Jag sov ända till fem över sju i morse… Det blev nog bortåt sju timmar, trots allt. När jag vaknade var C redan uppe.

Jag gick upp och åt frukost med henne. Strax efter åtta kramade jag henne, och hon åkte vidare till kompisen som är i landet på tillfälligt besök.

Jag skrev på bloggen. Vid tio var tonåringarna på gång… och jag passade på att krama dottern ordentligt, och tacka henne för gårdagen, då hon var bara hur fin som helst. De åt lite frukost, och slöade en god stund i sängen.

Jag duschade och gjorde mig i ordning. Lite innan tolv kom ett sms från J, med tack för igår. Han skrev att han hade lite svårt att komma igång med allt han skulle göra, men att det ändå var okej. Och undrade hur jag hade det, och “hörs sen, kram”. Jag svarade att gårdagen kändes förvirrande, men fin. Att han får sortera sina intryck i den takt han behöver, att vi var på gång ut här, och att jag hoppades att hans dag skulle bli så fin som han behöver.

Och så spelade jag lite Rammstein, innan vi gav oss ut på våra cyklar. Dottern och jag åkte till stan, där dottern hade tänkt gå med i ett av tågen, för socialisterna… När vi väl kom till stan, och det var hur varmt som helst idag också, blev vi inblandade i tre tåg samtidigt… och dottern ville inte gå med i ett tåg ändå, när det kom till kritan…

Anarkisterna hade ett svart tåg. Så gott som bara ungdomar, och de är ju fina, men de som hade näsdukar över ansiktena… de skrämmer mig, jag får vålds-associationer av dem… På torget var det precis knökfullt med folk, tror inte att jag har sett så många där en första maj, på många år… eller alls. De första vi sprang in i, var såklart dotterns far med sambo… jag tror att förstamajdemonstrationerna är den plats som vi träffas oftast på, han och jag… Lite lustigt är det, eftersom ingen av oss röstar vänster, faktiskt. Men… det är en tradition sedan dottern var liten, och inte alla år har jag varit där, men ganska ofta ändå. Det är liksom… trevligt, och jag träffar alltid folk jag känner där. Jag fick en varm kram av pappans sambo, och rätt som det var stod det en liten halvmeterstyp framför mig och sa “hej” med hela kroppen… lillasyster, som jag inte sett på jättelänge! Jag blev så glad och överraskad, så jag böjde mig bara ner och gav henne en mega-kram… åh, gullungen!

Vi pratade med dem, om vad vi gjorde igår, och sambon berättade att hon hade varit på gökotta i morse, och fått höra om Jesus som skulle komma när som helst, tillsammans med ett antal sjuttio-åringar… Hon hade varit nyfiken på hur det är att vara på en gökotta, och nu visste hon det!

Sedan var sossetåget på ingång, med orkester och en massa röda fanor… så jag och dottern gick iväg för att fota. M´s kompis bar en av banderollerna, och i tåget gick också, som vanligt, en av mina tidigare administratörer. Medan jag stod och fotade kom en kille med stor kamera och stativ och ställde sig bredvid och fotade. Han såg ut att vara från media, och när vi fotat ebn stund frågade han mig och jag var med i partiet… och jag svarade att nej, det är jag ju inte, jag tycker bara att det är roligt att fota… allt möjligt som händer! Han växlade mellan svenska och engelska, så först gjorde jag det också, det kändes lite rörigt… Jag undrade om han jobbade för någon tidning, men han berättade att han var journalist och flykting från Colombia. Och så tog han fram en lapp ur plånboken med namn, e-post och blogg-adress. Jag har inte kollat in hans blogg än, som tydligen är en foto-blogg, men ska göra det. Han frågade vad jag hette, och jag sa det, för han verkade inte fullt så… på, som många ny-invandrade män oftast är… Rätt vacker var han också. När han gick vidare vände han tillbaka igen, för att säga att om jag ville ha någon av hans bilder, som han skulle lägga ut på bloggen, så kunde jag bara mejla honom, så skulle jag få dem gratis! Vill man tänka lite djupare, så skulle det kunna vara en ganska förolämpande kommentar, till någon som också fotar… men det var så tydligt att han bara ville vara trevlig, och kanske få kontakt.

Vi gick tillbaka till pappan med familj. Lillasyster var trött i benen, och satte sig på sambons fötter en stund. Dottern fick fota lillasysters knä, där strumpbyxan var lite trasig… De började dra sig hemåt, och kvar blev kvinnan som stått där med dem. Jag kände igen henne, hon var tillsammans med dotterns far när han flyttade till den här staden, och en gång innan dottern var född hälsade vi på hos hennes familj medan de bodde inåt landet. Vi hejade på varann, och småpratade lite. Hon hade en väldigt kort romans med närmaste kollegan, en gång för flera år sedan. Det var hon som bröt, med motiveringen att hon inte hade känt att hon saknat honom medan hon var “hemma” i inlandet en vecka… kollegan tog det ganska hårt, och efter henne har han levt ensam. Idag berättade hon att hon var omgift sedan fyra år, med en man som hon också hade hittat på nätet. De hade mejlat lite svalt under ett års tid, innan hon plötsligt kom sig för med att fråga honom (som är pingstvän) om han möjligen kunde ta en öl på en av pubarna i stan… och det kunde han, han var inte fullt så… religiös, som hon hade trott. Och han hade gladeligen gått rakt in i hennes familj (barnen bodde här med henne, och de äldsta tvillingpojkarna behövde verkligen en man i familjen), och med liv och lust tagit sig an precis alla faderliga och manliga plikter och roller som han kunde komma på… för hans barn, med deras mor, hade lite hastigt och lustigt flyttat en bra bit söderut, och han visste inte var han skulle göra av sina faderliga behov. Hon berättade också att hennes barns far låg för döden… för bara några månader sedan hade man konstaterat att han hade cancer mest överallt i hela kroppen, och nu var det bara en fråga om dagar… han hade haft en kris under natten.

Sedan for hon iväg åt sitt håll, och dottern och jag gick till favoritfiket för att fika. Där satt såklart kompisen som J och jag träffade på samma ställe förra helgen… så vi satte oss med honom. Vi pratade en god stund om västerlänningars tendens att vilja omskapa sitt hemland och dess förutsättningar, när de reser i andra länder… han hade just fått en bok som handlade om mongolerna och om en man som levde med dem under en period för att lära sig mer om vargen som fanns bland dem. Vi pratade också en del om hans jobb, som undersköterska… han berättade att ett av hans jobb hade inneburit att vara rösten för en man som var kopplad till respirator, men bodde hemma. Bland annat hade han fått genomföra ett äktenskapligt gräl mellan den mannen och hans fru, via telefon… och jag undrade… hur han egentligen klarade det. Hur man klarar att delta i något såpass känslomässigt och i värsta fall destruktivt, som man samtidigt inte alls deltar i… och han beskrev det som att… ja, det är bara att göra. Jag kommenterade att jag inte tror att vem som helst klarar att hantera sitt jobb på ett så både empatiskt och professionellt sätt… och så berättade jag för honom det som J sa förra helgen, att när det handlade om att hålla liv i en väldigt svårt skadad patient, så satte han kompisen på det, för att han var alldeles extra bra på att läsa av patienterna. Han blev nog lite glad, fast mest generad… Mne jag tycker att människor ska få veta om när andra tycker att de är extra bra, på något sätt.

Det blev någon timme på fiket. Och så cyklade dottern och jag hem, genom sommarvärmen. Väl hemma var vi lite slaka båda två, och satte oss i varsin del av hemmet och donade med vårt. Sedan tog jag tag i att göra yoga. Det behövdes verkligen, de senaste dagarnas känslomässiga och sociala påfrestningar hade satt sig lite här och där i kroppen. När jag var klar med yogan hade dottern gjort en pastasallad av kycklingresterna och all sallad vi hade kvar från igår, och vi satte oss och såg Tillbaka till framtiden för femtielfte gången medan vi åt. Lite chokladpudding blev det till efterrätt, och sedan var jag så mätt att jag nästan mådde lite dåligt… är fortfarande så mätt att det nästan är jobbigt att andas… Dotterns pojkvän ringde och undrade om hans pappa med sambo fick bjuda dem på lunch i morgon. Dottern kollade lite extra med mig om det var okej, och det var det ju, och så ringde hon pojkvännens pappa för att ta reda på vilka tider det var som gällde (det visste hon att pojkvännen nog inte hade riktigt koll på, av erfarenhet… ;-)).

Jag funderar såklart på J… både på hur redo han är för en relation, och om han faktiskt kan känna de “rätta” känslorna för mig. Mina känslor är… inte förälskelse, mer förvirring. Jag tror att mina genomlysande frågor till honom verkligen har dragit igång en process i honom, som handlar om hela hans sätt att vara och leva… och kanske kommer han fram till att han inte är klar med sitt ex… han berättade att på flyget från Stockholm hade det klivit på en kvinna som var en yngre kopia av hans ex. Och åsynen av henne hade fått honom att fundera… det lät som om han funderade på om han verkligen hade gjort sitt ex rättvisa. Kanske kommer han på att han vill försöka nå fram till henne, igen… fast det är ju inte troligt att hon har blivit mer känslomässigt kommunikativ under det senaste halvåret. Men jag tror att… mötet med mig, och att han fått se hur jag förhåller mig både till min dotter och till mina vänner, fick honom att fundera över hur han gör själv. Och jag tror att jag har gett honom en massa impulser till förändring… som nog är väldigt bra för honom, men frågan är om jag bara kan vara hans katalysator, eller om han kan tycka om mig också…

Han skrev i morgonens sms att “vi hörs senare”. Han har inte ringt, och nu är det för sent för att han ska göra det. Och jag funderar på… hur jag ska hantera det, så att resultatet blir så bra som möjligt. Det är en aning respektlöst att säga “vi hörs senare”, och med det mena “när som helst under resten av våra liv, från just nu”. Jag misstänker att om jag frågar honom varför han inte hörde av sig idag, så kommer han att svara något i stil med att med “senare”, så menade han senare under helgen… eller vad han nu drar till med. Jag tror samtidigt att han vet att de flesta människor skulle förutsätta att “hörs senare” innebär idag… och jag känner att han försöker skapa sig handlingsutrymme, men varför han gör det, vet jag inte. Det kan vara för att han är en sådan man som måste bli tillsagd, för att han ska följa relativt normala umgängesregler i relation till sin kvinna, dvs att han verkligen söker gränser från mig. Det kan också vara så att han är mitt i sina funderingar kring sig själv, oss, sina tidigare relationer… och känner att han inte är klar, och vill inte oroa mig med att säga något halvfärdigt. En annan variant är att han egentligen vet att han har tappat intresset för mig, sedan vi hade sex, och sedan jag pekade på de saker som han gör som han inte riktigt visste om att han gör, men inser inte alls är trevliga… och inser också att om han ringer mig och bara säger det, rakt upp och ner och på hans eget initiativ, så framstår han, och känner sig som, en skitstövel. Då är det lättare att vänta tills jag ringer och ifrågasätter… så att han då kan “tvingas” vara ärlig, och beklaga att han inte har de rätta känslorna för mig… Eller så har han bara svårt för att bryta, överhuvudtaget, och tänker att visserligen känner han sig inte förälskad i mig och tror inte att han kommer att bli det, men hur det nu är så finns det en chans att han kan få mer sex om han får lust med det, om han inte bryter definitivt med mig.

Jag skulle helst vilja att han får fundera klart över vad han känner för, och vill med, mig, innan jag försöker få svar av honom. Jag vill också slippa hamna i den tröttsamma situationen att jag måste sätta gränser för hur han ska visa mig respekt hela tiden… jag vill inte vara den som hela tiden tvingas ta upp frågor om saker han gör som inte känns bra. Och samtidigt… så tycker jag faktiskt att det är respektlöst, människor emellan, att inte ens skicka ett sms idag och ge någon slags besked om varför han valt att inte höra av sig idag. Eller bara skriva “hoppas din dag varit bra, sov gott”… för det är också “att höras”. Och kanske är det sådan han är, kanske gör han så mot alla människor? Det lilla som han “måste” ställa upp och bete sig civiliserat när det gäller sönerna, är kanske vad han mäktar med, i fråga om att prioritera andras behov före sina egna? Kanske är han så van vid att kunna gå sina egna vägar att han har lärt sig att han kan ta sig den här friheten gentemot alla människor? Han sa något i tisdags, när han pratade om att han behövde få vara alldeles själv i helgen och jobba ordentligt både med jobbet och hemmet, medan han funderar på vem han egentligen är… något om att det var skönt att han bor på en ö, för det innebär att han inte kan få oväntat besök, om han vill vara i fred. Jag tror inte att han var rädd att få oväntat besök av just mig, för i så fall tror jag inte att han skulle ha sagt just det till just mig, men… bara inställningen, att det är en fördel att bo på en ö, för att han själv väljer helt om han vill umgås med folk eller ej. Med undantag för sönerna då, för med dem så gör han sig tydligen tillgänglig alltid… oavsett om det är planerat eller inte.

Men jag fattar inte varför han skriver i sitt sms att “vi hörs senare”, om han egentligen vet att det han behöver och vill ha, är att få ett par dagar alldeles i fred… det blir såklart att skapa en förväntning i mig, och det är jag övertygad om att han vet om. Det känns lite… sadistiskt… fast det kan ju vara så att när han skrev det så hade han fortfarande positiva känslor från igår, och efter det så började han fundera, och insåg att han inte orkade kommunicera med mig idag… men fortfarande kan man skicka ett sms. Det är att visa respekt… och jag har ju redan sagt att jag förväntar mig att han visar mig respekt. Jag kan inte upprepa det, för då tar jag tillbaka ansvaret för att se till att han gör det. Det enda jag kan göra, är att om han ringer… så förväntar jag mig att han ska lyfta frågan själv. Och om han inte gör det… så får jag väl berätta att det här inte fungerar, så vi avbryter det hela. Jag har ropat varg för mycket i mina tidigare relationer… inte visat att jag menar allvar. Och jag har så jättesvårt för att göra det… bryta… när jag väl har släppt in en människa, i något avseende. Jag skulle nog vilja att J och jag gjorde ett seriöst försök att se om vi kan få ett förhållande att fungera… men jag måste nog se sanningen i vitögat, och inse att han inte visar mig respekt, trots att jag har sagt ifrån. Som det fungerar nu, så litar jag inte på honom… och det är inte bara för att jag får flashbacks från hur bloggmannen gjorde, det är också för att J faktiskt agerar… inte särskilt okej. När han inte svarade i telefon i tisdags, sa han själv att han kunde ha gjort det, svarat och sagt att han ringer upp när han pratat klart… och han hade ingen förklaring till varför han inte gjorde det, trots att han insåg att jag förmodligen var orolig. Igår försökte han få det till att vi inte hade kommit överens om att han skulle komma till mig på kvällen - och detta trots att han hade bestämt sig för att komma. Vad är vitsen med att lyfta den frågan, vrida till det så, när han ändå hade tänkt komma…? Även det känns lite sadistiskt…

Jag har tänkt att jag i alla fall ger det här den här helgen. Jag vill inte döma någon ohörd, och om det visar sig att det finns en rimlig förklaring till att han inte har hört av sig idag som han sa att han skulle… så får jag väl ge det en chans till. Men… det känns mer och mer som om det enda som finns kvar att göra, är att vara konsekvent… faktiskt visa att jag menade allvar när jag sa att jag inte går med på att han schackrar med mig. Och säga att vi lägger ner det här… och säger jag det, så måste jag mena det. Stå för det. Inte falla till föga igen, om han bara är lite vänlig… utan bara nöja mig med det som jag faktiskt har krävt. Det är inte jättelätt… men jag får nog jobba på den möjligheten, tror jag…