får se hur det går…

Jag försöker att låta de fina, peppande mejlen från vänner de senaste dagarna, väga så tungt som jag bara kan få dem att göra… och tänker på kära Annika, som tyvärr fortfarande har tunga familjesaker att hantera… och som också är en som kämpar med gränserna mot dem som beter sig illa. Är glad över att hon fått hitta kärlek… det är henne väldigt väl unt!

Nå. God måndagkväll på er.