I sitt sms igår, skrev J att han skulle ringa mig sedan han lämnat barnen, “ca 20-21″. När klockan var kvart i nio låg jag i soffan och funderade på hur jag skulle hantera saken, om han ringde efter nio… för vid det laget kände jag att han hade pushat gränserna i relation till mig, mer än vad som känns okej.

Två minuter i nio ringde han. Lät varm och kärleksfull… och jag lät nog… rätt neutral. Kände mig rätt neutral, i alla fall… Han undrade hur det var. Jodå, bra, svarade jag… för jag hade ingen plan för hur jag skulle hantera det faktum att det kändes som om vi tappat tråden till varann… Jag frågade vad han gjort under dagen. Han berättade att han satt upp en ny brevlåda, och nu var han på väg hem till ex-sambon för att hämta veckans post, som hon la ut åt honom under carporten.

Han undrade vad jag gjort. Jag sa vad jag gjort, lite kort, sådär… kände inte riktigt att jag ville dela med mig av mitt liv, när det kändes såpass ensidigt. Och han undrade om hans ord till mig i telefon kvällen innan, hade gjort mig lugnare. Jodå, absolut, paniken gav med sig, sa jag. Och på något vis så kom vi ändå fram till att…

Jag sa att det kändes konstigt att han inte kunde prata med mig i telefon, eller träffa mig, efter vår lördag tillsammans och efter att han sagt att han skulle göra vad han kunde för att jag skulle känna mig säker på honom. Jag frågade varför han inte kunde prata med mig när pojkarna fanns med, vad det var som han försökte skydda dem mot… eller sig själv…? Han svarade, lite småirriterat först, att han ju berättat för mig att han inte har pratat med grabbarna om att han brutit med ex-sambon, fast det har de såklart märkt att han har gjort eftersom han inte bor där mer… Han sa att han skäms inför pojkarna för att han inte klarat att hålla ihop de förhållanden som han har dragit in dem i. Och att han visste att det var ett irrationellt beteende, mot pojkarna… att de är stora nog att fatta ändå, och inte behövde skyddas på det sätt som han försöker göra.

Jag sa att jag hade noterat att han haft väldigt mycket fokus på barnen, under lördagen. Att han inte alls lät beklagande när han konstaterade att han skulle hämta pojkarna redan klockan två. Och att det var ett evigt ringande till dem, under hela dagen, för att kolla vilken tid han skulle hämta dem… Och vi pratade igen om hur tokigt det blev med sexet dagen innan, jag sa att visserligen hade han bestämt en tid och sedan inte hållit den, men… hur viktigt var det…? En enstaka gång?

Han undrade lite irriterat, igen, om det jag tog upp handlade om mina dåliga erfarenheter av bloggmannens beteende. Och jag sa att nej, nu handlar det om hur dina prioriteringar ser ut, och vad DU har signalerat till mig, om din syn på sex ffa… Jag sa att “du har sagt nu, några gånger, att för en kvinna så behövs det en orsak till att ha sex, för en man behövs det bara en plats att ha det på.” “Ja… men jag gillar att slänga mig med schabloner, spetsa till det lite, jag har andra sådana “påståenden” som jag gärna svänger mig med för att skapa lite diskussion…”, sa han. “Jaha, det kan hända, men om du vill att jag ska känna mig trygg med och lita på att du hade sex med mig för att du har varma känslor för mig, så är det kanske inte jätte-taktiskt att framställa dig själv som en som har sex med vem som helst, bara det finns en plats att vara på… om du försöker inleda en relation med mig…? Och när det nu dessutom blev så att du störtade härifrån fem minuter efter att vi haft sex… är det då konstigt att jag känner mig osäker på dina känslor?” Han kom av sig lite… och höll med mig. Nej, det var inte taktiskt, och det var inte ett dugg konstigt att jag blev osäker… men han tyckte ju att han hade klargjort det där efteråt… och jag sa att… “jovisst, på något vis har du sagt något annat efteråt. Men i stället för att bara säga hur det inte är, för dig - berätta för mig hur det är, då?”

Och då sa han, och det lät seriöst… att visst kunde han ha sex utan känslor för den han ligger med, men det är inget som han vill eller mår bra av. One-night-stands var inget som intresserade honom ett enda dugg, han ville ha en relation med mig och i den så ville han ha sex, och efteråt kunna få tala om hur mycket han tycker om mig… han ville ha värmen, kärleken, vänskapen, gemenskapen. Ja, det lät äkta.

Jag frågade vidare… Om han var så angelägen om att träffa mig, vara med mig, som han påstod… hur kunde det då komma sig att han inte ens försökte ordna det så att han hann träffa mig på söndag kväll, som överenskommet? Jag sa att det rimmade illa, att han å ena sidan ville bevisa för mig att han bryr sig om mig, och å andra sidan faktiskt prioriterade bort att träffa (eller ens prata med) mig, för att han hade barnen… och barnen träffade han så sent som förra helgen, dessutom har han träffat dem minst varannan vecka under överskådlig tid – och när han skulle träffa mig för allra första gången, så låg barnen på en högre prioriteringsplats än att vara med mig…?

Jag frågade hur han har tänkt sig en framtida relation med mig. Hur vi ska hinna lära känna varann, om han inte vill träffa mig tillsammans med barnen…? Jag sa att… nu kommer det en långhelg. Har du tänkt att vi ska träffas då? Vill du träffa mig då? Eller har du tänkt att det går inte, för vi har barnen? Och han svarade att han inte hade tänkt på det… så jag sa att… det är konstigt. Om du är så förtjust i mig som du säger, så borde du längta efter att få vara med mig. Då borde tanken ha slagit dig att vi kanske ska försöka hitta former för att umgås, kanske även med barnen… Han svarade irriterat att han inte ville dra in barnen i ett förhållande som han inte visste själv till hundra procent om det skulle hålla eller inte.

Och jag sa att… det kommer du aldrig att veta, till hundra procent. Och detta, att du uttrycker farhågor, så fort som du har sagt att du tycker att det känns rätt och lovande, med mig… vad handlar det om? Jag tror en del på att det man säger, det skapar man också… pratar man mycket om att något inte verkar som om det ska gå bra, med den/de berörda parterna, då skapar man en osäkerhet hos den/de andra som till slut leder till att den/de andra drar sig ur… fast det egentligen inte fanns någon annan anledning till att avbryta, än att den ena parten har uttryckt osäkerhet. “Jo…” sa han… “det håller jag ju med om, varför uttrycker jag det så, det är ju inte så jag känner det… eller gör jag det, fast jag inte märker det själv?”

Jag sa att jag hade känt, i mig själv, att för första gången… så kände jag att… med honom vill jag inte uttrycka farhågorna. Jag vill inte lägga fokus på det som inte känns hundra perfekt, för att de goda sakerna känns såpass övertygande att jag vill bygga relationen på dem. Därför hade jag också märkt, tydligare, att han la in “brasklappar” av olika slag, när han pratade om vår framtid… och de gjorde mig osäker på var jag har honom. Jag frågade om han kunde beskriva hur han uppfattat att jag har uttryckt mig, när det gäller vår relation. Och han beskrev… ja, precis det som jag själv tycker att jag har förmedlat. Och han såg skillnaden, mellan hans och mitt sätt att beskriva oss… och han kunde inte riktigt förstå varför han gjorde så, la fokus på eventualiteter och osäkerheter.

Jag radade upp några sådana frågor. Till att börja med värjde han sig lite irriterat, och ägnade orimligt med tid åt att omdefiniera mina frågor, för att “vara säker på att han förstått mig rätt”… och när han gjort så tillräckligt många gånger, sa jag att “okej, nu vet vi båda att du har förstått vad jag frågar om. Vad är svaret?”

Och då la han ner alla försvar. Blev tvärtyst, en liten stund. Och konstaterade att… “du har helt rätt. Jag hör ju det, det du säger att jag gör, hur jag agerar… det stämmer ju. Och… varför gör jag så, vad är det för värderingar som ligger bakom…? Jag vet inte alls just nu, har inga svar… det känns bara… tomt… jag måste få fundera på saken, gå in i mig själv och ta reda på vad det är jag bär på som jag inte har sett själv…” Han beskrev att han kände det som han gjort när han gick hos en riktigt duktig psykolog, för ca 10 år sedan, då han gick in i väggen. Han kom till henne med en massa färdiga svar på vem han var, och hon punkterade svaren, ett efter ett… och han kände att det som hon såg och beskrev, det stämde ju. Han var inte den som han hade bestämt sig för att han var. Det hade varit jättejobbigt och han hade blivit väldigt ledsen, men det var det bästa han gjort i hela sitt liv… utan den terapin, så hade han fortfarande varit en människa som inte hade en aning om hur han fungerade. Och här fanns det tydligen områden som… han inte hade upptäckt förut, antagligen för att han inte levt med någon kvinna som har både noterat och sagt hur han agerar. Han sa att han kände sig… bedrövad, ledsen, över hur han betedde sig…

Och för mig var det en ny upplevelse… att peka på diskrepanserna mellan vad en människa påstår om sig själv, och det som den faktiskt gör, och få en reaktion som är… helt i samma linje som det jag beskrivit att jag sett, en människa som inte försvarar sig alls utan verkligen håller med, så att det känns väldigt ärligt… Jag visste inte riktigt hur jag skulle… tolka situationen. Det var ett varmt och lågmält samtal… där det ändå kändes som om han sa att han kanske inte känner för mig ändå, som han borde, eller säger att han gör…

Jag frågade honom hur det hade fungerat när han träffade ex-sambon, hur han hade hanterat barnen i den situationen. Och han sa att… det var likadant där, han hade smusslat med tjejen i säkert tre månader, i relation till barnen… “Men – vad sa hon om det då!?”, frågade jag. “Tyckte hon inte att det kändes förnedrande, tycker hon inte om sig själv?” Och han visste inte, för hon hade inte sagt något om det… men han insåg ju själv, nu när jag lyfte frågan, att han hade agerat konstigt… även då. Jag frågade om han hade tänkt på mig, medan han skrotade runt och planerade för hemmet. “Ja, alltså… jag har ju tänkt på dig då och då, under dagen…”, sa han. “Nej, jag menar om du tänkte in mig i dina planer… fanns jag med, tänkte du att jag kunde vara med när du bränner riset så småningom, när du spikade upp brevlådan… var jag en del av dina tankar, där?” Han blev alldeles ställd… näe, så hade han ju inte tänkt… och jag sa att… om du verkligen tänker dig att skapa ett förhållande med mig, för att du har de känslorna för mig, så… är det faktiskt lite konstigt att jag inte dyker upp alls, i dina tankar om framtiden. Jo… han tyckte nog det själv också… och undrade hur det kom sig…

Han insåg att det här handlar om något mönster i honom, som inte har någonting alls med mig eller någon annan kvinna att göra. Och han hade ingen aning om vad det kunde vara för slags mönster… det behövde han tid att ta reda på.

“Har du någon slags uppfattning om hur lång tid du behöver?”, undrade jag. “Ja…” sa han, “jag är snabb på att processa saker, till i morgon eller tisdag kan jag nog veta.”

Jag frågade hur hans närmaste dagar skulle se ut. Och då berättade han att han skulle till Stockholm på måndag kväll, komma hem på tisdag kväll. Jag är inte alls säker på att jag skulle ha fått veta det, om jag inte hade frågat… men jag sa bara att… om det stämmer och orken finns, på tisdag kväll när du kommer hem… “Då träffas vi”, sa han. Ja, sa jag. “Och så hörs vi i morgon kväll”, sa han.

Sedan kom han själv på att han lovat vara bollplank åt mig, när det gällde jobb-situationen… och han skämdes över att han glömt det. Jag sa som det var, att jag blev besviken över att han glömt det. Och han undrade om vi kunde prata lite om det då, i telefon… så då gjorde vi det, en stund.

Jag frågade om han tyckte att det kändes obehagligt, med vårt samtal. Han sa att det gjorde det ju, obehagligt för honom att inse att han inte har full koll på hur han funkar… men han sa att… “Jag är glad att du ställer de här frågorna, att du pekar på sånt som jag inte vill ha eller vara, så att jag får möjligheten att försöka förändra det. Du har väldigt bra koll på vem du är, och nog lika bra koll på vem jag är… du känner mig absolut bättre än… förmodligen någon annan, även än mig själv, bitvis…” Jag frågade om det fick honom att bli rädd. Men det sa han att det inte gjorde… och det tyckte jag var lite… konstigt, eller svårt att förstå. Jag sa det, att de flesta människor brukar bli rädda för folk som “ser igenom” dem… men han sa att han tyckte att det kändes skönt att jag ser vem han är, att det gav honom möjligheten att slappna av och vara sig själv. Jag är inte riktigt klar över hur jag ska tolka det, än… det får nog visa sig, tror jag.

Och innan vi la på sa han att han tycker om mig. Jag… undrade. “Menar du det… eller är det bara ett bra läge att säga det på…?” Jo, han menade det, sa han.

Och i alla sms från honom, sedan vi sågs i lördags, har han skrivit att han tycker om mig. Men i sms:et i morse… skrev han inte det. Bara att han önskade mig en fin dag, och lycka till med jobb-grejen. Och ingen puss, utan en kram… Jag låtsades att jag inte märkte förändringen, för det var inte alls läge för mig att bry mig om den saken i morse, så jag svarade varmt och glatt.

Och nu har jag ändå gjort det, på något vis… tagit upp saker som misstämmer. Väl medveten om att det kan leda till att han drar sig ur… men jag känner att det jag har gjort, är att markera vad jag accepterar i form av beteende från hans sida, och inte. Och jag känner mig väldigt nöjd med… balansen. Jag har inte grottat runt i eländiga tolkningar som bara syftar till att få honom att säga att han visst tycker om mig, vilket vanligtvis, åtminstone på lite sikt, leder till motsatsen… jag har varit tydlig med att jag tycker om honom, vad jag tycker om hos honom, och hur jag förväntar mig att bli behandlad. Det känns… väldigt bra. Jag är stolt över mitt sätt att visa mig själv respekt utan att för den skull anklaga honom, och att samtidigt stå kvar i ansvaret för mig själv, mitt liv och mina känslor. Oavsett vart detta leder, så känner jag att jag kan stå för mig själv, vara nöjd med mitt sätt att hantera saken. Det känns skönt att stå för att jag tycker om någon, oavsett vad han kommer att svara på det… men även det inom rimliga gränser, med en lyhördhet inför om han uttrycker att han inte tycker om mig. Jag känner mig inte orolig för att behöva upptäcka att jag har… sålt ut mig själv, ifall han nu skulle komma fram till att han inte har de rätta känslorna för mig. Vad han än känner för mig, så har det faktiskt ganska lite med mig att göra, i det här läget… egentligen handlar det bara om hans sätt att hantera sina rädslor. Och… jag backar, i mina känslor. Så är det. Det känns inte lika givet att jag kan fortsätta att tycka om honom… det beror faktiskt på hur han väljer att hantera den här saken.

Den här dagen har gått åt till att ringa och försöka få tag på folk för att få svar på frågor. Fackombudet, andra människor som kan klargöra vad som händer om jag gör si eller så… och så har jag använt en hel räcka av bollplank. Först ringde jag C, som benade på sitt sätt, bra och nyttigt. Sedan lunchade jag med den manliga A, och pratade med ett par andra kollegor… och till sist tittade jag in hos min projektledare på vägen till mötet med personalhandläggaren och chefen för enheten som jag skulle svara ja eller nej till, idag. Jag ville få veta av min projektledare hur det jobbet som jag helst vill ha, som redaktör för mitt pågående projekt, låg till i processen att faktiskt skapas… och han kunde inte säga säkert, men lovade att så fort som möjligt försöka ta reda på om det blir till i höst, eller om det kan dröja längre innan det faktiskt blir av. Summan av dagens samtal har blivit att jag nog måste tacka ja till det där jobbet, att det skapar bäst förutsättningar på sikt.

Under dagen ringde också en tjej som fått mitt CV för bedömning av om mina kompetenser är de rätta för det jobb som de utlyser. Jag tyckte själv att jag inte riktigt är rätt person för det jobbet, som är väldigt utåtriktat och kräver både att man tar initiativ och kontakter, och klarar att förvalta samarbeten så att de leder till avtal. Ett otroligt driv krävs för jobbet, och en stor förmåga att hantera… konstanta osäkerheter. Så jag hade inte blivit vare sig förvånad eller besviken, om jag fått beskedet från dem att de inte tycker att min profil stämmer för deras behov… men idag ringde alltså den tjejen, som vet vem jag är och har jobbat med mig på lite olika sätt genom åren (och som ofta har varit irriterad på mig när jag har talat om vilka spelregler som vi faktiskt måste följa, rent juridiskt), och sa att… de tyckte att jag verkade lämplig för jobbet. De ville träffa mig. Och jag sa att jag hade att ta ställning till ett annat jobb idag, och om det blir det jobbet, så är ju inte deras jobb aktuellt längre… men jag lovade att ringa dem i morgon och meddela. Det blir ett möte med dem nästa vecka, i så fall. Jag blev i alla fall väldigt glad över att de bedömde att jag passade för jobbet… när jag nu inte riktigt gjorde den bedömningen själv… men allt är ju relativt, och jag är otroligt läraktig.

Och eftersom pressen som jag har haft på mig idag, har handlat om att jag borde tacka ja till det där heltidsjobbet… så kom jag till mötet med personalhandläggaren och chefen, med inställningen att “tvingas” klargöra vad jag vill och hur jag tänker. Personalhandläggaren hade attityden av att saken var i hamn om bara jag tackade ja… och så började chefen med att säga att de hade tänkt om lite sedan sist, och kommit fram till att just den enda kompetensen som jag inte har och som önskas i det jobbet, var den viktigaste kompetensen… så de ville få utlysa tjänsten externt. Och… min kompis, som har jobbet nu, är extremt duktig på just den kompetensen, jag har inte träffat på någon som är så bra på just det som hon. Jag förstår att de värdesätter den otroligt högt, särskilt som den innebär att de kan få saker gjorda utan att behöva beställa tjänster utifrån… de tjänar massor av pengar på att hon kan just det. Och är det något som den enheten saknar, så är det pengar…

Men samtidigt så utgör den kompetensen en rätt liten del av det som ska göras i jobbet. Mindre än 20%, kanske max 10… och den stora delen av arbetsuppgifterna är sådant som jag har järnkoll på, sånt som jag har jobbat med i åtminstone fem år. Det tar ett par år att lära sig den delen av jobbet, för att de flesta av arbetsuppgifterna bara återkommer en gång per år… så någon som är duktig på specialkompetensen skulle ändå få lov att ta massor av tid på sig för att lära sig den delen av jobbet som är störst, både tidsmässigt, och, faktiskt, betydelsemässigt, för just den enhetens situation… Men chefen la fram det både som att “de inte vill tappa i tempo”, och att den delen av jobbet som jag kan i sömnen numera, är jättelätt för vem som helst att lära sig… fast de i själva verket skulle tappa massor i tempo, om de anställde någon som inte kan de bitarna. Dessutom verkade han inte alls inse värdet av att jag är samjobbad med alla berörda parter, i det jobbet… det är något som också tar tid, att komma in i arbetsgrupper som har hittat sina arbetsformer.

Det var nog helt enkelt så att han ville få chansen att få in fler personer att välja mellan. Och samtidigt borde han ha klart för sig att en extern rekryteringsprocess tar såpass mycket tid att de verkligen skulle tappa tempot alldeles, medan de processar ansökningar… hans argument hängde faktiskt inte ihop riktigt, och jag gissar att han hade radat upp ett antal för att få så stor chans som möjligt att “tvinga” personalhandläggaren att inse att de måste få chansen att rekrytera externt.

Men både jag och handläggaren satt där som två bortkomna fågelholkar… Även om jag egentligen har tyckt att chefens nu intagna ståndpunkt borde ha gällt redan från början, så hade jag inte väntat mig riktigt att han skulle backa nu. Och jag känner mig faktiskt lite irriterad över att kommunikationen mellan handläggaren och chefen varit så otydlig att chefen inte insåg, när jag träffade honom första gången, att han faktiskt hade en valmöjlighet… jag känner att jag har kommit i kläm mellan deras oklarheter.

Handläggaren var dock inte beredd att ge upp så lätt. Tyckte att de ändå måste prova med mig, eftersom jag trots allt har såpass mycket av den efterfrågade kompetensen. Och sa att… de bitar som jag inte har kompetens inom, var hon beredd att se till att den centrala organisationen går in och betalar utbildning för. Det gjorde chefen en aning mer positivt inställd… Fast bara såpass. Men allt det här var ju under förutsättning att jag var intresserad av jobbet… så där kom frågan ändå, och ännu svårare att svara på, när jag själv egentligen känner mig lite tveksam, och samtidigt har fått signalen att min potentiellt blivande chef faktiskt inte helst vill ha mig… Men jag kände inte att jag hade något val, just då. Så jag sa att jag är intresserad. Och då går saken vidare, en stund till… chefen fick i uppdrag att ta reda på, och i så fall räkna på, om och vilken slags utbildning eller stöd som kunde komma på fråga för att de skulle anställa mig. Om exakt en vecka skulle vi ses igen, på samma plats som idag, och då bestämma hur det blir.

Någonstans tror jag att det här var ett taktikspel, mellan enheterna. Och det kändes inte riktigt bekvämt för mig att bli tvungen att sitta och höra det här… när jag gick därifrån, kikade jag in hos min projektledare igen, som undrade hur det gått. Och jag berättade… och han blev lite irriterad å mina vägnar, och lite uppgiven… “jaha – tillbaka till ruta noll, då?”, sa han… och när jag for hem så kände jag att… jo, så är det nog… Tillbaka till att faktiskt inte veta om jag kommer att få ha kvar min anställning, eller inte.

Ja, fy fanken… solen hinner gå upp och ner flera gånger, varenda dag, känns det som… J ringde just, som allra hatsigast – han hade just kommit till hotellet, ett par timmar senare än beräknat, och utan sitt bagage… där han för ovanlighetens skull hade lagt precis allt som han hade med sig, snusdosor, dator, laddare, necessär, rubbet utom mobilen och plånboken… så han var inte jätteglad över det, dessutom hade han inte hunnit äta… Han frågade om jobb-grejen och jag berättade, han tyckte att det lät lika konstigt som jag, och lite trist att det tagit en sådan vändning… men, det verkar ju som om det är sådant mitt liv ska vara just nu… inte så mycket går på en rak räls, det ska kränga och hoppa mest hela tiden, verkar det som… och det är bara att fortsätta hålla sig fast för glatta livet, och hoppas att vågorna som blir i håret av farten, rätar ut sig när tåget någon gång stannar… för det måste det ju göra, det här håller inte hur länge som helst. Men J hade inte hunnit processa saker så som han hoppats på idag, mest tänkt lite dystra tankar, mellan allt han hade att göra idag. Jag blev inte förvånad… det finns saker som man inte processar sådär jättelätt och snabbt, och jag tror att det här kan vara sådana saker. Men, lite visare av erfarenheterna med exet, så kommer jag inte att gå med på att han förhalar frågan särskilt länge… för då kommer inget att hända alls. Och hans plan var i alla fall fortfarande att komma till mig i morgon, när flyget landat.

Nå, så är det, just nu. Om tio minuter är det säkert helt annorlunda… När jag pratade med C för en stund sedan och berättade om både jobbet och J, så skrattade hon och sa att “jag behöver ingen TV eller annan underhållning, jag har ju dig, och det räcker alldeles tillräckligt!” Jo, sa jag… själv skulle jag önska att jag kunde få byta kanal en stund, till något stillsamt naturprogram från en liten grod-pöl i skogen… Till slut så… ska det väl få stanna upp lite, även för mig.

Och nu ska jag sikta på att sova.