Igår morse skickade J inget sms till mig. För första gången sedan vi pratade i telefon, första gången. Framåt lunch skickade jag ett till honom, vänligt och trevligt, och med en fråga om han hade fått tillbaka sitt bagage… och inget svar kom.

Jag är inte på något sätt korkad. Det kanske skulle ha varit lättare att leva ibland, om jag varit lite mer korkad… så att jag inte fattade vad det är som händer.

Vid fyrasnåret kom ett svar från honom.

“Hej vännen. Återfått väskan först nu, på flygplatsen. Så det är bra. Däremot så mår jag riktigt dåligt idag. Känner mig pressad och väldigt stressad. Jag fixar inte att komma till dig. Ringer dig när jag är hemma och berättar mer om detta. Jag mår riktigt dåligt just nu. Kram, J.”

Glasklart.

När människor inser att de har utnyttjat andra för sina syften, verkligen fullt ut inser det, så brukar det vara en rätt jobbig upplevelse. Och eftersom de flesta människor 1) inte tycker om att ha ångest, och 2) inte egentligen är särskilt intresserade av att behöva förändra sitt beteende, för någon annans skull… så är den enklaste lösningen på problemet, att bryta med den som de behandlar illa. På det viset får de, med andan i behåll, tillbaka sitt livsutrymme och kan återgå till att leva som de gjorde innan de fick klart för sig att de faktiskt har behandlat någon annan illa, och det går ganska snabbt att bli glad och tillfreds igen när man slipper möta den som påminner en om ens rejält dåliga sida. Man kan t ex intala sig, under en tid, att man inte är “redo” för ett förhållande, eller att man inte alls klarar av att ha ett förhållande… och efterhand så klingar den insikten bort, och rätt som det är så stöter man på någon igen som man drabbas av begär till. Har man lite tur då, så är den människan av den sorten att den inte märker att man behandlar den lika illa som man har behandlat de föregående… man får vara en skit i fred, liksom.

Jag var inte ett dugg förvånad över att J inte kom till mig igår. Egentligen har jag vetat sedan i lördags, efter att han åkte härifrån, att… så kommer det att bli. Exakt vad som är drivkraften bakom hans… agerande, vet jag inte, men rätt väl ändå. För hans del så är erövrandet allt. Och han erövrade mig redan på första träffen… så “moroten” för att vilja vara med mig, försvann. Nyhetens behag är redan avverkat. Visst skulle han säkert tycka att det vore trevligt att ha mer sex med mig… men han inser samtidigt att det kommer att föra med sig krav på att han behandlar mig som en likvärdig människa, dvs mina behov och min personlighet ska också rymmas i relationen. Så intresserad är han inte… av någon kvinna, skulle jag tro. Ungefär som de flesta män som jag kommit i kontakt med via nätet… J är som sagt verkligen inte den första mannen som gömmer sig bakom barnen.

Och det märkliga är att… jag tror att de här männen helt och hållet drivs av… fantasin. Drömmen om mig, om Kvinnan. Så när det väl blir aktuellt att faktiskt träffas… så har de tappat intresset, redan innan vi ses.

Det slog mig att M gör exakt som J, när det gäller att bemöta och inte-besvara frågor. Det är tydligen en taktik som de har lärt sig… att om man svarar på obekväma frågor genom att bara definiera om frågan med egna ord, så kan man komma undan att behöva svara, ganska länge… M har ett skal som gör att precis allt rinner av honom, det går inte att nå fram till honom. Med J är det nog inte riktigt så enkelt… han är mjukare, ömtåligare. Så med M så får jag aldrig mer svar än att han definierar om mina frågor, och sedan, när det inte håller längre, så svarar han att hur ska han kunna svara på något som han inte vet… och så gör ju J också. Och det gjorde exet också. “Jag vet inte. Jag känner mig bara… tom.” Det var exets stående svar, när mina frågor kom för nära sanningen… Och jag vet inte säkert om det är sant. Om de faktiskt inte vet, om det fattas en självinsikt på vissa punkter… det har jag aldrig lyckats “knäcka”, eller förstå. Men att de använder sig av en hel räcka av varianter av härskartekniker för att slippa stå för det som de någonstans faktiskt vet att de gör, och som går ut över mig eller andra… det vet jag. De vet att de vill ha kakan och äta upp den. De vill ha kvar allt sitt handlingsutrymme om de går in i en relation, samtidigt som de vill att kvinnan ska vara tillgänglig för dem när de vill och på de sätt som de vill. Och… när kvinnan visar sig vara en riktig människa, av kött och blod, och inte bara en fantasi som de kan manipulera med som de vill, så… tappar de intresset. Det kostar dem för mycket, att behöva förhålla sig till en verklig människa. De chansar på att de ska kunna hitta kvinnor framöver att ha sex med på de villkor som de ställer upp, och slippa engagera sig på riktigt. Och i de flesta fall tror jag att de lyckas, i sina chansningar… fast väldigt ofta blir det inte så heller, utan de får leva utan sex, både länge och väl. Och då kan de passa på att bli ordentligt bittra på alla kvinnor som inte ställer upp på att ta en plats i deras egenregisserade fantasi-sex, eller ibland fantasi-förälskelse…

Min roll har alltid varit att “uppfostra” män. Jag har lärt dem vad som inte är okej, hur de ska göra för att respektera en kvinna… och sedan har de tagit med sig den kunskapen in i en relation med en ny kvinna. Det har aldrig varit jag som har fått skörda frukten av mitt smärtsamma och energikrävande arbete, med dem… jag skulle önska att jag kunde få ta över någon man som en annan kvinna har uppfostrat, någon gång. Men tyvärr är det få kvinnor som gör som jag… som är ärliga. Eller ens fattar att de blir brutal-manipulerade och utnyttjade, av sina män. Kvinnor lever i allmänhet på sin enorma kärlek till sina män… och den kärleken förlåter precis vad skit som helst. Står man utanför och tittar, så ser man väldigt ofta hur kvinnorna tror att männen pratar vuxen- och respektspråk, när de i verkligheten bara försöker manipulera och hota sig till att få behålla sina privilegier.

Tricket är kanske timing? Man ska lära sig, som kvinna, att lura upp mannen rejält på kroken, innan man börjar tvinga igenom förändringar kring de saker som han gör och som inte är det allra minsta okej… Jag är dålig på att manipulera människor. Jag är för ärlig, vet inte hur man gör när man fintar sig till fördelar. Det är min förlust… att jag inte är tillräckligt fåfäng, bekräftelsejagande och tävlingsinriktad. Jag tycker att det är tråkigt och arbetsamt med manipulation och spel mellan människor…

Nå. När jag kom hem igår, med vetskapen att J´s plan skulle landa strax innan sex, och han alltså rimligtvis borde vara hemma och kunna ringa mig senast vid sju… funderade jag på hur jag skulle hantera honom, när han skulle ringa och berätta att han har insett, till sin stora smärta, att han inte är förälskad i mig… eller att han inte är “redo” för ett förhållande, eller vad nu just han skulle dra till med för tjusig klyscha för att så fort som möjligt slippa undan obehaget av att behöva prata med mig och bli påmind som sin uselhet. Jag är jävulskt besviken på att jag hittills inte har hittat någon man, som inte bara säger att han känner så mycket ansvar och har så stort samvete… utan som också i sitt beteende visar att det faktiskt är sant. De flesta män är som rön för vinden, det är t ex vad jag tror delvis hände med chefen som plötsligt drog tillbaka sitt erbjudande igår… han hade nosat sig till att jag inte var jätteintresserad av jobbet, och det räckte för att han inte skulle vilja ha mig. Han frågade mig inte ens hur jag tänkte på framtiden, om jag räknade med att bli kvar, och var sugen på att göra ett bra jobb… han hade anat att jag inte var jätte-på, och det räckte för att han inte skulle tycka att jag var intressant. Otroligt många män gör så… det kallas för att gå på magkänslan, men egentligen är det bara ett utslag av att de här männen inte är det minsta förankrade i sig själva. De glider runt som Bambi på is, i sina känsloliv… förstår inte sig själva, och är inte så himla intresserade av att göra det heller, för deras liv blir ju tillräckligt roliga av att de bara följer sina impulser för stunden. Det finns kvinnor som fungerar så också, och det är precis lika irriterande och stressande att behöva samarbeta med dem, i något avseende alls.

Nåväl. Jag hann i alla fall komma fram till att jag inte tyckte att det var okej att J lämnade mig hängande i luften, i ovisshet, med ett sådant meddelande som han skickat… till sent på kvällen. Jag behövde sova, och skulle han dumpa mig, så ville jag faktiskt få en stund innan sängdags för att försöka hantera den saken. Så lite efter sju ringde jag honom. Både hem och på mobilen. Och han svarade inte… så då drog paniken igång lite, igen… för någonstans så var det inte att förvänta sig, att han inte skulle svara, om han verkligen hade tänkt prata med mig… han har sagt, flera gånger, att jag alltid kan ringa honom på mobilen, och om han bara kan, så svarar han. Och vad kunde han vara så upptagen med, just hemkommen från flyget, att han inte ens kunde svara och säga “jag ringer upp dig”…? Jag gjorde vad jag kunde för att dämpa paniken… koncentrerade mig på TV-programmet så gott jag kunde, funderade på om jag skulle gå en promenad… och sedan ringde jag igen, strax efter åtta.

Och då svarade han… “hej, vännen”… med väldigt varm röst… och jag undrade bara hur det var med honom. Jo, bättre nu, sa han, mycket bättre. Jag sa att jag blivit orolig, och ville få veta så fort som möjligt vad det var som hände. Jo… han sa att… det mesta av det dåliga måendet, hade faktiskt inte riktigt med mig att göra. Vårt samtal i söndags hade såklart dragit igång en massa tankar i honom, han insåg att han beter sig på sätt som inte alls ser bra ut, och som han inte vet varifrån det kommer. Men mest dåligt mådde han av att han haft ett utvecklingssamtal med sin chef på förmiddagen, och då på egen hand insett att han faktiskt har låtit jobbet få flyta lite för mycket, under våren… han höll på att tappa greppet, och vill han behålla jobbet så måste han göra en uppryckning. Det var inte vad chefen sagt, men vad han själv insett. Så under dagen hade han tänkt på att han behöver ta sig tid i ensamhet, för att både fundera ut vem han är, och försöka strukturera sitt liv i övrigt. Och jag var mest tyst… lyssnade, försökte få ihop budskapen, förstå vad det var som han egentligen sa. Det här var ju en annan variant av “jag behöver leva ensam” eller “är inte redo för ett förhållande”…

Men jag hörde att han verkligen var rejält förvirrad. Han visste inte vad han ville, kände, tyckte, borde… riktigt. Vi pratade länge, och jag var brutalärlig… sa både att “vad du gör, säg inte till mig att du inte kan leva i ett förhållande, för jag fattar bättre än du vad du egentligen menar”, och att… nej, jag vill inte ha terapeutrollen, mellan oss. Jag tänker sätta gränser kring vad jag accepterar och inte… och om det känns så, så kommer jag att bli rejält förbannad på honom också. Jag tänker vara en känslomässig människa, i relation till honom… inte den som förstår och accepterar sånt som jag inte borde ta.

Han sa att han tyckte om mig. Men att det var så mycket att förhålla sig till med mig, så många förmågor och egenskaper som han inte stött på tidigare, hos en kvinna… saker som han har både tänkt och sagt att han vill ha i nästa relation, men som han, när det kom till kritan, tvingades inse skulle innebära att han faktiskt inte kunde ta sig lika stora friheter som han gjort hittills i livet. Han var rädd att hela vår relation skulle handla om analys, så att passionen liksom försvann. Och jag förstod att det han menade, var “så att han inte skulle kunna vältra sina behov och fantasier över mig utan att behöva tänka på några konsekvenser”. Men jag sa inte vad jag hörde… utan ville faktiskt föra samtalet framåt.

Han undrade om jag aldrig hade funderat, så som han gjorde, över om det kunde vara något med mig som gör att jag inte hittar en man… och jag svarade att jovisst. Jag vet att jag är både för smart, analytisk, erfaren och stark för de flesta män. Men de flesta män är å andra sidan faktiskt inte tillräckligt “bra” för att det ska vara värt mödan att försöka få till en relation med dem… så… alternativet till att leva med en bra man, är faktiskt att leva ensam. Ett dåligt förhållande är verkligen inte värt mödan. Jag har nog inte samma behov som J, av att “följa normen”, jag har inte hans bild av att “att lyckas” är liktydigt med att få ett förhållande att vara livet ut.

Ärligt talat, när han till slut sa att han tycker om mig på alla möjliga sätt, att jag är fin att se på, sexig, rolig, klok, smart… så blev jag faktiskt lite förvånad. Det kändes som om vårt samtal egentligen handlade om att han ville bryta… och samtidigt inte alls. Väldigt märkligt kändes det… och jag valde att inte dra några slutsatser eller ens fråga, utan ge honom möjigheten att formulera sig. Men mot slutet av samtalet var jag tydlig, igen, med att jag förväntar mig att han ska behandla mig med samma slags respekt som han visar sina barn och deras mor. Att jag inte tänker bli schackrad med… för med den senaste tidens rejält personlighetsförändrande händelser, både privat och i jobbet, så har jag nog faktiskt lärt mig att inte slösa tid på sådant som tar myckt mer energi än det ger. Framför allt så har jag numera mycket kortare startsträcka, innan jag inser att “detta kan jag inte förändra”, och då ger jag upp mycket snabbare än tidigare… det berättade jag för honom. Han började prata om att han var rädd för att gå in i en relation ifall han nu skulle tappa intresset inom en vecka eller månad, och jag frågade varför han trodde det, med just mig…? Jag frågade om han känt sig tvärsäker från första sekunden i sina tidigare förhållanden… och det påstod han att han gjort. Och okej, i så fall så… är det en oro som jag såklart också måste ta på allvar. Men jag frågade också vad som fick honom att tro att det är HAN som kommer att tröttna, varför det inte lika gärna kan bli jag som tapapr tråden. Han svarade att det kunde det mycket väl vara, men det skulle inte göra så mycket, för det är lättare att hantera sina egna sårade känslor, än att såra någon annan… och det håller jag med om, på sätt och vis. Men likförbannat så är situationen ömsesidig… men han menade att han trodde att jag har mer att förlora på att en relation går i stöpet, än han har, precis just nu. Jag sa att det kan stämma… fast att jag faktiskt inte är riktigt så skör som han tror. Jag har faktiskt lärt mig att “laga mig själv” väldigt mycket snabbare, efter att relationer har gått fel… jag har mitt liv, det finns och det fortgår med eller utan honom. Det jag i alla fall vet att jag inte kommer att acceptera, är ett förhållande med någon som schackrar för mycket med mig. Någon form av tillförlitlighet och stabilitet får det lov att vara, för att en relation ska vara värd att satsa mer på, för mig.

Jag sa att… du får en chans, med mig. Jag ger dig möjligheten att visa att du faktiskt är den som du säger att du är, att växa i din stolthet över den du faktiskt är… Och jag kände verkligen att… han definierar inte mig, jag gör valet att ge honom chansen att få prova med mig, men vill han inte ta den, så är det faktiskt mer hans förlust än min. Exakt så uttryckte jag mig inte, men… jag kände det.

Som svar på hans tankar om att vara ensam hemma hela helgen, fast ha sonen i kväll, kanske… sa jag att om vi verkligen ska prova om vi vill vara tillsammans, så är det lika bra att vi börjar bara-göra på en gång. “Gör det inte så dramatiskt, vi träffas i helgen och käkar middag ihop, och behöver inte deklarera något alls inför barnen”, tyckte jag. Jaa… oj… sa han… Jaha, men då ville han först få chansen att prata med barnen, för det första om att han och exet separerat och gjort slut… och så sa han själv att på det kommer de att svara “ja, vi vet ju det!”… och sedan, när han slagit in den vidöppna dörren, så ville han få förbereda dem på att… hans liv i fortsättningen kommer att innebära att han kommer att försöka träffa en ny kvinna att leva med… och jag sa att “det vet de redan, också. De har sett att du sms:ar och pratar i telefon… så du skulle bara ljuga för dem om du sa så.”

Skit i att ta något snack, vi träffas på valborgskvällen, de kan komma till mig och äta med oss, både dottern med pojkvän och C kommer att vara här, och sedan går vi lite lagom avspänt iväg och tittar på det välorganiserade valborgsfirandet… sa jag. Gör det inte så stort… men visa mig den respekten att du faktiskt behandlar mig som en människa, med människovärde. Jaa… gulp… sa han… Men han gick med på det. Han skulle kolla med yngsta sonen ifall han skulle fira med pappa, och sedan meddela mig hur det blev med den saken – dvs om han OCH sonen kommer, eller om det blir bara han själv. Han undrade när jag behövde få mer definitivt besked, och jag sa att senast tre behöver jag veta, för då handlar vi maten.

Lite efter elva la vi på. Och jag kände att… jo, det känns lite väl tjorvigt, det här… visst har förälskelsepirret försvunnit lite, i verklighetens kranka blekhet. Kanske är det inte värt att vi försöker mer, ändå… och med den tanken somnade jag.

Natten blev inte så lång… men drömmarna var… häftiga. För jag drömde om alla områden av mitt liv, och på alla punkter så ordnade sig allt till att bli riktigt bra, till slut… drömmarna kändes faktiskt väldigt realistiska. Väldigt ovanligt, under drömmarna brukar ju annars alla farhågor komma upp, i form av mardrömmar… så jag kände mig faktiskt riktigt ordentligt glad när jag gick upp. Riktigt… full av energi. Och i skallen hade jag låten “Umbrella”, med Lillasyster… så när jag gick upp och startade datorn, satte jag på den på så hög volym som jag vågade, med hänsyn till grannarna…

Jag skrev ett mejl till J. Om att jag kände att… vi har förmodligen gjort rätt saker, fast i fel ordning… och nu har vi grävt rejält i mer besvärliga saker som vi kommer att ha att hantera, och det räcker nog för stunden. Jag vill leka lite, med honom… Jag kände att… vi vet ju att det finns en attraktion mellan oss, och jag tror att det finns en del att hämta där. Vi har musik att lyssna på, mat att laga och leka med, älskog att utöva… leka, helt enkelt. Jag bad honom komma förbi innan han skulle till frissan på dagen, så att jag kunde få pussa lite på honom… och så skickade jag det, och ett sms, där jag bad honom meddela hur han ville göra, med mitt förslag.

Och han har inte svarat… varken via mejl eller sms. Han har lovat meddela senast tre om han kommer i kväll eller inte… och jag hoppas att han inte tänker strunta i att göra det, också… han känns rätt svajig. Jag vet inte om de saker han säger till mig, att han inte skulle bara utebli, inte bara försvinna… om de verkligen stämmer, när det kommer till kritan… men jag hoppas att han bara… är, just nu. Funderar, och känner efter… och hör av sig innan han far till frissan, så att jag får svar på frågan jag ställt. Jag hoppas att hans ord om respekt har någon grund, trots allt… och mitt tålamod räcker inte hur långt som helst. Den här helgen får utvisa om han är värd att fortsätta att försöka med, eller inte…

Dottern kommer vid tre. Vi far och handlar mat då. Och i kväll kommer C, och kanske dotterns pojkvän också. Vi går och ser på brasan, och lyssnar kanske på musik också. Och J… ja, jag vet inte hur det blir med honom. Han har lovat komma… och jag vet inte om jag ska tro på hans löften. En sak i taget, även med honom…

Personalhandläggaren ringde på förmiddagen. Och ställde sig helt frågande inför mitt uttalande, att det känns som om jag blivit uppkastad och nerslängd, med den där chefen…!? Jag undrade om jag och handläggaren hade varit på samma möte, fast det sa jag inte… utan förklarade, igen, att chefens attityd till mig på det jobbet har vänt 180 grader, mellan våra två möten. Jo… när jag beskrev det, så… kunde hon ju hålla med om att så var det… märklig människa. Hon skulle i alla fall försöka få tag på den chefen igen och kolla hur de resonerar, för hon hade hört att chefen hade kontaktat sin chef, och det skulle kunna innebära att de verkligen kommer att kräva att få rekrytera externt. I så fall finns inte jobbet för mig, längre… ifall inte jag också söker det externt, såklart. Och det är jag verkligen inte särskilt sugen på, efter de här turerna… ja, tillbaka på ruta noll, med jobbet. Med lite tur så kanske de nappar på mig på stället som jag ska besöka på måndag… även om jag själv inte tror riktigt på mig själv på det jobbet, så gör ju tydligen de det, i alla fall tills de pratat med mig. Så nu gäller det att ge ett starkare intryck, än jag gjorde med den andra chefen, som uttryckligen sa att han inte ville fråga mig om någonting alls…

Nåja. Solen skiner. Det är valborg. Kvällen blir förmodligen trevlig… och… resten får visa sig. Ha en fin valborg, alla.