I morse var jag så ledsen… dottern märkte hur ledsen jag var, och tog lite avstånd, sådär som människor brukar göra mot ledsna människor, man blir liksom behandlad som om man inte vore tillräknelig… och jag grät inte ens, vara bara alldeles ledsen i hela hjärtat. Att vara med henne, gör bara så in i märgen döds-ont… jag tappar fotfästet när jag blir påmind om hur… det är, med min familj… och jag vet inte hur jag ska hantera det, hur jag ska lösa svårigheterna kring dottern. Det är inga problem alls när vi träffas, hennes utbrott som ledde till att hon flyttade är ett passerat kapitel, men mina känslor för alltihop… är inte läkta. Jag kan inte riktigt prata med henne om det heller just nu, det gör för ont.

Men vi kramades ordentligt innan hon tog bussen till skolan. Och jag valde att promenera till jobbet idag… för idag kom solen tillbaka, och det var otroligt vitt och vackert. Fast nu börjar jag bli ordentligt less på snön… det räcker nu, för den här vintern.

Jag gick till jobbet med affirmationerna i öronen. Att röra på sig, vara ute, få lite sol i sig en stund och dessutom lyssna på ”stärkande budskap”, gjorde väl att den mest akuta själssmärtan lugnade sig lite. Men jag kände mig så ledsen ett tag, att jag undrade om jag höll på att tappa förståndet… och det blir kanske så, när det inte finns människor omkring en som har en accepterande och förstående attityd till… att det kanske är lite normalt att bli ganska ledsen, när man har varit med om, och är mitt i, alla de… skeenden, som jag är, och har…

Jag gick till rummet som jag har suttit i de senaste… kanske sex åren. Bordet och bokhyllorna var hämtade, så jag förstod att de fanns på plats i det nya rummet. Jag tog med mig det sista och drog med mig till det andra huset, där mitt nya arbetsrum finns. Och så började jag möblera, och packa upp… det är skönt att jag faktiskt har varit ganska bra på att sortera undan sånt som inte behövs, så att jag faktiskt inte har så himla mycket prylar (papper) på jobbet längre! Extra skönt känns det, när jag tänker på att jag ganska troligt kommer att sluta på det här jobbet helt och hållet… det blir lättare att… avsluta, då.

Det tog mig knappt två timmar att få upp hyllorna, flytta bordet och packa upp alltihop. Telefonen fungerade, datoruttaget till nätverket var däremot dött. En av datakillarna beställde väckning av ett av uttagen… men det tog till efter lunch innan de som aktiverar linjerna hunnit få det att fungera. Jag hade några samtal som jag behövde ringa, och så pratade jag lite med mina nya rumsgrannar. Det känns trevligt att sitta i den här nya korridoren… kollegorna känner jag ju sedan länge, och umgås gärna mer med än vi har kunnat medan vi suttit i olika hus. Min administratör, som är en människa som jag verkligen tycker om, har jag inte kunnat ha så tät kontakt med som jag egentligen har behövt, tidigare… så ur det perspektivet märker jag redan att det fungerar väldigt mycket bättre.

Men det är otroligt påfrestande för hjärnan, att rycka upp precis varenda bopåle, på jobbet… som jag faktiskt har hunnit göra nu, under det senaste året. Jag har bytt arbetsuppgifter fem gånger på ett år, och nu har jag bytt ut alla arbetslokalerna också. Det känns roligt, stimulerande, att få byta… det gör det, men jag märker ju på mitt konstigt fungerande minne att… hjärnan tycker att det är lite för mycket att hantera.

Jag skrev till J igår. Ett långt mejl… där jag berättade tre historier, om tre män som jag haft någon slags relation, eller relationsförsök, med, under de senaste 1½ åren. Korta sammanfattningar, mest för att beskriva vad i de olika relationerna som jag tycker har varit okej, och inte. Och så förklarade jag att det är helt okej för mig om han kommunicerar med fler på dejt-sajten, och att jag bara vill veta… hur prioriterad jag är, för honom. Jag berättade att jag kommunicerar med ett par till, men att han är den som jag prioriterar, just nu. Att vi ju båda är med på sajten för att vi hoppas hitta den som vi kanske vill leva med, gärna resten av livet… och att det kan man ju inte veta om man vill, förrän man träffats. Jag tyckte inte att det var ett ”tungt” mejl, och jag ställde inga krav, utan precis tvärtom… men det blev ju såklart ganska personligt. Och så skickade jag det, igår. Och för att se till att han inte skulle missa mitt mejl, så skrev jag ett kort meddelande till honom på dejt-sajten. Där skrev jag mitt mobilnummer också, ifall det nu faktiskt var så att han inte hade fått mitt sms… ibland gör ju tekniken volter, trots allt.

Och i mitt ledsna läge i morse, kändes det som om… nu har jag nog skrämt bort honom, det blev nog för personligt, med tanke på hur lite vi faktiskt känner varann. Och när jag startade mobilen, kom det ett sms från honom… ett väldigt käckt och distanserat sådant… så jag tänkte att ”nu är det nog kört, med honom”. Funderade på om, och i så fall vad, jag skulle svara honom… men jag hade ju ändå inte tid att svara något alls, under förmiddagen, så det blev inget sms skickat.

Jag åt lunch med några av kollegorna från nya korridoren, fast i det gamla vanliga fikarummet. Solen lyste på oss, och vi hade trevligt, det blev många skratt. Så gick jag tillbaka till mitt nya rum, och nu gick det att logga in i datorn, så jag svarade på några mejl. Då och då kvistade kollegor förbi, kollade in mitt nya rum och surrade lite. Medan en kollega satt och pratade med mig, hördes deti högtalarna till datorn, att en mobil tog emot signaler… jag trodde att det var kollegans telefon som skulle ringa, men det gjorde den inte. När jag sedan kollade min mobil, hade där kommit ett sms… från J.

”Hej vännen. Läst ditt långa och fina mejl. Har internet på rummet och kan snabbt läsa och jag är ganska nyfiken. Vill inte skriva pga sonen med på rummet. Skriver till 2 andra. Inte träffat ngn och har inte tänkt. Har dig som högsta prio. Kram på dig vännen. Nu skulle jag vilja hålla om dig och prata. Kram J.”

Oj… vad mitt hjärta… smälte… Jag visste inte att det fanns i mig, att det kunde kännas så… bra, att få ett sådant meddelande från honom…!

Det blev inte så svårt att svara, på det meddelandet…

”Hej… oj vad fint… Nu blev jag lite… stum, sådär… Trodde att jag kanske skrämt bort dig, skönt att det inte var så! Mm, lite kramar och prat vore fint, nu… Tack för fint meddelande. Kramar.”

Tänk att det kan vara så otroligt svårt, ibland, att bedöma hur sådant som man säger, skriver, gör, ska tas emot!!! Ena gången skriver man något med en oerhörd värme och ömhet, och den som det berör tolkar det som om man klappar den på huvudet och ser ner på den, och blir arg… och andra gången skriver man om kanske mer… svårhanterliga saker, sådant som blottar ens svagheter, och… mottagaren tar emot det, med stor ömhet… det är märkligt. Att kommunikation är så… oberäkneligt.

Det känns otroligt bra, och faktiskt inte helt väntat efter morgonens käcka sms, och det lite svårbegripliga ”beteendet” på dejt-sajten, att J är så… rakt på sak. Att jag nog faktiskt ändå har gjort en riktig bedömning av… hurdan han är. Jag skrev i mejlet att jag uppfattar att han har vissa likheter med bloggmannen, men att J känns mer trygg i sig själv, mer stabil och inte så… lättstött, som bloggmannen var. Ja… det känns ändå… lovande, så här långt… och jag som är så extra känslig just nu, blir alldeles luddig i skallen, av hans sms… Här finns ”risken” för förälskelse, för min del… som jag inte har känt det på länge… men jag ska försöka att… dämpa känslorna lite, vi har ju trots allt inte träffats än. Mycket kan förändras när vi gör det, även om det känns som om personkemin är alldeles lysande mellan oss.

J´s sms kom precis innan det var eftermiddagsfika. Jag gick till det gamla fikarummet, träffade kollegor där, som sa ”har du flyttat nu? Vad… tråkigt, att du inte sitter här med oss längre!” Vi satte oss med våra kaffekoppar. Det blev mycket prat om alla mord som varit i landet, den allra senaste tiden… och att våren nog har med saken att göra, lite. Fler självmord genomförs på våren, än annars under året. Ljusets återkomst ställer till det i våra hormonsystem… Vi kände alla hur otroligt tungt det är, att de där kvinnorna och unga barnen har blivit mördade. Det är så hemskt med allt våldet… man påverkas av det, det går inte att komma ifrån. Alla som har barn, kan hur lätt som helst känna att… för Englas mammas del, så är det ju alla föräldrars värsta mardröm som har besannats. Den första gången som du släpper ditt barn, låter det få göra något som det tidigare har varit för litet för… så händer det där hemska, som alla fruktar, men som man känner sig lite fånig över att man oroar sig för… barnet dör. Jag undrar om man någonsin förlåter sig själv, som förälder? Fast man inte har gjort fel, som låtit sitt barn få växa in i sitt liv… men det är den logiska biten, jag undrar om ens känslor någonsin förlåter en, för att man tog den där risken, och det slog fel… Stackars, stackars Englas mamma. Och ännu värre (om det nu kan bli det) för den stackars kvinnan i Arboga… som förlorade båda sina små barn, för att en galen människa högg ner dem… det är så hemskt så det går nästan inte att tänka på.

Till slut var vi alla så himla låga runt bordet, att någon sa att ”nu måste vi ändå prata om något som man blir glad av”… Och det blev prat om hockey (och en av kollegorna sa ”jag tyckte ni sa att vi skulle prata om något som man blir glad av?”… helt klockrent, jag skrattade högt… ), och sedan pratade vi om en annan kollegas dotter som ska få pris i helgen som ”årets nykomling”, inom den idrott som hon utövar. Det är dock något som är lätt att glädjas över… När det går bra för barnen, så blir man glad.

Och jag kände hur jag… liksom bubblade inuti, då och då, när jag kom att tänka på det där sms:et från J… Det märktes nog att jag var lite gladare än vanligt. Det brukar göra det, när jag är det, folk brukar reagera på det. Positivt. Det smittar av sig.

Och så tillbaka till arbetet, igen. Förr-förra chefen, som sitter i den nya korridoren, kom in och pratade. Undrade om det kändes bra att flytta. Och det gör det ju, det känns bättre i det nya rummet, de nya lokalerna. Ljusare, fräschare, och samtidigt… tryggare, på något vis. Jag har suttit i samma hus tidigare, men då i en annan del av huset. Och jag tror att jag kommer att trivas bra i det nya rummet… den stund som jag kommer att ha det.

När jag klätt på mig, låst rummet och kikade in hos en kollega en liten stund innan hemgång, hörde jag att min telefon ringde. Så jag gick tillbaka till rummet och tog samtalet. Det var en av dem som ska vara med och hjälpa till senare i veckan, när vi tar emot horder av mellanstadie- och högstadie-elever. Och den här människan som ringde… är så otroligt omständlig… pratet tar aldrig slut, och just när man tycker att ”nu har vi enats om en lösning på den här frågan och kan avsluta samtalet”, så börjar människan om, och ältar samma fråga igen… Känslig och lättstött är h*n också, den här människan. Så man får ta det så himla försiktigt med hur man uttrycker sig… och det tar både tid och energi. Det har inte jag, just nu… och jag inser att när det här evenemanget är över, så måste jag försöka hålla mig undan den människan. För jag hade en liknande kollega under flera år, fast h*n var ännu mer ”besvärlig” att hantera… och det hände var och varannan dag att jag kom hem timmar sent från jobbet, för att den människan vägrade släppa iväg mig… h*n slutade aldrig prata, och jag klarade inte (då) att bara säga hej då och gå min väg… Och den människan drog ur mig så mycket energi, att jag blev lite folkskygg, på fritiden. Jag har absolut inte råd med ännu en sådan människa. Absolut inte på några villkors vis, just nu.

Vid halv sex kom jag från jobbet, i alla fall. Promenerade hem, i det härliga vädret… nu hade snön smält bort från vägarna, och till i morgon är nog det mesta av snön på gräsmattorna borta också. Jag hoppas att väderprognosen håller i sig, så att det blir några plusgrader de närmaste dagarna.

Väl hemma började jag göra i ordning kvällsmat, och medan jag stod i köket och grejade kom någon instormande genom dörren… jag blev vettskrämd, men det var ju bara dottern, såklart… jag visste bara inte att hon skulle komma. Jag visade henne sms:et från J… hon läste det, och så sa hon ”åhhh!”, med det där gosiga tonfallet… ”Vad glad jag blir för dig, mamma, att han skriver så fint! Och särskilt slutet, jag blir nästan tårögd, så fint är det!”… Hon sa att hon hade tänkt på mig idag. Att hon önskade att det kunde få hända något bra för mig, nu… hon tycker också att det faktiskt har varit lite för tungt för mig, även om hon själv är en stor bidragare till det tunga… Ibland känns det som om hela världen bara tycker att jag sjåpar mig. Att jag minsann inte har någon anledning att känna mig… alldeles slut. Och då är det faktiskt skönt att få höra att det finns människor som faktiskt verkligen tycker och förstår, att alla de saker som har hänt, den senaste tiden… är för mycket för en människa att behöva hantera.

Fast idag pratade jag med en kollega, som fick bröstcancer för några år sedan. Samtidigt drabbades hennes make av en neurologisk sjukdom, som han höll på att stryka med av. Den är han fortfarande inte frisk från. Och lagom tills hon blev frisk från cancern, så drabbades hon av någon ovanlig ämnesomsättningssjukdom, som gjorde att hon först fick äta cortison under en lång tid och såg ut som en fullmåne i ansiktet, och sedan, när cortisonet inte hjälpte, fick hon operera runt ögonen, för att synen höll på att påverkas så att hon höll på att bli blind… så nu ser hon ändå inte ut som sig själv, som hon såg ut innan cancern. Men frisk är hon nog, nu.

Så det är verkligen relativt, vad som är att drabbas av för mycket… fast man ska nog inte jämföra, kan nog inte jämföra, egentligen. Det är helt olika slags belastningar, som hon och jag har haft att hantera…

Nå. Jag ska försöka komma i säng i tid i kväll också. Den ökade känsligheten som jag är i just nu, blir väldigt säkert bättre om jag får sova ordentligt några fler nätter i rad. Och jag vill gärna känna mig någorlunda stabil, när J kommer hem… även om jag inte vet om vi kommer att träffas ännu på ett tag. Han berör mig, helt klart… och det känns som om det som berör mig mest, är hans värme. Att han känns… trygg. Och hur i hela världen ska jag våga slappna av och känna mig trygg, med honom… det har jag ju inte gjort med någon, på evigheter, helt enkelt för att de jag haft omkring mig inte har gått att lita på på det sättet… jag måste få ta det långsamt, med J. Inte allt på en gång. Och jag tror att han… både förstår, och kan hantera det… ja, han känns fin.

Men, en stund i soffan framför TV:n nu, blir bra. Och så sängen. Det blir också bra.