… överjävulskt, vilken intensiv dag…! Fast trevlig, för all del. Jag tål bara inte för mycket… intensitet… och i morgon ska jag träffa J för första gången, misstänker att det inte blir mindre intensivt…

Jag sov hyfsat i natt, fast jag fick rejält ont i magen när jag skulle somna, och den värkte lite i morse också… vet inte om det var något jag åt eller om det var… för mycket snus och för lite sömn. Pratade med C igår, och mitt i ringde J, jag kopplade om till honom och glömde ringa tillbaka till C, som jag lovat… i morse skickade jag ett ”förlåt mig!”-sms till henne. Hon har inte svarat, vet inte exakt hur sur hon blev på mig… det får jag ta reda på, så småningom.

Hojade till nya jobbet, hann prata en stund med B och kolla mejlen innan jag skulle iväg för att träffa den B som är min vän, och vars jobb jag kanske ska ta över när hon flyttar till utlandet.

Vi träffades på ett nytt fik på området, jag hade inte varit där innan. Och i två timmar, drygt, pratade vi faktiskt så gott som uteslutande om hennes jobb… jag ville vekligen veta, och förstå… och det var väldigt givande. Innan vi skildes med en kram, frågade jag henne om hon trodde att jag skulle passa att ha hennes jobb… och hon svarade att hon trodde att jag kanske skulle bli uttråkad av att det är ett så ”operativt” jobb, hon uppfattar mig som en som helst ska leda, grupper och organisationer… och det är väl något i den riktningen som jag har känt också. Att jag kanske blir uttråkad… att det blir för mycket bara-görande.

Nå. Tillbaka på nya jobbet, från det soliga fiket och ett par koppar kaffe, satt U och B och jobbade med det som de har att samarbeta om. Det lät på dem som om det fortfarande går… sådär… jag vet att B är frustrerad över att U (och hela hennes arbetsplats, eller rättare sagt hela deras projekt), har så svårt att vara tydliga med vad det är som de vill få gjort… och B är en väldigt ordentlig och ordningsam tjej, med otrolig förmåga till både överblick och analys. Jag surrade litegrann med dem, U och jag enades om att äta vid tolv, och så satte jag mig och jobbade. Fick mycket gjort, faktiskt, på den lilla timmen…

Och så gick vi iväg för lunch, jag och U. Jag har ju väntat på att få den här chansen att prata med henne… höra vad det var som gjorde att hon ganska plötsligt drog sig undan och hade en helt annan attityd mot mig, ett tag efter jul. Men vi började att prata i jobb-änden. Jag berättade om min jobbsituation, de val jag står inför och vad jag helst vill… och så frågade jag henne hur det är på hennes jobb, egentligen. Jag sa att jag tycker att det känns som om något verkligen har hänt, hos dem… de har alldeles tappat styrfart, med sitt stora projekt som påverkar hela vår gigantiska organisation, och som jag var med och jobbade i, under slutet av hösten.

Hon berättade, med allvarlig uppsyn, att hela arbetsplatsen hade reagerat otroligt starkt på att en av projektledarna hos dem gick in i väggen härom veckan. Några hade gråtit… folk verkar ha reagerat som om den utbrända hade dött, eller i alla fall var dödssjuk. Otroligt märkligt… inte alls i proportion till problemet. Chefen hade känt det som om h*n fick kritik från medarbetarna för att projektledaren gick in i väggen, och hade reagerat med en väldigt defensiv och taggig attityd. Nu skulle de få ”kris-hjälp”… helt otroligt, jag fattar inte varifrån den här starka reaktionen kommer!! Det är ett gäng känsliga ”media-människor”, som min dotter kallar den sortens människor… men ändå, det är en alldeles orimligt stark reaktion.

Jag sa till U att jag inte var förvånad över att projektledaren gått in i väggen. Projektet har tappat fart helt och hållet under våren, jag har reagerat under de möten som jag varit med på, på att… jag inte riktigt känner igen dem. De verkar ha tappat allt driv, och dessutom allt fokus… och jag har verkligen undrat varför. Så jag var glad att få veta av U hur det varit hos dem, den sista tiden… men sa att… något verkar ha gått snett i deras projekt, på något vis. Redan innan projektledaren fick en utmattningsdepression… och ”krisen” förstärktes tydligen av att projektledaren inte ville att det skulle pratas på jobbet om varför h*n var borta, och dessutom inte ville prata med någon från jobbet. Den coolaste och mest effektiva av dem som jag jobbade med då, tjejen som ledde ”mitt” delprojekt, hade börjat gråta när hon fick höra att projektledaren gått in i väggen… jag fattar ingenting, det är alldeles… märkligt.

Och U sa att… de är några på arbetsplatsen som jobbar… hela tiden, det blir inga andningspauser… och U själv reagerade med att bli alldeles passiv. Bara sitta och stirra på skärmen, utan att orka ta tag i något. Och U är en väldigt känslig tjej som visar alla sina känslor utanpå, men som är väldigt omedveten om vad hon signalerar, eller ens vad hon faktiskt känner, alla gånger…

Vi pratade lite om… männen, också. Hon håller ihop med sin A, som hon träffade på nyår… och hon tycker om hnoom, det hörs, men hon velar ändå, på något sätt. Hon har levt med sina barns far sedan hon var i övre tonåren, och har egentligen aldrig behövt ta reda på… hur hon fungerar, i ett förhållande. Hon tyckte inte att A stämmer med hennes ”idealbild”, och hade lite problem med att hon faktiskt tycker så enormt mycket om honom, fast han inte ”stämmer”… Ja herregud vad vi kan krångla till det för oss, vi människor… Jag berättade om J. Och hon var glad för min skull, men medveten om att… vi har ju inte träffats än. Saker, känslorna, kan förändras, när vi gör det… på sätt som jag inte ens kan tänka ut. Det är bra att försöka komma ihåg det… fast skulle det inte kännas rätt när vi ses, så skulle jag likförbannat bli rejält besviken. Så är det, och så får det vara.

Och så frågade jag U… om hon visste vad det var, som gjort att hon dragit sig undan så tydligt, efter jul. Och hon verkade uppriktigt inte ens medveten om att det var så… det säger nog en del om hur hon mår, tror jag. Jag sa att jag bara ville kolla så att det inte har hänt något mellan oss som blivit fel, som jag inte vet om. Och hon kunde inte komma på något, tyckte mest att det har varit så väldigt mycket, sedan hon träffade A… att hon inte hinner med… allt som ska rymmas i livet. Och jag sa att det är helt okej, så länge som det inte är något fel mellan oss. Men det verkade det inte som om det var, alltså. Fast hon är som en gravallvarlig… inte-ens-kopia, av sig själv, sådan som hon var under hösten. Det är inte som samma tjej… och inte alls bara i relation till mig, jag märker att hon är sådan mot alla.

När vi skildes åt efter lunchen kramade vi om varann, och hon sa något kryptiskt som jag inte riktigt förstod, men som jag tror betydde att hon gärna ville att vi skulle ses mer, men utan att någon av oss känner att det är ett krav. Och det är vi ju i alla fall helt överens om!

Tillbaka på jobbet hann jag bara sätta mig, så började telefonen ringa. Det var en av dem som ingår i gruppen som vi samarbetar med, och där redaktörsjobbet som jag är väldigt intresserad av, är tänkt att placeras… han undrade både om sånt som rörde det pågående projektet, och om jag var intresserad av redaktörsjobbet. Så jag var ärlig och sa att jag är det… men att jag antagligen måste tacka ja till ett annat jobb, på måndag, för att slippa bli uppsagd. Han skulle försöka ligga på sin chef lite mer, se om det kunde gå att få saker att hända lite snabbare där. Och så ringde personalhandläggaren och lät överförmyndaraktig och liksom krävde att jag skulle boka in ett möte med chefen på jobbet som jag måste ge besked om på måndag, för att ”räta ut alla frågetecken”, sa hon, och lät som om jag hade gjort något fel… och jag förstår att den människan inser att hon inte riktigt har koll på sitt eget jobb, och försöker skjuta över det problemet på någon annan. Jag sa att en träff med den chefen på måndag vore väl lämpligt, men då vill jag faktiskt att personalhandläggaren är med, för jag vill inte behöva agera kurir mellan dem mer. Så en stund senare kom ett mejl från henne, hon hade fått tag på den chefen och fått till en tid då vi kunde träffas på måndag.

För det andra jobbets räkning ringde en annan människa. Jag har i princip lovat att ta emot en till grupp yngre människor, i samband med ett arrangemang om några veckor… men mina kollegor som behöver vara med för att det ska vara genomförbart, svarade att de inte kunde den dagen. Så nu fick jag försöka ta ställning till om jag trodde att jag skulle kunna ordna med något annat… ja herregud, det är mycket nu. Jag ringde en annan kollega och hörde om han vill ta en del av mottagandet, och det ville han. Så nu måste jag bara få med en enda person till som kan hjälpa mig med det jag ska erbjuda… för det går inte att göra ensam. Och jag kan inte fixa det när jag sitter på det nya jobbet… rörigt.

På fikat satte vi oss ute i solen en stund. Några åt glass. Vi pratade om vad vi ska göra i helgen, och B var ju lite nyfiken på mina planer med J… Jag berättade att jag har tänkt att förutom att fika, så ska vi gå på en mässa som anordnas i helgen. Och så pratade vi om den mässan en stund… ja, lite lagom trevligt och opretentiöst kändes det.

Fick ett sms från J vid fyrasnåret. Då var han på väg hemöver, tydligtvis väldigt trött… skulle slå en signal när han kom hem. Och till slut kom jag iväg hemåt… Den här dagen har jag gått på en högenergiväxel, hela dagen. Varit mycket mer pratig och utåtriktad än jag oftast är, nuförtiden. Och det känns… å ena sidan blir jag glad av att prata så mycket med så många, och å andra sidan blir jag rätt sliten av det.

Hem for jag, och satte igång att städa på en gång, för att i alla fall ha hunnit få det gjort den här helgen. Vem vet hur mycket tid det blir för sånt, resten av helgen… inte jag i alla fall. När jag städat åt jag. Och så började jag landa, litegrann… J ringde vid halv åtta, egentligen mest för att bestämma saker för i morgon. Och jag var fortfarande så inne i allt som rör jobbet, jag pratade nästan av honom örat, stackaren… Han fick avbryta till slut, för han skulle ringa barnen och deras mamma, för det hade visat sig att det egentligen var hans helg med barnen, den här helgen… men ifall mamman inte skulle gå ut i morgon kväll, så kunde de byta helg. Risken finns dock att det inte blir någon lång dag, i morgon, eller i alla fall inte så lång som vi kanske skulle vilja… att han måste hämta barnen.

Herregud… vuxenlivet innebär väldigt lite flex-mån… när jag tänker efter, så har jag svårt att se att det ska bli möjligt för J och mig att träffas så mycket som vi kanske kommer att vilja. Ja… vi får väl se. Vad vi vill, hur det känns, och hur vi löser saker, ifall det känns väldigt bra när vi ses… Men vi har också pratat om att försöka att inte dra upp intensiteten för mycket, inledningsvis. Att försöka att låta det växa fram, lite lugnt, sådär… för att inte ”bränna ut oss”, för att vi vill mer än vi orkar. Han har sagt att han vill försöka göra så… och vi vet väl båda att om det känns väldigt rätt, så kan det bli svårt. Men jag behöver det, absolut… jag är så jäkla känslig, så lyhörd, och jag kan inte styra helt över det själv när han finns i min närhet. Ja… vi har väl egentligen pratat om det mesta, som kan vara viktigt att veta om, ifall vi blir ett par…

Nå. I kväll ska jag komma i säng tidigt. Fast jag känner mig otroligt uppe i varv, och inte alls bara för att vi ska ses i morgon, utan mer för att den här dagen har gått på så hög växel. En kvällspromenad kanske inte vore så dumt… får se hur jag gör.

Men i morgon klockan elva ska vi ses utanför ett fik i stan. Och vi ska höras innan det också, kolla så att vi vet allt vi behöver veta… jag sa till honom att jag faktiskt verkligen inte tror att jag vet hur han ser ut. Han känner nog lättare igen mig, mina bilder visar mig så som jag ser ut… Det ska bli jäkligt skönt att få komma förbi den där obehagliga situationen då man inte säkert vet vem det är man ska träffa. Den varar ju bara några minuter, men den lilla stunden är faktiskt det otrevligaste med att dejta via nätet. Jag ser fram emot att få veta att det är J som jag pratar med… Det blir nog bra. Att äntligen få passera det… sista steget, tills man vet, mer… hur det känns, om det finns en chans, om vi vill fortsätta. Eller om det är slutsteget på den här väldigt fina upplevelsen… jag hoppas att det inte är så. Och nu är det bara att göra, igen!

Ha en fin helg, alla!