Första maj

Jag sov ända till fem över sju i morse… Det blev nog bortåt sju timmar, trots allt. När jag vaknade var C redan uppe.

Jag gick upp och åt frukost med henne. Strax efter åtta kramade jag henne, och hon åkte vidare till kompisen som är i landet på tillfälligt besök.

Jag skrev på bloggen. Vid tio var tonåringarna på gång… och jag passade på att krama dottern ordentligt, och tacka henne för gårdagen, då hon var bara hur fin som helst. De åt lite frukost, och slöade en god stund i sängen.

Jag duschade och gjorde mig i ordning. Lite innan tolv kom ett sms från J, med tack för igår. Han skrev att han hade lite svårt att komma igång med allt han skulle göra, men att det ändå var okej. Och undrade hur jag hade det, och “hörs sen, kram”. Jag svarade att gårdagen kändes förvirrande, men fin. Att han får sortera sina intryck i den takt han behöver, att vi var på gång ut här, och att jag hoppades att hans dag skulle bli så fin som han behöver.

Och så spelade jag lite Rammstein, innan vi gav oss ut på våra cyklar. Dottern och jag åkte till stan, där dottern hade tänkt gå med i ett av tågen, för socialisterna… När vi väl kom till stan, och det var hur varmt som helst idag också, blev vi inblandade i tre tåg samtidigt… och dottern ville inte gå med i ett tåg ändå, när det kom till kritan…

Anarkisterna hade ett svart tåg. Så gott som bara ungdomar, och de är ju fina, men de som hade näsdukar över ansiktena… de skrämmer mig, jag får vålds-associationer av dem… På torget var det precis knökfullt med folk, tror inte att jag har sett så många där en första maj, på många år… eller alls. De första vi sprang in i, var såklart dotterns far med sambo… jag tror att förstamajdemonstrationerna är den plats som vi träffas oftast på, han och jag… Lite lustigt är det, eftersom ingen av oss röstar vänster, faktiskt. Men… det är en tradition sedan dottern var liten, och inte alla år har jag varit där, men ganska ofta ändå. Det är liksom… trevligt, och jag träffar alltid folk jag känner där. Jag fick en varm kram av pappans sambo, och rätt som det var stod det en liten halvmeterstyp framför mig och sa “hej” med hela kroppen… lillasyster, som jag inte sett på jättelänge! Jag blev så glad och överraskad, så jag böjde mig bara ner och gav henne en mega-kram… åh, gullungen!

Vi pratade med dem, om vad vi gjorde igår, och sambon berättade att hon hade varit på gökotta i morse, och fått höra om Jesus som skulle komma när som helst, tillsammans med ett antal sjuttio-åringar… Hon hade varit nyfiken på hur det är att vara på en gökotta, och nu visste hon det!

Sedan var sossetåget på ingång, med orkester och en massa röda fanor… så jag och dottern gick iväg för att fota. M´s kompis bar en av banderollerna, och i tåget gick också, som vanligt, en av mina tidigare administratörer. Medan jag stod och fotade kom en kille med stor kamera och stativ och ställde sig bredvid och fotade. Han såg ut att vara från media, och när vi fotat ebn stund frågade han mig och jag var med i partiet… och jag svarade att nej, det är jag ju inte, jag tycker bara att det är roligt att fota… allt möjligt som händer! Han växlade mellan svenska och engelska, så först gjorde jag det också, det kändes lite rörigt… Jag undrade om han jobbade för någon tidning, men han berättade att han var journalist och flykting från Colombia. Och så tog han fram en lapp ur plånboken med namn, e-post och blogg-adress. Jag har inte kollat in hans blogg än, som tydligen är en foto-blogg, men ska göra det. Han frågade vad jag hette, och jag sa det, för han verkade inte fullt så… på, som många ny-invandrade män oftast är… Rätt vacker var han också. När han gick vidare vände han tillbaka igen, för att säga att om jag ville ha någon av hans bilder, som han skulle lägga ut på bloggen, så kunde jag bara mejla honom, så skulle jag få dem gratis! Vill man tänka lite djupare, så skulle det kunna vara en ganska förolämpande kommentar, till någon som också fotar… men det var så tydligt att han bara ville vara trevlig, och kanske få kontakt.

Vi gick tillbaka till pappan med familj. Lillasyster var trött i benen, och satte sig på sambons fötter en stund. Dottern fick fota lillasysters knä, där strumpbyxan var lite trasig… De började dra sig hemåt, och kvar blev kvinnan som stått där med dem. Jag kände igen henne, hon var tillsammans med dotterns far när han flyttade till den här staden, och en gång innan dottern var född hälsade vi på hos hennes familj medan de bodde inåt landet. Vi hejade på varann, och småpratade lite. Hon hade en väldigt kort romans med närmaste kollegan, en gång för flera år sedan. Det var hon som bröt, med motiveringen att hon inte hade känt att hon saknat honom medan hon var “hemma” i inlandet en vecka… kollegan tog det ganska hårt, och efter henne har han levt ensam. Idag berättade hon att hon var omgift sedan fyra år, med en man som hon också hade hittat på nätet. De hade mejlat lite svalt under ett års tid, innan hon plötsligt kom sig för med att fråga honom (som är pingstvän) om han möjligen kunde ta en öl på en av pubarna i stan… och det kunde han, han var inte fullt så… religiös, som hon hade trott. Och han hade gladeligen gått rakt in i hennes familj (barnen bodde här med henne, och de äldsta tvillingpojkarna behövde verkligen en man i familjen), och med liv och lust tagit sig an precis alla faderliga och manliga plikter och roller som han kunde komma på… för hans barn, med deras mor, hade lite hastigt och lustigt flyttat en bra bit söderut, och han visste inte var han skulle göra av sina faderliga behov. Hon berättade också att hennes barns far låg för döden… för bara några månader sedan hade man konstaterat att han hade cancer mest överallt i hela kroppen, och nu var det bara en fråga om dagar… han hade haft en kris under natten.

Sedan for hon iväg åt sitt håll, och dottern och jag gick till favoritfiket för att fika. Där satt såklart kompisen som J och jag träffade på samma ställe förra helgen… så vi satte oss med honom. Vi pratade en god stund om västerlänningars tendens att vilja omskapa sitt hemland och dess förutsättningar, när de reser i andra länder… han hade just fått en bok som handlade om mongolerna och om en man som levde med dem under en period för att lära sig mer om vargen som fanns bland dem. Vi pratade också en del om hans jobb, som undersköterska… han berättade att ett av hans jobb hade inneburit att vara rösten för en man som var kopplad till respirator, men bodde hemma. Bland annat hade han fått genomföra ett äktenskapligt gräl mellan den mannen och hans fru, via telefon… och jag undrade… hur han egentligen klarade det. Hur man klarar att delta i något såpass känslomässigt och i värsta fall destruktivt, som man samtidigt inte alls deltar i… och han beskrev det som att… ja, det är bara att göra. Jag kommenterade att jag inte tror att vem som helst klarar att hantera sitt jobb på ett så både empatiskt och professionellt sätt… och så berättade jag för honom det som J sa förra helgen, att när det handlade om att hålla liv i en väldigt svårt skadad patient, så satte han kompisen på det, för att han var alldeles extra bra på att läsa av patienterna. Han blev nog lite glad, fast mest generad… Mne jag tycker att människor ska få veta om när andra tycker att de är extra bra, på något sätt.

Det blev någon timme på fiket. Och så cyklade dottern och jag hem, genom sommarvärmen. Väl hemma var vi lite slaka båda två, och satte oss i varsin del av hemmet och donade med vårt. Sedan tog jag tag i att göra yoga. Det behövdes verkligen, de senaste dagarnas känslomässiga och sociala påfrestningar hade satt sig lite här och där i kroppen. När jag var klar med yogan hade dottern gjort en pastasallad av kycklingresterna och all sallad vi hade kvar från igår, och vi satte oss och såg Tillbaka till framtiden för femtielfte gången medan vi åt. Lite chokladpudding blev det till efterrätt, och sedan var jag så mätt att jag nästan mådde lite dåligt… är fortfarande så mätt att det nästan är jobbigt att andas… Dotterns pojkvän ringde och undrade om hans pappa med sambo fick bjuda dem på lunch i morgon. Dottern kollade lite extra med mig om det var okej, och det var det ju, och så ringde hon pojkvännens pappa för att ta reda på vilka tider det var som gällde (det visste hon att pojkvännen nog inte hade riktigt koll på, av erfarenhet… ;-)).

Jag funderar såklart på J… både på hur redo han är för en relation, och om han faktiskt kan känna de “rätta” känslorna för mig. Mina känslor är… inte förälskelse, mer förvirring. Jag tror att mina genomlysande frågor till honom verkligen har dragit igång en process i honom, som handlar om hela hans sätt att vara och leva… och kanske kommer han fram till att han inte är klar med sitt ex… han berättade att på flyget från Stockholm hade det klivit på en kvinna som var en yngre kopia av hans ex. Och åsynen av henne hade fått honom att fundera… det lät som om han funderade på om han verkligen hade gjort sitt ex rättvisa. Kanske kommer han på att han vill försöka nå fram till henne, igen… fast det är ju inte troligt att hon har blivit mer känslomässigt kommunikativ under det senaste halvåret. Men jag tror att… mötet med mig, och att han fått se hur jag förhåller mig både till min dotter och till mina vänner, fick honom att fundera över hur han gör själv. Och jag tror att jag har gett honom en massa impulser till förändring… som nog är väldigt bra för honom, men frågan är om jag bara kan vara hans katalysator, eller om han kan tycka om mig också…

Han skrev i morgonens sms att “vi hörs senare”. Han har inte ringt, och nu är det för sent för att han ska göra det. Och jag funderar på… hur jag ska hantera det, så att resultatet blir så bra som möjligt. Det är en aning respektlöst att säga “vi hörs senare”, och med det mena “när som helst under resten av våra liv, från just nu”. Jag misstänker att om jag frågar honom varför han inte hörde av sig idag, så kommer han att svara något i stil med att med “senare”, så menade han senare under helgen… eller vad han nu drar till med. Jag tror samtidigt att han vet att de flesta människor skulle förutsätta att “hörs senare” innebär idag… och jag känner att han försöker skapa sig handlingsutrymme, men varför han gör det, vet jag inte. Det kan vara för att han är en sådan man som måste bli tillsagd, för att han ska följa relativt normala umgängesregler i relation till sin kvinna, dvs att han verkligen söker gränser från mig. Det kan också vara så att han är mitt i sina funderingar kring sig själv, oss, sina tidigare relationer… och känner att han inte är klar, och vill inte oroa mig med att säga något halvfärdigt. En annan variant är att han egentligen vet att han har tappat intresset för mig, sedan vi hade sex, och sedan jag pekade på de saker som han gör som han inte riktigt visste om att han gör, men inser inte alls är trevliga… och inser också att om han ringer mig och bara säger det, rakt upp och ner och på hans eget initiativ, så framstår han, och känner sig som, en skitstövel. Då är det lättare att vänta tills jag ringer och ifrågasätter… så att han då kan “tvingas” vara ärlig, och beklaga att han inte har de rätta känslorna för mig… Eller så har han bara svårt för att bryta, överhuvudtaget, och tänker att visserligen känner han sig inte förälskad i mig och tror inte att han kommer att bli det, men hur det nu är så finns det en chans att han kan få mer sex om han får lust med det, om han inte bryter definitivt med mig.

Jag skulle helst vilja att han får fundera klart över vad han känner för, och vill med, mig, innan jag försöker få svar av honom. Jag vill också slippa hamna i den tröttsamma situationen att jag måste sätta gränser för hur han ska visa mig respekt hela tiden… jag vill inte vara den som hela tiden tvingas ta upp frågor om saker han gör som inte känns bra. Och samtidigt… så tycker jag faktiskt att det är respektlöst, människor emellan, att inte ens skicka ett sms idag och ge någon slags besked om varför han valt att inte höra av sig idag. Eller bara skriva “hoppas din dag varit bra, sov gott”… för det är också “att höras”. Och kanske är det sådan han är, kanske gör han så mot alla människor? Det lilla som han “måste” ställa upp och bete sig civiliserat när det gäller sönerna, är kanske vad han mäktar med, i fråga om att prioritera andras behov före sina egna? Kanske är han så van vid att kunna gå sina egna vägar att han har lärt sig att han kan ta sig den här friheten gentemot alla människor? Han sa något i tisdags, när han pratade om att han behövde få vara alldeles själv i helgen och jobba ordentligt både med jobbet och hemmet, medan han funderar på vem han egentligen är… något om att det var skönt att han bor på en ö, för det innebär att han inte kan få oväntat besök, om han vill vara i fred. Jag tror inte att han var rädd att få oväntat besök av just mig, för i så fall tror jag inte att han skulle ha sagt just det till just mig, men… bara inställningen, att det är en fördel att bo på en ö, för att han själv väljer helt om han vill umgås med folk eller ej. Med undantag för sönerna då, för med dem så gör han sig tydligen tillgänglig alltid… oavsett om det är planerat eller inte.

Men jag fattar inte varför han skriver i sitt sms att “vi hörs senare”, om han egentligen vet att det han behöver och vill ha, är att få ett par dagar alldeles i fred… det blir såklart att skapa en förväntning i mig, och det är jag övertygad om att han vet om. Det känns lite… sadistiskt… fast det kan ju vara så att när han skrev det så hade han fortfarande positiva känslor från igår, och efter det så började han fundera, och insåg att han inte orkade kommunicera med mig idag… men fortfarande kan man skicka ett sms. Det är att visa respekt… och jag har ju redan sagt att jag förväntar mig att han visar mig respekt. Jag kan inte upprepa det, för då tar jag tillbaka ansvaret för att se till att han gör det. Det enda jag kan göra, är att om han ringer… så förväntar jag mig att han ska lyfta frågan själv. Och om han inte gör det… så får jag väl berätta att det här inte fungerar, så vi avbryter det hela. Jag har ropat varg för mycket i mina tidigare relationer… inte visat att jag menar allvar. Och jag har så jättesvårt för att göra det… bryta… när jag väl har släppt in en människa, i något avseende. Jag skulle nog vilja att J och jag gjorde ett seriöst försök att se om vi kan få ett förhållande att fungera… men jag måste nog se sanningen i vitögat, och inse att han inte visar mig respekt, trots att jag har sagt ifrån. Som det fungerar nu, så litar jag inte på honom… och det är inte bara för att jag får flashbacks från hur bloggmannen gjorde, det är också för att J faktiskt agerar… inte särskilt okej. När han inte svarade i telefon i tisdags, sa han själv att han kunde ha gjort det, svarat och sagt att han ringer upp när han pratat klart… och han hade ingen förklaring till varför han inte gjorde det, trots att han insåg att jag förmodligen var orolig. Igår försökte han få det till att vi inte hade kommit överens om att han skulle komma till mig på kvällen - och detta trots att han hade bestämt sig för att komma. Vad är vitsen med att lyfta den frågan, vrida till det så, när han ändå hade tänkt komma…? Även det känns lite sadistiskt…

Jag har tänkt att jag i alla fall ger det här den här helgen. Jag vill inte döma någon ohörd, och om det visar sig att det finns en rimlig förklaring till att han inte har hört av sig idag som han sa att han skulle… så får jag väl ge det en chans till. Men… det känns mer och mer som om det enda som finns kvar att göra, är att vara konsekvent… faktiskt visa att jag menade allvar när jag sa att jag inte går med på att han schackrar med mig. Och säga att vi lägger ner det här… och säger jag det, så måste jag mena det. Stå för det. Inte falla till föga igen, om han bara är lite vänlig… utan bara nöja mig med det som jag faktiskt har krävt. Det är inte jättelätt… men jag får nog jobba på den möjligheten, tror jag…

Valborg

Livet är en ständigt pågående process… och jag älskar när det får vara så, när livet inte handlar om tvära kast, svartvita beslut, definitiva val… Effekterna av andras svartvita förhållningssätt, som har fått inkludera mig, har skadat mig mer än jag inser. “Trust the process”, som en av personalmänniskorna upprepade, som ett innehållslöst mantra… jo, det kan man göra, om man slipper drabbas av svartvita val från omgivningens sida, under en tillräckligt lång period. Jag strävar efter att nå dit där livet får vara en process, där förändringar innebär nya pusselbitar, i stället för dramatiska och personlighetsförändrande förflyttningar mellan olika universa… jag vill inte ha det svartvita, har aldrig velat det, och livet har inte heller varit så, fram till för kanske tio år sedan. Människor har kommit och gått i mitt liv, men aldrig med några svartvita och definitiva brott emellan. I stället har det varit en glidande förändring… och med exets definitiva beslut att inte vilja finnas mer i mitt liv, och ännu värre - bloggmannens sätt att, från en dag till nästa, behandla mig som om jag aldrig hade funnits… så har jag absolut tappat tilltron till livet som… process.

Det är en mödosam kamp att försöka hitta tillbaka till den tilltron. Och jag strävar ditåt. Som bara tusan.

Jag var på nya jobbet till tolv igår, och innan jag gick tog jag ett kort snack med B och berättade om… de uteblivna responserna, från J. Min känsla av att relationen med honom kasar sig fram på ett svagt nedåtsluttande sofflock… när jag sträcker ut handen, och det tar honom en evighet att ta emot den. Hon var klok, dock, för sin unga ålder… sa att… ge det lite tid, det är inte alltid så som det verkar, bestäm dig inte för att lägga ner det riktigt än. Och det hade jag väl inte bestämt mig för heller, men det kasade ju helt klart åt det hållet… i och med att han inte gav någon respons på mitt förslag att han kunde titta förbi hos mig innan frissan-besöket.

Och så gick jag till gamla jobbet. Köpte lunch, satte mig i fikarummet och åt, småpratade med kollegor. Närmaste kollegan undrade om jag ville gå på konsert med honom under eftermiddagen, men eftersom jag dels hade bestämt tid med dottern för matinköp, och konserten dels kostade mer pengar än jag tyckte att den var värd, så tackade jag nej. Kollegan berättade att han hade trott att han skulle fira valborg med de två yngsta barnen, men att de i sista stund hade bestämt sig för att fira med kompisar, båda två. Så nu var han ensam… tyckte väl att det gick bra det också, hade tänkt gå och titta på elden och evenemangen som jag med mitt sällskap också tänkt göra, på kvällen, men jag hörde ju att han kände sig lite ensam och vilsen… så jag slängde ur mig att “du kan fira med oss om du vill, jag vet inte hundra säkert vilka vi blir, men dottern och C kommer i alla fall”… Vi bestämde inget säkert där och då, utan bara att vi skulle höras under eftermiddagen. Men han ville gärna komma.

Och när jag just ätit klart lunchen… så ringde J. “Hej, jag såg ditt mejl alldeles nyss, tyckte att det var ett väldigt mysigt förslag, så jag sitter i bilen nu och är på väg till dig”…

Jag blev… definitivt förvånad. Vid det laget hade jag absolut inte väntat mig att han skulle vilja… och så blev jag också glad. For iväg till mitt rum, letade fram tandborsten för att försöka få bort den värsta vitlökssmaken från lunchen… och så ringde han, var framme. Jag gick ut i sommarvärmen, lotsade honom rätt via telefonen, och gick och mötte honom. Stor kram…

Och så gick vi in, jag visade var jag satt nu och var jag suttit tidigare, vi hejade som hastigast på min favoritadministratör (som jag hunnit berätta för att J skulle komma, så hon var ju såklart rätt nyfiken… ), och så gick vi in på mitt rum. Ställde oss vid mitt numera höjda bord (stå-stolen kom, äntligen, i måndags), pratade, rörde lite vid varann… kände oss lite tafatta och visste inte riktigt… hur vi skulle förhålla oss till varann. Det kändes förvirrat, en aning stressat eftersom han strax skulle iväg igen, men inte alls obekvämt eller fel. Och det här är andra gången som vi träffas… överhuvudtaget! En märklig insikt, när jag fick den…

Medan han var hos mig, ringde yngsta sonen. Sa att han tänkte vara med kompisar på kvällen, och inte med pappa, som de vagt hade planerat för. Så när J la på… var han nog lite lättad ändå, för fast han verkligen tänkte stå fast vid vår överenskommelse att han skulle vara med oss på kvällen, så var han inte helt bekväm med att ha med sonen också… han t o m försökte säga att vi inte hade kommit överens, utan att jag hade föreslagit att han skulle komma, och att han inte hade sagt ja, riktigt… det är precis den sortens glidande tolkningar som han gör av sånt som han vill slippa förhålla sig till, som gör att jag inte känner mig säker på att det blir som vi sagt, trots att han faktiskt har sagt ja… men, nu var han i alla fall inställd på att komma, på kvällen. Och jag höll kvar vid min uppfattning att… det tror jag först när jag ser det. Enklast så, för mig.

Och så for han iväg till frissan. Och min administratör kom smygande… för att liksom kolla läget lite, ge lite respons… hon tyckte att han såg bra ut. “Han är min typ, jag tyckte att han var snygg”, sa hon, och jag sa att min typ är han ju inte… men jag har ju lärt mig att inte följa känslan obetingat, för hittills har det ju inte fungerat så bra med “min typ”. Hon tyckte att han såg mysig ut. Och jag var trött som sju svåra år… och sa att… ja, vi får se. Självklart är det inte. Men vi fortsätter framåt, och ser vad som händer.

Vi fixade en jobb-grej tillsammans, och sedan ringde jag upp personalhandläggaren som skickat ett mejl och ville pratas vid. Inget nytt kom upp… men jag frågade vad som skulle hända, ifall det inte blir något av med jobbet som jag ska på intervju om på måndag, hur snabbt själva uppsägningen i så fall träder i kraft. Och hon svarade sådär som så många människor gör - de hör inte att frågan handlar om “tidsaspekt”, utan tror att den handlar om “oro”… så hon sa att “du kommer att vara med i vad som händer framöver, vi gör ju inget utan att du vet om det”. Hon trodde att jag behövde bli lugnad, när det jag frågade efter var datum, veckor eller månader… men till slut fick jag någon slags svar ändå, som handlade om att innan semestern så ska uppsägningen vara undertecknad, ifall vi inte hittar en lösning innan dess. Senast i juni, var hennes bild.

Jag hörde på henne att hon dock hade rätt höga tankar om att jag kommer att få jobb. Men jag sa att… om det handlar om en projektanställning, där inga garantier eller starka tankar om övergång i tillsvidaretjänst finns, och om det dessutom handlar om ett jobb som kommer att handla om att jag ger järnet och presterar på topp under ett drygt halvår, så som det är med jobbet vi ska prata om på måndag, så… vet jag inte säkert om jag vill ha det. Om jag ändå blir uppsagd, och inte får en ny tillsvidaretjänst, då vill jag kanske använda uppsägningstiden till att i stället satsa på att utbilda mig för den nya karriären utanför min arbetsplats. Jo, det förstod hon ju… och insåg att… när nu tillsvidaretjänsten som jag nästan fick, försvann, så är det inte längre lika självklart att det som jag ska satsa på, är fortsatt jobb inom arbetsplatsen.

När vi önskat varann trevlig valborg och lagt på, gick luften ur mig helt… och jag ringde dottern, en timme tidigare än vi skulle ses på affären. Vi enades om att jag skulle cykla till stormarknaden, som hon redan var i närheten av, och så skulle vi handla mat tillsammans. Så jag låste och gick, ut i högsommarvärmen… jädrans vad varmt det var, vid det laget! Jag hade jackan på mig, och den behövdes nog för cykel-fart, men… ja, det var varmt.

Kom till stormarknaden. På väg in, precis i dörröppningen… sprang jag ihop med J. Märkligt. Där var massor av folk, och vi kunde ha missat varann med tio sekunder… men vi möttes, där. Båda blev lite ställda, för vi hade ju båda fokus på handling och vad som nu skulle göras efter det… men jag gick fram och kramade honom. Han var helt klart väldigt obekväm i situationen just då, av någon anledning, för där fanns ingen vi kände… och det var väl det där med att… bara det som syns finns, dvs man kan tappa bort sig lite när en människa dyker upp som man inte har tänkt sig in i det sammanhanget. Vi gick in genom dörrarna, jag sa att jag väntade på dottern, han sa att han kommit på att han inte ätit något så han skulle in på hamburgeriet intill, innan han handlade mat inför helgen med pojkarna. “Så… om ni går in och handlar, så ses vi där inne… eller, så ses vi sen… eller, vi kanske inte ses där inne förresten, men vi ses i kväll…” Roligt att få följa hans tankeprocess där, genom att han sa den högt…

Jag gick in, tog en vagn, och väntade någon minut, och så kom dottern och pojkvännen. Vi gick in. De var ofokuserade, dottern blev väldigt distraherad av att pojkvännen irrade med sitt fokus, och till slut sa jag till henne att “jag behöver din hjälp här, kan du komma hit och engagera dig”. Det gjorde hon, och så sa hon i princip samma sak till pojkvännen, som jag just sagt till henne… Pojkvännen gick inte riktigt att få styrsel på, men hon gav upp det till slut och fokuserade mer på matinköpet.

Frukter, grönsaker, fetaost, grillad kyckling, bröd… och så lite juice och yoghurt, köpte vi. I kön när vi skulle betala, hade pojkvännen plockat ett par cider. Jag frågade om det var den sorten som man fick köpa när man inte är 18 än, och han svarade “jag ÄR 18!”… och jag sa javisstja, jag skickade ju t o m ett sms till dig på födelsedagen, förlåt, glömde… hur känns det att vara 18 då, är det någon skillnad? Ja… det roligaste med att vara 18, var att han fick köpa smällare… Dottern sa att hon tyckte att de flesta 18-åringar väl borde tycka att det bästa var att man fick köpa alkohol på lokal, men inte H inte… Han ryckte på axlarna och sa något om att sprit ju inte räckte så länge, för pengarna… Det kan man ju kanske tycka om smällare också, men han blir gladare av smällare än av sprit… sötingen! Jag frågade om hans 18-årsdag varit bra, om han blev firad så att han kände sig nöjd. Jovars, familjen hade ju firat honom och så… fast inga andra släktingar hade hört av sig överhuvudtaget. Inte ens farmor… och jag undrade om farmor kanske var gammal och inte kom ihåg riktigt, men han sa att gammal var hon visserligen, men inte senil, och hon hade firat alla andra kusiner och syskon till honom, han hade träffat henne i helgen och hon hade inte sagt grattis då heller… och mitt hjärta blödde lite, jag strök honom på armen och sa men hjärtat, vad sorgligt… usch för sådana släktingar! Lillgubben, det märktes att han var lite ledsen för det, men försökte att inte bry sig…

Så betalade vi maten, packade den och pojkvännen gick hem till sig medan vi gick mot vårt hem. Dottern gjorde några försök att få honom att nappa på att komma till oss på kvällen, och jag sa också att han var väldigt välkommen… men han sa att… han fick se, hur det kändes. Han är lite skygg för… vuxen-sammankomster, eller sammankomster där han inte vet vilken roll han ska ta…

Medan vi släpade hem maten på cykeln, berättade jag för dottern vad som hänt, med J. Så att hon skulle veta… ungefär hur landet låg, när han kom. När vi kom hem, trötta och svettiga, surrade vi lite med grannarna som var ute på gården, och sedan gick vi in och skar upp frukt och grönsaker. La upp fint på fat, och dukade med duk och finporslinet. Dottern gjorde ännu ett försök att övertala pojkvännen att komma… men han sa bara… kanske senare.

Kollegan hade ringt, jag hade missat samtalen, så jag ringde upp honom. Vi bestämde att han skulle köpa med sig pulver till chokladpudding, och jordgubbar, och komma hit vid sex. Vid fem ringde J. Och min beredskap för att han skulle backa ur, fanns där hela tiden… men det han ville berätta, var att nu skulle han ställa sig i duschen, så att han skulle lukta gott när vi sågs. Och så undrade han om han skulle ta med något, det hade han ju glömt fråga… men jag sa bara att några pussar kunde han få ta med, de hade tagit slut. Och så sa jag att jag köpt vin för den som ville ha. Och då sa han att… “jag tänker så här, att… om vi ska göra omtag, liksom, ta en ny start med relationen som inte utgår från att vi hade sex förra helgen, så… tror jag att det är bäst att jag åker hem på kvällen…?” Jag sa att jag ju kommer att ha huset fullt med folk på natten, och att det inte känns jätte-bekvämt att första gången som han och jag sover ihop, blir när vi inte får vara ensamma… så det lät som en bra idé, att han åker hem. Det kan få vara någon måtta på hur mycket vi ska uppleva tillsammans, såhär alldeles i början av relationen… det blir ju ändå som andra gången vi ses, och då i sällskap av min dotter och mina vänner. Vi måste ju inte göra allt på en gång… Han sa att han dessutom ville vara hemma på 1 maj, och sätta igång med allt det praktiska som han kommit på under veckan att han behöver ta tag i. Både huset och jobbet, behöver han verkligen ta tag i, under helgen… och han trodde att det kunde bli så, att medan han sorterar hemma, så sorterar sig tankarna samtidigt. Jag höll med, så brukar det vara… att städa, rent fysiskt, leder till att tankarna städas i hjärnan också. Så vi var väldigt överens om planen… Vi pratade också lite om hur vi skulle förhålla oss till varann under kvällen, rent fysiskt, om vi skulle pussas och kramas, med alla människorna omkring oss… och var överens om att… nu är det ju ett socialt sammanhang, då kan man inte klänga på varann, det är respektlöst mot de övriga. Han sa att eftersom han visste att båda hans söner skulle vara på eld-platsen som vi skulle till, så kanske han skulle bli lite stel, när vi väl kom dit… och hoppades att jag inte skulle ta illa upp av det. Jag sa att jag förstår precis. För det gör jag. Han berättade att han hade ringt för att prata med pojkarna, förbereda dem lite för förändringen… och han hade bara fått prata med äldsta grabben, och sagt till honom att han var bjuden på middag hos en kompis som hette (mitt namn). Jag log lite… jag hörde att för J, så var det här ett jättestort steg som han tagit, och han kände sig både lättad och nöjd med sig själv över att han vågat berätta att han skulle äta middag hos en “kompis”… Jag vet inte om J insåg fullt ut att så som han sa det till sonen, så skulle sonen fatta att “kompisen” kanske inte bara var en kompis. Det gjorde han kanske… men det var så långt som han klarade att sträcka sig, just då. Och så sa han att han trodde att han kunde vara hos mig lite innan klockan sex, t o m. Jag blev glatt överraskad… det kändes som om han verkligen sträckte ut handen.

Jag och dottern tog varsin dusch. Jag tog på mig min röda, långa, figursydda klänning, som jag nästan hade tänkt ta förra lördagen när J och jag träffades för första gången, och ett rött småpärligt halsband i flera rader till. Tunnstrumpbyxor fick det också bli, mest för att jag inte har vant mig vid den plötsliga värmen… men också för att benen är så bleka, så här års. Vi gjorde klart det sista i köket, och så fixade jag mitt bank-ID enligt instruktioner från damen på banken som jag ringde i måndags. Det funkade utmärkt, och jag lyckades nästan göra klart deklarationen innan det ringde på dörren, och kollegan kom. Vi brottades med probelemt som uppstod i deklarationen (det ska tusan fatta alla de där jäkla begreppen som hör till bankpapper!!), och fem minuter senare kom J.

Dottern kom ut i hallen när han kom, och stod och väntade på att han skulle ta av sig jackan, så att hon fick hälsa på honom. Skakade hand, med öppen blick och i ett respektfullt möte. Jag gick tillbaka till deklarationen, och dottern vispade ihop chokladpuddingen. J kom in i arbetsrummet och sa att han hade frågat dottern om han fick vara med henne, när han såg att hon gjorde chokladpudding… Jag frågade vad hon svarat på det, och hon hade sagt “det får du väl”, lite kort och bestämt… Stackars unge, hur skulle hon hantera den här mannens översvallande beteende, när hon inte kände honom… Men det flöt på bra, han trängde sig inte på henne, visade däremot verkligen att han såg henne. Kollegan var tystare än vanligt, visste nog inte riktigt hur han skulle hantera situationen… men han hade ju fått välja själv, så jag tyckte att det får fungera, helt enkelt.

Vi satte oss vid bordet. Började lägga för oss lite, av maten. Och så kom C, och kastade sig med liv och lust in i både mat och samtal. J tog mycket plats… han gör det, han är sådan, och det gör mig inget alls. Det var väldigt trevligt… inte tok-party, men alla var sugna på att umgås, och vi fungerade väldigt bra tillsammans. Dottern gjorde en del instickare, försökte verkligen prata med de vuxna, och jag är så jädrans stolt över henne… hon gör det så himla bra!!! Vilken dotter jag har fått, det är inte klokt så bra hon är… hon bemödade sig verkligen, men inte så att det kändes krystat, utan hon ville verkligen delta.

Ätandet drog ut på tiden. Vi hade tänkt promenera till brasan, men plötsligt var klockan åtta, och brasan skulle tändas då… så vi snodde snabbt ihop oss och packade in oss i J´s bil och åkte dit. Runt området var nästan inget folk alls, så vi undrade om det kanske inte var så välbesökt i år som i fjol… men när vi kom fram, så var alla människorna packade som sillar på ett par hundra kvadratmeters yta… När vi gick mot platsen där alla var, tog jag J´s hand. Väldigt försiktigt, så att han skulle få möjligheten att dra sig undan, om han behövde… och till en början var han väldigt spänd, spanade åt alla håll… jag viskade “hur känns det?” till honom, och han svarade… “ovant, lite stressande, fast fint också”…

Vi trängde oss igenom hopen av människor, mot brasan, och mot scenen. C ringde sin syster, som var någonstans i smeten, och de letade rätt på varann. Här och där var folk jag kände, som jag hejade på. U kom strosande, vi kramade om varann, hon fick hälsa på både dottern och J. Hon letade efter sina söner… bad oss, om vi såg en liten kille (hon måttade: ca 1.50 lång) med hår ner på ryggen och en jacka som det stod ett lags namn på, så skulle vi säga till honom: “leta reda på mamma”…

Vi ställde oss och tittade på bandet en stund. De var ganska bra, framför allt hade de bra låtar, fast rent spelmässigt var de inte riktigt lika bra, kom J och jag överens om. Typ heavy metal. Dottern ville gå en runda, så jag gick med henne. J skulle leta efter sina söner, C for iväg med sin syster, och kollegan stod kvar (hans dotter hade han redan hunnit skrämma livet ur när vi mötte henne en liten stund innan… ). Dottern och jag hamnade på en plats närmare scenen, och ganska strax så kom J knatande på samma håll. Vi förenades igen, och gick vidare, mest för att spana efter sönerna. Gick in i ett hus, J behövde gå på toa, och jag passade också på. Medan jag fick en sekund med dottern utanför, frågade jag henne vad hon tyckte. Om J. Jo, han verkar mysig, tyckte hon… trevlig. Snäll. Och när jag kom ut från toan, stod de intill varann och tittade ut på området, pratade om något där ute… jag märkte att han verkligen ville få kontakt med dottern, och det kändes fint.

Vi gick ut igen. Trots att vi letade efter hans söner, hade han vid det här laget slutat vara spänd kring att hålla mig i handen, eller hålla om mig. Hans söner stötte vi aldrig på under kvällen… men trevligt hade vi. Gick tillbaka till kollegan, och C med syster kom också knatande.  En till scen hade de satt upp, där en av mina kollegor från jobbet i höstas spelade, med sin kompis, medan huvudbandet riggade på den större scenen. Huvudbandet spelade. De var bra, proffsiga, också rockmusik. Och vid det här laget hade dottern så ont i höften, att hon ville börja röra sig hemåt… så vi drog oss mot bilen till. C var sugen på en promenad, så hon undrade om dottern ville gå hem med henne. Det ville hon. Vi träffade på väninnan A som fyller 40 endera dagen och som bjuder på kafferep på lördag (”jag försöker ju träna mig i att bli tant”, skrev hon i inbjudningsmejlet… ). Jag sa till henne att jag tänkte komma på lördag, och så fick hon hälsa på J. Hennes familj kom drällande efter en stund, en annan kompis med familj passerade också, och vi drog oss vidare mot bilen. Kollegan åkte med mig och J hem… och kollegan är inte känd för att ha någon lyhördhet för när han kanske ska dra sig undan… jag hade hoppats på att han skulle fara hem, när vi kom hem, så att J och jag hade fått någon liten sekund i fred… men inte då. Vi smög iväg till ett annat rum och kysstes lite, men kollegan kom knatande, full av samtalsämnen… Och, som sagt, det VAR en social tillställning,då får man leva med att vara social. Så vi satte oss i köket igen och pratade. Dotterns pojkvän hann först ringa mig på mobilen medan vi var kvar på eld-området men dottern och C hade börjat promenera hem, och när vi klev innanför dörren hemma ringde han igen… jag lovade be dottern ringa honom. Jag undrade om J ville följa med mig och hämta madrasser till C, i förrådet. Det ville han, och vi passade på medan kollegan var på toa. När vi kom till förrådet kramades vi, och jag frågade hur det kändes… Han var tyst en liten stund, och sa att det var jättetrevligt, och han kände sig lite stressad samtidigt… jag sa att så känner jag det också, det är inte konstigt. Han var otroligt ofokuserad… och jag vet ju inte exakt VAD som kändes stressigt, för honom. Det visste han nog inte själv heller, just då. Det är sånt som måste få falla på plats lite, i efterhand…

Vi tog med oss madrasserna ner. Och strax därefter kom dottern och C. Dottern ringde pojkvännen, de enades om att hon skulle åka dit, och de skulle bada lite innan de kom hem igen… vi bestämde klockan tolv. Vid det laget var jag rejält slut… La min fot på J´s ben, och han tryckte och pillade lite på den, medan vi pratade vidare. Jag var rätt tyst, J pratade desto mer, och han hade fokus mot C och kollegan, inte mot mig… lite konstigt kändes det, men jag valde att inte dra några slutsatser just då, jag var för trött. Jag tror att både J och jag önskade att vi kunde ha fått en liten stund ensamma… och till slut packade kollegan ihop och drog sig hemåt. Jag trodde att C kanske skulle fatta att vi ville vara själva lite, och börja packa upp sina saker i arbetsrummet, men det gjorde hon inte… så vi fick ingen tid där heller. Till slut skulle J åka… och vi kramades i hallen, och till slut gick C iväg en stund… så vi hann kyssas lite också. Och så for han.

C och jag pratade lite… jag berättade lite om de senaste händelserna som hon inte visste om, och sa att… ja… jag vet inte var vi har varann, hur det blir, vad som är rätt och fel. Med J. Ett tag kan man leva med den osäkerheten, och det vi gör nu är ju att försöka fasa in varann i våra respektive liv… man kan inte testa allt samtidigt. Det får nog lov att fortsätta vara lite flytande… ett tag till, kanske ett bra tag till, t o m… C och jag pratade om att när man är två vuxna, med barn, jobb, egna liv, så får man faktiskt lov att planera för att ha möjlighet att träffas på det där sättet som gör att man utvecklar relationen. När man är ung behöver man inte tänka på sånt, då umgås man när man vill, vilket är mest jämt… Det känns verkligen som ett… projekt, att försöka hitta igen varann i allt som våra liv innehåller. Hur man ska få plats för känslor i allt det… ja, det är inte så självklart enkelt. Men jag är, som vanligt, beredd att acceptera verkligheten… och försöka styra den i den riktning som jag vill, och utan att göra våld på någon eller något. Frågan är om J är beredd på det… om han vågar tro att hans känslor kanske finns där, bakom allt det praktiska och sociala. Det är väl det som han får ägna helgen åt att få att landa.

Jag frågade C vad hon tyckte, om J. Och hon sa ungefär som dottern… han verkar sympatisk, mysig. Kan vara värd att ge lite tid…

Och innan vi hunnit somna, kom de plikttrogna tonåringarna inramlande, i tid. De hade cyklat som idioter, sista biten, för att passa tiden… Lilla dotters-hjärtat, hon anstränger sig verkligen för att få tillbaka mitt förtroende… det är fint. Jag frågade H vad han hade gjort under kvällen. Suttit vid datorn, sett film, var svaret… och jag undrade om han var nöjd med sin kväll. Det sa han att han var.

Och till slut kom vi i säng, allihop… lite efter tolv. Så var min valborg, i år. Överfull av intryck… som inte låter sig sorteras i en handvändning. Men fin.