Innan C åkte igår, kramade hon mig jättemycket. Det var kanske något sätt att be om ursäkt… jag vet inte, men jag höll god min och kramade tillbaks, fast själen var inte riktigt med. Jag verkar ha blivit ganska bra på att dra tillbaka mina känslor, numera, när människor dänger till dem… och det är nog något bra, tror jag, även om jag fortfarande längtar efter relationer där jag inte måste vara beredd på att människor bara väntar på att jag ska blotta svaga punkter (som de tror), och utnyttja dem. Jag tror i vilket fall att det faktum att jag numera har så lätt för att stå för det som jag känner, och inte låter andra bestämma om mina känslor känner rätt eller inte, gör mig väldigt mycket mer osårbar. Jag har gjort mig både mer öppen in i själen, och med en starkare hud som gör att jag inte låter andra komma åt mig. Det är jag glad över att jag faktiskt har lyckats med… vare sig det är en “permanent” förmåga, eller något som kommer att komma och gå.

Dottern ringde gamla bästisen (som numera är så elak och lynnig att det inte går att vara bästis med henne), för att höra om hon kunde låna kompisens mattebok för att kopiera sidor. Dottern har tappat bort sin mattebok… ännu ett tecken på att hon inte klarar att hålla ihop sin tillvaro, när jag inte finns där och stöttar henne, på samma sätt som förut… Innan vi for iväg i sommarvädret, skrev jag ett svar till J.

“Hej vännen…

Som du säkert förstår, behövde jag lite tid att få känslorna att landa, innan jag kunde svara dig… hoppas att det inte har fått dig att må ännu sämre, för det var inte min mening. Tack för att du skrev, och så fint dessutom.

Jag är ledsen för att du mår dåligt. Jag är också ledsen för att du inte känner… så, för mig. Jag har hunnit fälla några tårar… och kanske blir det fler, innan jag är klar. Jag förstår att det inte riktigt är möjligt att känna förälskelse när man känner sig som skit, det går liksom inte ihop, riktigt… och jag kan tänka mig att även om du rent logiskt tycker att det är bra, och kanske även lite skönt, att jag petar på dig med iakttagelser som du själv vet stämmer och som visar på att… du kanske inte fungerar alldeles så… som du har trott, och gärna vill, såklart… så blir det inte lättare att tycka om “budbäraren” av de smärtsamma budskapen…

Jag ska inte analysera dig mer, just nu. Utan i stället berätta hur jag har känt det.

Som jag sa innan vi träffades, så har jag känt att du har såpass många sidor som är värdefulla för mig, så att jag har varit beredd att vänta ut förälskelsen. Jag blev faktiskt lite förvånad själv över att det kändes så självklart rätt, och skönt, att vara nära dig, den första gången vi sågs. Jag tror att vi tog den dagen i väldigt rätt tempo, för att känslorna skulle hinna känna sig fram och hitta rätt. Lite dumt var det nog att vi hade sex, framför allt pga att du var tvungen att dra sekunden efteråt… det blev ingen bra övergång från vår intensiva samvaro till att du plötsligt var borta.

Sedan… fick jag min flashback som till väldigt liten del hade med dig att göra… och efter det så gjorde du en del saker, som fick mig att backa lite, känslomässigt. Samma saker som gör att du själv funderar över om du kan leva i en relation eller inte… fast jag tror ju att det är saker som du kan förändra, men då måste du ju vilja det, och det har jag inget inflytande över. Men en sak som abslout måste fungera i en relation för att det ska gå att bygga kärlek, är att båda parter känner att de kan lita på varann. Att man håller överenskommelser och löften, att man har en gemensam bild av hur tillgänglig man kan/vill/ska vara för varandra och att den bilden stämmer med hur det verkligen fungerar. Du gjorde lite för många saker under veckan som gick, som innebar att jag inte kunde lita på det du sagt… så mina känslor backade ännu mer.

När du ringde mig på valborg och sa att du skulle komma och hälsa på mig, hade jag redan gett upp hoppet om att få någon respons från dig. Jag hoppades att du i alla fall skulle hålla löftet att meddela mig innan kl 3, om du/ni skulle vara med oss på valborgskvällen eller ej… men inte ens det kände jag mig säker på. Det kändes konstigt att du inte besvarade mitt sms från tidigt på morgonen, och att du läste mitt mejl först vid lunch, trots att du visste redan tidigt att jag skickat det… jag vet inte riktigt vad som var sant i det, och inte heller vad du var rädd att det skulle stå i mitt mejl, om du verkligen väntade så länge med att läsa det.

Jag blev glad att du ville hälsa på mig och det var fint att du kom, men hela situationen kändes otroligt förvirrad vid det laget. När du sedan försökte låtsas att VI inte hade kommit överens om att fira tillsammans på kvällen, fast du visste att du faktiskt hade sagt ja till det, så… kände jag att “det här är att schackra med mig”. Jag kunde inte förstå varför du ville föra fram ett sådant påstående, särskilt som du redan visste att du skulle komma…. det kändes bara onödigt, och lite taskigt.

När vi möttes på [stormarknaden] kände jag att du var väldigt obekväm med mig. Och sedan ringde du mot kvällen för att vara tydlig med allt, och det kändes varmt och omtänksamt… det blev helt enkelt lite för många känslo-slag för mig, under en enda dag.

Så… om kvällen kan jag säga att… jag kände det nog som du gjorde, mest. Jag visade det inte, för jag tyckte inte att det var ett lämpligt tillfälle att förstöra känslan för någon av oss (eller alla andra inblandade), och du gjorde väl likadant, gissar jag. Någonstans så drog jag inga större växlar på att det inte kändes optimalt, på kvällen… jag tänkte att vi faktiskt behöver mer tid tillsammans och även i andra former, för att kunna ta reda på vad vi känner för varann på riktigt.

Sedan skickade du ett ganska glatt och “framåt” sms på torsdagen, och där skrev du “hörs sen”. Sedan hörde jag inte ett ljud från dig mer… och jag funderade över om du med “hörs sen” menade “någon gång under helgen”, eller kanske “någon gång i framtiden”… men jag kände, och testade på några också, att med “hörs sen” menar man vanligtvis “samma dag”. Det var inte konstigt av mig att anta att du skulle ha hört av dig på kvällen… och igen så kändes det som om… vi kan inte tjafsa om det här också, och det är något som inte är okej mellan oss när jag är rädd för att ringa dig för att du kanske ska bli irriterad, eller ännu värre, inte svara…

Jag blev väldigt glad över att du skrev ditt mejl till mig. För, ärligt talat… vid det laget fanns det inget kvar som tydde på att du skulle hantera den här situationen annorlunda än bloggmannen gjorde… och om du hade tänkt försvinna utan att låta mig få veta det, så hade det varit något allvarligt fel… och jag är så glad över att du inte gjorde så, att du inte är som han, på det sättet. Tack.

Jag tror nog som du ändå, att just nu kan vi inte fortsätta vår kontakt så som vi gjort hittills… det har blivit för mycket som blivit för förvirrat i oss båda, på för kort tid.

J, det är jättestora delar av dig som jag tycker om väldigt mycket… och det är bitar som jag har jättesvårt att hantera, förmodligen huvudsakligen just de bitar som du själv brottas med nu. Jag känner mig hedrad över att du delar med dig så mycket som du ändå gör med mig, för jag förstår att det är något unikt, för dig… och jag tror egentligen att det inte är jättebra att du går och bollar dina känslor och tankar, nu, alldeles på egen hand. Ofta kroknar tankarna till sig och blir lite fel, när man inte får andras feedback på det man tänker…

Jag är din vän. Mina vänner delar den sortens samtal med mig, som du uppfattar som “terapeutisk”, och jag förstår att du gör terapeut-kopplingen eftersom det är den erfarenheten som du har. Jag har bett dig att inte sätta mig i ett fack… och jag passar inte i terapeut-facket heller, i relation till dig, även om det har sett lite så ut hittills. Jag förstår att du känner dig jätteförvirrad och att närheten till mig har väckt upp känslor och tankar som har med [exet] att göra, av precis samma anledning som jag fick min flashback förra helgen – att det faktiskt inte går att bearbeta en del känslor, förrän man har någon nära sig igen…

Ta den tid du behöver. Hör av dig om du behöver. Och hör absolut av dig när du tycker att du har landat lite, för jag vill få prata med dig, och hellre i ett möte än i telefon.

Jag är ledsen att du känner att vårt möte har ställt din värld så upp-och-ner, att du inte vågar ta det lugnt med känslorna… inte vågar lita på att vi kommer att hitta rätt, vad än “rätt” är, under tiden som vi reser tillsammans. Men accepterar att det är så, nu, för dig. Jag skulle önska att vi kunde hålla frågan lite öppen, om hur vår relation ska se ut i framtiden… ifall det känns rätt, för dig.

Jag är glad att jag fick träffa dig, och tycker om dig och önskar dig allt gott. Vi hörs framöver. Ta hand om dig.

Varma kramar,
Leva”

Under tiden som jag skrev mitt mejl, satt dottern i soffan med datorn i knät. Rätt som det var, så sa hon: “Nu har H och jag bråkat”. Lugnt konstaterande… och jag frågade “vad då, via msn då, för det har ju inte hörts ett ljud från dig?” Jo, så var det. Och så läste hon upp en del av deras meningsutbyte… som handlade om att H hade undrat om dottern ville äta middag med honom på kvällen, och när hon frågade mig om det var okej, så sa jag att jag inte tyckte att det kändes så kul att äta själv… när hon nu är här såpass sällan. Hon köpte mitt svar direkt, och ville nog samma sak som jag. Men det accepterade inte hennes pojkvän… han ifrågasatte att hon skulle vara hemma med sin mamma, och gick på, för tusende gången minst, om att dottern är så förslavad under sina föräldrar… och dottern var tydlig med att hon ville vara hemma med sin mamma på kvällen, och det fick han faktiskt acceptera. Men H kunde varken förstå eller acceptera det…

Till slut ringde hon upp honom. Och han svarade inte, de två första gångerna. Hon undrade varför han inte svarat, och han sa att han inte “orkade” prata mer om saken… dottern blev arg och ledsen såklart. Och rätt som det var så hörde jag hur hon sa “H, lägg av nu, jag orkar inte ha den här diskussionen med dig igen”… och så bröts hennes röst. Jag gick dit och satte mig bara och strök henne över ryggen, medan hon grät. Sedan satt hon och grät i telefon med H, medan hon förklarade för honom att hon faktiskt vill vara med sin familj också, att H får träffa henne precis jämt annars, och att hon ju hade sagt till honom att nu skulle hon vara hos sin mamma under långhelgen för att faktiskt få spendera tid med mamma, för att hon älskar sin mamma och vill umgås med henne. H ifrågasatte varför hon ville vara med sin mamma, vad det var som hon skulle göra tillsammans med sin mamma som var så viktigt att hon inte kunde träffa honom… och hon svarade att hon ville få bara-vara, småprata lite, och även få prata om vad som har hänt den senaste tiden och om viktiga saker. Och H kunde inte alls förstå… för tusende gången… Hon vände på steken. Försökte beskriva exempel på omvända situationer, och få H att svara på hur han skulle reagera om hon gjorde si eller så. Och till slut så funkade det, hon fick honom att förstå… kanske inte acceptera helt och hållet, men i alla fall förstå. Och till slut sa hon till honom att “nu tar jag inte den här diskussionen fler gånger, nu får du bara fatta att det är så här, annars visar du mig inte respekt och då kan vi inte vara tillsammans”. Jag sa ingenting alls, bara strök henne över ryggen tills hon lugnat sig lite, och sedan gick jag därifrån och lät dem prata vidare. Men jag log lite, över att dottern faktiskt har snappat upp och förstått såpass mycket av de budskap och tips som jag har gett henne…

För H´s del är det ju så att familjen umgås man bara med om den ska göra något tillsammans. I övrigt är inte familjen människor som man väljer att vara med, om man kan välja vilka man vill vara med. Pratar gör man inte precis, om något väsentligt… och efter att H och dottern hade nått fram till varann och pratat lite “vanligt” prat en stund och sedan lagt på, så sa jag till dottern att… jag tror att H både är svartsjuk och avundsjuk. Svartsjuk för att DU har människor som är lika viktiga för dig som han är, och avundsjuk för att han inte har den sortens relationer med sin familj… Jo, dottern vet ju att det är så. Och jag sa inget särskilt om deras samtal. Det var ju självklart att hon har rätt i precis allt som hon sa till H. Det är hans sak att bearbeta och hantera sin oförmåga att både förstå och acceptera dotterns situation, och att dessutom lära sig att visa dottern respekt… han får gärna prata med både dottern och vem han vill om sina känslor, men han har inte rätt att lägga över “problemet” på dottern.

Och jag känner mig ganska säker på att dottern inte hade orkat vara så väldigt ärlig och tydlig mot H, om inte jag hade funnits i närheten… jag behövde inte säga något, valet var helt och hållet hennes, men hon behöver stöd för att våga stå upp för sig själv. Och hon lär sig, så väldigt mycket… det går bättre och bättre för henne, att stå för sig och sina känslor. Även gentemot andra än mig… så jag ser ju att hon har förstått mitt budskap. Att hon inte löser problemen i sitt liv genom att låta alla andra närstående behandla henne hur som helst, och sedan komma hem till mig och vräka osorterade frustrationer som jag inte vet vad de handlar om, över mig. Jag är glad att hon lär sig… för det är ju hennes liv som ska fungera, på sikt, hon som ska kunna styra upp sin omgivning så att hon ryms i sitt liv.

Men, puh… det är mycket relationer nu. Mycket gränsdragningar, konflikter, känslor… jösses. Fast jag tycker att vi klarar oss väldigt bra, faktiskt.

När jag skickat mejlet till J och dottern var klar med samtalen med H, åt vi lite, och sedan satte vi oss på cyklarna och for iväg till stan. Det var så varmt att vi inte ens behövde tröjor över våra klänningar… härligt!

Vi for till kompisen för att låna matteboken. Där var det tydligen något barn som skulle ha kalas, för det drällde in sommarklädda vuxna och mindre barn, samtidigt som vi kom dit. Vi tog med oss boken och åkte mot stan. Där var det en massa människor, och jag blev helt förvirrad… javisstja, det var ju lördag! Det har hänt så mycket på så kort tid, och att vara ledig flera dagar på raken har gjort att jag trodde att det var söndag igår… Dottern gick in på bibblan för att kopiera, och jag gick in på blomsteraffären och köpte tio rosor att ta med till A. Sedan gick jag till butiken där J och jag var, förra helgen… satte mig i samma soffa, försökte inse att det var exakt en vecka tidigare som jag hade suttit där med J, att det var en vecka sedan vi sågs för första gången… det kändes otroligt overkligt. Jag tappade verkligen tid och rum…

Sedan gick jag och letade rätt på dottern. Och vi hojade tillbaka till ex-bästisen med matteboken, och vidare hem till A, som hade 40-årskalas/öppet hus.

A flyttade dit tillsammans med G, i höstas någon gång. Jag har inte varit där tidigare, hade faktiskt inte ens koll på att de bor på stan… och det var en mega-lägenhet, så att alla de sammanlagt fyra barnen ska kunna vara där samtidigt. Vi kramade A och gratulerade, och hon blev jätteglad över att dottern var med också. Sedan gick vi runt och hälsade på det tjugotalet människor som var där… de allra flesta känner jag, fast träffar väldigt sällan. Tjejen som kom ut med sin bisexualitet för kanske tio år sedan, hade hunnit få en kvinnlig sambo, som var med på kalaset. En annan tjej hade träffat en ny man som jag inte träffat förut.

Dottern och jag plockade ihop lite fika, och gick ut och satte oss i trädgården där de flesta satt. Det blev många kramar och glada återseenden, med människor som jag träffar mer eller mindre sporadiskt… och väldigt roligt var det att märka att… vi tycker om varann, är intresserade av varandras liv, och har väldigt trevligt ihop. Det kändes alldeles lugnt och avspänt, att sitta där och kika runt på de här människorna som jag lärde känna för tjugo år sedan, när vi alla pluggade ihop… För dotterns del var det väl lite halvkul sådär- Några av de vuxna pratade med henne också, men flera av dem sa att “ojojoj, har du hunnit bli SÅDÄR stor – du var ju den första bebisen i gänget…” Jag tror ändå att dottern kände sig lite som man gör på släktsammankomster – en massa tanter och farbröder som tittar med ömhet och lite vemod på en, de känner en fast man själv inte känner dem, liksom, för de var vuxna när man själv var barn… det känns lite tryggt, och man känner sig lite ompysslad, av människor som man inte precis känner.

Jag satt med ryggen mot solen. Det var verkligen sommarvärme… och jag hade nacken i skugga, och efter ett tag upptäckte jag att jag var iskall i nacken. La en tröja över den, men insåg att jag förmodligen kommer att få nackspärr ändå, jag hann bli för kall…

Några timmar var vi där. Och det kändes verkligen att… nu har vi blivit vuxna. Det var avspänt, folk har hittat sina roller i livet och vågar stå för den de är, det blir inga spel… man får vara sig själv, och är omtyckt som sådan. Det kändes väldigt fint.

När vi började dra oss hemåt, dottern och jag, ringde pojkvännen. Igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte… och han ville inget särskilt, kände sig nog bara lite ensam och övergiven och lite orolig över att dottern skulle dumpa honom…

Vi passerade ett ställe där det finns en luftpump till cyklar. Pumpade våra däck. Och när vi hojade vidare hemöver, sa jag till dottern att det känns som… det brukar göra efter hennes pappas sambos kalas, i augusti… lika varmt, man är lite finklädd, har umgåtts med en massa människor och känner sig lite omtumlad, fast glad…

Och jag kände verkligen att hela min tillvaro… allt som hänt, allt som är, allting bara rörs ihop i en enda salig blandning, tid och rum flyter ihop… Mest positiva känslor. Lite vemod. Och jag tror att det är något bra… jag håller verkligen på att transformeras, och jag låter det ske. Vågar släppa taget, lite. Tror att det kommer att komma ut något bra av det. Till slut.

När vi kom hem, tog vi tag i städningen. Jädrans vad dammigt det var… det behövdes verkligen städas. Tankar om J, och även om C, fick sortera sig i bakhuvudet medan jag städade… och när vi var klara, gick vi till pizzerian och beställde varsin pizza. Sedan gick vi hem och tryckte i oss dem, och efter det var jag mätt så att jag nästan mådde dåligt, igen… Jag skrev på bloggen, och såg spridda skurar av Tillbaka till framtiden-trean på TV. Dottern surrade med pojkvännen via msn. Det var en lugn och fin kväll, helt enkelt… och jag la mig så att jag somnade vid elva.

Och sov till strax innan åtta i morse. Nästan nio timmar… så himla skönt, en natt med åtta timmars sömn eller mer, för första gången på… jag minns inte ens när. Kanske… blir det fördelen med att j inte längre finns i mitt liv, att jag får ordning på sömnen igen…

Det skulle kännas fint om J var lite mer lik mig, på det viset att… jag känner att människor som finns i mitt liv, är mest människor. Inte passioner, inte statister, och man slutar inte känna en människa bara för att man släpper kontakten, ett tag… relationer är organiska, den man känt, den känner man. Även om man inte känner till alla detaljer om den andras liv… så finns där en underliggande självklarhet om att “vi känner varann, vi kan vara tillsammans och umgås, vi kan lita på varann utifrån dem som vi är”. Jag har så många människor omkring mig, i min stad, som jag känner eller har känt, har umgåtts med, det är mina egna ex, andras ex, och när det kokar ner till verkligheten, så är vi faktiskt vänner… gränserna mellan oss är inget som vi behöver fokusera på. Rollerna är passerade. Vi kan bara trivas med att vara tillsammans… det måste inte vara stora känslor med dramatiska resultat. Det fina är att… kunna vara tillsammans, trivas i det, en stund… Jag tror att passionen är vad vi själva skapar, när vi har lust med det. Passionskänslorna beror inte ett dugg på den andra människan… utan dem skapar vi i oss själva. Ifall vi vill. Jag kan bli kär i vem jag vill, och det kan alla andra också. I princip. Kärlek är ett verb och ett adjektiv, inte ett substantiv… och jag passar bäst tillsammans med människor vars känslor inte slår på och av i den takt som de tror att andra människor får dem att känna… Jag tror att den tiden är förbi i mitt liv, då jag kan få kärlek att hända utan att faktiskt vilja få den att finnas, och växa. Jag har träffat tillräckligt många människor, och lärt mig förstå ungefär hur de fungerar, för att inte längre kunna bli blixt-förälskad i “nyhetens behag”, så som faktiskt är fallet med förälskelse när man är ung. Eller äldre, men fortfarande omedveten om vem man själv, och andra, är… Jag kan bli riktigt förälskad i en människa som jag känner väl och vet hur den fungerar, med både det onda och det goda. Det väljer jag själv. I princip.

Det är mycket möjligt att min utveckling, min ökande självinsikt och självkärlek och min tillåtande inställning till både mig själv och andra, innebär att jag inte kommer att hitta någon mer man att älska i det här livet. Män är i allmänhet ännu mer outvecklade och utan insikt om sina egna både för- och nackdelar, än kvinnor… och det är inte lätt att hitta kvinnor som vet vilka de är, och står för det. Så… oddsen är nog ganska ordentligt dåliga för att jag ska kunna hitta en man som är tillräckligt stabil i sig själv för att våga älska en kvinna som är såpass stark och “smart” som jag. Jag är för bra på att genomskåda människor, för att de flesta män ska orka känna att de tycker om sig själva trots att de inte längre få ha sina spel för att vinna egna fördelar, i fred… Jag förstår att de flesta passions-relationer mellan könen bygger på ett spänningsfält som handlar om vem som ska lyckas lura av den andra flest fördelar, samtidigt som den får fortsätta att bli bekräftad för fantastiska egenskaper som den inte har… och människor vars hela känsloliv baseras på andras bekräftelse av de sidor som de vill bli uppskattade för, blir alldeles för ostadiga för att fungera ihop med mig. Jag tar bort det rosa skimret som de vill ha kring sig själva, samtidigt som jag är så stabil att det inte ens går att ge igen på mig för att jag tar ifrån dem drömmen om dem själva.

Med J, så hade han väldigt bra koll på både sig själv och andra, när det gällde de områden som vi pratade om inledningsvis. Han är duktig på att veta vilka knappar man ska trycka på om man vill föra utvecklingen i en viss riktning, och samtidigt inte beräknande nog för att utnyttja sina kunskaper på ett cyniskt sätt. Förmodligen trodde både han och jag att hans självinsikt omfattade betydligt större delar av honom, än det visade sig att den gjorde… så vi blev nog ungefär lika besvkina båda två, när det visade sig att han har en massa beteenden gentemot andra som han inte ens hade koll på att han hade. Konstigt nog har ingen kvinna protesterat mot att bli schackrad med, så som han omedvetet försökte med mig… och man kan såklart undra om någon av hans kvinnor har älskat honom alls, överhuvudtaget. Förmodligen är det en av de saker som han sitter på sin ö och grubblar över, nu… Man kan inte begära att bli älskad för den man är, om man lägger ner en massa energi på att försöka dölja vem man är. Då får man faktiskt skylla sig själv, för man ger inte andra chansen att älska en som man är.

Det som blev uppenbart, för J, av mina frågor till honom… var dels att han inte har så klart för sig vad han faktiskt gör, som han trodde. Han vet dessutom inte varför han gör som han gör… och när det gäller de områden där han har lärt sig hur han ska styra utvecklingen i önskvärd riktning, så har han också lärt sig att ibland välja bort sina egna behov, till förmån för andras. Det har fått honom att känna sig som en hyvens prick, med rätta. Det var också det som jag tyckte kändes så sympatiskt med honom – jag märkte att han verkligen klarade att sätta sina behov åt sidan för andras skull, och att han inte led av att behöva göra det. Men det var medan vi fortfarande hade en bekantskaps-relation… medan hans behov i relation till mina, inte hade hunnit bli olika. Han fungerar alltså väldigt bra i sitt jobb och i de nära relationerna som inte rör vid hans mer primitiva behov… precis som många andra människor, det är när vi närmar oss våra innersta känslor som vi inte längre har koll på hur vi reagerar och beter oss.

Och för J´s del, så är det nog faktiskt verkligen så att de kvinnor som han har varit tillsammans med, aldrig har kommit honom så nära att hans mer primitiva reaktioner har sparkat igång… jag tror att det är relativt ovanligt att man lyckas hitta bara den sortens partners som… liksom inte vill en något, inte ser vem man är och inte är intresserad av att göra det heller. Jag får intrycket av att han aldrig har bråkat med sina ex… inte om något som gäller de närmaste behoven, och kanske är det skälet till att han är såpass relativt o-aggressiv, när han diskuterar även känsliga saker med andra. Ännu en av de sidor som jag uppskattade med honom, hans lugna sätt att diskutera även känsliga saker… och den sidan höll alltså inte, när jag kom närmare hans behov än han varit med om förut.

Och jag tror att han faktiskt är ungefär så lyhörd som han har sagt att han är… så, jag tror att han kände av min förväntan om att han skulle hantera situationerna med mig på motsvarande sätt som han hanterar sina andra relationer med människor. Och hans reaktion på min förväntan, blev att bli rejält obstinat… hans sämre sidor blommade ut, otroligt mycket mer än han varit med om förut, och på ett sätt som blev skitjobbigt för honom att tvingas se, hos sig själv. Där gick jag omkring och var faktiskt rätt konsekvent, i mitt sätt att förhålla mig till… allt, i livet, både det nära och det avlägsna. Rätt trevlig, i de flesta situationer, och med de flesta. Även med honom. Och själv märkte han att han inte alls reagerade konsekvent… och insåg nog att det var troligt att de sämre sätten att bete sig och reagera, låg närmare hans “naturliga” personlighet… inte kul alls, i alla fall inte för en människa som faktiskt har någon grad av samvete. Och lösningen, den kortsiktiga, och kanske även den långsiktiga… om man inte faktiskt vågar sig på att försöka förändra de mörka reaktionsmönstren i sig själv… lösningen blir att undvika människor som de där mönstren gör sig gällande, med. Kan han bara slippa mig, och mina likar, under resten av sitt liv, så… behöver han kanske aldrig se de där svarta mönstren igen. Så gjorde exet. Han såg inte att han klarade av att förändra sina destruktiva mönster, trots att han visste att han hade dem, och faktiskt ville förändra dem… men han var inte lika ihärdig i sin utvecklingssträvan som jag är, jag är rätt unik i min nyfikenhet på egen och andras utveckling. Hade han varit som jag, så hade han letat bland både terapeuter och självhjälpsböcker, tills han hittat nycklar som kunde hjälpa honom… för jag tror att nycklarna finns. Man kan befria sig från sina destruktiva närhetsmönster… men inte genom att avstå, inte genom att “inte-göra”, utan genom att släppa fram de svarta känslorna och undersöka vad de handlar om. För de handlar oftast om dålig självkänsla, dålig självkärlek, underskott på näring till delar av ens själ som man drabbades av under uppväxten… och man kan ge sig själv den där kärleken. Visa sig själv den ömhet som behövs för att fylla på med de behov som man har fått vara utan under uppväxten, och som i sin tur har lett till att man har blivit en lite krokig person, i sina känslor… avundsjuka är en sådan känsla. Nå, hur som helst så går det att läka sig själv från barndomstraumana, i synnerhet om man också väljer att omge sig med generösa människor som är beredda att ge lite extra av de saker som man behöver för att balansera upp sig själv, och som samtidigt klarar att sätta gränser på ett sunt sätt för hur mycket av sig själva som de är beredda att kompromissa med.

Terapeuter, helt enkelt… Duktiga terapeuter kan verkligen hjälpa människor att läka. Och det vimlar inte av duktiga terapeuter heller… och någonstans så tycker inte jag att det måste vara något fel med att vi människor är varandras terapeuter, i viss utsträckning. Det finns ju inga perfekta människor, och om man inte kan ha en relation med en människa som har förståelse och kan hantera ens o-perfekthet… då tycker jag att man gör det onödigt svårt för sig själv. Tydligen är det vad J klarar av… och han är inte ensam, många män klarar inte av att jag har bättre koll på deras reaktionsmönster än de har själva. Det tycker jag är tråkigt. Men valet är deras, så jag kan inte göra något åt det. Och förmodligen kommer jag inte att hitta en man att ha ömsesidigt terapeutisk passionerad egenansvarstagande kärlek med. Och då får det vara så, för jag kan inte göra mig själv till en känslomässig krympling med flit, bara för att inte skrämma män från att älska mig… jag vill faktiskt leva mitt liv så bra som jag kan, trivas med mig själv, vara så lycklig som jag förmår vara. Och jag ser resultatet av mina strävanden så tydligt – jag mår bara bättre och bättre, av att vara… mig själv, och lära mig stå för den jag är. Jag må bli utan frisk kärlek från en man, och då får det vara så. Det är lättare att leva utan en man, än utan mig själv.

Jag lyssnar på Händels Wassermusik. Balkongdörren står öppen. Mellan rutorna i fönstret framför mig, har en gigantisk geting låst in sig själv… jag funderar på om jag ska släppa ut den, eller inte. Fönstren behövs putsas… I soffan sitter dottern och brottas med mattetal. Sannolikhetslära, hon kommer till mig med jämna mellanrum och frågar… och statistik är roligt, sannolikheter är stimulerande för hjärnan att brottas med. Om en stund ska hon fara till pojkvännen. Jag ska göra yoga idag, och det blir nog en tur ut i det vackra vädret också. I morgon ska jag kanske få mig ett nytt jobb… jag ska i alla fall försöka sälja in mig själv, på ett så trovärdigt sätt som möjligt.

Livet… går vidare.