Här sitter jag, på fredag afton, och känner mig lite rörd… för att jag har så väldigt fina vänner, via den här bloggen… Jag är lite kantig och försöker sätta mina gränser där de behövs, för att jag ska återerövra min självrespekt, och ändå finns här de allra finaste människorna, som har vett, förstånd, medkänsla, värme, känslor… ja, alldeles jättefina människor, helt enkelt! Peter skickar tröst- och pepp-musik, Eva skickar fina kort, Gunilla skickar små exotiska berättelser… Baxter, Milda Matilda och MiaMia orkar ta sig tid att dela med sig av både erfarenheter och omtanke, Elisabet lämnar en liten hälsning mellan varven… Och idag fick jag äntligen livstecken från Annika, som har kämpat som… ja, jag vet inte om det finns ord för den sortens kamp faktiskt, men som kunde berätta idag att äntligen, efter flera veckor, verkar det finnas lite mer hopp om att hennes barn ska hitta tillbaka till viljan att leva igen… det är så otroligt glädjande – GRATTIS! Och inte nog med det, denna underbara kvinna både hälsar med värme till en annan alldeles underbar människa, Lady Starlight, och skickar dessutom med George Harrisons live-version av “Here comes the sun”…

Here comes the sun, here comes the sun,
and I say it’s all right

Little darling, it’s been a long cold lonely winter
Little darling, it feels like years since it’s been here…
Here comes the sun, here comes the sun
and I say it’s all right

Little darling, the smiles returning to the faces
Little darling, it seems like years since it’s been here
Here comes the sun, here comes the sun
and I say it’s all right

Sun, sun, sun, here it comes…
Sun, sun, sun, here it comes…
Sun, sun, sun, here it comes…
Sun, sun, sun, here it comes…
Sun, sun, sun, here it comes…

Little darling, I feel that ice is slowly melting
Little darling, it seems like years since it’s been clear
Here comes the sun, here comes the sun,
and I say it’s all right
It’s all right

Hur fint är inte det? Hur fint som helst, vill jag bestämt påstå!

Ja, tack för att ni finns, helt enkelt. Det finns fler som är alldeles jättefina och härliga… jag har inte glömt er heller. Hoppas att ni har det bra.

Annars började min dag med att jag promenerade till jobbet. Jag hade inte hunnit långt, innan jag mötte en av damerna som finns på nya jobbet… så vi gjorde sällskap hela vägen. Solen lyste så fint, det var friskt, och fåglarna kvittrade… och vi pratade om nuvarande och tidigare jobb, och om att vår stora arbetsgivare faktiskt har väldigt många fördelar, att arbeta hos. Jag fick veta flera spännande saker om den där kvinnan, som dessutom är otroligt trevlig.

Direkt på morgonen hade B och jag ett möte med projektledaren på nya jobbet. Jag blev inte helt nöjd med svaren som vi fick på våra frågeställningar, eftersom jag visste att den som kommit med frågorna, som vi skulle träffa under eftermiddagen, bara skulle ställa ännu fler frågor, och krav… Jag lyckades inte riktigt få projektledaren att förstå hur viktigt det är med så ärliga och raka besked som möjligt, i det här läget. Projektledaren tyckte till slut lite irriterat att “de får helt enkelt acceptera att de kanske får göra en del dubbeljobb”… och jag sa att det kommer de inte att göra, men vi svarar att de ska ta det med dig, helt enkelt! Jag blev lite glad när jag fick höra, under det ena mötet på eftermiddagen, att den som uttryckt mest frustration över avsaknad av klara besked, hade sprungit ihop med vår projektledare strax innan mötet, och då fört fram sina åsikter med kraft… He he he… Jag känner mina pappenheimare rätt väl, och vet faktiskt hur de ska tas. Jag känner att jag faktiskt verkligen har en himla massa att bidra med, när det gäller kommunikation mellan våra olika grupper i den stora arbetsplatsen. Det är nog egentligen det som jag är bäst på, just nu. Att ha tillräckligt stor bredd i kunskaper om allt det som berör vår stora arbetsplats för att lätt både kunna kommunicera (prata samma språk) med alla grupper, och förmågan att få alla att känna att de och deras områden blir sedda. Folk vet att jag vet, helt enkelt, och inte bara de som jag har jobbat med tidigare… även sådana som jag inte har jobbat med, hör att jag fattar vad deras verksamhet går ut på. Kanske kan jag få min projektledare att lyssna bättre på det jag har att bidra med, efter detta… På jobbet jag hade i höstas, fick jag faktiskt uttalat erkännande från projektledaren efter ett möte med “verksamhetsrepresentanter”… h*n sa att “det var tack vare dig som vi kom så här långt, med det här mötet”. Och jag vet att det stämmer. Det var inte bara för att jag känner hälften av dem som vi träffade, utan mest för att folk i verksamheten snabbt märker att jag vet vad de pratar om, är på samma planhalva som de… Det är min bestämda upppfattning att åtminstone någon av de centrala enheterna skulle behöva ha någon anställd, med mina kompetenser och mina förmågor… och personalmänniskan igår tyckte att jag absolut inte skulle dra mig för att “lobba” för mig själv, även på arbetsplatser där de i nuläget inte har några lediga tjänster. Nåja, jag får se. Steg ett är att få till mitt CV… och kanske kommer jag fram till att jag ska sticka ut hakan och vilja ha en sådan roll, som kanske inte riktigt finns idag…

Vi hade två möten idag, jag och B. Med två helt olika enheter/intressenter. Det täckte in hela eftermiddagen. Och båda mötena blev ganska precis som jag hade väntat mig. Inför mötet med den sista, ganska disparata, gruppen, förvarnade jag B om att “det här mötet kommer att bli mer krävande än det förra”… men jag tror inte att hon trodde mig, eller förstod vad jag menade… Eftersom jag var väl mentalt förberedd för… spretigheten, konflikterna inom den andra gruppen, så gick det jättelätt att hantera. Jag var rak, ärlig, sa inte mer än vi kan lova idag, men också att vår vision är… större än det finns resurser att genomföra, i dagsläget. Att det är min förhoppning att projektledaren vill söka mer pengar för projektet… han var rejält på hugget för att göra det, efter vår tur till Uppsala. Nu verkar han mer… luttrad… kanske har han fått veta av sin chef att det inte finns några mer pengar som går att söka, jag vet inte.

Under det första eftermiddagsmötet fick jag träffa den som är mest drivande ur det gänget. En riktig försäljartyp, pratar som en kulspruta och bara vibrerar av energi… Idag fick jag klart för mig att han dels verkligen vill få till ett (kanske mer långsiktigt) samarbete med enheten där jag är placerad för stunden, och dels att han, trots sin säljande stil, inte drar sig för att vara ärlig med saker som han inte har förstått. Vårt samarbete framöver kommer nog att bli rätt roligt, även om deras verksamhet inte är något som vi i projektgruppen brinner så mycket för, precis. Det var ett möte där både vi och de var ganska osäkra på vem som ska göra vad, men där båda parter är villiga att ta steg fram mot den andra gruppen. Försiktigt positivt, helt enkelt. Och rätt enkelt…

Klockan var efter fem innan vi kom iväg från jobbet, jag och B. Hon med stressrosor på kinderna, och jag rätt nöjd med utfallet av mötena. Man reagerar utifrån vad man förväntar sig, ju…

Fåglarna kvittrade som galna, när jag gick till bussen… ljuvligt. Underbart! På bussen tjuvlyssnade jag på chaufförens samtal med en kollega som åkte med… de pratade om misstag som man kan göra i chaufförsjobbet, och lite om jobbets villkor… lite spännande, tyckte jag! Och hem kom jag. Det allra första som hände när jag kom hem, var att två av tre lampor i en av hall-lamporna, small… så jag bytte dem, och skrev på inhandlingslistan att jag måste köpa fler. Åt lite mat, till Grey´s anatomy. Och så slängde jag ut mattorna och tog städningen… i ett slags försök att både dämpa lite nervositet inför morgondagens dejt… och att liksom se till att få lite hemarbete gjort, medan jag fortfarande kunde fokusera… Överslagshandlingar, tror jag att det kallas, på psykolog-språk… Jag kände mig i alla fall rejält nöjd när jag var klar, det blev så rent och fräscht, och jag hann byta lakan i sängen och köra en tvättmaskin också. I morgon kan jag “städa” mig själv, också… för det är ju vad Cs kommer att få se, i morgon…

Och medan jag städade, gick munstycket till dammsugaren sönder… och inte förrän då började jag tänka på C´s ord, om att “om fler än tre saker går sönder/skiter sig på något sätt”… allvarligt talat, saker faller sönder mer än vanligt. Jag vet inte om jag ska dra några växlar på det, tro att det är någon slags tecken…

Cs och jag kom överens om att ses i morgon eftermiddag, på ett fik i stan. På mitt förslag. Men vi hade inte kommit överens om någon tid… och jag kände att… nu får han faktiskt komma med något förslag… Jag startade inte datorn förrän jag var klar med städningen. Närmare nio… Han skrev vid den tiden, fast inte tusan föreslog han någon tid… så jag föreslog en tid. För JAG vill ju veta… skulle behöva fixa lite saker på stan i morgon. Han skrev också att han nästan nikotinförgiftat sig under dagen, med nikotintuggummin… ;-) Han försöker sluta röka… och det får jag ju säga att jag uppmuntrar, på alla tänkbara vis… Men nikotintuggummin kan vara lömska, man kan ju inte styra riktigt hur mycket nikotin man får i sig…

Och när han svarade på det meddelandet, lite lagom yr av ett par glas vin såvitt jag förstod, föreslog han att han skulle hämta mig med bil… Jag svarade att det faktiskt inte alls behövs, att vi gärna kan ses där, men om det känns lugnare för honom att hämta mig i stället, så… visst. Lite pushy är han nog, för i svaret skrev han “jag hämtar dig, var inte fånig nu”… och jag svarade att “mycket är jag, men inte fånig… men om det känns lugnare för dig, så visst får du hämta mig…”

Och så ville han skicka en fil och undrade om jag hade MSN. Och det hade jag ju inte, fast dottern har… så lite raskt gjorde jag ett konto. Inte gick det att skicka filen via MSN, men han skickade den till slut via mejl… och så blir det en del surrande i stället…

Ja, det blir intressant att ses, i morgon. Verkligen.