Dagen började ganska tidigt. Jag var vaken en stund på morgonkvisten, sov väl inte alldeles tillräckligt. Och i halvsovande tillstånd ställde jag in tankarna på att… nej, det fungerar nog inte, det här, det blir nog inte mer än så här… med J.

Fixade in bilder på bloggen under morgonen. Det är hur bökigt som helst att göra det nu, värre än någonsin, så det lär nog bli ännu färre bilder i mina inlägg… ifall de inte fixar buggen med att sidan som kommer upp när man har laddat upp en bild, ligger nedanför fönstret, och går inte att flytta upp så att man kan trycka på “infoga”. Nu får jag ladda in bilderna i två steg… klart irriterande.

Dottern kom upp frampå förmiddagen. Då låg jag i sängen och läste i boken “Varför väljer jag alltid fel partner?”… för jag ville påminna mig om vad som är rimligt att göra, säga, kräva, i en sådan här situation som med J. Jag hade glömt att det stod en massa om olika anknytningsmönster och hur de uppstår ur våra tidiga relationer med föräldrarna… och med de olika exemplen på olika människors mönster, blev det bara hur mycket som helst att fundera på, både när det gäller mig själv, J, och andra… men lite vägledning fick jag, trots allt. Det är t ex både rimligt och självklart att veta när man ska ses/höras nästa gång, i en sund relation.

När dottern farit iväg för att bli bjuden på lunch med pojkvännen och hans pappa med sambo, tog jag tag i deklarationen. Jag lyckades fatta vilka uppgifter som skulle läggas in, men en uppgift fanns det ingenstans att lägga… så jag ringde Camilla på banken, som har hjälpt mig förr med både deklarationer och placeringar. Hon trixade till lite i sin dator på banken, och vips, så fanns alla de rätta uppgifterna inlagda i den elektroniska deklarationen! Jag tackade henne så mycket för hjälpen, och skrev under deklarationen. Jädrans så skönt att ha det gjort!!! Sedan rensade jag undan alla årsbesked och sånt som hörde till deklarationen. Väldigt skönt att få rensa lite, också…

Skickade ett grattis-sms till vännen A, som fyller jämnt idag. Hon svarade och tackade. Och inga ljud från J…

Under tiden som jag grejade med det praktiska, fanns ju J i mina tankar. Ska jag ringa, ska jag inte ringa, hur reagerar jag om han blir irriterad om jag ringer, hur reagerar jag om han inte svarar… vad är bäst, ska jag bara låta honom vara, och hoppas på att han trots allt kommer att ge mig något besked, till slut… och hur länge står jag ut med att inte veta…

Vid två åt jag lunch. Och så slog jag en snabb pling till C, och frågade henne: “om du skulle få ett sms som det står så här i (J´s sms från igår), hur skulle du då tolka “hörs sen”?” Jag ville lämna frågan så öppen som jag bara kunde, för att hon skulle kunna ge ett svar som verkligen utgick från hennes värdering… Hon svarade att… “ja, jag skulle tolka det som om personen inte ringer genast, utan tidigast under eftermiddagen”… “Och när tänker du dig att personen senast skulle höra av sig?”, frågade jag. “Ja… innan sängdags, på kvällen..?” tyckte hon. “Men samma dag?”, undrade jag. “Javisst, självklart.”

Jag berättade för henne att jag fick det sms:et från J igår… och hon tyckte också, direkt, att det var konstigt att jag inte hade hört något mer alls från honom sedan dess. Hon försökte komma på rimliga förklaringar… men det gick inte jättebra. Sedan behövde hon återgå till sitt sällskap, och sa att hon skulle åka häråt en timme senare. “Ring när jag sitter i bilen, så kan vi prata mer då”, sa hon. Och jag sa att… jag får se, det beror lite på hur jag gör, med J… om jag ringer eller inte.

Sedan vi lagt på, så gjorde jag det. Halv tre ringde jag J. Både hem och till mobilen, som var igång. Jag förstod att han visste att jag ringde… och valde att inte svara. Jag lämnade ett meddelande på svararen… att jag ringt på båda hans telefoner, och att jag ville att han skulle ringa mig när han hörde meddelandet. En gnutta… sträv, lät jag nog på rösten… men inte mycket.

Sedan fanns inte mer att göra. Så jag tog mig ut till cykeln och for iväg och köpte snus, och sedan förbi affären för lite mer mat till kvällen. Jag hade mobilen med ljud på, hela tiden… och det ringde inte. Under den sista biten på väg hem började jag bli förbannad. Kände att… hur i helvete är mannen skapt, om han verkligen tänker sig att göra en exakt upprepning av bloggmannens agerande, när han verkligen visste hur otroligt illa jag tagit skada av det!? Det kunde bara inte vara möjligt att J tänkte bara försvinna… i så fall är han en totalt empatilös och rent grym människa… men jag hörde ju inget, så jag fick mer och mer förutsätta att… så kunde det nog bli.

Han hade inte ringt hemma heller. Jag ringde honom igen, på båda numren, nu en timme senare… och inget svar. Sedan ringde jag C, som nu satt i bilen. Och… hon hade inga som helst bra idéer att komma med, inget som kunde förklara vad det kunde vara som hände, med J… annat än att han gjorde en bloggmannen-grej. Jag var arg, kände att… det ligger inte ett dugg för mig att hämnas, och ingen tycker mer om en annan för att den andra ger igen, men samtidigt… så kommer de här männen undan med ett beteende som de följaktligen kommer att upprepa, eftersom de ser att det fungerar… om jag inte gör någon markering. Jag tänkte mig att be någon av kompisarna med båt att hjälpa mig att ta mig till J´s ö… för att han inte ska få komma undan det som jag verkligen tycker är en vuxens ansvar. Att tala om att man bryter med en annan människa…

C behövde båda händerna på ratten en stund, så vi la på. Jag hann kolla mejlen… och där fanns ett mejl. Som J hade skickat klockan tre, efter att jag ringt och pratat på svararen. Ämnet var “svårt brev att skriva”… så det var ju inte svårt att lista ut vad det skulle stå i det.

“Hej vännen.
Jag ska försöka skriva ner vad jag känner just nu och vad jag kommit fram till. Det blir säkert spretigt och möjligen motsägelsefullt men det är precis vad jag är just nu.

Jag känner mig väldigt låg och ledsen över min situation. Jag är inte riktigt säker på om det är en sen reaktion på den separation som jag genomgått. Kanske. Det upptar tid, tankar och energi just nu iaf. Jag är ledsen över det. Sen så har jag funderingar som uppkommit under den tid som vi pratat med varandra. Du har satt fingret på saker som jag måste ta tag i. Men den insikten som jag börjat få gör mig väldigt ledsen och till viss del ångestfylld. Jag mår skit just nu.

En tredje sak som blev uppenbar för mig var min egen reaktion och blandade känslor för dig/oss under Valborg. Jag kom på mig själv med att inte känna så mycket för dig som jag trott och hoppats på. Jag vet inte längre, det är lite förvirrat, men jag är helt säker på att det som startade med “tycka om dig” inte har tagit den riktning som jag hoppades. Varför vet jag inte, men jag känner att jag inte kan fortsätta med vår kontakt. En väldigt primitiv reaktion och primitivt beteende kanske men jag vill helst bara vara ifred, ensam för att försöka samla ihop mina tankar och även mig själv. Jag klarar inte av att bearbeta, prata med dig just nu. Fegt kanske, men jag får ångest av att tänka på att prata med någon alls just nu. Och du ställer bra, precisa och skitjobbiga frågor. Och jag orkar inte med det. Det är bra att bo på en ö såna här gånger. Jag stänger dörren och öppnar inte ens om grannen kommer över.

Så snälla Leva. Jag vet inte om du kan förstå mig men jag vill dig inget illa. Jag bara inte klarar av dig eller någon annan just nu. Ring inte är du snäll. Jag har för avsikt att ringa dig senare, när det känns bättre och göra ett bättre avslut. Om det är ok för dig? Kanske att du har frågor till mig som jag kan svara på när jag
ringer. Du är fin och jag tycker om dig, men det räcker inte med det som jag är och mår just nu. Jag kommer inte att kunna uppleva passionen med dig. Varför? Mitt bagage väger tungt men vi har också fått en start på vår relation där du är mer terapeut än vad som jag klarar av. Det sista är väldigt sant. Jag klarar inte av att brottas med mig själv nu. Du ser genom mig och det är bra, men svårt.

Jag vet att jag kommer genom detta och sen kan jag hoppas att jag blivit mer insiktsfull och bättre som människa. Jag har aldrig haft för avsikt att göra dig illa eller något annat för den delen och jag hoppas att du kan förstå mig samt ev. förlåta mig om jag gjort dig ledsen.

Kram på dig vännen. Sköt om dig, och njut av livet.”

…

……

Jaha. Det var det.

Jag ringde C igen, som vi sagt. Och berättade att nu har jag fått besked…

Och känslorna for hit och dit. Ledsen för att det är definitivt… för att han inte kan tycka om mig, bara för att jag ser vem han är… lite arg för att det är tydligt att hans avsikt är att gå i ide tills hans känslor har vänt uppåt igen, men att egentligen inte förändra något med sig själv… och samtidigt väldigt lugnad och lättad över att faktiskt få ett besked. Lättad också över att han skrev så fint, så snällt… och det är ju en av de saker som jag har tyckt om honom för, att han inte varit aggressiv eller elak. Sorgsen över att tåget har gått, nu… och också lugnad av att han faktiskt lovar att prata med mig om alltihop, när hans känslor har landat lite. Jag känner med honom också… för jag vet att han inte har någon att prata med, om han ville det. Han har killkompisar, men med dem så är de han som är “terapeuten”, han har aldrig delat så mycket av sig själv med någon, som med mig… och han har sagt att ingen har känt honom så väl som jag gör, att jag nog ser vem han är mer än han ens har sett själv. Och så är jag lite arg över att han inte har tagit någon av de chanser som han haft, tidigare i veckan… att han valde att fira valborg med mig, min dotter och mina vänner… när han egentligen har signalerat att han kanske inte vill fortsätta, ända sedan i måndags. Eller kanske söndag kväll, då jag berättade för honom vad jag såg att han gjorde, och ställde en del av de där pricksäkra frågorna… som han inte hade svar på. Jag tycker att det är flera saker som han gjort, som är hänsynslösa mot mig… och det är ju också bl a just det som han blivit varse, av mina frågor. Att han kanske inte är så snäll och omtänksam som han har trott, om sig själv…

Det är ju också så att mina känslor backade redan då, i söndags. Innan jag sa vad jag såg, till honom… för då hade jag ju redan sett det. Och konstaterat att den väldigt varma och lyhörda J som jag haft i telefonörat under veckan innan, han som verkligen hade lyssnat på det jag sa… han hade redan försvunnit, lite, genom att han valde att inte komma hem till mig på söndag kväll, fast han sagt att han skulle försöka få mig att lita på att han inte var som bloggmannen och inte skulle sticka bara för att vi haft sex. Fast han visste att jag kanske inte mådde jättebra, även på söndagen… så frågade han inte efter det, ringde inte för att kolla läget ens, under dagen. Jag hade inte litat på honom, sedan söndagen… eller redan sedan lördagen, då han for iväg som ett skott direkt efter att vi haft sex. Då var han visserligen omtänksam och kärleksfull, men jag kände inte att han prioriterade helt rätt, redan då… Jag är inte förälskad i honom. Det har inte gått att bli det, eller rättare sagt så var jag en bit på väg att bli förälskad, tills efter att vi träffades… då var det för många motstridiga känslor, och jag kunde inte ens känna riktig värme när han sa att han ville bevisa för mig att jag kunde lita på honom… trots att det verkligen var jättefint sagt.

Jag vände och vred på sånt som hänt och sagts några gånger till, med C. Och så klev dottern innanför dörren… och med sig hade hon en blombukett, till mig… så otroligt gulligt av henne! C och jag la på, för hon var nästan framme.

Jag kramade dottern och tackade för de fina blommorna. Vi satte oss utanför dörren en stund… och jag berättade för henne vad som hänt. Hon fick läsa J´s mejl… och det var ju inte så mycket att säga, om det. Lite irriterad blev hon på honom, tyckte att han var lite dum… men annars fanns det ju inte så mycket att säga. Vi gick ut igen, och just då kom C. Vi satte oss allihop i solen… och jag sjönk ihop i min ledsna känsla. Försökte byta fokus lite, så jag frågade C hur det var med vännen som hon besökt. Hon berättade, och jag bemödade mig verkligen om att fråga, lyssna ordentligt… för att få känslorna att byta fokus. Och när hon berättat klart… så kom tårarna.

Och intill mig på ena sidan satte sig C. Och på den andra sidan dottern. Och höll om, strök… och mitt i alla tårarna kunde jag ändå känna en oerhörd tacksamhet över att jag kunde få ha det så fint, att jag hade två nära och kära, som ville finnas för mig på allra bästa sätt, när jag bara grät…

Det blev en del tårar. Och inga ord. Ingen av oss hade något att säga… det fanns ju inget mer att göra. Bara att acceptera… Så småningom sa jag ändå att… varför måste det vara så omöjligt. Varför kan det inte räcka med att man är grundläggande mänsklig? Varför måste det till en passion som ska baseras på att man inte ser varann? Vi pratade om våra erfarenheter av män… och kvinnor också, i en del fall. Människor… människor är så ytliga och så angelägna om att verka vara bra, och så lite angelägna om att faktiskt vara bra… Jag har så svårt att känna igen mig i de människor som inte försöker vara bra i relation till sig själva. Och… det är väl så, att de flesta tycker att de tjänar mer på att spela schyssta, medan de egentligen vet att de utnyttjar både situationer och andra människor, för att skaffa sig fördelar som de kanske egentligen inte förtjänar. Kanske är det så att man behöver vara tillräckligt bra, sådan som man är, för att kunna kosta på sig att tycka att “jag ska förtjäna det jag får”…? Om man inte har så många talanger, så måste man kanske bli bra på att bluffa, för annars blir man så väldigt utan… en massa godbitar i livet? Någon har sagt något sånt till mig under veckan som gått, kanske var det J… ja, det var det nog, att “om man faktiskt inte har särskilt många brister, som med dig, så kan man kosta på sig att vara ärlig och schysst”… jag har inte tänkt på det tidigare, men gör jag det, så ligger det nog något i det.

Vi gick in. Dottern fixade maten, den fina gullungen, hon är verkligen alldeles underbar nu… C och jag fick sitta i vardagsrummet och prata.

Och jag känner en släng av… kanske är det verkligen omöjligt, för mig, att hitta en man som har alla J´s kvaliteter, och är schysst ända in i märgen, dessutom… Han frågade mig om jag inte tänkte ibland att jag kanske är för stark, för klok, för självgående… att jag kan skrämma män, med det? Och jag vet ju att det är så, dotterns pappa har sagt det flera gånger… att jag är för bra för att han ska kunna tycka om mig. Jag hör vad han säger, och förstår det inte. Det gör mig in i märgen ledsen, att män bara måste få känna att de har ett övertag över sin kvinna, för att de överhuvudtaget ska kunna ha känslor för henne. Jag vill inte att världen ska vara sådan… men den verkar vara det, och det kan jag inte göra mycket åt… och när nu J inte kan känna “rätt” för mig, och han faktiskt är den bästa som jag har träffat på på oerhört länge, i vissa avseenden är han den bästa någonsin… så ökar inte mitt hopp om att hitta en man som både är en bra människa med humor, värme och självdistans, och kan känna för mig. Jag är inte förälskad i J, men jag var helt klart beredd att bli det… för jag har ju den förmågan ändå, att bestämma ganska mycket över mina känslor. Det har inte han… och även om han så småningom kommer att känna sig mindre hotad av min förmåga att se igenom honom, så tror jag inte att han kommer att kunna bli förälskad.

Ja… så är det.

När dottern lagat klart maten, åt vi den till Tillbaka till framtiden 2. Bra med lagom lättsam underhållning, som man dessutom vet att man roas av… och bra med sällskap. Jag är ytterst tacksam över att både C och dottern råkade vara här, just nu… ibland har jag ändå lite tur!

Och jag tänker att… jag har ändå det. Vänner. Några människor som vill finnas för mig. Jag vet att J inte har det… och jag vet inte om han ännu har insett att han inte har en riktigt ärlig relation till sina barn heller. De bryr sig om honom med stor kärlek, men jag tror inte att de skulle sitta och krama honom när han är ledsen, för de har inte den närheten… och han är också så van vid att inte dela sådana känslor med andra. Han har sagt att han känner sig oerhört ensam… och det är han också. Det är väldigt sorgligt. Kanske är han för gammal för att kunna lära om… kanske blir hans liv… så som det är nu. Jag vet inte, men jag kanske får veta, så småningom, när han vill prata med mig. Någonstans så känner jag att… jo, jag kom honom så otroligt nära, och vi hann inte riktigt utveckla kärleken och värmen i samma takt… det är synd, för jag känner att potentialen finns där, från båda håll. För stor och varm kärlek. Kanske inte passion riktigt, men absolut kärlek… den sortens kärlek som jag vill ha, men inte J.

Jag svarar honom inte idag. Jag tror inte att det gör honom något, han vill ju ändå vara ifred. Men jag tänker tala om att jag vill att han gör ett riktigt, verbalt avslut, face to face, så småningom… och att jag verkligen är ledsen. Återigen, vare sig det passar eller inte, så behöver jag visa mig själv den respekten att jag står upp för mina känslor. Jag tänker inte spela spel… inte spela cool och osårbar, när jag inte är det. Det skulle innebära att jag hindrar min egen utveckling. Och bara för att andra människor inte kan, eller vill, vara sanna mot sig själva… så behöver jag inte anpassa mig efter det.

Så var det med det. Nu ska jag titta på Jakten på den försvunna skatten, med dottern och C. Känslorna är lugna nu, men jag vet att det kommer fler cykler… jag kommer att vara ledsen igen, några gånger.

Och livet går vidare.