Kvart i fyra. Jag har varit vaken i två timmar nu, verkar inte kunna somna om med mindre än att jag… gör något annat än ligger i sängen. Himlen är ljus ute, jag har en mugg te bredvid mig och oljelampan tänd, med lugnande rosenträolja och upplyftande bergamottolja i.

Så här var det.

Jag vaknade mitt i natten igår natt också. Fast då somnade jag om, utan att behöva gå upp, efter ett par timmar. Medan jag var vaken kände jag att jag på någon nivå var så speedad efter fredagen att jag bitvis kände det som om jag var lite manisk.

Men när jag vaknade, åtta, så hade jag sovit sammanlagt åtta timmar… och kände mig utvilad, och lugn. Låg kvar och gonade lite, och så gick jag upp och gjorde frukost och tog med mig, med tidningen, till sängen. Det var länge sedan jag både hade möjlighet, och ro, att äta frukosten i sängen…

Klockan elva skulle vi ses på fiket, jag och J. Han hade sagt att vi skulle höras på förmiddagen och göra upp om eventuella detaljer, hur vi skulle klä oss t ex, så att vi skulle känna igen varan… särskilt så att jag skulle känna igen honom. Men jag pulade på och hade inte tid att ta kontakt, och det var antagligen likadant för honom, för när jag satte mig på bussen till stan en stund efter tio, hade han inte hört av sig. Jag skickade ett sms och skrev att jag var på väg. Efter några minuter ringde han… sa att han skulle bli lite sen, grannen hade varit tok-pratsugen, så han lyckades inte ta sig iväg så snabbt som han tänkt sig… och det gjorde inget, jag skulle ta ut pengar, och kände ingen brådska med något. Helt svartklädd skulle han vara, svarta jeans, skor och en svart jacka. Och de förbaskade solbrillorna… Han sa också att… barnen skulle komma till honom, han skulle hämta dem vid två-tre-snåret… det kändes mindre bra, gav oss för lite tid, tyckte jag. Men det var inget att göra åt.

Jag tog ut pengar. Strosade runt lite, in på blomsteraffären, fotade lite. Strax innan elva var jag vid fiket. Ställde mig på hörnet och lyfte ansiktet mot solen. Och efter en liten stund kom han gående, från andra sidan vägen… han hade sett mig redan, och vinkade. Jag gick honom till mötes och gav honom en ordentlig kram.

Och så gick vi in. Småpratande, lite. En gnutta nervöst kanske… men det var det lilla. Vi beställde fika, han insisterade på att få betala… Och så satte vi oss.

Jag kände mig lugn. Sa inte så mycket, och han pratade på. Lite kändes det som om han… flackade väl mycket med blicken… men jag tänkte att han nog var mer nervös än jag. Ett par timmar satt vi där, utan att egentligen prata något djupare om något som berörde oss… och jag kände att det var helt riktigt, vi har redan pratat så väldigt mycket om så mycket personligt, det var helt rätt att hålla fokus på det fysiska mötet. Och efterhand kunde jag få syn på honom… försöka se hur han såg ut, egentligen. Inte vacker, men inte ful heller. En rätt vanlig människa, fast med ring i ena örat… Och det passade, på honom.

Barnens mor ringde och tipsade honom om någon utförsäljning av prylar som han kanske kunde behöva. Det var fint av henne, och han blev glad. De enades också om att han skulle hämta barnen bortåt femsnåret, vilket gav oss mer tid…

Han pratade lite om sitt tidigare jobb, som sjuksyster. Han nämnde en kille som han varit arbetsledare för, “en rätt speciell kille som inte är bra på att hålla ordning omkring sig men som är outstanding när det gäller att läsa av patienterna – jag brukade sätta honom på att vaka över dem med svårast neurologiska skador, om det var någon som kunde hålla liv i dem så var det han… vad var det han hette nu igen…” Och jag nämnde ett namn, på en av ganska få kompisar som jobbar inom vården, för det stämde med beskrivningen “rätt speciell”… och jo, det var den killen han menade. Så vi pratade en stund om honom… om hurdan han är. J sa att han undrade hur den killen hade det med tjejer, om han någonsin haft någon… och jag sa att jo, han har berättat att det funnits… ett par, varav den senaste var… inte psykiskt frisk, hon förföljde honom…

Och så bröt vi upp, gick till hans bil och åkte till mässan. Väl där, så insisterade han på att betala igen – “du får inte kastrera mig på min manlighet nu, låt mig betala”… Med mycket glimt i ögat.

Där var massor av folk. Vi gick runt, kikade, pratade lite om trädgårdar och blommor, höll koll på var den andra fanns… Han behövde en bok om trädgårdsskötsel sa han, och bad mig hjälpa honom välja. Jag tog en som hade en del fakta om jord, byggande, vilka växter som behöver vad…  och han gillade den, slog till och köpte den.

Vi gick ganska nära intill varann. Det kändes självklart att… vara ganska nära, jag sökte mig till honom. Jag tog inte i honom direkt, var bara… nära.

När vi tittat på allt och jag inte hade köpt något eftersom det mesta var dyrare än i butikerna, gick vi igen. Ut i solen. Och enades om att vi var rätt hungriga, det var lunchdags… så vi åkte tillbaka till stan, och jag ledde oss till ett ställde som jag ofta går till och där han inte hade varit förut.

Och när vi klev in genom dörren, så vem satt där… om inte killen som vi pratat om tidigare… Som vi båda kände. Vi gick dit och hejade, och sedan satte vi oss med honom. Han tittade lite undrande och intresserat, och visst var det ett… lite märkligt sammanträffande, att den första människan som J och jag visar oss känna båda två, honom träffar vi samma dag som J och jag ses för första gången…

J ville betala igen. Vi tog varsin macka med sallad till. Och så lyssnade vi på kompisen, som… som sagt är lite speciell, det är lika bra att man ställer in våglängden på att lyssna på honom, för han har lite svårt att… flytta fokus, från sina egna kluriga tankar… men han är fin, på sitt sätt. Det var mysigt. Där satt vi väl en timme eller lite mer, och sedan bröt vi upp och gick ut i solen.

J ville köpa en ny lukta-gott. Så vi gick i ett par butiker som hade sånt, och luktade på några olika sorter. Vi var väldigt överens om vilka dofter som var goda, och som dessutom skulle passa honom… till slut köpte han en som han haft tidigare.

Vi passerade en inredningsbutik. Jag drog med honom till en soffa, där vi satte oss en stund… han berättade lite om sin senaste ex, om allt som han tyckte var konstigt och inte förstod, och var lite arg på… och jag satt med mitt ben mot hans, och kommenterade. Han tittade inte så mycket på mig när han pratade… det kändes överhuvudtaget lite som om han var tvungen att titta på andra håll, för att kunna fokusera på det som han pratade om…

På väg därifrån kände jag att det var dags att koppla fokus lite mot oss. Jag sa att… vi inte hade pratat om oss precis, och att det kändes som om vi gjort det så mycket innan, att det var skönt att mest… bara vara, med honom. Men nu undrade jag… hur han tänkte. Och han konstaterade att han tyckte att det sa en del, att vi spenderat bortåt fem timmar tillsammans, utan att det kändes konstigt, stelt eller tråkigt, en enda gång… bara naturligt. Han hade noterat att ju längre dagen gick, desto mer… var vi nära varann. Och han tyckte att det kändes väldigt bra… och trodde kanske att det betydde att det inte kändes fel för mig heller…? Och jag sa att visst, så var det ju.

Och vi gick till bilen igen. Satte oss. Och jag frågade honom… om han såg mig. Jo, han tyckte att han såg mig… men ville inte stirra ut mig, liksom… och han sa att… han tyckte att jag var fin att se på, han hade känslor för mig, att det var därför som han flackade vilt mellan ämnena… och det kändes fint.

Vi åkte iväg. Han ringde barnens mor för att kolla hur redo barnen var att bli hämtade, inom någon timme. Och vi åkte till en av stormarknaderna, han behövde handla mat, och det behövde jag också. När vi stannade på parkeringen, och pratade vidare om våra känslor… så kändes det självklart att ta hans hand. Vi satt så en stund… och han sa att det kändes bra, rätt, på rätt håll, hela tiden. Att det kändes lite jobbigt att han skulle hämta barnen, och inte kunde spendera ännu mer tid med mig den dagen… men att det kanske är bra också, med… lagom dos… och jag höll med, på båda punkterna.

Vi klev ur och gick mot affären. Jag tog hans hand… och det kändes bara… så rätt. Som om vi aldrig gjort annat än gått och hållit varandras händer… In kom vi, tog en vagn, gick runt och plockade saker, lite lagom yra i huvudena… Höll handen, var nära… kramades lite… och det kändes så precis rätt. Vi stötte på en kvinna som han var bekant med, och jag höll mig undan lite, för det kändes inte bekvämt att… agera som hans partner… inte än. Lite senare träffade han en vän som han pratade en stund med. Även då höll jag mig undan. Men när vi gick vidare, så fick vännen syn på oss där vi gick och höll handen, och han kom tillbaka, sträckte fram handen och sa “jag kanske ska hälsa!”, och så skakade vi hand och presenterade oss. Ett stadigt handslag. Helt okej, ändå…

Och vi ställde oss i kassakön. Petade lite på varann hela tiden… han lutade sig fram och låtsades titta på något bakom mig, bara för att vara nära… Och det kändes väldigt fint att snusa honom lite på kinden. Alldeles rätt.

Ut virrade vi, mot bilen… hittade rätt, trots molnen i skallarna… Och vi åkte hemåt, mot mitt hem. När vi kom fram var vi mitt i ett prat… om oss… och jag undrade om han ville följa med in och titta, och han ville gärna det. Insisterade på att bära min kasse… Han sa att om jag hade handlat fyra jättekassar, så skulle han ha burit allihop, för det skulle inte jag göra… Vi kom in. Och jag bad honom komma in, en liten stund, han skulle ju vidare och hämta barnen… och han ville komm in. Kika på hur jag bor. Och krama mig… en massa kramar blev det, och det kändes så väldigt rätt och naturligt och självklart… Vi satte oss i soffan. Och jag kröp ihop i hans famn… och det känns nästan larvigt att säga, men vi passade perfekt ihop… han sa “är det det här som är att krypa ihop i någons famn, och känna sig trygg? Jag känner det i alla fall så, som om jag är trygg i din famn, fast det egentligen är du som är i min famn”… och jag blev glad, det kändes så fint att han sa det.

Och vi kysstes. Och det var… hur mysigt som helst. Ingenstans tog det emot, kändes fel eller… med reservationer.

Och där pausar jag, och försöker sova en stund till.