Vilken… dag. Jösses… att så mycket kan… både hända och förändras, på en liten dag… Jag orkar inte berätta idag, det får bli i morgon. Kan bara konstatera att… den där bloggmannen, för 1½ år sedan, han har lämnat fler spår i mig än jag visste om… negativa spår, som skapat… rädslor, reaktioner som inte går att styra över… trauman, faktiskt. Att en enda människa kan så totalt radera ens känsla av att människor är det allra minsta förutsägbara, eller pålitliga… tillit tar en sekund att rasera, och år att bygga upp… det har jag i alla fall lärt mig, av den mannens agerande.

Jag kan också känna mig lite stolt över att jag vågar öppna mig. Och berätta, om mina irrationella känslor/rädslor. Trots att det känns fruktansvärt läskigt och utelämnande, att berätta… så kan jag det. Jag ska hålla fast vid stoltheten över att jag förmår det, i alla fall. Det finns en chans att jag kan växa ur de rädslorna också… det är bra.

J är väldigt, väldigt fin. Fortfarande. Och vi har haft en väldigt fin och mysig dag. Och nu ska jag sova.