Jag är en sådan som Sätter Ord På.

Alla gör inte det. En del klarar sig genom hela livet, med bara fungerande och goda upplevelser, utan att beskriva, överblicka eller analysera en enda gång. Jag tror att de är få… men de finns. I viss mån handlar det om personlighet, att man är skapt på det ena eller andra sättet. I någon mån kan det också handla om… tillit. ”Trust the process”, sa personalmänniskan som jag träffade i fjol, om och om igen… och i mina öron blev det bara en klyscha inom personlig utvecklings-sfären. Jag tror att jag förstår att… det betyder, för den som verkligen menar det, att våga vara i det som är, våga se det som finns omkring en, och delta… men försöka att inte påverka processerna mer än nödvändigt. Att låta bli att försöka styra. Jag tror att det är lättare att inte-styra, om man är den sortens människa som inte ser sig själv som en av dem som ska leda utvecklingen framåt.. om man ser sig mer som passagerare.

Och jag har nog aldrig sett mig som en passagerare.

Det är inte en slump att jag har hamnat på ledande poster, i vilka sammanhang jag än har befunnit mig. Jag är en människa som Tar Ansvar.

Men jag är klar över att det finns processer, skeenden, sammanhang i livet… där utfallet blir ett helt annat, om man låter bli att Sätta Ord På. Även om de flesta som säger ”trust the process” egentligen bara menar att de vill svänga sig med ett modernt och flummigt uttryck som passar in i deras oorganiserade sätt att vara. Och för min del handlar en del av klargörande-behovet, om bristande tillit… till män, människor, livet. Jag har inget som helst behov av att ge mig in i ännu en relation där jag går på pumpen, ganska snabbt… behöver inte fler exempel på människor som gör mig illa. Inte just nu, i livet.

Och med denne Cs, har jag en situation där jag måste försöka balansera mellan att ”trust the process”, och att Sätta Ord På… för jag inser att en del av mina relationer har havererat, för att jag inte har varit tillräckligt uppmärksam från början, och satt de gränser som jag behöver kring mig själv. Det är så självklart för mig att människor är väldigt olika, så jag kan vara jättesnabb med att anpassa mig efter andras behov… ena gången låter jag bli att bli irriterad eller säga ifrån, när en människa med ett fritt förhållande till tid, kommer en kvart för sent för hundrade gången. Andra gången ber jag artigt om ursäkt för att jag kommit fem minuter sent till ett möte med en människa som är mer av en tydlig och bestämd tidsstudieman… och i mig är det inget problem, i vare sig den ena eller andra situationen. Jo, jag kan säga ifrån till den ständigt försenade, men jag gör ingen större markering av det och lägger inte förseelsen på minnet. Men poängen är att eftersom jag vet att jag har så lätt för att anpassa mig, och jag samtidigt vet att de flesta människor faktiskt inte har det, så tar jag på mig att anpassa mig utan att jag ens hinner bli medveten om att jag har gjort det valet…

Med en del människor blir konsekvensen att de räknar med att det är deras behov som ska få styra vår relation. Alltid. Så att så fort som jag uttrycker ett behov eller en gräns som jag inte flyttar på, så blir det Stor Konflikt…

Cs skrev igår att han ”tyvärr” inte kunde träffa mig idag, dels för att han hade yngsta sonen i helgen och dels för att de var bortbjudna. Men nästa helg skulle passa bra… och så skrev han att han var lite bekymrad, för att han tyckte att han såg värre ut nu än han gjorde på bilden som han har lagt ut… Om det inte visar sig att han har lagt ut en bild som visar någon helt annan än han själv, och han själv dessutom ser rent förjävlig ut, så tror jag inte att det är något problem. Utseendet tappar ganska snabbt i betydelse, när man lär känna en människa… bara det stämmer hyfsat från början, med personkemin, så är det inte utseendet som avgör om det håller eller inte.

Men jag frågade om han egentligen har plats för ett förhållande i sitt liv. Det låter som om det allra mesta av hans tid är uppbokad… och om det han gör av sin tid är bara sådant som han verkligen värdesätter, så finns risken att jag hamnar på sista plats på hans prioriteringslista. Han svarade att det kanske är lite tight med tid, men gott om plats i hjärtat… Och det låter ju fint. Men fortfarande behöver jag få mer klart för mig huruvida han egentligen prioriterar ett förhållande, eller ej… innan jag går och blir mer förtjust i honom, helst.

Jag kan inte säga att just det här problemet någonsin har drabbat mig tidigare. Jag har inte blivit nedprioriterad av någon man… men jag har sett det hända omkring mig. U hade ju precis det problemet med S, som hon hade ett kortare förhållande med. Hans liv var redan fullt med allt han ville ha… U´s funktion blev att bara finnas till hands, när alla hans övriga behov var mättade. Jag tror att det kan vara ett ålderstypiskt fenomen… många har skapat sig färdiga liv i den här åldern, och det enda som saknas är den där lilla mintchokladen, som man vill ha ibland, på sina egna villkor.

Här kommer balanserandet in… Å ena sidan har Cs och jag ”känt” varandra, via mejl, i en dryg vecka. För mycket förtydliganden av eventuella hinder, för tidigt i en kontakt… kan förstöra processen. Ställer man frågan om ”vargen kommer”, så finns det en risk att vargen faktiskt gör det, trots att den egentligen befann sig på andra sidan jorden, i full färd med att äta upp en stackars get, när man ställde frågan… problem som inte fanns, kan uppstå av att man ställer frågan om ifall problemet finns.

Å andra sidan… är det viktigare än någonsin för mig, att markera var jag kräver att bli behandlad med respekt. Jag har egentligen inte råd att engagera mig i en relation som jag redan på förhand hade kunnat välja bort, om jag bara hade valt att ställa de där obekväma frågorna kring saker som jag anar att de finns där…

Svår avvägning. På sätt och vis kan man nog säga att trots att jag skapar mig överblick och analyserar utan att ens märka när det händer, så… har jag alltid anpassat mig efter processer. Efter andra människors förutsättningar.

I flera förhållanden med män, har jag tagit upp saker till diskussion när jag har sett att det finns problem som skadar mig… men mannen jag har tagit upp saken med, är såpass omedveten om sitt eget beteende eller sina egna känslor, att han inte har haft några svar på mina frågor. Han har bara känt sig kritiserad av mig, eftersom han inte har sett problemet som jag lyfter… och vissa gånger borde jag i det läget ha insett att ”den här mannen kan jag inte leva med”, andra gånger… så hade problemet förmodligen löst sig av sig självt, med tiden, eller med kanske ganska små justeringar i hur jag agerar mot honom.

Så… hur skulle jag hantera den här frågan, med Cs? Jag får för mig att eftersom han är psykolog, så är han kanske mer medveten om hur han fungerar, än de flesta män… och kan därför både förstå min fråga, och tycka att det kan vara motiverat av mig att vara tydlig. På ett sätt tror jag att jag försöker hitta så många fel som möjligt, för att jag ändå räknar med att det inte kommer att fungera… och ju fler argument för varför det inte fungerar, så tidigt som möjligt så att mina känslor behöver ta så lite stryk som möjligt, desto bättre.

För saken med mig, är ju att… när jag väl har öppnat mitt hjärta för någon, så blir det så väldigt mycket svårare att stå på mig. Eller att överhuvudtaget våga riskera relationen… och jag har väldigt lätt för att öppna hjärtat. Så… det kan verka lite väl… pushigt, att försöka få svar på potentiella men egentligen uppenbara (om båda bara är ärliga) svårigheter för relationen, redan innan jag har träffat människan… men när jag väl har träffat honom, och om mitt hjärta öppnar sig, så… får jag så väldigt ont i hjärtat, om jag måste inse att den här mannen av ett eller annat skäl gör mig illa.

Jag valde till slut att klargöra att jag inte vill hamna sist på hans prioriteringslista. Jag försökte formulera det så öppet och positivt jag kunde… och samtidigt vara tydlig med att det inte är förhandlingsbart. Jag skrev också att jag är medveten om att det är en känslig balansgång, att ta upp sådana här frågor så tidigt i en relation… innan man ens har träffats.

Jag uppfattar Cs som en människa som redan har allt han behöver och vill ha, i livet. Jag har frågat hur det kom sig att han och frun skilde sig, och fått det klassiska standardsvaret att de växte isär och att kärleken dog… och det säger ju absolut ingenting om vad som faktiskt hände. Han har sagt att han inte är intresserad av att ”leka mamma pappa barn”… och vad det betyder, insåg jag till slut att jag faktiskt inte förstår. Att han inte vill att vi ska mixa våra familjer? Att han inte vill ha fler barn? Eller menar han att han vill ha mig som den lilla mintchokladen, ifall han fortfarande är lite sugen efter efterrätt och kaffe…? Mintchoklad är både gott och lyxigt, men jag vill nog få en viktigare plats i en mans liv än så… för jag skulle inte sätta honom sist på min prioriteringslista. Det skrev jag till honom. Och att jag nog inte förstod vad han menade med att inte vilja leka mamma pappa barn…

Det lär visa sig om jag valde rätt eller inte, när jag bestämde mig för att vara tydlig, i stället för att ”trust the process”…

Igår städade vi på förmiddagen, och ganska sent kom vi oss iväg till stan. Jag hade letat kvitton, testat routern, och i största allmänhet hunnit bli på ordentligt dåligt humör över att behöva fixa med saker som jag verkligen inte vill fixa med… och över att jag har sämre ordning på mina saker än jag skulle önska. Så på bussen till stan, var jag lite åskmolnslik… Fast inte på allvar, såklart. Men så in i märgen trött… vaknade strax innan sex på morgonen. jag sover för lite nu.

Vi grep oss an klädbutikerna. I kanske fem olika butiker drog jag av och på byxor, i mer eller mindre trånga, skitiga och hängar-lösa omklädningsrum… jag tror att det blev runt tolv par byxor provade, och tre par jeans fick jag med mig hem, för 1700:- sammanlagt. De jeansen som satt snyggast över rumpan, var också otroligt smala i benen… riktiga tonårings-byxor, känns det som… vi får se om jag tycker att jag är för gammal för att ha sådana jeans. Men nu har jag i alla fall fler par som jag vill använda, i stället för bara ett par som jag haft nästan dagligen sedan jag köpte dem för nästan 1½ år sedan.

Några klänningar att ha på kusinens bröllop, hittade jag inte. Usch så kalla färger det är på det nuvarande modet!! Jag hoppas att utbudet kan förändras lite, innan bröllopet… Och så handlade vi mat, jag och dottern. Och så en sista genomtrött tur på Clas Ohlson… till slut blev det en sladdlös router, och ett nätverkskort för trådlösa nätverk till den stationära datorn, eftersom killen i butiken sa att det inte gick att låta den stationära kopplas via sladden till routern… fast jag tror att han hade fel. Skitsamma, dottern packade upp alltihop när vi kom hem, så det går inte att lämna tillbaka det nu. Dessutom upptäckte hon, när hon började mecka med routern, att anledningen till att den gamla trådbundna routern lagt av, var att batterierna i den var slut…. herregud, det märks att jag är trött, när jag inte ens kommer på ett sådant steg i felsökningen… suck. En massa pengar har jag gjort av med, i alla fall, en riktigt duktig konsument har jag varit… men på vägen hem igen var jag så trött att jag hade övergått till flams-stadiet… Dottern hakade på, vi satt längst bak i bussen och viskade en massa dumheter till varann, och skrattade…

Jag provade byxorna igen när jag kom hem. Och jodå, de funkar nog.

Medan dottern försökte få till routern, lagade jag mat. Köttfärssås och spaghetti, med sallad till. Och vi åt… otroligt ont i fötter och ben hade jag, och ännu tröttare blev jag efter maten… Cs skickade ett meddelande under kvällen, som han avslutade med ”nu måste jag gå, skriver mer senare”… och jag insåg att jag inte vet hur jag förväntas hantera sådana budskap. Borde jag svara, för att det är min tur, så att säga? Borde jag bara skriva ”okej, jag väntar på fortsättningen”, eller borde jag surra på som om det var min tur? Eller borde jag inte skriva alls… eftersom han skrev att han skulle fortsätta senare? Jag började skriva ett svar igår, men sedan kände jag att jag dels inte höll mig till min egen tråd i det jag skrev, och dels att det nog faktiskt inte var min tur att skriva, ändå… men i morse, när han inte skrivit mer, skrev jag ändå. Och då med klargörandet om att jag inte vill komma sist på listan av prioriterade människor/aktiviteter…

Vi kom i säng hyfsat tidigt igår, vid elvasnåret. Och jag vaknade vid sex, idag också… enligt vintertid. Vi har inte ställt om klockorna än… men vi släckte faktiskt hemma mellan åtta och nio igår kväll. Dottern har legat i soffan och läst sin bok under morgonen, och jag har suttit och skrivit på datorn. Jag ska försöka göra yoga idag, jag behöver det ju… fast jag är trött och lite darrig. En liten stund på sängen med en bok kan det nog bli, denna dag då det blåser och är gråmurrigt ute. I morgon är det möte direkt på morgonen… måtte jag få sova mer i natt…

Ha en fin söndag.