Den mysiga gårdagkvällen tog en synnerligen oväntad vändning… tyvärr inte så positiv, kan jag förvarna den eventuellt optimistiska om…

Lagom tills jag var redo att gå och lägga mig, rejält urlakad av känslor och sömnbrist, satt C och jag i arbetsrummet och pratade. Jag hade kommit till stadiet då jag började fundera på vad det kunde vara i mitt sätt att vara, som J inte tilltalades av… och därmed inte på något sätt sagt att det skulle vara något som var fel med mig, jag vill bara försöka förstå hur han kanske fungerar. Ifall det nu var något i mitt sätt som J inte gillade… fast jag är ju medveten om att det faktiskt inte behöver vara så; mest troligt är det nog hans egna spöken och jobbiga känslor som tog död på alla möjligheter till förälskelsekänslor. Nå. Jag lyfte frågan. Och då sa C: ”du är nog för rak, för ärlig.” Och absolut, det är jag nog, inget nytt och inget som stör mig alls att hon säger. Men sedan fortsatte hon:

”Jag kan tänka mig att han kan ha blivit skrämd av att du uttryckte att du blev jätte-orolig, efter att ni hade haft sex. Om jag hade träffat en man för första gången, och det råkade bli så att vi hade sex, och han skulle ringa mig dagen efter och uttrycka en otrolig oro över att jag skulle dumpa honom för att vi haft sex… då skulle jag säkert dra öronen åt mig, bli lite skrämd och trängd av hans känslosamhet.”

Ja… ha…? Sa jag… Hur tänker du nu, vad är det i det som har hänt, som J har sagt eller gjort, som gör att du tror att han skulle ha reagerat så…? Jag vet inte, jag menar, han sa ju till mig när jag berättade att han verkligen förstod min reaktion, och att han såg det som sin uppgift att hjälpa mig hitta förtroendet för honom… och han har ju inte sagt ett enda ord alls, om den situationen…? Varför skulle han ha reagerat så…?

Hon sa att… när hon var tillsammans med K, så var han extremt orolig för att hon skulle försvinna. Han ville helst inte att hon skulle gå längre bort än till brevlådan… en gång hade hon vaknat tidigt, och gått ut till hallonsnåren, och när K vaknade kom han ut på trappen, ganska hysterisk, och ropade på henne. ”Vart tog du vägen jag blev ju orolig när du inte var här när jag vaknade??” K hade ett klart överdrivet kontrollbehov, och han är också den enda av C´s män som hon till slut var rädd för att han skulle slå henne.

Och jag kände att… ”hur i hela friden kan du jämföra mitt berättande för J om min oro, som kom sig av bloggmannens beteende, med hur K betedde sig?! Och vad i allt jag har berättat om mig och oss, lutar du den uppfattningen emot?” Jag kände att… näe, det här känner jag inte igen alls, det stämmer inte ett dugg med hur relationen varit mellan J och mig… det här känns som en alldeles klockren projicering från C´s sida – och tyvärr en projicering som talade om att hon uppfattar mig som alldeles för uppriktig med mina känslor, och alldeles för känslosam… kanske rentav känslomässigt labil. Det kändes inte alls bra, att få höra att det är så som hon ser på mig… mot bakgrund av att hon är den som jag har berättat allra mest om mina känslor för, under de senaste fyra åren sedan exet försvann.

Jag protesterade. Sa att jag inte känner igen det hon beskriver, och att jag inte alls kan se att J har signalerat något i den riktningen. Men hon menade att det kunde vara så att det här var ett exempel på att J´s rationella jag kanske verkligen förstår det jag berättar, men att hans känslomässiga jag ändå reagerar. Och jag köper att det är ganska troligt att det finns saker mellan oss som J säger att han inte känner sig hotad eller skrämd av, men där hans känslor faktiskt ändå reagerar negativt… men just det här exemplet köper jag inte.

Vi avslutade samtalet med det, hon höll med mig om att det faktiskt inte fanns något som J sagt eller skrivit, som tydde på att den situationen skulle ha stött bort honom. Och så gick hon iväg för att borsta tänderna… och jag kände bara att… tidigare under dagen hade jag varit ledsen, sorgsen över att J dumpat mig. Men inte ångestfylld… men nu, efter det som C sa, kände jag ångest. Jag kände att innebörden i det som hon sagt, var att hon tycker att jag är en för känslosam människa som är för ärlig med mina känslor. Hon tror att det är anledningen till att J, och alla andra människor ungefär, stöts bort av mig… och konsekvensen, om hon skulle ha rätt och om jag faktiskt önskar mig att en man som jag tycker om ska tycka om mig också, blir att jag ska låta bli att uttrycka mina behov och känslor. Och det går fullständigt i strid med den utveckling som jag försöker göra, med mig själv… om jag ska göra som hon i så fall tycker, så måste jag sluta sätta mina egna gränser, sluta vara ärlig med vem jag är. Det gör mig rent förvånad att hon kan tycka att det vore en önskvärd utveckling, för någon människa alls. Det stämmer inte alls med min uppfattning om hur hon själv har försökt styra sin utveckling, hon har själv jobbat en massa för att bli bättre på att uttrycka sina känslor och behov. Sättet som hon tog upp den här frågan på innebar dessutom att hon försökte hitta ”felet” hos mig, och att hon hellre identifierade sig med J, som hon träffat några timmar en kväll, än med mig, som hon känner utan och innan sedan många år.

Otroligt obehagligt.

Jag kände att det blir svårt att somna, med den här nya och extremt dåliga bilden av mig som C presenterade. Så jag gick iväg och pratade med henne… grät, eftersom hennes uttalande fick mig att känna mig mycket mer sårad och kränkt än J´s avslutande mejl. Jag började med att beskriva hur jag kände mig sårad över hennes uttalande, och varför. Hennes inledande reaktioner var… svala, oförstående, defensiva… vilket jag tyckte var konstigt i sig, med tanke på att hon visste att jag var ganska sårbar igår. Och tyvärr så bekräftade hennes reaktioner bara min teori… som jag till slut sa till henne, efter att ha beskrivit hur hennes resonemang varken baserades på det som hon fått veta om mig och J, eller på en vilja att ge konstruktiva förslag för mig att ta med in i framtiden. Jag beskrev för henne att om hennes gissning stämde, att jag skrämde bort J genom att visa mina sårbara känslor, så innebar det att om jag ska lyckas med nästa försök med en man, så ska jag inte visa mina sårbara känslor för honom. Det betyder alltså att min uppvisade sårbarhet skulle vara en dålig sida… och hon protesterade, sa att hon tycker att det är en av mina bästa sidor, att jag är så bra på att både visa, uttrycka och samtidigt ta ansvar för, mina egna känslor… att det är en förmåga som hon strävar efter att lära sig… och jag sa att… just det. ”Eftersom jag vet att du tycker så, så går ditt resonemang om vad jag gjorde för fel med J, inte ihop… och det får mig att undra vad ditt motiv egentligen var med att lyfta fram den här idén, och just på det sätt som du gjorde det – genom att jämställa mitt agerande mot J med din gamla pojkväns, en man som du uttryckt att du ser ner på…”

Så till slut sa jag det. Att jag får känslan av att det hon gjorde, genom sättet hon sa det på, var att utnyttja min rådande svaghet för att komma åt mig… varg-beteende.

Och hon försvarade sig, på ett sätt som var vasst, och där hon la över ansvaret för hela situationen på mig. Kallt och hårt, inte likt henne… vilket stärkte min uppfattning om att hon inte ville mig väl, just då. Det tog en lång stund av förklarande och exempeltagande från min sida, innan hon kunde se att… det var inte konstigt att jag tolkade henne så som jag gjorde. För hon uttryckte föraktfulla värderingar, mot mitt sätt att visa och berätta om mina känslor. Och att det inte var konstigt att det fick mig att känna mig väldigt illa till mods, att få veta att hon ser på mig på det sättet, efter alla dessa år då jag delat mina mest personliga känslor och tankar med henne… hon är den som känner mig mest, den som vet mest om alla mina sidor, just nu i livet. Och jag sa att jag alltid har känt det som om hon är en av de ganska få människorna som klarar av att ta emot och hantera riktigt jobbiga känslor från andra… annars hade jag ju inte anförtrott mig till henne så som jag gjort.

Hon räknade nog med att jag skulle vara så försvagad att det skulle vara lätt att få mig att känna mig dålig. Men där högg hon i sten… jag sa till henne att jag äntligen håller på att lära mig att inte alltid leta felen hos mig själv, när det faktiskt inte verkar finnas några belägg för att jag har gjort något fel. J har inte sagt att jag gjort något fel, bara att han inte kände sig helt bekväm med den ”terapeutiska rollen” som jag fick i relation till honom – han har absolut inte sagt ett ljud om att han uppfattade mig som så svag att han inte vågade fortsätta med mig. C plockade sitt antagande helt ur luften, projicerade egna erfarenheter på mig/oss – men utan att det faktiskt fanns någon koppling… och det är svårt att tolka på annat sätt än att hon faktiskt vill att jag ska tro att det är jag som har gjort fel…

Till slut kunde hon i alla fall säga att det var ett illa valt tillfälle att lyfta just den frågan som hon lyfte. Hon kunde också se att eftersom hennes utveckling har gått från att faktiskt försöka ha kontroll över både känslor, situationer och människor, till att bli bättre på att känna snarare än tänka, och att hon någonstans under barndomen ändå lärde sig, i relation till hennes lite sadistiska och extremt själviska pappa, att det sämsta som hon kunde göra var att visa sig känslomässigt påverkbar och svag… så kan det nog faktiskt finnas värderingar i henne som handlar om förakt för svaghet. Helt omöjligt var det nog inte heller att hon på ett omedvetet plan ville försöka utnyttja en situation där jag var sårbar inför henne, till att försöka nå mig med kritik… eftersom jag oftast både har tänkt på och har svar på de saker som hon lyfter, när hon vill bidra med kloka ord till mina funderingar.

Hon sa inget som innebar någon förklaring som kunde tolkas som om hon inte alls ville vara lite elak mot mig… tyvärr. Och vi kom inte längre, där mitt i natten.

Samtalet var väldigt lugnt och lågmält, hela vägen. Väldigt jobbigt, eftersom hon och jag sällan behöver konfrontera varandra med saker som vi gör mot varandra. Och jag kände en liten sorg över att… nu kan jag nog inte lita på henne på samma sätt, längre… Klockan hann bli halv två innan vi kom i säng. Och jag överlever även detta, absolut. Men är besviken över att fått flera exempel den senaste tiden på hur människor försöker utnyttja det som de upplever som att jag är försvagad, till att säga elaka saker som de aldrig vågar säga annars… besviken på människans låga natur. Faktiskt.

Jag sov inte jättebra i natt, och inte mer än fem-sex timmar. När jag vaknade var C uppe. Jag gick upp med henne för att äta frukost. Och låtsades inte om samtalet som vi hade kvällen innan, pratade på om väder och vind, som om inget hänt. Det fanns inte mer att säga i den frågan, idag, och det skulle inte tjäna något till att hon åkte härifrån i ett känsloläge mellan oss som inte var bra. Ska vi prata mer om den här saken, så behöver jag ge henne tid att fundera själv, så att hon kan få syn på sina… drivkrafter, på egen hand. Det är nödvändigt för att hon ska kunna stå för sig själv, i relation till mig. Och jag vill inte bära något ansvar för andras sämre sidor…

När C hade åkt, berättade jag för dottern om samtalet vi haft. Hon kopplade direkt, fattade innan jag sagt hur jag tolkade det C sa, vad C´s beteende egentligen sa… Dottern lanserade teorin om att C kanske är avundsjuk på mig för att jag har lärt mig det som C vill kunna, men inte klarar ännu – dvs att låta bli att ta på sig skuld för sådant som inte är ens fel, och att uttrycka känslor på ett sätt som C inte klarar ännu. Det är inte alls omöjligt att dotterns teori stämmer… den känns rimlig, faktiskt. Och jag vet att det är ganska många saker som jag är bra på som C skulle önska att hon vore mycket bättre på… t ex att se orsakssamband i relationer mellan människor, och att bedöma vilka ”fakta” som är relevanta i tolkningen av händelseförlopp. Tyvärr är det inte alls omöjligt att en mer primitiv del av C ville få trycka dit mig när jag redan var svag… och det känns såklart för jävligt. Mänskligt, begripligt, men inte desto mindre… en besvikelse, över C´s… låga karaktär. Som hon dessutom inte lyckades dölja, för mig, inte lyckades låta bli att låta mig betala för…

Jag köper inte alls att det skulle vara ett fel hos mig, att jag visar och kan beskriva mina känslor och gränser. Jag har ingen anledning att tro att det var det som fick J att tappa sina känslor för mig… och dessutom vet jag att C´s åsikt är att det är eftersträvansvärt att kunna stå för det man känner och behöver. Däremot är hon inte så öppen själv, hon släpper inte in människor på ett sätt som kan göra henne sårbar om de skulle välja bort henne. I stället blir det faktiskt emellanåt hon som behandlar sina killar illa… och i fallet med D, så kan hon själv inte lyfta fram ett enda exempel på en dålig sida hos honom. Han är däremot alldeles knökfull av goda sidor, enligt hennes egna beskrivningar, som är väldigt sakliga, torra och distanserade. Trots detta så låter hon sig inte bli förälskad i honom, och håller honom på en armslängds avstånd… faktiskt har jag nog bara sett henne göra sig sårbar inför en enda man, som hon tyckte var en perfekt både stark, klok och samtidigt varm man (fast väldigt trogen sambo sedan många år). En kollega till mig, som C inte ville erkänna att hon var djupt förälskad i, trots att hon snodde ihop den ena långsökta ursäkten efter den andra, för att få möjlighet att träffa honom… under den perioden brottades jag med hennes självbedrägeri, fast väldigt sakligt och kärleksfullt. C har starka försvarsmekanismer, när det gäller just hennes känslor och sårbarhet… hon vill verkligen intala både sig själv och andra att hon har känslomässig kontroll över situationen, även när hon inte har det.

Ja… det kändes inte direkt som en extra börda som jag behövde få just nu, att C gjorde så här mot mig. Men jag tar inte åt mig ett enda dugg av hennes projektioner och inte särskilt välvilliga försök att hitta fel hos mig, som hon samtidigt inte tycker att jag borde åtgärda… logiken saknades i hennes resonemang. Det är bara tråkigt att se att även hon är en sådan människa som tar tillfällen i akt att försöka ytterligare trycka ner människor som redan är försvagade… och nu har jag egentligen inte någon kvar, som jag kan lita på vill mig väl. Synd. Men jag överlever. Jag har mig själv… och numera är jag nog faktiskt en ganska god vän till mig själv. För det mesta.

Resten av dagen, som varit väldigt fin och ganska känslofull, berättar jag om i morgon. För i natt ska det sovas…